Nekromanti Vem vågar rollspela kärlek?

[Xyas]

Det här var ett coolt exempel, om hur man bryter tabut kring romantisk spel.

Så kan man definitivt se på det. För när vi kom hem från det konvetet började vi inkorporera kärlekshistorier i vårt dagliga spelande, även i pågående spelade som inte tidigare haft någon kärlekshistoria i sig.

Det blev en väldigt tydlig brytpunkt.

 

[Christoffer]

För egen del är det inte själva scenen där de två älskande möts som är det som kokar av mest passion, utan scenen där någon av dem handlar i en extremt laddad situation utifrån sina känslor. Det är då som känslorna visas som tydligast enligt mig. Det är då jag förstår vad karaktären känner. Inte när en spelare låtsasgråter och håller händerna med spelledaren.

Som när en samuraj stiger upp och möter häxmästaren med en annan samuraj vid sin sida, han anfaller inte utan talar istället och säger "Jag hade lovat dig en samurajs liv, och det skall du få mot att du skonar min hustru och låter henne lämna sin fångenskap i ditt berg..." och sen helt överraskande och till alla spelares stora förvåning (för vi antar självklart att det är den andre samurajen som skall offras och att det nu skall bli en duell dem emellan) fortsätter han med "...och den samurajens liv är mitt" när vi spelade The Mountain Witch.

Eller när DeBracy nästan ställer sig upp vid spelbordet och vrålar "Bååååågskyttar!!!!" när Den svarta örnens krigarband rider förbi med krigsfångar och det visar sig att en av dem är Katerinas, DeBracys karaktärs, älskade Antoni.

Eller som när samma Katerina offrar sitt ännu ofödde barn till en häxa för att rädda Antoni som insjuknat i den svarta febern efter att blivit skadad av odöda.

Det är handlingar som sker som är passionerade och bara osar kärlek och åtrå.

Men, det duckar egentligen din fråga.. men det är mitt perspektiv ialf.

 

[Xyas]

Alla de förbättringspoäng som man har samlat ihop under spelmötet kan nämligen inte användas med en gång. Man måste hämta dem först, och det gör man genom att skriva hem till fästmön, frun, mamma eller något syskon. I absoluta nödfall kan man skriva i sin dagbok också.

Visserligen är det lite lite underlag för någon statistik, men jag har märkt att spelare tenderar att skriva hem till en fästmö eller ett syskon, och mindre ofta till mamma eller fru eller dagbok. Breven hem till fästmön brukar inledas och avslutas med saknad och längtan, och inte sällan tämligen lidelsefullt och poetiskt. Jag såg också att relationen utvecklades med tiden, allt eftersom fästmön fick mer och mer djup i kampanjen.

Det där låter sjukt bra med brevskrivande. Får jätteschyssta vibbar av det (The Pacific i bakgrunden kanske hjälper till med krigsromantik-känslan ) Måste ta med det i något spelande snarast.

Har det varit så att spelledaren skriver brev till spelaren som kommer hemifrån, eller står spelaren för hela relationen ensam?

 

[Gurgeh]

En av mekanismerna i Blå Himmel (som jag snott från Jonas Ferry; jag kommer inte ihåg vad spelet heter) är att man skriver hem för att bli bättre.

Far Apart

/tobias

 

[Krille]

Det där låter sjukt bra med brevskrivande. Får jätteschyssta vibbar av det (The Pacific i bakgrunden kanske hjälper till med krigsromantik-känslan ) Måste ta med det i något spelande snarast.

Har det varit så att spelledaren skriver brev till spelaren som kommer hemifrån, eller står spelaren för hela relationen ensam?

Som sagt var så är det lite lite att föra någon statistik över, men för det mesta stod spelaren för relationen ensam eller med hjälp av andra spelare!

En sak som Blå Himmel gör är att ge kamratpoäng om man drar in andra spelares karaktärsdrag i ståryn, så om en spelare definierar att han har en relation (exempelvis en fästmö) som ett karaktärsdrag så kan en annan spelare tjäna på att utveckla relationen.

Vi satte upp en mailinglista så att alla fick se alla andras brev hem, och damp de ner i min mailbox och täckte ämnet så fick de förbättringspoäng. Så vi hade spelaren Fredrik (som egentligen heter något annat) med en rollperson med en relation, och spelaren Linnéa (som egentligen heter något annat) som gjorde en kul grej: Linnéa skrev nämligen ett svarsbrev till Fredriks rollperson från dennes fästmö, där denne avslöjade att hon var gravid. Så under lite dötid på basen så ropade Linnéa "Fältpost!" och skickade över kuvertet med brevet till Fredrik.

Därmed kom relationen in i spel, så Fredrik fick kryssa karaktärsdraget som Planterat och Linnéa fick en kamratpoäng (som hon behöll själv, den snikne jäveln). Sen var det upp till Fredrik att bestämma om han hade gjort fästmön på tjocken under en permission nyligen, eller om hon hade varit otrogen (eller möjligen båda). Han valde det förra, men eftersom de var ogifta så blev det skandal i alla fall (det såg jag till, muahahaha!).

Och heeeelt säker på att barnet var hans kunde han ju inte vara.

 

[Ögat]

Det finns en teori om det där (och jag tänkte ducka frågan genom att teoretisera) som säger att den stora mängden sinnesintryck som vi dagligen får gör att vi skärmar av och skapar en grundinställning av lätt motvilja eller aversion mot allt och alla. Om denna teori stämmer borde följden bli att det är lättare att spela "hat" för att det är en känsla som ligger närmare vårt utgångsläge. Vidare skulle man kunna tänka sig att det är lättare att utveckla kärleksrelationer i rollspel om scenen är mer sparsmakad: få rollpersoner och ett begränsat geografiskt område, eller om själva platsen där rollspelet äger rum är mer avskärmad (till exempel om du och dina vänner åker ut till en stuga på landet och bara umgås med varandra hela helgen).

Däremot tror jag att det finns en annan aspekt som spelar in (i varför bland andra jag inte "vågar" spela kärlek), och det är gruppens normer - det berömda sociala kontraktet. Ett vanligt (som i ofta förekommande) socialt kontrakt säger att våra vänner är de personer som vi älskar utan att vara kära i, och som vi vill vara nära utan att ha sexuellt intresse av. Jag tror att vi bär med oss denna norm in i rollspelandet, och därför tycker att det känns obehagligt när den aktualiseras eller ifrågasätts. Det är helt enkelt lite för nära sådana känslor som vi skulle kunna känna men valt att inte känna gentemot varandra i verkligheten.

Om ett spel var uttalat inriktat på kärlek och relationer är det enklare, för då erbjuder spelet ett eget "mamma-pappa-barn" kontrakt som hjälper oss att skilja fiktionen från verkligheten.

Tror jag.

Intressant tema, förresten.

 

[Robert Jonsson]

När vi var yngre så var det ett ämne som inte kom upp ofta. Visst, det hände ibland men var sällan något djupare i berättelsen.

Så första gången det på allvar hände blev jag lite chockad. Två rollpersoner blev kära då jag spelledde Det Solunska Ödet till Drakar och Demoner. Äventyret sträckte sig över typ 50 år och de gick från förälskade till att gifta sig och få barn, till att slutet förråda varandra på ålderns höst. Det blev som en grekisk tragedi.

Efter det har det blivit mycket vanligare. jag spelleder en kampanj i Bortom där folk går på High School och en viktig del där har varit kärleksrelationer - och bristen på det. Med andra ord, vad som en gång i tiden var väldigt ovanligt är nu vardagsmat i många av våra kampanjer. Visst, alla är inte bekväma med det men de får slippa det. Det påverkar inte deras upplevelse särskilt nämnvärt, eftersom de ändå tycker det kan vara kul att se när karaktärerna gör misstag, t.ex. när en kille på sexualundervisningen sa "Jag behöver ingen sexualundervisning, jag är en utmärkt älskare" vilket inte uppskattades av hans flickvän som satt i klassrummet, som var känd som den "duktiga och skötsamma flickan". När killen efteråt desperat försökte blidka sin flickväns upprörda känslor, hade de andra spelarna väldigt roligt åt att se hans våndor.

 

[Simon]

Jag vill nog helst alltid att det ska finna kärleksrelationer runt rollpersonerna, eller att det ska ligga runt hörnet, för det gör så mycket för att skapa starka bindningar mellan personerna som spelet handlar om.

Jag har nog aldrig stött på att det har inneburit några speciella svårigheter för spelare att spela på rollpersonernas kärlek heller, men det kanske hänger ihop med att jag tycker att det är just valen och handlingarna som springer ur kärleken som är det intressanta. Alltså kärleken som drivkraft, inte som känslotillstånd. Att som spelare bestämma sig för att min rollperson offrar sig för sin kärlek är väl, såvitt jag ser det, ungefär som att offra sig för sin kung, fast lättare att sätta sig in i eftersom det ligger lite närmare ens riktiga liv.

Men det är klart, om man tänker på att sitta och skådespela ut hur rollpersonen sitter och gullar med sin älskade, då är det en annan sak, men å andra sidan, hur intressant är det!?

 

[solvebring]

Du har så rätt, liksom flera andra i tråden som jag ännu inte hunnit svara. God, kommer att ta mig ett tag att hinna svara alla de fina, smarta inlägg som rasat in. =)
... Men det kommer.

Det här med att rollspela passion och kärlek är någonting som har en vidd tycks det som. Det är inte bara att sitta och skådespela gull - som du säger - hur kul är det? Det i sig är inte så roligt, men det ingår ju i att spela en superförälskad rollperson. Vi kan ta en klassisk äventyrsscen a la kärlek. Du överger dina sovande kamrater, lämnar din nattpost och rymmer iväg ut i natten. Du slår ned och binder vakterna på murkrönet och avslutningsvis håller du en vacker monolog eller dialog under din älskades balkong.

De flesta skulle nog kunna göra allt det där utan vidare. Förutom att just spela ut monologen eller dialogen vid balkongen. Jag tror dessutom inte att så många är sugna på att rollspela kommande scen dagen efter när man ska förklara för partyt varför man lämnade sin nattpost vind för våg och lämnade de andra utan säkerhet - när man helt plötsligt ska spela nedkärad, passionerad yngling och argumentera i kärlekens tecken.

Så, även om den biten är relativt ointressant - för jag håller med om att det är valen som gör spelet - så är de ändå en viktig bit för att scenerna ska ta sig vidare eller att för den delen skapa stämning. Och det är just den biten jag upplever att man är så jävla rädd för. Speciellt vi grabbar, vilket w176s utomordentliga inlägg intygar. Det är, oavsett när eller hur, som romantiken och det där ömma kärlekskuckiluret kommer till ytan av själva spelet som man drar sig för det. Jag vet att spelare undvikit att också spela på handlingarna för att de tycker det känns "larvigt" och sådant. "Men vadå? Ska du inte följa efter? Du älskar väl henne?" "Tja, alltså visst, men jag tänker inte hålla på och fjolla mig bara för det. Visst, följer jag efter men jag tänker fan inte skrika "Neeeeej!" och ränna som en annan toffel." Ja, inte ordagrant kanske men jag har varit med om sådana spelsituationer. ... Man är rädd för att visa sig sårbar på det sättet, helt enkelt.

Förövrigt kan jag äntligen fråga dig en fråga jag velat ställa länge. Hur pass ser ditt rollspelande ut - hur påverkas det av att du är skådespelare? Drar du några klara fördelar av det, till exempel i sådana här situationer som tråden berör?

 

[Simon]

Förövrigt kan jag äntligen fråga dig en fråga jag velat ställa länge. Hur pass ser ditt rollspelande ut - hur påverkas det av att du är skådespelare? Drar du några klara fördelar av det, till exempel i sådana här situationer som tråden berör?

Svårt att säga. Den jag är just nu styr ju hur jag spelar rollspel, ihop med vilka jag spelar med, och mitt yrke är såklart en stor del av vem jag är, just nu i livet.

Den största konkreta betydelsen av mitt yrke i relation till mitt spelande är att jag är helt ointresserad av att lajva eftersom det kickar igång jobbreflexerna i mig. (Jag gillar att jobba, men jobb och hobbyaktiviteter går på så helt olika drivkrafter, så när de blandar sig så blir det drygt, tycker jag.)

Nån gång när jag har spelat i ett supertraddigt dodäventyr, där inte särskilt mycket av själva handlingen påverkades av vad jag gjorde i spelet, utan det mest kändes som att spelledaren berättade en historia och vi spelare mest hade uppgiften att krydda med underhållande karaktärsspel, så kickade jobbreflexen också in, och då blev det tråkigt.

(Förresten...

...att man är så jävla rädd för. Speciellt vi grabbar...

Se upp med generaliseringarna lite grand. Hur vet du att "vi grabbar" har mer gemensamt i hur vi ser på saker än vad exempelvis jag och w176 har? )

 

[w176]

Se upp med generaliseringarna lite grand. Hur vet du att "vi grabbar" har mer gemensamt i hur vi ser på saker än vad exempelvis jag och w176 har? )

Jo. Min poäng var att den att normen med ett tabu kring kommunikation kring kärlek på vissa, med det egen könet finns -ofta- bland killar*, och väldigt sällan bland killar. Båda grupperna kan, både ha och inte ha den värderingen.

(Och både kan ha, och inte ha ett intresse kring kärleksspel, oavsett om de har tabut eller ej).

Och som i Xyas exempel, kan du en grupp som ha värderingen med lite tur komma ut det tabut.



*Edit: (Någon gång under livet.)

 

[solvebring]

Svårt att säga. Den jag är just nu styr ju hur jag spelar rollspel, ihop med vilka jag spelar med, och mitt yrke är såklart en stor del av vem jag är, just nu i livet.

Den största konkreta betydelsen av mitt yrke i relation till mitt spelande är att jag är helt ointresserad av att lajva eftersom det kickar igång jobbreflexerna i mig. (Jag gillar att jobba, men jobb och hobbyaktiviteter går på så helt olika drivkrafter, så när de blandar sig så blir det drygt, tycker jag.)

Nån gång när jag har spelat i ett supertraddigt dodäventyr, där inte särskilt mycket av själva handlingen påverkades av vad jag gjorde i spelet, utan det mest kändes som att spelledaren berättade en historia och vi spelare mest hade uppgiften att krydda med underhållande karaktärsspel, så kickade jobbreflexen också in, och då blev det tråkigt.

Hur intressant som helst måste jag säga. Med andra ord försöker du att spela mindre immersionistiskt än vad möjligen andra försöker göra eftersom du jobbar med att vara i en roll? Nu frågar jag för att jag är nyfiken, så märk väl, jag påstår inte, jag frågar. Man skulle ju annars kunna tro att just du finner en glädje i att agera riktigt hårt eftersom du är duktig på det. Så var inte fallet, och det tycker jag personligen är jättespännande.

Kort och gott, hur ser du (och gärna andra här som som skådespelar) på just skådespelet i rollspelandet? Själv tycker jag att det är en rolig del, men inget måste. Jag brukar dock försöka göra bra ifrån mig på den sidan, men och försöker ofta vara väldigt "jag är min rollperson". Tycker dock att det är tungt. Fast mest som spelledare faktiskt, ha längre distans till att gestalta där än som spelare. Som spelare har man ju bara en roll att spela, och som spelledare känner jag dessutom större krav på att det ska vara dugligt/bra. Det kommer liksom med ansvaret. Nu är det ju svårt att säga bra eftersom jag inte vet om jag ens är lite bra, men men... =)

... Jag skulle nog till exempel inte klara av att spelleda dig för jag skulle sitta och undra om du som skådis vrider dig i vånda eller skratt inombords över hur kasst jag gestaltade.

Hm, det här får nog bli en ny tråd skulle jag tro. Det här med agerandet är intressant. Folk har dock så olika spelstil att det tenderar att agera väldigt olika, vilket iof kan göra en sådan tråd fullständigt ointressant.

Se upp med generaliseringarna lite grand. Hur vet du att "vi grabbar" har mer gemensamt i hur vi ser på saker än vad exempelvis jag och w176 har? )

Ja, nu menade jag inte just vi = vi utan vi = vi i stort. Och jo, jag vet, man ska inte generalisera. Det är inte bra, utan stärker bara normens crappiga vinkel. Samtidigt måste man generalisera för att kunna relatera till och kritisera normen. Så ibland måste man få göra det, så får folk själva sätta in undantagen. Det finns alltid flera grupper i en grupp. Så egentligen kan man ju inte generalisera mer än rent teoretiskt. Och det är det jag gör. Dessutom måste jag göra det eftersom w176s utgår från samma läge (även om jag vet (tror) att hon också menar rent teoretiskt och inget annat).

Som hon säger så säger normen att tjejer ska vara omhuldande, känslosamma, ha nära till kärlek och allt det där. Det ligger i kulturen. Det ligger också i normen att killar ska vara hårda, tuffa, inte vara lika blödiga, inte prata känslor och hela det dravlet. Så, det var däråt jag syftade - att normen ställer det kravet på oss killar vilket gör oss rädda för att lämna ut oss på det sättet. Samtidigt som tjejer kan känna pressen att de måste delta på de villkoren fast de kanske inte alls heller vill lämna ut sig på det viset, men att gruppens kontrakt tvingar till det.

Ehm, sorry. När jag skriver längre inlägg tenderar jag att skriva långa meningar som i allmänhet kan vara jobbig att läsa. Säg till om det är oklart.

 

[Man Mountainman]

Det finns en teori om det där [...] som säger att den stora mängden sinnesintryck som vi dagligen får gör att vi skärmar av och skapar en grundinställning av lätt motvilja eller aversion mot allt och alla.

Nu går jag skamlöst OT, men det där var den bästa teorin nånsin. Har du någon referens?

 

[Xyas]

Som hon säger så säger normen att tjejer ska vara omhuldande, känslosamma, ha nära till kärlek och allt det där. Det ligger i kulturen. Det ligger också i normen att killar ska vara hårda, tuffa, inte vara lika blödiga, inte prata känslor och hela det dravlet. Så, det var däråt jag syftade - att normen ställer det kravet på oss killar vilket gör oss rädda för att lämna ut oss på det sättet. Samtidigt som tjejer kan känna pressen att de måste delta på de villkoren fast de kanske inte alls heller vill lämna ut sig på det viset, men att gruppens kontrakt tvingar till det.

Jag, umm, vet inte riktigt om det här är tänkt att relatera till trådstarten, men jag tänker låtsas att det gör det i varje fall

Självfallet finns de dära normerna och styr hur det ser ut kring (det manliga) spelbordet. Och känner alla sig bekväma i att män ska vara macho och inte prata eller uttrycka känslor så är det väl ett ickeproblem. Intresset att spela kärlekshistorier borde då vara noll (så som vi pratar om dem här, det finns såklart andra sätt att uttrycka kärlek på). Man spelar aggressiva känslor och är nöjd med det.

Men vi får ju anta för diskussionens skull att många människor faktiskt vill spela kärleksscener för man tycker det är spännande och intressant och sitter där och gråter till Little Women när ingen ser på. Och då tror jag w176 är inne på rätt grej med att tabut mot att improvisera en kärleksdikt till sin bästa killkompis sedan lekskolan ska brytas. Är det sedan väl brutet, för hela gruppen, är det lättare att spela sådana scener.

Även om man är kvar inom normerna.

 

[w176]

Jag, umm, vet inte riktigt om det här är tänkt att relatera till trådstarten, men jag tänker låtsas att det gör det i varje fall

Självfallet finns de dära normerna och styr hur det ser ut kring (det manliga) spelbordet. Och känner alla sig bekväma i att män ska vara macho och inte prata eller uttrycka känslor så är det väl ett ickeproblem. Intresset att spela kärlekshistorier borde då vara noll (så som vi pratar om dem här, det finns såklart andra sätt att uttrycka kärlek på). Man spelar aggressiva känslor och är nöjd med det.

Men vi får ju anta för diskussionens skull att många människor faktiskt vill spela kärleksscener för man tycker det är spännande och intressant och sitter där och gråter till Little Women när ingen ser på. Och då tror jag w176 är inne på rätt grej med att tabut mot att improvisera en kärleksdikt till sin bästa killkompis sedan lekskolan ska brytas. Är det sedan väl brutet, för hela gruppen, är det lättare att spela sådana scener.

Även om man är kvar inom normerna.

Mmm. Jag pratar inte om att män skulle ha mindre intresse eller drivkrafter av att spela kärleksspel, utan att vår kultur har ett tabu de måste bryta, som tjejerna faktiskt slipper.

Lillarna beskriver ofta en fas då det var svårt, tog emot, var obekvämt att svårt att hantera kärlekshistorier, men där de uppebart vill det, men det är knepigt fram tills dess att:

A. De spelar i en miljö med mycket tjejer. Delf för att tjejerna som inte ser något tabu och kör på. Och somför att tjejerna inte är män de med så tabun som hindrar män för att spela kärlekscener med andra män gäller tex inte på ett lajv där man uppvaktar söt tjej ridderligt. När man väl spelar ett par romanser så är tabut brutet och de kan tänka sig kärlekscener även mor andra män.

B. De hamnar i en spelsituation där de kan bryta de på egen hand.

C. De har någon annan gång i sitt liv bestämt sig för att strunta i tabut, utanför spelsammanhang.

 

[Xyas]

Mmm. Jag pratar inte om att män skulle ha mindre intresse eller drivkrafter av att spela kärleksspel, utan att vår kultur har ett tabu de måste bryta, som tjejerna faktiskt slipper.

Det gör jag med

 

[w176]

Mmm. Jag pratar inte om att män skulle ha mindre intresse eller drivkrafter av att spela kärleksspel, utan att vår kultur har ett tabu de måste bryta, som tjejerna faktiskt slipper.

Det gör jag med

Det medhållande i mitt "Mmm." var kanske inte helt tydligt...

 

[solvebring]

Det har verkligen tagit fart kring frågan vart problematiken ligger - varför man inte vågar rollspela kärlek på ett lite mer mustigt och utförligt sätt. Liksom de flesta andra känner jag hur W176 har något på kroken och att det nog just är så att det är normerna, våra sociala och kulturella mallar som ställer till det, i mångt och mycket i alla fall.

Jag hade dock flera frågeställningar, ty ämnet är vitt och brett. Låt mig upprepa:

- Vem vågar rollspela kärlek? Du? Then share!

- Varför kan eller vågar inte vissa göra det?

- Skulle du spela ett rollspel fullt inriktat på kärlek
och relationer?

- Vilka rollspel finns det som redan handlar om det?

- Finns det liknande ämnen och teman som har liknande problem när de ska rollspelas?

 

[Mogger]

Det här med att rollspela passion och kärlek är någonting som har en vidd tycks det som. Det är inte bara att sitta och skådespela gull - som du säger - hur kul är det? Det i sig är inte så roligt, men det ingår ju i att spela en superförälskad rollperson. Vi kan ta en klassisk äventyrsscen a la kärlek. Du överger dina sovande kamrater, lämnar din nattpost och rymmer iväg ut i natten. Du slår ned och binder vakterna på murkrönet och avslutningsvis håller du en vacker monolog eller dialog under din älskades balkong.

De flesta skulle nog kunna göra allt det där utan vidare. Förutom att just spela ut monologen eller dialogen vid balkongen. Jag tror dessutom inte att så många är sugna på att rollspela kommande scen dagen efter när man ska förklara för partyt varför man lämnade sin nattpost vind för våg och lämnade de andra utan säkerhet - när man helt plötsligt ska spela nedkärad, passionerad yngling och argumentera i kärlekens tecken.

Fast här har vi ju helt uppenbart en spelare som bejakar sin karaktärs känslor och låter dem driva honom. Han låter den drivkraften ställa honom framför kvinnan han älskar för att berätta det för henne, eller nått. Han har ett mål med scenen. Det är exakt det som jag, Poppe och Simon pratar om, hur kärleken föder story, tvingar fram val.

Exakt hur scenen sedan rollspelas är inte så intressant för mig. En bra dag kanske det blir riktigt kul att spela en kärleksmonolog, men en annan dag kan det kännas mer relevant att bara få fram svaret på frågan "älskar hon mig?", för det antar jag är scenens syfte.

Så, vill du rollspela kärlek. Följ den här steg för steg-mallen:

1) Välj ett rollspel där relationer eller drivkrafter spelar roll och ligger synligt, som Burning Wheel, Primetime Adventure, Noir m.fl.
2) Skapa relationer som bygger på kärlek. Knyt dem till en drivkraft som baserar sig på kärlek.
3) Spela fokuserat mot dessa relationer och drivkrafter. Låt dem styra spelet.

Om det här sedan leder inte leder till någon form av scener där kärlek står i fokus så skulle jag bli väldigt, väldigt förvånad.

För, kärleken måste spela roll för att vara intressant, det har du själv varit inne på. Att bara spela förälskad är ju ganska trist, det är som att spela hungrig eller trött. Det räcker liksom med att säga det en gång.

 

[Xyas]

För, kärleken måste spela roll för att vara intressant, det har du själv varit inne på. Att bara spela förälskad är ju ganska trist, det är som att spela hungrig eller trött. Det räcker liksom med att säga det en gång.

Menar du att det måste finnas regel/system-stöd för att förälskelser ska vara intressanta att spela? Och om så, varför gäller det den drivkraften speciellt?