Något jag funderat över är vilken typ av scener som egentligen är intressantast att rollspela, och hur dessa skiljer sig från de typer av scener som är intressanta att uppleva i andra typer av underhållningsmedia.
Till att börja med kan man konstatera att det på många sätt är svårare att konstruera ett rollspelsäventyr än en berättelse i någon annan form. Man har en hel del begränsningar som är svåra att arbeta sig runt: huvudpersonerna måste vara med i alla scener (utom i vissa typer av samberättarspel), man kan inte visa upp hemligheter för publiken (spelarna) utan att huvudpersonerna (rollpersonerna) också får reda på dem, och man kan egentligen inte planera något utan bara hoppas att vissa saker ska inträffa - det finns risk att rollpersonerna springer förbi alla de intressanta bitarna.
Åter till scenerna. Det finns vissa typer av scener som är direkt ointressanta i ett rollspel. Sådana scener karaktäriseras av att de blir en monolog från antingen spelledarens eller en spelares sida. Exempel är scener där en spelledarperson förklarar något, eller där spelledaren beskriver något. Sådana scener kan vara intressanta i film och litteratur, men blir tråkiga i rollspel eftersom spelarna inte kan göra något annat än lyssna. I rollspel krävs det möjlighet till interaktion för att en scen ska bli intressant, och riktigt intressant blir den först om resultatet av interaktionen kan leda berättelsen i olika riktningar.
Det här är egentligen ganska självklart, men jag skriver det ändå för att fylla ut inlägget. Kontentan finns sammanfattad i rubrikraden: Vilka typer av scener är intressanta i ett rollspel? Vilka är inte intressanta? Vad är det som gör att vissa scener är intressantare än andra? Och vad kan man göra för att se till att olika typer av scener blir så intressanta som möjligt?
/tobias
Till att börja med kan man konstatera att det på många sätt är svårare att konstruera ett rollspelsäventyr än en berättelse i någon annan form. Man har en hel del begränsningar som är svåra att arbeta sig runt: huvudpersonerna måste vara med i alla scener (utom i vissa typer av samberättarspel), man kan inte visa upp hemligheter för publiken (spelarna) utan att huvudpersonerna (rollpersonerna) också får reda på dem, och man kan egentligen inte planera något utan bara hoppas att vissa saker ska inträffa - det finns risk att rollpersonerna springer förbi alla de intressanta bitarna.
Åter till scenerna. Det finns vissa typer av scener som är direkt ointressanta i ett rollspel. Sådana scener karaktäriseras av att de blir en monolog från antingen spelledarens eller en spelares sida. Exempel är scener där en spelledarperson förklarar något, eller där spelledaren beskriver något. Sådana scener kan vara intressanta i film och litteratur, men blir tråkiga i rollspel eftersom spelarna inte kan göra något annat än lyssna. I rollspel krävs det möjlighet till interaktion för att en scen ska bli intressant, och riktigt intressant blir den först om resultatet av interaktionen kan leda berättelsen i olika riktningar.
Det här är egentligen ganska självklart, men jag skriver det ändå för att fylla ut inlägget. Kontentan finns sammanfattad i rubrikraden: Vilka typer av scener är intressanta i ett rollspel? Vilka är inte intressanta? Vad är det som gör att vissa scener är intressantare än andra? Och vad kan man göra för att se till att olika typer av scener blir så intressanta som möjligt?
/tobias