Nekromanti Vilken känsla ska din värld ge?

[Genesis]

Det här är lite spännande. Varför känner du så? Är det för att pick-up-and-play-faktorn sjunker för mycket eller känner du dig alltför hämmad av att det finns för många saker etablerade eller vad?

Det är en kombination av flera faktorer. Som Sölve påpekade är det svårt att få alla ombord på principen att det som inte etablerats i spel inte finns. Om jag spelar i Mundana och kläcker ur mig att min kompis är en anka så kommer garanterat någon att säga "Det finns inga ankor i Mundana". Jag tycker heller inte om obalansen som uppstår när en spelare vet mer än de andra. Om SL vet mer om spelvärlden, om äventyret eller om spelledarpersonerna än vad jag gör så begränsas min kreativitet, och inte på ett bra sätt. När kreativiteten begränsas med ett "Du måste hitta på hur du tar dig förbi vakten med hjälp av en skiftnyckel" så är det en kul begränsning. När det begränsas av "men du får inte hitta på något som skär sig med de här grejerna som jag inte talar om för dig" så är det en sugig begränsning.

Okej, man kan säga att allt det där i kampanjböckerna inte finns förrän någon etablerat dem i spel, men det är helt enkelt inte sant. De finns där och alla vet att de finns. De ligger som en våt filt över kreativiteten. Och om de inte skulle finnas, vad tusan är de bra för, då?

 

[solvebring]

Det gäller ju dock då, att alla kan acceptera att det inte är så "play by the book" och att det som står i kampanjboken eller modulen inte är ristat i sten.

Just därför skyr jag spel med kampanjböcker och moduler som pesten. Om spelet har en spelvärld som är skapad i förväg så är inte spelet för mig. Spelvärlden skall antingen skapas som gemensam förberedelse när vi sätter oss runt bortet, eller organiskt i spel. Spelvärldar mer välbeskrivna än typ Dogs in the Vineyard är avtändande för mig.

Jag kände samma sak tidigare. I mitt fall mest för att jag inte ville ändra/förstöra någon annans spelvärld. Sen insåg jag att bara för att jag spelleder i Forgotten Realms, så är det ju i MITT Forgotten Realms jag spelleder, och där kan jag faktiskt fritt ignorera och välja precis vad jag tycker om.

Ja, så känner jag också. Jag menar, jag kan gärna spela spel där man få etablera hela världen själv, fast jag kan likväl spela spel där det finns moduler och kampanjböcker, om jag får göra min grej med dem - eller rättare sagt - om spelgruppen för göra sin grej med dem. Som sagt, moduler och dylika kan vara en schysst grund, bra riktlinjer, att stå på. Jag ogillar dock när saker är ristade i sten, som sagt.

... Problemet är där väl dock det att folk gärna ristar i sten och spelar tvunget och lydigt efter vad modulerna säger. Så upplever jag det i alla fall. Så hur som haver är jag med Genesis i att man ska uppmuntra eget etablerande och den egna friheten med dess initiativ, även om jag nu anser att man också kan göra det samman med modulerna. ... Fast det är mycket svårare och helt klart ett problem - om man nu vill ge hela spelgruppen samma rätt, vilket man naturligtvis vill om det ska vara någon mening med den friheten.

Nå, jag försöker personligen en sorts balansgång när jag spelleder. Jag spelar mer än gärna i en etablerad värld och bjuder spelarna på allt vad den är enligt min tolkning. Till exempel Trudvang. Jag nekar dem dock inte att komma med egna initiativ och önskemål bara för att "de inte finns med i böckerna", eller hur det nu är. Tvärtom bjuder jag gärna in dem och försöker att binda ihop alla våra olika initiativ till en gemensam grej. ... Kort sagt tar vi alla våra olika uppfattningar om Trudvang och mixar det till vår egen Trudvang-soppa. =)

 

[Genesis]

Sen insåg jag att bara för att jag spelleder i Forgotten Realms, så är det ju i MITT Forgotten Realms jag spelleder, och där kan jag faktiskt fritt ignorera och välja precis vad jag tycker om.

Från mitt perspektiv är ju problemet med det där att jag inte vill spela i ditt Forgotten Realms. Jag vill spela i VÅRT Forgotten Realms. Och om du har en relation till och en idé om spelvärlden baserat på saker jag inte har kännedom om så blir det mycket svårare att synka våra visioner.

Och framförallt, såklart, så tycker jag inte att spelvärldar är bra till något. Alldeles oavsett huruvida de är ivägen eller inte har jag inte ett uns glädje av en settingbok med en massa grejer jag kan ignorera. Jag tvivlar starkt på att en tjomme jag inte känner kan sitta och skriva ihop en spelvärld som passar bättre för vår kampanj än den spelvärld du och jag hittar på just nu medan vi spelar. Den spelvärlden är ju perfekt. Och ingen i hela världen har bättre idéer än oss. Att hitta på regler är svårt, men att hitta på spelvärld är pissenkelt. Alla kan göra det. Okej, att hitta på en konsekvent och realistisk spelvärld är säkert svårt, men det vet jag inget om, för det har jag aldrig försökt göra.

 

[wilper]

Det ligger mycket i det. Varenda omgång jag spelat av MVGU (där man bygger en spelvärld på en halvtimme innan man kör igång) har resulterat i spelvärldar som jag gärna skulle återvänt till. Djupa, rika och spännande världar.

Det är något jag föredrar framför att först plugga in en spelvärld, och sedan försöka förmedla den.

Det är iofs helt lugnt för mig att säga "Vi spelar i världen från Harry Potter/X-men/Dallas/Whatever.", det är en genväg i beskrivningen. Men då måste man hålla i bakhuvudet att alla inte nödvändigtvis har tolkat allt på samma sätt i ursprungsmaterialet.

 

[Svarte Faraonen]

• En känsla av att allt
• En konsekvent och tydlig bild av vad för slags saker som finns och inte finns.
• En värld som inte kraschar eller blir otänkbar om man utgår från att folk i allmänhet beter sig som folk gör och har gjort i vår värld.

 

[Genesis]

Jag vill gärna ha det ganska toppstyrt vad för kategorier av saker som finns i spelvärlden -- inga ankor i Mundana, alltså, inga djupa och forsande floder av friskt vatten i Dark Sun, inga over-the-top-mutanter i en hyfsat jordnära Apocalypse World-kampanj. När man väl har etablerat vad för slags saker som finns i spelvärlden ser jag däremot inget bekymmer i att spelare hittar på egna saker, så länge som de inte stör världens känsla. I en tidigmedeltida värld där en stad är en big deal skulle det störa om spelarna beskriver städer till höger och vänster, men i en tätbefolkad högfantasyvärld hade det inte sabbat. Det ställer lite högre krav på spelarnas kunskap och fingertoppskänsla, men att vara kravlös mot spelare föder bara ytliga drömmerier och svaga ryggrader.

För att förtydliga: förutom ordet "toppstyrt" håller jag med om det där. Vad jag talar om är att det inte skall finnas något utanför det vi etablerat runt bordet. Att försöka att börja spela innan man har upprättat en gemensam vision om vad för sorts känsla man vill ha är ett recept på katastrof, som det heter på anglikanska. Jag vill bara inte ha saker som är sanna utan att de sagts högt.

 

[Svarte Faraonen]

Jag vill gärna ha det ganska toppstyrt vad för kategorier av saker som finns i spelvärlden -- inga ankor i Mundana, alltså, inga djupa och forsande floder av friskt vatten i Dark Sun, inga over-the-top-mutanter i en hyfsat jordnära Apocalypse World-kampanj. När man väl har etablerat vad för slags saker som finns i spelvärlden ser jag däremot inget bekymmer i att spelare hittar på egna saker, så länge som de inte stör världens känsla. I en tidigmedeltida värld där en stad är en big deal skulle det störa om spelarna beskriver städer till höger och vänster, men i en tätbefolkad högfantasyvärld hade det inte sabbat. Det ställer lite högre krav på spelarnas kunskap och fingertoppskänsla, men att vara kravlös mot spelare föder bara ytliga drömmerier och svaga ryggrader.

För att förtydliga: förutom ordet "toppstyrt" håller jag med om det där. Vad jag talar om är att det inte skall finnas något utanför det vi etablerat runt bordet. Att försöka att börja spela innan man har upprättat en gemensam vision om vad för sorts känsla man vill ha är ett recept på katastrof, som det heter på anglikanska. Jag vill bara inte ha saker som är sanna utan att de sagts högt.

Medan jag tycker att världen känns för ytlig och platt om enbart sådant som har omnämnts i spel antas ha en existens. Jag vill mycket hellre ha något tydligare att förhålla sig till.

 

[solvebring]

Det är iofs helt lugnt för mig att säga "Vi spelar i världen från Harry Potter/X-men/Dallas/Whatever.", det är en genväg i beskrivningen. Men då måste man hålla i bakhuvudet att alla inte nödvändigtvis har tolkat allt på samma sätt i ursprungsmaterialet.

Om någon nu undrar vad i helsicke jag bubblat om hittills - att man kan skapa en gemensam värld även med skrivna moduler och dylika, då är det precis så här jag menar. Det är svårare, men det går, om man ser det hela som en riktlinje och känner av att alla, någotsånär, sitter inne med samma känsla och tolkning av vad den världen erbjuder.

 

[Eksem]

Den spelvärlden är ju perfekt. Och ingen i hela världen har bättre idéer än oss.

Det tror jag är skillnaden mellan t.ex. mig och t.ex. du; alla andras idéer är bättre än mina. Jag tycker mycket mer om att bygga på andras goda idéer och förfina och anpassa till min smak. Sådan är jag även på jobbet. Andra hittar på, jag ser till att det fungerar.

 

[Vitulv]

Den spelvärlden är ju perfekt. Och ingen i hela världen har bättre idéer än oss.

Det tror jag är skillnaden mellan t.ex. mig och t.ex. du; alla andras idéer är bättre än mina. Jag tycker mycket mer om att bygga på andras goda idéer och förfina och anpassa till min smak. Sådan är jag även på jobbet. Andra hittar på, jag ser till att det fungerar.

Jag gillar verkligen både och. Det är kul att skapa världar, men andras världar funkar också bra (ibland bättre). Det här är ju ett jävla icke-inlägg, känner jag, men ändå

När jag skapar världar så gillar jag verkligen att börja smått, och sedan äventyra fram skiten. Alltså, börja med en hexagon där det ligger en liten by, och hitta på vad som finns i de runtomkringliggande hexagonerna. Släpp ner rollpersonerna i den första hexen, och hitta sedan på efter hand som äventyret eller kampanjen fortgår. Väldigt opretentiöst, och fjärran från alla världar där folk lagt ner oerhört mycket tid på att hitta på jox som aldrig märks, och som aldrig blir viktigt för rollpersonerna. Sånt är ändå mest spelledaronani (vilket såklart är helt okej, men att påstå att det ger spelarna så otroligt mycket är ju såklart skitsnack).

Jag tycker om att bli lite överraskad som spelledare, och då är sånt där skitkul. I min mening.

 

[krank]

(vilket såklart är helt okej, men att påstå att det ger spelarna så otroligt mycket är ju såklart skitsnack).

Tja, i praktiken vet jag ju aldrig om spelledaren bara ger sken av att det finns en massa bakgrund och grejer jag aldrig får se, eller om det faktiskt finns. Men för mig är KÄNSLAN av att det finns förberedda saker, saker som "finns" även bortom horisonten.

Så; delvis skitsnack, kanske.

 

[Eksem]

Jag tänker mer som... jag hade aldrig knäckt något så fräckt som Dark Sun, inte där alla intressanta delar faktiskt fungerar ihop på det viset.

Jag är väldigt mån om att så mycket häftigt som möjligt ser spel, och jag har heller inget emot att spelarna etablerar sanningar. Jag är inte typen som tycker det är relevant med diskussioner om hur realistiskt ett matriarkat i Mundana är. Jag hittar inte på story- eller världsdetaljer som inte hamnar i spel (såvida de helt enkelt inte ersätts av något som fungerar bättre längs vägen, då, men det är undantag).

Det är mer en fråga om att färdiga spelvärldar kan innehålla så många balla grejjer som jag aldrig hade kommit på själv.

 

[Genesis]

Det tror jag är skillnaden mellan t.ex. mig och t.ex. du; alla andras idéer är bättre än mina.

Notera att jag sade "oss". Att sitta och hitta på coola spelvärldar ger mig ingenting och jag kommer inte att bli fascinerad av alla coola grejer i den. Magin sker när vi bygger saker tillsammans. När jag säger "steampunk" och du säger "med flygande städer" och jag säger "över en död planet". Det engagerar mig. Men jag har aldrig blivit inspirerad av någon färdig spelvärld, annat än "Hm, det vore coolt att bygga något liknande den där".

 

[Eksem]

Jo, men det här "oss" behöver ju den typen av personer också.

Och "inspirerad av någon färdig spelvärld, annat än "Hm, det vore coolt att bygga något liknande den där"." räcker ganska långt för att motivera spelvärldar, skulle jag säga.

 

[Unfair]

(vilket såklart är helt okej, men att påstå att det ger spelarna så otroligt mycket är ju såklart skitsnack).

Tja, i praktiken vet jag ju aldrig om spelledaren bara ger sken av att det finns en massa bakgrund och grejer jag aldrig får se, eller om det faktiskt finns. Men för mig är KÄNSLAN av att det finns förberedda saker, saker som "finns" även bortom horisonten.

Så; delvis skitsnack, kanske.

Jag kan hålla med om att den känslan är go. När jag spelleder så brukar jag försöka få spelarna att tro att jag har mer bakom kulisserna än vad jag har, och när jag spelar så gillar jag att veta att det kan pågå saker bakom ryggen på mig och att allt jag ser är skuggor av något större, som redan tagit form i spelledarens huvud.

Det är tex mycket roligare att spela deckare eller undersökande spel när man vet (tror) att spelledaren har hittat på orsakerna till allt redan innan, och att han inte skapar det efter att man har grävt tillräckligt mycket.

 

[ripperdoc]

Kul att det funkar bra för er! Långt ut på skalan dock - svårt att gå längre ut på "ingen-världsskalan" än att bara tillåta saker som sagts runt bordet existera

Jag är förstås tvärtom. Världen är något spelarna utforskar. Saker som sägs runt spelbordet adderar till spelvärlden, men världen är oändligt mycket större. Visst, man etablerar en ungefärlig gemensam vision om vad man vill spela (inte vad spelvärlden handlar om), men jag har sällan sett några katastrofer som kommit från problem i vision eller tolkningar, annat än på konvent, där alla spelare ofta är nya både till världen och varandra. Men lite smidighet löser även dessa situationer.

Världar som just kommits på runt spelbordet känns för mig som "grunda" (som i avsaknad av djup), ihopklistrade och detaljlösa. (visst kan man komma på en djup och detaljerad spelvärld runt bordet, men det hade ju tagit timmar att nå den grundnivån som gett åtminstone mig tillfredställande djup).

 

[Genesis]

Och "inspirerad av någon färdig spelvärld, annat än "Hm, det vore coolt att bygga något liknande den där"." räcker ganska långt för att motivera spelvärldar, skulle jag säga.

Som jag sade till Ram så har jag genom tv, film, böcker, dataspel, brädspel, YouTube-videor och webbserier redan inspiration så att det räcker och blir över. Att addera rollspelsvärldar till det är som att pissa i havet.

 

[Genesis]

Kul att det funkar bra för er! Långt ut på skalan dock - svårt att gå längre ut på "ingen-världsskalan" än att bara tillåta saker som sagts runt bordet existera

Livin' on the edge, man.

Världar som just kommits på runt spelbordet känns för mig som "grunda" (som i avsaknad av djup), ihopklistrade och detaljlösa. (visst kan man komma på en djup och detaljerad spelvärld runt bordet, men det hade ju tagit timmar att nå den grundnivån som gett åtminstone mig tillfredställande djup).

Ja, om en djup och detaljerad spelvärld är en del av njutningen av rollspel så förstår jag absolut att man vill ha färdigskrivna världar. För mig är spelvärlden bara ett verktyg och jag har ingen glädje av att den är djup.

 

[Eksem]

Fast då är ju även tv, film, böcker, dataspel, brädspel, YT-videos och webbserier enskilt OCKSÅ att pissa i havet. Sedan är det förstås bra att du får saker "gratis" genom din mediekonsumtion, men spelvärldar konstruerade för rollspel skulle lika gärna kunna ingå i den floran som någon av de andra delarna egentligen. Jag förmodar att du helt enkelt inte gillar den typiska formen som de presenteras i, vilket egentligen är en fråga i sig. Ta t.ex. reseskildringen i Trakorien-boken, som är värd att läsa som ensamstående verk (ett grepp som förstås kräver en kompetent författare, vilket inte är så vanligt i rollspelssammanhang).

Jag är inte riktigt säker på vad jag argumenterar för här, utöver att en spelstil som kräver mycket påhittighet och kreativitet inte skulle leda till lika balla saker som jag sett i spelvärldar som Eberron och Dark Sun; om jag är en del av spelgruppen.

 

[Organ]

När jag säger "steampunk" och du säger "med flygande städer" och jag säger "över en död planet". Det engagerar mig.

Fast vad händer om du tänker "Fan va lökigt!" när din polare slänger in flygande städer? Alltså om din definition av en cool setting absolut inte innefattar flygande städer medans de för din medspelare är ett krav för detsamma?

/Anders