Nekromantikum Iznoxil likskändaren
Från Thalamur, rättare sagt så bor han under ett stort jävla dött(?) träd i dimmyren - ett ställe i norra Thalamur någonstans (det döda trädet som boplats är inspirerat av första bilden i Eon II boken). Han är en skitond nekromantiker som äger en talande, intelligent korp och en gris som numera är död (svalt ihjäl, glömde lämna mat åt honom... Krempler).
Han har en styrka på 5, vilket är precis så att han orkar lyfta sin Kris (vågad dolk, i detta fall på 60 centimeter) utan att börja flåsa /images/icons/wink.gif.
Han har armskenor som täcker underarmarna och armbågarna, de ser ut som de necromancern i Diablo 2 har - för alla som har tillgång till den lilla söta boken som följde med spelet.
Jag insisterade verkligen på att få ha en grej som ser ut som necromancerns bröstplåt - som täcker från bröstkorgen till låren ungefär - men spelledaren sa något om "öhhh... näae... du e' ingen jävla D2-wannabe-kobold... hö hö *fånigt leende*". Min nekromantiker är också utrustad med jättemånga kranium, i vilka han har ljus i, och axelskydd i form av stora kranium.
Han har en vidrig stav, en helt vanlig pinne alltså (inte ännu magisk), med ett (halvfärskt) kranium på.
En lie är också i hans ägo, han kan till och med slåss med den - fast han knappt kan lyfta den /images/icons/smile.gif.
Personlighet: Han pratar med en väsande röst, och varje gång han ska ta kontakt med någon smyger han upp ganska nära (för att höras utan problem - han talar nämligen rätt så tyst); Då lägger han handen på vederbörandes axel (som förmodligen blir skiträdd) och börjar väsa. För tillfället har han just inhandlat en gris som han ska slakta brutalt för köttets skull (kongelat). När han skulle köpa grisen gick det till så här:
Iznoxil söker upp någon som säljer "smådjur", han kommer fram till en väderbiten gammal hundförsäljare och frågar vad hundarna kostar per kilo... han får inte handla där utan köper istället en gris.
Han är för övrigt en vidrig typ med sina egna mål, vilka han gör allt för att uppnå på sina vidriga sätt - och skiter fullständigt i vad som händer med omgivningen.
På första äventyret inträffade följande:
Vi anländer till Sandnäs i Soldarn - någon har snott 5 böcker av honom och klumpigt nog lämnade någon efter sig en karta över var han skulle *ivult smajl*, han nämner också något om "Emeraldbaren".
Iznoxil griper tag i första bästa bondlurk och väser: "Kan ni visa mig vägen till... emeraldbaren...?"
Bonden slöddrar något obegripligt, en sekund senare har han en 60 centimeter lång kris i bröstkorgen. Iznoxil säger: "Tala tydligare nästa gång..."
(bonden blöder ihjäl mitt på ljusa dagen och vi ljuger oss ur situationen om att Iznoxil är prinsen av Haruldis och att det var en legit duell)
Alltså: En fulländad sociopat/psykopat.
Han är kul... /images/icons/smile.gif
[color:red]/P|uT0NiUm</font color=red>
Point
Click
KILLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLL!
Från Thalamur, rättare sagt så bor han under ett stort jävla dött(?) träd i dimmyren - ett ställe i norra Thalamur någonstans (det döda trädet som boplats är inspirerat av första bilden i Eon II boken). Han är en skitond nekromantiker som äger en talande, intelligent korp och en gris som numera är död (svalt ihjäl, glömde lämna mat åt honom... Krempler).
Han har en styrka på 5, vilket är precis så att han orkar lyfta sin Kris (vågad dolk, i detta fall på 60 centimeter) utan att börja flåsa /images/icons/wink.gif.
Han har armskenor som täcker underarmarna och armbågarna, de ser ut som de necromancern i Diablo 2 har - för alla som har tillgång till den lilla söta boken som följde med spelet.
Jag insisterade verkligen på att få ha en grej som ser ut som necromancerns bröstplåt - som täcker från bröstkorgen till låren ungefär - men spelledaren sa något om "öhhh... näae... du e' ingen jävla D2-wannabe-kobold... hö hö *fånigt leende*". Min nekromantiker är också utrustad med jättemånga kranium, i vilka han har ljus i, och axelskydd i form av stora kranium.
Han har en vidrig stav, en helt vanlig pinne alltså (inte ännu magisk), med ett (halvfärskt) kranium på.
En lie är också i hans ägo, han kan till och med slåss med den - fast han knappt kan lyfta den /images/icons/smile.gif.
Personlighet: Han pratar med en väsande röst, och varje gång han ska ta kontakt med någon smyger han upp ganska nära (för att höras utan problem - han talar nämligen rätt så tyst); Då lägger han handen på vederbörandes axel (som förmodligen blir skiträdd) och börjar väsa. För tillfället har han just inhandlat en gris som han ska slakta brutalt för köttets skull (kongelat). När han skulle köpa grisen gick det till så här:
Iznoxil söker upp någon som säljer "smådjur", han kommer fram till en väderbiten gammal hundförsäljare och frågar vad hundarna kostar per kilo... han får inte handla där utan köper istället en gris.
Han är för övrigt en vidrig typ med sina egna mål, vilka han gör allt för att uppnå på sina vidriga sätt - och skiter fullständigt i vad som händer med omgivningen.
På första äventyret inträffade följande:
Vi anländer till Sandnäs i Soldarn - någon har snott 5 böcker av honom och klumpigt nog lämnade någon efter sig en karta över var han skulle *ivult smajl*, han nämner också något om "Emeraldbaren".
Iznoxil griper tag i första bästa bondlurk och väser: "Kan ni visa mig vägen till... emeraldbaren...?"
Bonden slöddrar något obegripligt, en sekund senare har han en 60 centimeter lång kris i bröstkorgen. Iznoxil säger: "Tala tydligare nästa gång..."
(bonden blöder ihjäl mitt på ljusa dagen och vi ljuger oss ur situationen om att Iznoxil är prinsen av Haruldis och att det var en legit duell)
Alltså: En fulländad sociopat/psykopat.
Han är kul... /images/icons/smile.gif
[color:red]/P|uT0NiUm</font color=red>
Point
Click
KILLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLL!
