Vilket svenskt rollspelsäventyr vill du se som film/tv-serie?

[Mundo]

Problemet här är att många av förslagen kommer med spelarskapade karaktärer, som nästan aldrig skulle vara intressanta huvudkaraktärer i en film eller TV-serie eftersom de oftast saknar personliga kopplingar till storyn. En typisk äventyrargrupp består av ett gäng randos som besöker en plats, fixar en grej och sen drar vidare. Det är väldigt mycket Mando-vibbar, fast utan den söta Grogu.

Därför vill jag slå ett slag för det extremt fantastiska Noir-äventyret En byråkrats bortgång skrivet av Marco Behrmann. Givetvis regisseras den av Rian Johnson i stil med Knives out. Fokuskaraktär skulle utan tvekan vara kontorschefen Julia Sarkoza men det finns gott om fantastiska färggranna karaktärer att använda sig av i scenariot.

 

[Zeedox]

Problemet här är att många av förslagen kommer med spelarskapade karaktärer, som nästan aldrig skulle vara intressanta huvudkaraktärer i en film eller TV-serie eftersom de oftast saknar personliga kopplingar till storyn. En typisk äventyrargrupp består av ett gäng randos som besöker en plats, fixar en grej och sen drar vidare. Det är väldigt mycket Mando-vibbar, fast utan den söta Grogu.

Är det inte precis detta som beskriver tex Scooby-gänget, eller Firefly?

Känns som att det finns gott om serier där huvudpersonerna har ganska lite koppling till avsnittets huvudproblem, annat än hur det avspeglar och avslöjar delar av karaktärernas personlighet och bakgrund. Och det finns det ju gott om rollspel som till och med har formaliserade regler för.

 

[Mundo]

Är det inte precis detta som beskriver tex Scooby-gänget, eller Firefly?

Mjo, det har du rätt i. Jag kan vidareutveckla.

Skillnaden för mig ligger i att Scooby-gänget, och liknande set-ups, består (oftast i bland de som är bra) noga utvalda karaktärer som balanserats för att spela av varandra väl och för att på ett sammanhängande vis hjälpa till att bygga upp stämningen i storyn.

Inte av main-character-syndrome-Ove, Gjorde-sin-karaktär-för-en-kvart-sedan-Stina och Bitter-för-att-vi-inte-lirar-i-en-fantasy-setting-Lars.

Även med en ytterst dedikerad spelgrupp så faller det ofta på att rollspelskaraktärer arbetar på helt andra premisser än man gör med bra TV, eftersom huvudrollsinnehavaren har en annan relation med sin publik. Det vore tex. inte konstigt alls i en TV-serie att vi efter halva storyn plötsligt får reda på att anledningen till varför detektiven är så bitter är för att hennes man mördades av en hemsk stygging. I ett rollspel skulle liknande etableras långt innan första spelsessionen.

Efter ändlösa timmar av eget spelande, lyssnande på rollspelspoddar och tittande på Critical-role och så vidare har jag aldrig sprungit på karaktärer som jag kände "fan de här karaktärerna hade lett till skitbra TV". Jag vet att många gillade Vox Machina, men jag orkade själv inte titta klart på andra säsongen för att tonen är så extremt spretig och karaktärernas personligheter studsar upp och ned likt gummibollar. För så är det i rollspelandets natur liksom.

 

[Zeedox]

Mjo, det har du rätt i. Jag kan vidareutveckla.

Skillnaden för mig ligger i att Scooby-gänget, och liknande set-ups, består (oftast i bland de som är bra) noga utvalda karaktärer som balanserats för att spela av varandra väl och för att på ett sammanhängande vis hjälpa till att bygga upp stämningen i storyn.

Inte av main-character-syndrome-Ove, Gjorde-sin-karaktär-för-en-kvart-sedan-Stina och Bitter-för-att-vi-inte-lirar-i-en-fantasy-setting-Lars.

Även med en ytterst dedikerad spelgrupp så faller det ofta på att rollspelskaraktärer arbetar på helt andra premisser än man gör med bra TV, eftersom huvudrollsinnehavaren har en annan relation med sin publik. Det vore tex. inte konstigt alls i en TV-serie att vi efter halva storyn plötsligt får reda på att anledningen till varför detektiven är så bitter är för att hennes man mördades av en hemsk stygging. I ett rollspel skulle liknande etableras långt innan första spelsessionen.

Efter ändlösa timmar av eget spelande, lyssnande på rollspelspoddar och tittande på Critical-role och så vidare har jag aldrig sprungit på karaktärer som jag kände "fan de här karaktärerna hade lett till skitbra TV". Jag vet att många gillade Vox Machina, men jag orkade själv inte titta klart på andra säsongen för att tonen är så extremt spretig och karaktärernas personligheter studsar upp och ned likt gummibollar. För så är det i rollspelandets natur liksom.

Ah. I min erfarenhet brukar de riktigt roliga rollspelspassen komma från att alla spelare försöker göra figurer som spelar av varandra väl, och har både likheter och skiljaktigheter. Tyvärr är många av systemen för att uppmuntra detta bristfälliga, men även här försöker ju många rollspel hjälpa till på traven! Och mitt i en kampanj, när man lärt känna rollpersonerna lite mer, kan man ju fortfarande fylla på fler detaljer.

Sen pratar vi väl om en adaption - det är produktionens ansvar att fylla på med lagom spännande karaktärer som blir intressanta i serie-konceptet. Tex som i Pirates of the Caribbean, som bara bygger på en nöjesparksattraktion, eller många skräckfilmer där skräckkällan nog ofta hittas på långt före karaktärerna.

 

[Mundo]

Ah. I min erfarenhet brukar de riktigt roliga rollspelspassen komma från att alla spelare försöker göra figurer som spelar av varandra väl, och har både likheter och skiljaktigheter. Tyvärr är många av systemen för att uppmuntra detta bristfälliga, men även här försöker ju många rollspel hjälpa till på traven! Och mitt i en kampanj, när man lärt känna rollpersonerna lite mer, kan man ju fortfarande fylla på fler detaljer.

Alla är vi såklart olika, men jag skulle tycka det var skitkass rollspel om någon gjorde en karaktär, valde karaktärsdraget "BITTER" men inte motiverade till spelledaren varför denne valde just bitter som karaktärsdrag... Sen spelade en jättebitter, butter typ, för att sju spelmöten in dra någon snyfthistoria om en död fru.

Jag skulle tycka exakt samma grej vara skitbra TV dock.

Sen pratar vi väl om en adaption - det är produktionens ansvar att fylla på med lagom spännande karaktärer som blir intressanta i serie-konceptet. Tex som i Pirates of the Caribbean, som bara bygger på en nöjesparksattraktion, eller många skräckfilmer där skräckkällan nog ofta hittas på långt före karaktärerna.

Med en så lös premiss så kan precis vilket rollspelsäventyr som helst bli en fantastisk serie eller film. Då räcker det med att typ inspireras av omslaget på boken, ta lite platsnamn och sen bygga på det. Då känner jag att frågan i sig blir lite menlös, för korrekt svar är precis allting, beroende på hur skickliga manusförfattarna är och hur stor budget de får tillgång till.

 

[Rymdhamster]

Midnattsvatten.

 

[Zeedox]

Med en så lös premiss så kan precis vilket rollspelsäventyr som helst bli en fantastisk serie eller film. Då räcker det med att typ inspireras av omslaget på boken, ta lite platsnamn och sen bygga på det. Då känner jag att frågan i sig blir lite menlös, för korrekt svar är precis allting, beroende på hur skickliga manusförfattarna är och hur stor budget de får tillgång till.

Men det finns ju olika bra bokomslag, vars allmänna stil gör sig olika enkla att adaptera!

Tex. tror jag att äventyren i Svärdets Sång blir svårare att adaptera än de i Nordiska Väsen, eller Barkhäxan.

 

[JohanL]

Svarta madonnan hela vägen.

 

[Gerkub]

Vill se en filmserie av otroligt påkostade blockbusters i Narnias anda av @God45 s DÖ.

 

[God45]

Vill se en filmserie av otroligt påkostade blockbusters i Narnias anda av @God45 s DÖ.

Tack