Jag har aldrig gett mig in på att spelleda skräck. Inte än. Av samma anledning som den här tråden skapas. Jag vet inte riktigt hur man ska bygga upp stämningen. Därav står mitt Call Of Cthulhu hittills ospelat i hyllan. Ja, jag har inte kommit mig för att orka plugga in det helt och fullt heller.
En sak jag dock tror är viktig är att precis som i bra skräckfilm inte ge bort det här skräckelementet. Det vill säga, så fort man får se skräckelementet/monstret/whateva' i sin helhet så försvinner den där mystiska, nervpirrande grejen. Man ska höra, man ska märka, man ska skymta... Men man ska inte få se det helt och hållet, man ska aldrig riktigt kunna greppa det här till fullo. Möjligen i "slutstriden", inför lösningen, först då kan man få se fenomenet inför den sista kampen. Det känns rimligt, då hamnar ju fokus på lösningen dessutom. Men kort och gott, innan det, så gäller det nog att ständigt försöka hålla skräckfenomenet lagom främmande.
Det är precis som det här med konstiga ljud om nätterna eller framför allt mörker. Man blir mer osäker och rädd så fort det är mörkt. Det beror på att vi människor till största delen identifierar saker och ting med våra ögon. När vi plötsligt inte kan se blir vi osäkra, uppskrämda osv. Det är samma sak med skräckfenomen, kan vi inte riktigt identifiera dem så blir de mer skrämmande/mystiska för oss.
... Bra exempel på detta om man nu ska snacka monsterstilen eller vad det nu kan kallas är Jason Voorhees. Med masken är han klart mer mystisk och otäck än utan. Utan mask är han mer ett skrattretande fult missfoster än någonting annat. Att vi inte kan se vem det är bakom masken triggar oss av samma anledning som när det är mörk: det okända skrämmer oss. Samma sak är det med Michael Myers i Halloween-filmerna. I Blairwitch, som dock enligt mig är allmänt dålig film även om skräckfenomenet sköts ganska väl, så har man ju valt att inte visa "monstret" överhuvudtaget.
Nå, nu kanske jag inte gett så mycket mer än en självklarhet. Jag tycker dock att det här är väldigt viktigt. Får man se hur trolleritricket går till så är det inte fascinerande längre. Samma princip här. Detta gäller förövrigt inte bara film. Det gäller hela skräckgenren i sig. Ta även böcker. Till exempel HP Lovecraft eftersom jag nu nämnt Call Of Cthulhu. När man läser hans noveller och berättelser ger han aldrig bort vad det är som ligger bakom, vad det egentligen är som sker och hur det ser ut förrän i absoluta slutskedet. Och ibland inte alls. Skräck är precis som deckare. Som tittare eller läsare vill man hållas på sträckbänken, man vill fundera, man vill skrämmas och man vill överraskas. Där ligger nyckeln tror jag. Ja, att överraskas.
... Fan, jag har inte skrivit om det så här utförligt förut. Jag tror faktiskt att jag, i alla fall för egen del, kanske har kommit till insikt med hur jag bör försöka spelleda skräck i framtiden.
...
Kan lägga till ett mer målande exempel på vad det är jag menar att man bör sträva efter (vad jag personligen tror i alla fall). Om du ska stoppa ned handen i en burk och den är genomskinlig och du ser en massa äckliga prylar i den, ja då blir det bara äckligt. Motbjudande. Men om burken däremot vore sådan att man inte kunde se innehållet så skulle det pirra mer att stoppa ned handen i den burken än i den som man kan se innehållet i.
... Detta gäller det dock sedan att översätta till rollspel. Fast det handlar nog bara - kan jag tro - om att hitta balansen mellan det man får ge bort och de man inte får ge bort till spelarna.
... Förövrigt, kolla in Hitchcocks Psycho, läs Lovecraft och Poe och försök sätta fingret på vad som gör att deras berättelser fascinerar en och driver läsaren vidare att vilja läsa mer. Jag själv vill i alla fall benämna dessa herrar som skräckmästare som kan det där med att binda sina tittare/läsare. Jag gillar dem själv skarpt, speciellt Poe.
Det är inte rent "konkreta" (är det rätt uttryckt?) tips jag vill ha, som t.ex. en vandöd fågelskrämma, utan mer tips på uppbyggande/förmedling av stämningen.
Mycket ligger, kan jag tänka mig - ja som du kan märka hittills spekulerar jag mest - i spelledarens språk. Jag tror att skräck bygger på att vara målande men diffus. Nyckelord är nog också bra. Att du ser till att använda ord som ofta förknippas med skräckberättande: Iakttagen, Uttittad, Stirra, Ensam, Enslig, Kall, Tom, Dunkel, Mörk, Rutten, Stank, Knarra, Gnissla osv.
Han talade mycket om stämningsord förr. Nu minns jag inte exakt hur det skulle fungera men det handlade om ett parti utvalda, målande ord. En lista av ord som återkom.
Jag tror också att man ska bygga mycket på ljud ingame. Att tala om för spelare att deras rollpersoner, speciellt vid tillfällen då någon rollperson är ensam och extra sårbar, att denne hör ljud dock utan att se eller hitta någon källa till dem.
Överraskningsmoment och känslan av sårbarhet...
((Ifall någon undrar vad i helvete jag håller på med vad det gäller de forna inläggen här så ber jag om ursäkt. Jag hade innan delat upp detta i tre inlägg, dvs jag gjorde ett nytt för varje gång jag kom på något nytt. Det kändes dock i slutändan lite onödigt så jag lade ihop allt till ett istället och tog bort de förra. Kort och gott, allt är samlat i ett och samma inlägg nu.))