Jag är bara en DnD-smygkikare, men jag tycker att det är templateserna som är mest lockande med DnD. När jag läser om Tauric så tänker jag liksom omedelbart "ja! ja!" och innan jag vet ordet av så har jag drömt fram en gnoll med lejonkropp, en water genasi med giant praying mantis-kropp, en guardinal med dire tiger-kropp och en sahuagin med kroppen av lämplig dinosaurie. Asballa varelser, allihop. Precis sådana som jag skulle vilja vara. Det känns magiskt och kittlande på en gång, och jag skulle inte uppleva det ett dugg onaturligt att en sådan varelse faktiskt levlade upp, upp, upp för att en vacker dag bli värsta episka superhjälten. Tvärtom, det känns nästan ödesbestämt. Allt som jag kan rynka på näsan åt med DnD-systemet i vanliga fall blir som bortblåst när man har en sådan här sagovarelse framför sig. Att få spela med något helt eget, något som det känns att ingen annan spelare fått uppleva innan en själv, det gör ju också det hela så himla spännande! För om man då skulle fibbla bort varelsen, då har man inte bara dödat en individ, utan också bränt bort en av de där fantastiska rollpersonskoncepten som man upplevde att man var ensam i världen om att få spela. DnD är ändå rätt stelt, så att spela en krigare som man i bakhuvudet vet är ungefär samma typ av krigare som tusen andra fjantar har lirat med innan en själv, det känns inte lika magiskt.
Nä. Om jag ska lira DnD, då ska hela spelgruppen bestå av antingen templates, eller de där andra konstiga varelserna som står listade som "...as characters" men som det inte verkar som om någon faktiskt tar och lirar som.
Min personliga favvo-template hittills, det är iaf Tauric. Jag går igång så mycket på den att jag inte vet var jag ska ta vägen. Det är lite synd att de tar upp så stor plats, dock. Det går ju inte att ha fyra tauric-varelser åkandes i en vagn, om man ska färdas någonstans. Förmodligen hittar jag en massa andra balla templates i de böcker jag får låna av mina kompisar i framtiden.
Mina kommentarer om vanliga raser:
<u>Människor</u>: Aldrig. Det är som att beställa en Margarita och dricka bordsvatten till.
<u>Halflings</u>: Jag respekterar dem för att de inte är hobbitar. Däremot är de lite för "halva" för min smak. Liksom, hur kan en halflingtjej flörta med en människohane, om hon bara nätt och jämt når upp till hans skrev? (nej svara inte, Troberg). Hade de nått upp till brösthöjd på en människa så hade de varit grymma.
<u>Dvärgar</u>: Aldrig. Trista. Blä. För de som spelade med Thor i Gauntlet, och som typ sitter still i ett hörn med Honda i Street Fighter och bara gör bitchslappningar.
<u>Gnomer</u>: Fattigmans-knockers (=en varelse från changeling). Jag älskar knockers, men gnomerna är inte riktigt lika spot-on. Hyffsade, ändå.
<u>Alver</u>: Hmmm... De här är jag osäkra på. I vanliga fall brukar alverna vara de snyggaste och mest attraktiva varelserna i alla fantasyspel, men i DnD ser de av någon outgrundlig anledning ut som om de skulle vilja stoppa in en probe i Mulders rumpa och kidnappa hans syster. "We are elves. Take me to your leader!" Jag vet inte om de är exotiska eller bara utomjordiskt konstiga.
<u>Halvalver</u>: Det är inte Chronopia, liksom, men halvalver blir ändå aldrig misslyckade. I DnD så är de ungefär så som "vanliga" alver är i andra spel. Klart godkända.
<u>De där stora lufsarna, jag orkar inte ens läsa vad de är</u>: Kanske en kvinnlig sådan. Illustrationen på honan i players handbook är söt och charmig på riktigt.