Nekromanti Visst växer rollpersonerna med uppgiften

rjonas

Hero
Joined
5 Apr 2002
Messages
1,352
Jag har lagt märke till en intressant grej under kampanjspel. Rollfigurerna blir bättre och bättre. -Då talar jag inte om att färdighetsvärdena går upp utan att SL tillåter spelarna större frihet.

I början av en kampanj så ställs ofta krav på att minsta mundana syssla ska redovisas i detalj. Hur man går tillväga för att göra upp en eld, eller hur man köpslår om priset på en kniv.

Allteftersom man visat att man klarar av enkla sysslor så läggs det till handlingarna och börjar gå på automatik.

I en kampanj jag spelar i just nu är det utegångsförbud i staden där allt utspelar sig. I början fick vi snacka oss igenom varenda vägspärr för att ta oss från en stadsdel till en annan. Numera så går det på rutin. Vi behöver inte ens bry oss när stadsvakten tillskyndar för SL utgår ifrån att vi kan ta oss ur knipan. Vi har större saker att oroa oss för.

Poängen är att kampanjer tenderar att gå från grisodling till storslagna äventyr av sig självt. Oavsett om man kör med levlar eller inte.

Vad kan man då lära sig av detta? Jo, köp inte småskaliga färdigheter. Tänk stort.

Är det någon som känner igen sig?
 

Wilmer

Hero
Joined
9 Jan 2005
Messages
1,086
Location
Grindmaiden
Eftersom det här inte sker medvetet så tror jag det mer kommer från historieberättande såsom det är på film: det är bara spännande första gångerna. Liksom, efter en lång fightscen mot två vakter torkar krigarhjälten blodet ur pannan precis när två nya vakter dyker upp i dörren. Inzooming på hjältens trötta ansikte, svart, ljud av hur han sparkar deras rövar och sedan fortsätter historien.
 

Illern

koppariller
Joined
22 May 2000
Messages
2,075
Location
Linköping
Jag håller med Wilmer men samtidigt är det mer så i de kampanjer jag leder att spridningen på motståndet blir större och större allt eftersom rollerna blir skickligare och skickligare. Även om våra kvasigrekiska hjältar i tidig terra draconishistoria kunde mucka med vilken mänsklig motståndare som helst och gå segrande ur det med bara ett nytt ärr så betydde det inte att de aldrig behövde slåss mot någon vanlig person. Detta av två anledningar, dels för att påminna om att de vanliga fortfarande finns och att tillräckligt många av dem fortfarande är ett hot och dels för att påminna om hur duktiga rollerna är för det kan vara väldigt frustrerande om motståndet alltid är lagom. Då känns det som om världen hela tiden anpassar sig till min rollperson. Är jag en erfaren senator så vill jag inte bara ha svåra dueller med Cicero utan även kollra bort någon ivrig i senaten nyinskriven 25-åring med ett enda replikskifte.
 
Top