Nekromanti Visuella genrer

[Rising]

Hur spelleder ni egentligen utpräglat visuella genrer, såsom exempelvis superhjälte- och manga-rollspel?

Liksom; att beskriva en ensam superskurk är väl inte så svårt; det är väl som vilken lång och osjälvklar beskrivning som helst; "han har lila, åtsittande byxor med vita sicksackrevärer och hans överkropp är bar, men huvudet är helt maskerat i ett lila tygstycke som från nacken löper ut i två tvinnade rep som leder till hans armbågar, där de sedan fortsätter i två långa handskar med knivblad som sticker ut ur ärmarna. Över hans ansikte har han en vitfärgad, bred blixt." osv.

Men om man ska beskriva ett helt Marauders-gäng med superfiender så kommer man ju att torka ut av tristess innan man är klar. Det blir ju absolut noll action på det där sättet.

Och med förenklingar i stil med "Du slår ner den rödklädda killen, men bakom honom kommer en snubbe med blå dräkt och vit mantel och en annan med öh, grön dräkt och svart hjälm," så får man varken särskilt levande beskrivningar eller någon bra minneshjälp åt spelarna.

Jag gillar ju enkla ord som rymmer stora beskrivningar; typ "det kommer en svartklädd alv med rakat huvud, en fågelman i en ornamenterad kåpa som håller i en lång ekstav, och en gänglig insektoid på två ben och med många små spindelögon, som har en stor cybernetisk arm som slutar i en motorsåg." Sådana saker. Men när man bara har med människor att göra, och när det enklaste sättet att urskilja dem ska vara deras olika dräkter... Det är ju assvårt, man verkar liksom inte ha några små bra ord att använda som rymmer hela paket med beskrivningsinfo.

Eller glömmer jag något?

Beskriv gärna lite olika superhjältar för mig med korta meningar om ni tycker att det här är ett enkelt problem att lösa.

 

[Krille]

Hur spelleder ni egentligen utpräglat visuella genrer, såsom exempelvis superhjälte- och manga-rollspel?

Tricket är till stor del att använda den visuella genrens existerande klichéer.

Ett typexempel är shojo-klubban i anime och manga. Det är en stor träklubba som företrädesvis kvinnliga figurer tar fram ur tomma intet och drämmer till kikande, uppkäftiga, kladdande eller på andra sätt irriterande pojkar med. När klichén är känd eller förklarad så behöver man bara säga "shojo-klubba" så får någon en snyting. Den behövs inte beskrivas alls, utan finns där som en referens till sin kliché.

I vår vår spelgrupp gör vi oftast en bonk-rörelse med armen och säger "baka!"

Sen kan jag fuska, och dra fram en illustration av skurken ifråga. "Han ser ut såhär!" funkar skitbra i superhjältespel. Visst, man behöver ett rejält bibliotek med superhjältebilder eller i alla fall lite förberedelser... men, det har väl redan varje Marvel-fan av klass redan?

Illustrationer har också kommit att användas för emotes i animé och manga. I Andra Imperiet så har vi en klase bilder på jättelika svettdroppar, kors, bläckfiskar och typiska ansiktsuttryck, typ ett tiotal standarduttryck. Vid behov så håller spelaren upp det kort som illustrerar den visuella emote han vill använda.

 

[Rising]

Visuella begreppstermer?

En idé till lösning jag haft rätt länge och tidigare nämnt i ett par obesvarade inlägg på forumet är att direkt i rollspelet (fast nu pratar jag alltså om rollspelsmakande och inte blott om spelledarteknik) hitta på några egna termer som skall hjälpa spelledandet.

Jag tänkte på det när jag såg bilderna till Degenesis. Där har alla Brom-kläder på sig, vilka är väldigt stilistiska och tuffa/vackra; men också mycket svåra att beskriva i ord.

Ponera att man i rollspelet hittade på någon term såsom exempelvis... Tja, säg "arturisk". Arturier är alltså ett folkslag, och de kännetecknas av att de har arturiska kläder. I rollspelet beskriver man dessa med ord, men också med bilder. Typ, dessa:

...och så kanske säger man något om att alla arturiska kläder har någon detalj som återupprepas över hela dräkten; vid ärmarna och runt halsen, typ.

Om man då skulle säga "Han har en brun arturisk uniform med nitförsedda remmar" eller "en lätt arturisk klädnad med pälsdetaljer" eller "han har en arturisk indigofärgad huvudbonad och byxor, men bar överkropp" och liknande; då kanske man lyckas ge rätt komplexa bilder i huvudet på spelarna, fastän man ändå bara använder väldigt enkla beskrivningar.

Med ett par sådana ord kan man ju inte bara beskriva olika kulturer i spelet, utan också ge spelledaren en palett med "beskrivnings-ord" som underlättar dennes beskrivningar. Särskilt när det är ord som man kan skruva i någon riktning. Fotografierna jag länkade till är visserligen inte så bra på att illustrera det jag tänkte på med de där detaljerna som skulle prägla dräkten och återkomma på olika ställen på kroppen; men jag gillar den principen. Använde man den rätt så skulle "arturisk uniform med grova bultnitar" måla upp en helt annan bild i ens fantasi än "arturisk uniform med grova skärp som har korroderade bältspännen" eller tja, vad som helst.

Är det här en bra idé, eller finns det en bra anledning till att ingen någonsin svarar på mina funderingar på detta område? Alla andra spelledare kanske tycker att de kan beskriva den här typen av klädnader med helt vanliga ord, och att spelarna lyssnar intresserat även om man beskriver ett helt gäng med varelser på detta sätt?

 

[Dilandau]

Det är ganska svårt det där. Man kan fuska och låta rollpersonerna stöta på fienden en och en till att börja med. Eller arrangera en situation där de har tid att "spana in" motståndet.

Men det är som sagt fusk och funkar inte alltid.

Annars brukar jag använda snabba allmäna beskrivninar, med någon detalj. Typ "En en rödklädd muskelknutte med tatueringar i ansiktet". Därefter kallar jag honom bara "muskelknutten" eller "den tatuerade killen".

Kanske inte världen mest inspirerande exempel, men i alla fall.

Eller så kan man likna slp med väl kända personer. "Hon ser ut som Laila Freivalts (?), fast hon har vita skinkläder och maskingevär istället för armar."

 

[Rickard]

Hur ritas serier när det är stora folkmassor? Vad är det filmskaparna till Matrix utnyttjar när de vill föra fram fokus på "Kvinnan i rött"? Hur beskriver du demoner i Kult? Vad för tricks använder Douglas Adams i sina texter?

Din tråd innehåller två saker. Hur ska man beskriva massvis av saker som är viktiga? Tja, man lägger helt enkelt ribban högre för vad som ska klassas som viktigt. En stor grupp av superdupiga motståndare som kommer springande mot rollpersonerna skulle jag helt enkelt beskriva som ett "virrvarr av färger, eldklot, spindelben och mantlar" eftersom allting är så viktigt att det dränks i en kakafoni av intryck. För vad spelar det för roll om du har 1000 ljudkanaler för en explosion när ljuden ändå dränker varandra, vilket gör att man lika gärna kan klara sig undan med 12?

En annan sak man ska göra är att ta det piano och göra som med hur man beskriver miljöer. Jag brukar aldrig beskriva allting direkt, utan låter det komma allt eftersom det händer. Beskriv det övergripande och sedan gå in på detaljer när rollpersonerna interagerar med miljön. En spelare kan möta eldfrun, en annan spindelkvinnan och en tredje kan svepa in sig i sin mantel för att försvinna och dyka upp på ett annat ställe. Det är som om man skulle möta en massa orcher. Du börjar inte med att räkna upp "2 stycken har krokdolkar, 2 har kortsvärd och 1 har en påk".

För mig är åtminstone stämningen viktig att förmedla. Är orcherna skrikiga, självsäkra, illaluktande? Är superskurkarna samordnade, hatiska, blixtsnabba? Mycket kan vinnas i att beskriva dem som en grupp och sedan kanske beskriva en person ur gruppen. Denne blir direkt ledaren (comic relief eller våpet) i spelarnas ögon och får extra mycket (lite) uppmärksamhet.

Du nämner den andra saken i ett uppföljande inlägg: "Jag tänkte på det när jag såg bilderna till Degenesis. Där har alla Brom-kläder på sig, vilka är väldigt stilistiska och tuffa/vackra; men också mycket svåra att beskriva i ord."

Där går jag bet faktiskt. Jag kommer ihåg när jag tittade igenom SLA Industries och Degenesis och tänkte "Jag kommer inte att ha en suck om jag försöker ge mig på att beskriva det här". Jag har fortfarande inget svar, för vad bilderna förmedlar kan inte jag sätta i ord. Antagligen får jag försöka använda mig av abstrakta beskrivningar och konstiga liknelser för att sätta spelarnas fantasi på spinn. Gothspelet SLA Industries skulle jag spelleda som ett jättelikt experiment på hur man kan beskriva saker. Det är rollspelet jag skulle vilja köra i svartvitt exempelvis.

Jag brukar säga att den största skräcken är den som din egen fantasi skapar. Jag tycker att fantasi är det starkaste som finns vad gäller att få mig kåt. Fantasi torde därför vara det mäktigaste verktyget att nyttja när det gäller beskrivandet. När jag beskriver något medvetet vinklat så säger jag saker som "Någon av er tycker hon är jättevacker" och på så sätt ger jag spelarna valmöjligheten att ta till sig det om de vill. På samma sätt kan jag beskriva en person som "En av er tycker att tygatteraljerna som är sydda på västen ser ut som insekter och det förstärks via glasögonen hon har på sig".

Att efterlikna bilderna är inget jag någonsin skulle försöka ta på mig. Istället så får man använda bilderna för att bryta mot sitt eget tänkande över hur man uppfattar saker och ting.

/Han som kan säga att läsa skönlitteratur kan hjälpa men det ska då vara väldigt underliga författare

 

[Sodivra]

Yowza!

Shit alltså, du är verkligen het just nu, Rickard. Jag bara sett en massa klyftiga eller insiktsfulla inlägg från dig på sistone, och det här med att beskriva helheten som man kan variera var verkligen toppen.

Du börjar inte med att räkna upp "2 stycken har krokdolkar, 2 har kortsvärd och 1 har en påk"

Det här verkar kanske enkelt, men det är på den här nivån som vi ligger i min grupp. Jag har inte läst ett spelledartips på flera år som lärt mig något, men det här inlägget gjorde banne mig det.

Och så har du uppdaterat din profil... Guldstjärna!

 

[Rising]

Han som kan säga att läsa skönlitteratur kan hjälpa men det ska då vara väldigt underliga författare

Jag tycker skönlitteratur hjälper jättemycket i genrer som fantasy och S/F. Liksom; spelleder man Sagan om Ringen så är det ganska lätt; för Tolkien använder ord när han gör sina beskrivningar, och voila! -som spelledare använder jag ord, jag med.

Fantasy är alltså i sitt ursprung inte en visuell genre. Det är en genre som har sitt ursprung i litteraturen. Skriver man en stämningsberättelse i sitt fantasyrollspel så blir det på ytan väldigt likt den fantasylitteratur som man hämtat inspiration ifrån, och skriver man ett spelexempel så har även detta stora likheter med denna litteratur.

Vi är dock inte vana vid att läsa romaner som handlar om exempelvis superhjältar. Vi är helt enkelt inte vana vid att få superhjältar beskrivna för oss i ren text. Jag försöker skriva en sorts spelexempel till mitt superhjälterollspel just nu; och jag tycker det ser skitkonstigt ut.

Jag kan ganska enkelt beskriva ett gäng orcher i korta ordalag så att man som läsare både kan skilja på dem och få ganska rika bilder i ens fantasi, men jag tycker det är mycket svårare med superhjältar. Orcher kan jag ge olika vapen och utrustning, samt leka med lyten och olika kroppsformer, men superhjältar är inte direkt stöpta i många andra kroppsformer än den atletiska; de har sällan några lyten eller specifika anletsdrag som går att beskriva i ord; och även om deras klädnader är väldigt fantasifulla och lätta att känna igen på bild (Scott McCloud har bl.a. visat att det räcker med enkla färgkoder för att man ska känna igen en superhjälte. Såsom "rött huvud, grön överkropp, sedan gult, grönt och slutligen gult igen" för att man ska känna igen karaktären; i detta fall Vision) så har man inte många ord att leka med som beskrivare i ord. Det är liksom inte en rik palett med olika rustningstyper, metaller, smycken och krimskrams man kan klä sina hjältar i, utan av tradition är det mest trikåer och mantlar.

Att beskriva en kalejdoskopisk mångfald av fantasifulla varelser i Faëpolis-tråden var fan en barnlek. Jag skulle enkelt, utan att anstränga mig, kunna radda upp ett helt värdshus fullt med vitt skilda karaktärer här just nu, och jag skulle inte behöva återanvända till ett par få återkommande ord om och om igen så att jag blev tjatig. Men att beskriva ett superhjältegäng på samma sätt... Det är faktiskt riktigt svårt.

Just nu funderar jag på att göra ett fantasyspel med superkrafter istället. Typ; bara ta Dixieland after Dark och säga "i version två så får alla ha superkrafter". Fuck att det ska vara så djävla svårt att få något nerskrivet.

 

[Genesis]

Re: Visuella begreppstermer?

Är det här en bra idé, eller finns det en bra anledning till att ingen någonsin svarar på mina funderingar på detta område? Alla andra spelledare kanske tycker att de kan beskriva den här typen av klädnader med helt vanliga ord, och att spelarna lyssnar intresserat även om man beskriver ett helt gäng med varelser på detta sätt?

Kan naturligtvis inte låta bli att svara när du provocerar så där... I teorin är det en jättebra idé, tror jag, och det gör ju att man kan bygga ett gäng unika visuella stilar i sitt rollspel. Dessutom är jag alltid såld på unika uttryck och fraser som bara finns inom en viss värld. Det får mig att känna mig mer bekant med världen. Uttrycket "bränne mig" var antagligen det enda bra i Jordans böcker. Att kunna beskriva kläder, vapen, fordon och liknande med unika ord som "arturisk" tycker jag är underbart kul.

Dock stöter man ju på det praktiska problemet att spelarna måste ha läst igenom boken och bekantat sig med bilderna. Om spelaren inte kommer ihåg (eller aldrig sett) vilken stil som är arturisk och vilken som är lenkurgisk, så missar man ju helt. Det är en sak för SL som sitter och bläddrar i boken hela dagarna, men en spelare som kanske bara öppnat boken en eller ett par gånger får större problem. Skall man spelleda för en spelare som aldrig spelat boken förut kan det innebära en massa bläddrande och uppvisande av bilder. Jobbigt.

//Genesis, vars spelgrupp uytvecklat ett eget slangspråk i Shadowrun, som låter skitlöjligt egentligen, men som hjälper att upprätthålla illusionen av en annan värld.

 

[Rickard]

"Vi är dock inte vana vid att läsa romaner som handlar om exempelvis superhjältar. Vi är helt enkelt inte vana vid att få superhjältar beskrivna för oss i ren text."
Du menar typ Odysseus och Beowulf? Men observera att jag skrev "...skönlitteratur <u>kan</u> hjälpa...", för det gjorde jag mest för att ingen annan jeppe ska skriva "Men man kan läsa böcker och möh, möh", vilket är helidiotiskt då det är för mycket arbete med för lite resultat. Hellre läser jag analyser kring texter och dess berättarform än själva böckerna, för då får jag vad jag vill ha skrivet på näsan. Och observera att jag skrev signaturen direkt efter jag skrivit om att bryta ens banor i hur man föreställer sig saker, så därför förde jag fram "...men det ska då vara väldigt underliga författare".

"Jag kan ganska enkelt beskriva ett gäng orcher i korta ordalag så att man som läsare både kan skilja på dem och få ganska rika bilder i ens fantasi, men jag tycker det är mycket svårare med superhjältar."
Jag börjar tvivla på om jag förstår vad du menar. Jag läser det i klartext men... ja. Hmm. Du kan ju (likt grekiska berättelser) använda dig av stående epitet och det är ju något som är kännetecknande för superhjältegenren med alla superhjältenamn. Spindelmannen ger ju föraningar om vad personen kan, likaså Vision. Doom och Galactus ger snarare föraningar om vad personerna står för.

Jag kommer att tänka på Secret wars som hade massor av hjältar i sig. Det var sällan de proppade in så många hjältar de kunde i varje ruta, utan istället så fokuserade man på ledaren och sedan på gruppen X-men, Avengers med mera. Samma personer höll sig med samma superhjältar, vilket gjorde till sist att ledaren vad den som fick stå för samlingsnamnet för gruppen. Sedan kunde man beskriva de andra när de gjorde sina specialuppgifter, som när Spindelmannen och Captain Marvel gjorde sina spionuppdrag.

"Att beskriva en kalejdoskopisk mångfald av fantasifulla varelser i Faëpolis-tråden var fan en barnlek."
Problemet som du målade upp först var att du ville beskriva allting på en gång men nu verkar det istället som att problemet ligger i ovanan att beskriva superhjältar. Jag är antagligen trångsynt, men jag ser fortfarande inte varför du inte kan beskriva allting allt eftersom de tillför något till handlingen. Du har deras stående epi... deras superhjältenamn, du har deras förmågor och de flesta superhjältar har också någon gimmick (dra skämt, ta hand om någon, upprorisk, tonåring med flera). Använd dig av dessa. Hur mycket behöver du för att beskriva någon?

"He is best known as a comics theorist," - Wikipedia
Cool etikett den där Scott McCloud har fått, förresten.

/Han som inte fick in den där sista kommentaren särskilt smidigt

 

[Rising]

Problemet som du målade upp först var att du ville beskriva allting på en gång men nu verkar det istället som att problemet ligger i ovanan att beskriva superhjältar. Jag är antagligen trångsynt, men jag ser fortfarande inte varför du inte kan beskriva allting allt eftersom de tillför något till handlingen.

Ponera att våra hjältar plötsligt blir anfallna av fem-sex stycken superfiender de inte tidigare träffat. De tillför alla något till handlingen tämligen omedelbart, och om jag ska stoppa in lite längre beskrivningar någonstans så gör jag det gärna tidigt, eftersom det är att föredra ett begynnande lågt tempo som sedan blir mer actionfyllt när de väl börjar slåss med varandra, än tvärtom.

I serierna presenterar de sig själva när de utför sina första attacker, så det kan jag använda i min spelledarteknik. Typ "Mitt namn är Bloodlust, förklarar en smal man i en svart trikå med rödfärgade handskar och rödfärgat parti kring halsen, så det ser ut som om han hållt i och tuggat på något blodigt som sedan runnit ner över hans armar och ner längs bröstet; och det min kollega Psychwrench gjort med era sinnen skall jag göra med ert kött! Sedan förvandlas hans armar; de fördelar sig tills det i deras ställe sticker ut tre par grova, långsmala spindelben som slutar i vassa, hullingförsedda knivblad. Han kastar sig mot dig med armarna uppsträckta såsom kobror eller skorpiongaddar, redo att dra blod!"

...

En sådan fiende kan jag beskriva. Lugntish. Om jag ska behöva beskriva sex stycken så klarar jag nog att beskriva deras krafter tillräckligt snabbt och målande för att det ska räcka för lyssnarna, men utseendet? Det visuella?

Det är just här jag tycker att en visuell genre skiljer sig åt från exempelvis fantasy. Det är så oerhört enkelt att använda korta ord för att få en distinkt bild av någon i fantasy; men om jag ska beskriva traditionella superhjältar (alltså inte Odysseus och andra med superkrafter, utan traditionella superhjältar såsom de ser ut i den visuella superhjältegenren) så känner jag att jag bara står och harvar med "vit trikå med en svart stjärna på bröstet", "gul trikå med röd mantel som är sirligt utsmyckad med guldtrådsbroderier", "grön trikå med robotarmar och höga, svarta stövlar samt en svart mantel"...

Äh, om du inte ser det som ett problem så är det säkert inget problem.

 

[Dilandau]

En lösning kan ju vara att testa att läsa superhjälteromaner och se hur det görs där. "Superman Returns" kom ju som film, serie och roman ganska nyligen.

Mark Waids och Alex Ross "Kingdom Come" från 1997 släpptes även som roman. Och där kan man verkligen snacka om att det finns många supers som måste beskrivs. Typ halva DC-universumet på samma uppslag.

Sök lite på DC/Marvel-comics på sfbok.se så dyker det upp en hel del. Vilket borde betyda att det går att beskriva supers i text hyggligt bra.

 

[Rising]

Mark Waids och Alex Ross "Kingdom Come" från 1997 släpptes även som roman. Och där kan man verkligen snacka om att det finns många supers som måste beskrivs. Typ halva DC-universumet på samma uppslag.

Ja, det låter ju bra. Jag är dock rädd att man till stor del beskriver för serieläsare och inte för totala främlingar till de supers som beskrivs.

Jag menar; en typ av berättelser som är väldigt lättillgängliga; det är ju fanfictions. Bara att söka på nätet. Definitivt litterära, men ändå med supervarelser. Grejen är att varelser som Colossus inte riktigt beskrivs i dessa berättelser, utan snarare refereras till. "Där stod mannen av stål, bla bla, den storvuxne ryssen nickade kort till svar, bla bla" osv. Eller bara kort och enkelt; "till slut kom Colossus..." ("...över Kittys gapande ansikte", i de fanfics jag läser, men det är ett helt annat ämne)

Det är ju en grej att referera till en figur som läsaren redan känner igen; såsom Batman, och en helt annan grej att beskriva varelser som åhörarna aldrig någonsin sett på bild.

 

[Krille]

Grejen är att varelser som Colossus inte riktigt beskrivs i dessa berättelser, utan snarare refereras till. "Där stod mannen av stål, bla bla, den storvuxne ryssen nickade kort till svar, bla bla" osv.

Skiljer det sig egentligen från annan litteratur? Hur mycket hade vi till exempel vetat om Ronjas utseende om inte Ronja Rövardotter först illustrerats och sedan filmats? Jo, att hon är svartögd och krullhårig. Men det är ungefär allt. Vi kan förutsätta vissa kläddetaljer på grund av den allmänt fantasyaktiga medeltida miljön och en och annan referens till enskilda detaljer, men vi vet ändå inte hur hon ser ut, inte från Astrid Lindgrens beskrivningar i alla fall.

 

[Dilandau]

Sanning. Det är faktiskt sällan man läser regelrätta beskrivningar av personerna i en roman. Och när man gör de är det ofta ett tecken på att författaren inte är sådär jätteduktig.

(Minns f.ö. när jag läste en bok av Kathrine Kurtz för en massa år sedan. I en scen var kungrikets 7 hertigar (eller nått) samlade till rådslag. Kurtz beskrev var och en av hertigarna, i den ordning de satt kring bordet. De gjorde ingenting, de bara satt där och ... blev beskriva. Det var som ett sånt där "presenatations"-inslag i en dokusåpa -- handlingen fryser och vi får följa med hem till Robinson-Emma och lära oss vem hon är.)

 

[Dilandau]

Ja, det låter ju bra. Jag är dock rädd att man till stor del beskriver för serieläsare och inte för totala främlingar till de supers som beskrivs.

Förvisso. Men i just "Kingdome Come", som utspelar sig i en möjlig framtid av dc-universumet, finns det massor av helt nya supers. De måste ju också beskrivas, på något sätt.

I allmänhet tror jag att ett sätt att beskriva supers är att ge dem målande, suggestiva namn. Eller helt övertydliga namn, typ Gröna Häxan och General Två-huvud. Namn som skapar en bild i läsarens/lyssnarens huvud.

 

[Rising]

Det var länge sedan jag läste Ronja Rövardotter, men i andra böcker av lättsam karaktär tycker jag absolut att det är vanligt. Han Da Vinci-Koden-killen har långa beskrivningar av alla viktiga karaktärer, Stephen King är väldigt förtjust i långa beskrivningar och i någon av mina "att skriva"-böcker (från han som skriver i DN) så nämns det att väldigt många böcker så tittar huvudpersonen sig i spegeln och berättar vad han ser; just för att man på ett någorlunda "in character"-sätt ändå skall få en utseendebeskrivning. Jag tänkte på det när jag läste "Låt den rätte komma in" för där beskrivs A-lagarnas utseende på ett (tyckte jag) väldigt elegant sätt; man berättade helt enkelt om de karikatyrer av dem som satt uppfästa på deras stamkrog. Någon kille var gestaltad såsom Elvis, till exempel.

Så, tja, jag tycker att beskrivningar är rätt vanligt förekommande i den här sortens handlingscentrerade berättelser. Och att det särskilt borde vara det i en så uttalat visuell genre som superhjältegenren.

Eller menar du att man ska ta bort det visuella när man spelar den här typen av rollspel?

Liksom "här kommer Smaragden," och så får spelarna hitta på sitt eget utseende åt honom? Jag är verkligen för att spelarna får använda sin egen fantasi (det är ju rätt ofrånkomligt i vilket fall som helst) men jag tycker att man som åhörare får för lite att bygga någonting på med så enkla beskrivningar.

Men jag måste ha sopig fantasi eller orimliga förväntningar, för jag är ju verkligen helt ensam om att tycka på det här sättet.

 

[Örnie_UBBT]

Hur spelleder ni egentligen utpräglat visuella genrer, såsom exempelvis superhjälte- och manga-rollspel?

Eh... jag visar bilder?
Jag har kört rätt mycket superhjältespel och då har antingen jag själv eller någon tecknande kamrat ritat bilder på de skurkar, hjältekollegor etc man möter. Det har funkat bra.

Ö h t känns det som om bilder är ett ganska lite utnyttjat spelhjälpmedel. Ska det spelas köpe-äventyr från Western t ex brukar jag alltid fotokopiera och dela ut bilderna på SLP som finns i dessa. Jag har också använt bilder när jag har spelat Vampire (HK-kampanj, bilder på KH-skådisar, funkade eftersom ingen annan än jag i gruppen hade koll på vilka det var), Mage (1800-talskampanj, jag hittade porträttbilder och stadsvyer i en faksimilutgåva av en guidebok till Stockholm från 1895) samt Warhammer (hittat div renässansporträtt och teckningar ur gamla böcker), i samtliga fall mest bilder på SLP men också miljöbilder.

Kunde det vara något? En bild säger som bekant mer än 1000 ord...

hälsar
Örnie

 

[Krille]

Hur man gjorde förr

Eller menar du att man ska ta bort det visuella när man spelar den här typen av rollspel?

Nej, jag menar att man blir tvungen att anpassa sig efter mediets förutsättningar. Ett bordsrollspel är inte visuellt, utan precis som böcker textflödesberättande, och då får man anpassa sig efter förutsättningarna som gäller för mediet.

Hittills har vi mest talat om att emulera den visuella serierutan med ökat beskrivande eller visuella hjälpmedel, eller att hänvisa till personen/företeelsen/klichén. Men man ska inte underskatta möjligheten till att själv skapa sig en bild i huvudet.

Och det var det jag menade med Ronja - trots en knapphändig beskrivning så får man en bild i huvudet, eller snarare, man skapar sig en bild i huvudet. Genren är fortfarande visuell, men det är inte du som spelledare som står för det visuella. Det är jag och min hjärna.

---

Nu när jag tänker efter så skulle man nog kunna härma riddarlitteraturen rätt mycket (åtminstone vad gäller superhjältegenren - med manga och anime är det värre). Det finns röda riddare, svarta riddare, gröna riddare, riddare av fotbojan och så vidare. Det slår mig nu när jag tänker tillbaka att man inte bryr sig om så mycket att beskriva vapen eller hästar eller utseende, utan framförallt ikonografin och heraldiken. Den svarte riddaren beskrivs aldrig som blond, skäggig och blåögd, utan som en riddare i svart tabard med en fotboja på skölden. När Ivanhoe beskrivs så är det med att han har en uppryckt ekplanta som motiv på skölden under devisen Desdicado, spanska för "arvlös", men resten av hans utseende lämnas till, tja, någon annan.

Jag har en liten favoritsekvens när den svarte riddaren röjer i Front de Boeufs slott, där den sköna Rebecka beskriver det som en slags korsning mellan en radioreporter och en nervös tonårsflicka, och man har en snorklar bild i huvudet av riddaren som röjer med yxa och kniv på slottsmuren, men det enda vi har läst om hans utseende är hans svarta tabard och skölden med fotbojemotivet. Tja, och att Rebecka säger att han röjer med yxa. Resten konstruerar hjärnan, tack vare en enkel men tydlig ikonografi.

Eftersom superhjältegenren har en liknande ikonografi, om än inte lika formell, så borde det vara ganska enkelt att följa snarlika formler för att beskriva ens superhjältar.

Vad gäller anime så tror jag att det räcker med att röka på lite för att fixa det visuella där.

 

[Dilandau]

Re: Hur man gjorde förr

Eller så kan man göra som de gamla grekerna och köra med stående epitet. "Den flyfotade Blixten kommer springande runt hörnet". "Den rosenkindade WonderWoman hoppar ner från taket".

Näää... kanske inte.

 

[Krille]

I hexameter? [NT]

Nygrekiska Tragedier