Vi körde 70 spelsessioner Wastelands i början av 90-talet, som en kampanj. Allt officiellt material spelades men kampanjen utvecklades och RPna tog i princip över Stuttgart och skapade en ny nation av staden och området. Det blev TPK när styrkan gjorde en insats mot München-plexet och mötte två Byrr-soldater. Generellt var äventyren helt ok, men inget ta fram medaljer för. Vi gillade att Lancelots spel var mer gritty än Ä-spels, och att Wastelands inte hade fjantigheter som muterade djur.
Vi hade kul - gillade även mer detaljerade regelsystem vid den tiden. Största konstigheten var skadesystemet och dess "KP", eller "Blodspoäng" som det hette, som var helt koko-bananas. Man kunde få fem (?) skadenivåer som effekt av en skada, som i sin tur gav mekaniska effekter på olika sätt. En av dessa var "Blödningstakt".
En typisk RP hade runt 60 Blodpoäng (BP) och Blödningstakt visade med hur mycket ens BP sjunker per runda (2 sekunder). Och en "Lätt skada" gav en Blödningstakt på 1T10. (Observera -
Lätt skada). Slog man en 10:a på den tärningen så förblödde man alltså på 12 sekunder.
Vet inte om jag skulle klassa det som en Lätt skada riktigt... ;-)
Sammanfattningsvis - många hjältar avled i högtrycksblodfontäner!
Ett annat minne var från äventyrarens Ingo Braunstein, med sin trogna Ak4:a, som hjältemodigt skulle ta sig in till rummet där en gäng skurkar satt, med orden:
- "Jag sparkar upp dörren, tar ett steg in, ställer för första gången eldväljaren till automateld, och kramar avtryckaren och sveper över rummet tills magasinet är tömt!"
- "Coolt, vapnet spottar eld och rök och tomhylsorna flyger i jämn takt ut ur den. Hur många patroner har du?"
- "Öh, vänta, ska kolla.... Fyra!?!"
Episk kort mejning.
Men så var ammo en ständig bristvara.