Hallå McAber, Krämer här.
Ursäkta att detta svar dröjt bortom alla rimliga gränser. Jag är inte en regelbunden besökare på rollspel.nu och trots att Anders och Tove var snabbt framme och gjorde mig uppmärksam på frågan kom den bort i den allmänna villervalla som kallas min lilla dotter. (Excuses, excuses…)
Nu till svaret på din fråga. Jag förutsätter helt fräckt att du spelat del ett av scenariot också och därför har koll på den bakgrund som behövs för att förstå mitt korta och koncisa svar. [HÄR KOMMER DÅ LITE SPOILERS FÖR DE SOM VILL SPELA DELIVERANCE-TRILOGIN]
I Colt får vi lära känna två bröder med mycket komplicerad historia och trasslig kommunikation. I inledningen av scenariot blommar de två brödernas ömsesidiga missnöje med varandra ut i en djup konflikt rörande det klassiska objektet: en kvinna! Konflikten mattas dock betydligt när storebror Thomas tillslut kräver raka besked av sin lillebror Paul i den centrala frågan: Tog du Colten av Patricia? Lillebror tittar storebror i ögonen och blåljuger: Nej. Vidare svär han på minnet av den gemensamme fadern, vars död en gång i tiden satte igång deras komplicerade förhållande. Lögnen reparerar bitvis förhållandet mellan de två bröderna.
Snabbspolning nu till LinCon och scenariot Winchester.
Efter att först ha haft en litet möte med indianer råkar lillebror Paul ut för en svår, potentiellt livshotande skada när hans Winchester pipspränger. Jag förutsätter att storberor Thomas här kastar allt eventuellt kvarvarande groll mot lillebrorsan åt sidan och ägnar sig åt hans hälsa med all sin kraft. Han vårdar och vakar över sin bror i alla lägen. Situationen förvärras när mexikanska banditer får tag i bröderna och deras gäng och här är det alldeles uppenbart att de kan bli dödade när som helst. Eventuellt får de till och med en dödsdom uttalad över sig och en tid för avrättningen planerad (beroende på hur scenariot fortlöper). Följande är i alla fall klart:
1. Storebror Thomas är beredd att lägga sitt liv för lillebror Paul.
2. Paul som är centrum för all sin borors godhet vet att han inte förtjänar det då deras nu bättre förhållande bygger på en jättelik lögn.
3. Döden hänger över dem, framförallt lillebror Paul.
Nu till 10.000-koronors frågan: Vad gör lillebror Paul i detta läge?
Jo, självklart tar han tjuren vid hornen som en riktig machovildavästernman och berättar sanningen för Thomas. Det är det enda rätta och om han skall dö vill han åtminstone ha lättat sitt samvete och gjort ”the right thing”. Detta upplägg följer dessutom dramaturgisk superstandard. Hur många gånger har vi inte sett en liknande situation i film och TV. Vi vet ju dessutom redan från början hur det går till: Sanningen avslöjas, den försmådde parter stormar iväg förkrossad men återvänder så småningom (efter dramatiskt lämplig tid) och kan förlåta då ju sanningen trots allt kommit fram och att lögnaren genom detta visat sin goda vilja. Full volym på den gråtmilda musiken i bakgrunden, rulla eftertexter…
På denna scen i någon form vilar scenario tre – Gatling – och för att försäkra mig om den har jag dessutom skrivit in följande i Pauls karaktär:
”Paul vet att han förr eller senare måste ta tag i situationen och berätta sanningen för sin bror, men samtidigt är han rädd att den sanningen kommer att splittra dem för evigt. En splittring som han för bara ett halvår sedan hade välkomnat men som han i dag av någon anledning fruktar mer än något annat.”
Tydligt utan att vara en direkt order.
Det är dock detta som inte händer. Inte ett enda av de elva lagen följer dramaturgisk standard ett-A. Jag var lika chockad som besviken. Vad är då orsaken till detta plattfall. Frågan kan belysas med följande lustifikation:
”I en tennismatch slår en spelare dubbelfel på dubbelfel och blir allt mer upprörd. Efter att ha förlorat ytterligare ett set slänger han sin racket all världens väg. Motspelaren konstaterar syrligt
- Det kanske inte är din racket det är fel på.
Det tankfulla svaret kommer efter ett tag:
- Åh fan, tror du att det kan vara bollen?”
Det rimliga svaret är alltså att scenariot är svagt skrivet och att framförallt karaktärerna inte gett den tydliga fingervisningen som behövts om just denna scen var så viktig för mig. Jag förkastar dock denna mycket rimliga tes helt och hållet och lägger istället, full av hybris som en sann blödande konstnär, hela skulden på mina spelare. Orsaken till misslyckandet är därför följande:
1. Spelarna på LinCon och Westernspelare i synnerhet är tävlingsmänniskor som gillar att vinna. Det är därför de spelar Western och inte Call of Cuthulhututitut (där man ju bara förlorar).
2. Spelarna är för upptagna med att besegra scenariot för att ägna tid åt karaktärsutveckling. De inser inte att kärnan i alla bra scenarion är att karaktärerna inte är samma personer på slutet som de var i början.
3. Spelarna är lata och väljer det minsta motståndets lag. De väljer alltså att fokusera på konflikten mellan bröderna istället för försoningen eftersom det är lättare att hålla sig till.
4. Spelarna av karaktärerna Paul och Thomas lägger för mycket personlig prestige i tolkningarna. De som spelar Paul väljer att inte berätta för Thomas eftersom detta skulle vara att erkänna skuld och krypa till korset = att förlora, och de är minsann inga förlorare.
För att sammanfatta:
Bra scenario, dåliga spelare!
Krämer
)