Inte skräck som i "synliga-motståndare-som-ser-ut-som-zombies-var-är-motorsågen-skräck"
Enligt min åsikt är det mest
den typen av skräck som rollspelshobbyn
hittills har utforskat.
Jag tänkte på episoden i serien Preacher som talar om historien bakom Mördarnas Helgon.
Det är en historia som handlar om en cowboy som en gång i tiden varit en riktig kallhamrad buse, men som en dag träffade en ung kvinna som (trots allt) såg något gott i honom, och som var den förste att göra så på en lång, lång tid. Han gifte sig med denna kvinna, ändrade sin livsbana, och när hon en vacker dag fick en liten son så kunde han inte annat än kapitulera inför hennes ord; "se, jag
sade väl att du hade gott inom dig?" När han blickade in i sin pojkes oskuldsfulla ögon så visste han att hon hade haft rätt hela tiden. Han lade därmed av alla sina ovanor.
Där kunde historien ha slutat, med en skurk som omvändes till det godas sida, men ödet hade annat i beredskap åt vår huvudperson. Frun och sonen blev sjuka av feber, och mannen reste till staden för att köpa medicin. På vägen tillbaka tog en storm honom, och sinkade hans framfart. Stormen ledde honom också rakt i famnen på en illvillig irländare och dennes band av trubbelmakare. De var i fart med att överfalla mexikaner och ta deras skalper. Han kunde nämligen sälja dem som apacheskalper (och under denna tidsålder var det mycket enklare att döda softa mexikaner än vad det var att tampas med de hardcore apache-indianerna). Vår hjälte skulle nog egentligen ha skitit i detta, men irländaren ville inte att någon skulle avslöja hans bluff och beordade att skjuta främlingen. De fick hans häst, och red sedan iväg, visa om att stormen skulle ta honom när han saknade riddjur.
Han klarade sig. Han tog sig hela vägen hem. Men bara för att finna sin fru och son döda, redan härjade av korpar.
Nu, att fucka med den här mannen under den gamla tiden; det hade varit en enkelbiljett till pärleporten, men att fucka med honom
nu, när han för första gången i sitt liv hade något att förlora... Det var bad news galore, baby. Vår cowboy tog en kuse och red in mot staden igen, med inget annat bränsle i ådrorna än hat och hämndlystnad. Det räckte inte att han dog under tiden som han började skjuta av irländarens gäng; han steg omedelbart upp från de döda för att fortsätta sitt verk. Nu sköt han ner alla i hela bebyggelsen. Oskyldiga män? Oja. Kvinnor? Jajamän. Barn? Det kan du ge dig på.
I kallt blod. Utan att darra på avtryckarfingret. Så stark var hans bitterhet att det eviga fördömandet av hans själ knappt ens förmådde kittla såret som kliade honom.
När hans mål var uppnått åkte hans själ ner till helvetet. De andra han reste med var bozos som hade uppnått själens ro; sånt bet inte på honom. Trots att han hade fått sin hämnd så kunde han inte känna annat än
hat. Och det var ett hat som släckte infernos eldar och sänkte helvetet i en bitande vinterkyla. Djävulen själv steg från sin tron och försökte mjuka upp mannen; med osubtila metoder förstås. Djävulen är inte mycket av en medlare, så han tänkte mest piska ur vreden ur mannens blodådror. Men.. inte ens när han hade piskat sönder så mycket kött ur cowboyens rygg att hans benknotor stack ut i öppna luften, så kunde han känna någon smärta. Det fanns bara känslor för
avsky.
Djävulen gav upp, men
dödsängeln såg en möjlighet: "Jag har tröttnat på min uppgift", förklarade han. "Den var aldrig ämnad för mig. När jag skapades fanns det inget att önska till helvetet i vredesmod. Men
du, du hatar på ett sätt som jag inte förmår göra.
Du kan ta över min uppgift."
"Sure, jag bryr mig inte," svarade mördaren. Han ville inget annat än att döda. Sagt och gjort, dödsängelns svärd smältes ned och stöptes om till en revolver; cowboyen tog emot den och började gå ut från helvetes portar för att (på ren instinkt) utföra sitt nya värv. Satan skrattade glatt när snöstormen ebbade ut och eldarna åter började brinna; "ja, försvinn, din djävul, försvinn!" varpå cowboyen - utan en tanke på de metafysiska konsekvenserna - satte en kula i pannan på den behornade demonen.
Helvetet saknade en herre... och vår cowboy kunde ändå inte tänka på annat än död och hämndlystnad.
---
Den sortens bakgrundshistorier skulle jag gärna vilja se i ett westernskräckspel. (Om än med mindre himmel-helvet- och med större fokus på just fördömandet och förlorandet av ens själ)
Eller ville du absolut ha med tentakler och sånt?
