Nekromanti WFRP3 - var är buzzet?

[Mogger]

...har diarré och någon stjäl ens gröt ...

"Gröt"?

Warhammer, svartare än svart!

 

[Beastslayer]

Jag tycker den här disskusionen är jävligt intressant eftersom jag på allvar upptäckte WFRP när 2:ed kom men vill nog mer ha ut det som 1:e Ed ger och beskriver.

Det känns som en egen tråd om hur folk spelar WFRP är på sin plats istället för att OT sönder den här tråden.
Det är åtminstone något jag själv är intresserad av.

Min egen bild ligger inte exakt där 1:ed låg, utan med några kliv in i 2:ed., observera några få

 

[Storuggla]

"Det har alltid varit basen i Warhammer (rollspelet) men senare spelmakare hade inte riktigt samma vision. I WFRP2 är det tydligt att WFB:s hjältar tog steget in i världen."

Jag vill bara påpeka att spelet du snackar om hade en jäkla punkardvärg på omslaget som höll på att klyva ett grönskinn

"Så, jag tillhör helt enkelt den gamla skolan. För mig finns det bara ett Warhammer - och det är en svart sörja av mord, misslyckanden och monster. Det finns ett annat Warhammer, men det är en falsk skönbild, en propagandafront som snart kommer att rämna!"

En gång lyckades jag sälja in WFRP till en spelgrupp med en mening, men jag minns den inte. Men den var nog bra. Anyway, jag är helt på din linje - fast med mindre monster. Jag föredrar mina antagonister i mänsklig form, men det är en smaksak. Det var fan så mycket farligare att äventyra i ettan, och i tvåan blev det lite säkrare.
Jag minns första gången jag spelade WFRP och vi mötte några goblins. Mina medspelare såg att jag såg lite nonchalant ut och var snabba med att påpeka att "Det här är inte Drakar och Demoner, goblins är skitfarliga!" för att jag inte skulle få för mig att min gubbe var något. Det gillade jag.
Annars är WFRP mest alkolholiserade losers som bekämpar kaos på sin fritid och får stryk som tack.

"Eller, det som Arfert sa, fast med fler ord."

»In my family, if you say one word, when you could have used ten, you're not trying hard enough.« - Sam Seaborn, West Wing.


Storuggla, hittar inte foten

 

[Storuggla]

"Det känns som en egen tråd om hur folk spelar WFRP är på sin plats istället för att OT sönder den här tråden."

If you build it, they will come.


Storuggla, inte basebollspelarna

 

[Rising]

Det är det inte egentligen, men det har pågått ett bra tag nu att WFRP grittyfieras mer och mer i anekdoter och beskrivningar för att särskilja det D&D och andra fantasyspel. Det har fått resultatet att om man inte spelar WFRP och folk inte är nakna, kryper i lera, har diarré och någon stjäl ens gröt samtidigt som ens enda sko går sönder så har man inte spelat WFRP.

Fast, här tycker jag att du tar upp två helt andra punkter:

Att det är smutsigt och grisodligt - det är ju mest en fråga om skala: I vissa spel spränger man dödsstjärnor och räddar universum - medan man i andra spel knycker någons skor och därmed slipper frysa om fötterna. Det är en viktig skillnad, absolut, men det är helt klart en världsskillnad och inte en skillnad mellan olika typer av stories. Mighty Ducks är en hjältesaga på tämligen låg nivå, medan Star Wars är exakt samma hjältesaga på hög nivå.

Och sedan det här med att det är Grim & Gritty. Det här är definitivt en selling point för WFRP (och tillika Rolemaster), men det betyder inte att spelet är till för att berätta tragedier; och inte heller att oddsen alltid är emot en. Spel som är grim kännetecknas ju av att de är snöpliga, obarmhärtiga och osentimentala; man har ingen som helst dramatisk immunitet bara för att man är en viktigt person i den pågående "storyn"; utan man löper hela tiden risken att dö av en förlupen kula eller gå något annat snöpligt öde till mötes. Samt att strider ofta är smutsiga och ovärdiga, till skillnad från att vara romantiserade actiondueller där kombatanterna står upp och är mer eller mindre på toppen av sin stridsförmåga ända fram till det sista, avgörande hugget utdelas.

Kort sagt: Att något är "grim & gritty" är ett av de säkraste tecken som finns på att ett spel inte utspelar sig på en "skådeplats för berättelser", utan tvärtom att det utspelar sig i en riktig "värld".

---

Så jag håller med dig om vad du säger, men tycker att du ger mig vatten på min kvarn när jag säger att WFRP utspelar sig i en gritty värld, snarare än en skådeplats för berättelser med tragisk utgång.

 

[Storuggla]

"Fast, här tycker jag att du tar upp två helt andra punkter:"

Fast, här tycker jag att du inte läser vad jag vill ha sagt utan kör ditt eget race för att få mala på:

Om du inte spelar WFRP och rollpersonerna blir av med minst en kroppsdel, sina pengar, sina kläder, sin heder, sin oskuld, sin frisyr, sin tarmflora och sina släktingar och dessutom inte klarar av äventyret så har du inte spelat WFRP, utan spelar D&D4. Det är så fansen ser det. Berättelser? Trams. Värld? Trams. Det är bara att köra över rollpersonerna som räknas.
Det är myten som fansen byggt upp under ett antal år, myten där varje session av WFRP är någon form av ersättning för ett sadomachistiskt förhållande. Det är min poäng. Jag struntar i mummel om tragedier och grisodlande, jag hackar på fanboysen.


Storuggla, och de luktar ganska illa också

 

[Rising]

Om du inte spelar WFRP och rollpersonerna blir av med minst en kroppsdel, sina pengar, sina kläder, sin heder, sin oskuld, sin frisyr, sin tarmflora och sina släktingar och dessutom inte klarar av äventyret så har du inte spelat WFRP, utan spelar D&D4. Det är så fansen ser det.

Okej, jamen då är jag med. Jag försökte inte köra mitt eget race, utan det var så att jag helt enkelt inte förstod vad som var din poäng. Såsom jag begriper dig nu så kvalificerar dock det du berättar om definitivt som en typ av "berättelse", och då ger jag Poppe fullständigt rätt i att reglerna uppenbarligen inte ger något stöd för att styra upp spelupplevelsen till den här sortens händelseförlopp.

Jag är helt med på noterna, nu.

Nu undrar jag bara (vilket Måns redan varit inne på) om det verkligen går att kritisera den nya versionen för att den saknar stöd för den sortens narrativ som var i fokus i den första versionen. (Men det är å andra sidan inte riktigt vad Poppe har påstått, så jag gissar att det här är ett dött race)

 

[Rising]

Vad med WFRP gör att vi inte kan sträva efter att använda ett system som stödjer de historier vi vill berätta?

"Vi" vill berätta?

Det viktiga måste väl ändå anses vara om spelet ger stöd åt de berättelser som spelet påstår sig vilja berätta? (Inget spel kan ju rimligtvis ge användbart stöd åt alla berättelser som spelarna nu än kan tänkas vilja berätta.)

Nå; självklarheter åsido: vad händer om spelet inte gör anspråk på att användas åt någon viss typ av berättelser?

Man kan väl ha andra anspråk med regler än att ge underlag för vissa typer av berättelser?

 

[Christoffer]

Man kan väl ha andra anspråk med regler än att ge underlag för vissa typer av berättelser?

Självfallet? Vem har påstått något annat?

 

[Rising]

Vi gör så här istället, då: (Ja, alla ni som tycker att jag är en DERP DERP stjärtkeps just nu; jag vet att jag borde jag skrivit det här redan från början)

När du skrev att du tyckte WGRP's regler saknade koppling till världen; vilken sorts kopplingar var det du efterfrågade då?

 

[Gordeg]

Det är myten som fansen byggt upp under ett antal år, myten där varje session av WFRP är någon form av ersättning för ett sadomachistiskt förhållande. Det är min poäng. Jag struntar i mummel om tragedier och grisodlande, jag hackar på fanboysen.

Jag håller helt med dig om att det är fansen som byggt upp gritty-kulturen kring Warhammer. Det har alltid varit mörk fantasy där rollpersonerna lever i en värld på gränsen till att gå under, men regler och världsbeskrivning har aldrig gett mer stöd för att spela tiggare och prostituerade än för att spela riddare och ärkemagiker.

Det som gjorde WFRP1 speciellt från början var att världen och dess politik var beskriven på ett realistiskt (simulationistiskt?) sätt jämfört med samtida spel. De flesta fantasyspel på 80-talet var duktigt klyschiga - här har vi våran Mordorkopia som styrs av en ond furste som endast drivs av en vilja att jävlas med allt och alla, här har vi våran pansy alvnation som styrs av en alvdrottning som pussar enhörningar hela dagarna. Osv.
WFRP1 låg alltså före de andra spelen genom att inte vara lika naivt i sin världsbeskrivning.

Gordeg

 

[CapnZapp]

Det viktiga är att hålla i åtanke att Warpstone och Strike to Stun inte är allt vad Warhammer och the Old World kan erbjuda.

Romanerna och novellerna ger definitivt ingen allmän D&D-ig hjältebild (förutom i undantagsfall då, som när Gotrek harvar sig genom armeer av slödder likt en hinduisk gud) men de är oftast på en högre nivå än fan-materialet.

Lite som en spaghettiwestern: hjältarna och skurkarna må vara smutsiga, orakade, svettiga och klädda i slitna kläder; men det är mycket mer ett utanpåverk - en klädstil - än ett allvarligt tecken på undernäring, vitaminbrist och febersjukdomar.

Jag har spelat massor med Warhammer och myst massor med reglerna för förgyllda näsor och träben...

... men jag har undar alla dessa år bara varit med om en enda spelarkaraktär som nånsin verkligen drabbats, och då avslutades den kampanjen direkt därefter.

 

[Arfert]

Det som gjorde WFRP1 speciellt från början var att världen och dess politik var beskriven på ett realistiskt (simulationistiskt?) sätt jämfört med samtida spel. De flesta fantasyspel på 80-talet var duktigt klyschiga - här har vi våran Mordorkopia som styrs av en ond furste som endast drivs av en vilja att jävlas med allt och alla, här har vi våran pansy alvnation som styrs av en alvdrottning som pussar enhörningar hela dagarna. Osv.
WFRP1 låg alltså före de andra spelen genom att inte vara lika naivt i sin världsbeskrivning.

Gordeg

Precis så var det... jag uppfattade världen (och alla yrken) i WFRP betydligt mer "realistisk" än de flesta andra samtida eller tidigare spelvärldar (som World of Greyhawk, Forgotten Realms, Ereb Altor osv) när spelet kom, var en del av attraktionen.

 

[Gordeg]

Lite som en spaghettiwestern: hjältarna och skurkarna må vara smutsiga, orakade, svettiga och klädda i slitna kläder; men det är mycket mer ett utanpåverk - en klädstil - än ett allvarligt tecken på undernäring, vitaminbrist och febersjukdomar.

Jag har spelat massor med Warhammer och myst massor med reglerna för förgyllda näsor och träben...
... men jag har undar alla dessa år bara varit med om en enda spelarkaraktär som nånsin verkligen drabbats, och då avslutades den kampanjen direkt därefter.

Quoted for truth, som kidsen brukade säga när jag var en gammal gubbe.

Jag vill minnas att jag haft en forumsdiskussion om just detta med någon som tyckte att det var en jättecool imagegrej att förlora en arm eller ett ben, men när vi började snacka permanenta handikapp enligt vad som står i reglerna försvann han spårlöst...
(hoppas att det inte var du! )

Jag tycker att det är coolt att se rollpersonerna spöas, tröttas ut och besudlas som Bruce Willis i Die Hard - förutsatt att vi kickar ass på slutet av filmen som om inget hänt! Annars är det bara irriterande.

Grit-fanboysen (en skara jag själv sällar mig till då och då) vill vara lowlifes på ytan men ass-kickers på insidan.

Gordeg

 

[KostaFriaLigan]

Jag tror som lordhubba här att det faktiskt blir lättare att SLa när man kört in sig. Vi kommer att prova så vi får väl se då.

När jag nu även läst de två tunnare häftena, Tome of Blessings och Mysteries, så får jag säga att jag fått mer känsla för världen och det känns som det blir lättare att gestalta den som SL, liksom hitta på kampanjuppslag.