Andy
Vila i frid
VAD ÄR WIKTORIAKROENIKAN?
Det du håller i din hand är ett svenskt fantasyrollspel som utspelar sig i den magiska världen Urd. Men till skillnaden från andra svenska och utländska spel i genren, så har inspirationen hämtats från de medeltida europeiska hjältesagorna eller från föregångarna Tolkien bland andra. Inspirationen till världen Urd har hämtats från de västeuropieska 1500- och 1600-talen. Vad betyder det? Jo, vi har slopat riddare i skinande rustningar och ersatt dom med officerare beväpnademed backlingpistol och värja, vi har inte med yxsvingade dvärgar utan har istället med vithudade demonkrigare och det finns inga eldsbollskastande elementarmagiker utan alkemister som med kritor och blod ritar magiska tecken. Det är inte så att Urd är en dystopisk värld med antihjältar, vi har behållt det episka inslaget och din rollperson skapas för att utföra stordåd och hjältemod. Men allt är inte svart eller vit. Urd är ritad med en gråskala och det genomsyrar allt, bönderna på fälten till arkonterna i sina citadell och från de små problem som existerar i byarna till de världsomfattande som berör världen och gudarna.
I världen Urd finns det krut. Den är inte särskillt vanlig men tack var dess krafter så är handelsfartygen stora tremastade fartyg bestyckade med kanoner och på slagfälten så kan sergonterna försöka att pricka varandra med sina canonetter och backliatterna skjuter eldskurar mot fiendehären med vackra gevär. Men tanken är inte att gemene man har ett krutvapen och det är inte ens särskillt troligt att ens en rollsperon äger ett. Det är klingan, fäktningen och hedern i striden man mot man som dominerar det urdiska tillvägagångsättet för kamp.
Som redan nämnts så är Urd en magisk värld och gudarna som en gång byggde den har fortfarande ett finger med i spelet. En person föds men en inre glöd men om den glöden istället är en låga (bildligt) så kan hon försöka finna sitt unika sätt att släppa loss och kanalisera sina själsliga kraft och påverka sin omgivning. Telepati, telekenisi och andra subtila magiska verk är det uttryck som den urdiska magin tar sig.
Skådeplatsen för äventyren i Urd är kontinenten Niburiat. Här finns de markiska staterna som befolkas av det ursprungliga urdiska folket, i Österlandet finns de roniska staterna som har lyckats vinna dominans på kontinenten och ute i haven hittar sjöfararen övärlden Dracoriat och himmelsön Häll som befolkas av det muterade Solfolket. Men mellan staterna finns höga berg och djupa dalar där ciju gömmer sig i väntan på hämnd eller så finner den djärva äventyraren ett svart, vidoeiskt citadell som ödelagts efter solstormarna.
För att hitta inspiration till en värld som Urd så är det lätt att vända sig till filmens värld och i epilogen finns en lista med filmer som rekommenderas. Bredvid den listan finns också litteratur och musik som kan hjälpa dig att finna den rätt Urd-känslan.
HISTORIA
I forntiden levde maenniskan på en liten, cirkelformad kontinent som de kallade Liworum. De dyrkade sin furste Tephren som en gud och alla levde sina liv efter hans ord. I boken Drom Toenpa hade Tephren skrivit ned sina lagar och regler. Men det var inte det enda som han antecknat i sin bok. Han var den enda av maenniskorna som hade en flamma inom sig och tack vare denna gudomliga gåva så kunde han besvärja sina undersåtar och utföra magiska ritualer. Men Tephren blev maktfullkomlig och galen. Hans sinnesjukdom blev hans fall och en dag var han försvunnen. Ingen kunde hitta honom och allt han lämnat efter sig var boken Drom Toenpa.
Med magins hjälp kunde maenniskorna lämna Liworum för att utforska resten av den värld de valt att kalla Urd. Det skulle inte dröja innan deras skickligaste navigatörer och astronomer upptäckte deras nya hem, kontinenten Niburiat. Men de skulle snart märka att de inte var ensamma. Deras tidigare ledare, furst Tephren, hade lämnat dem för att istället förslava det roniska folket som befolkade Niburiat. Maenniskorna från Liworum, som hade kommit att kalla sig själva för urder, blev vreda på sin gudomliga härskare och det första världskriget startade på Ronors slätter.
Men urderna skulle få oväntad hjälp. Gudarna sände ett nytt folk till Marken, ett folk som kallade sig själva för Lodher. Sida vid sida kämpade de urdiska knektarna och de bioförstärkta lodhiska kämparna mot Tephren och hans skara med förslavade svärdsmagiker. Men kampen gick inte som gudarna önskade. Gudarnas son, Tephren, var starkare än de kunnat förutse och hans arméer besegrade gång på gång sina motståndare. Men då blev gudarna vreda, i synnerhet solguden Hirena. Hon varnade maenniskorna med hjälpa av stjärntecken och atronomer i båda läger lyckades tyda hennes varningar och sökte skydd. De följande åren släppte solen sin hämningslösa kraft över Urds jordyta och allt levade som fanns på ytan förgicks i hettan från lågorna. Urderna tog hjälp av Drom Toenpa och lyckades upprätt magiska skyddscirklar för att undkomma värmen och månguden Fadrim skänkte skugga åt det lodhiska folket. Ronerna hade grävt djupa tunnlar under bergen och tack vare flera hundra alnar jordyta över sin huvuden lyckades de överleva.
Tephren ryggade inte undan för sin halvsysters ilska. Han trotsade solstormarna och insvept i sin mantel vandrade han på Marken. En dag mötte han syskonen Fadrim, månguden, och Hirena, solgudinnan. Kampen pågick i hundra dagar och än idag är det ingen som vet om Tephren besegrades eller om han lyckats undkomma sina syskons klingor. Ingen har sett honom sedan dess men det viskas om hans återkomst.
Solstormarna upphörde och maenniskorna kunde åter beträda Marken igen. De mötte Fadrim och Hirena och som en gåva av vänskap gav gudasyskonen tron till de som lyssnade på deras budskap. Det skulle bli Galloja Traisis, en härold i den roniska hären som välsignades med det heliga uppdraget att frälsa maenniskorna efter att gudarna lämnat Marken.
Hundra år gick och Fadrim och Hirena var sedan länge försvunna. Det urdiska folket hade hittat sin plats på den nya kontinenten och i väster grundade de landet Mark. De höll fast vid sin tro på magi och deras traditioner levde vidare med hjälp av boken Drom Toenpa. Lodherna drog sig tillbaka till bergen i norr och under lång tid så deltog de inte i de konflikter och motsättningar som de andra folken i söder genomgick. Ronerna annamade den nya religionen som döptes till Flaggkyrkan efter dess grundare, sonen till härolden Traisis. Hela det roniska folket kände ett starkt hat mot magi då det varit den kraft som fängslat dom under så lång tid och krigen mellan ronerna i Österlandet och urderna i Mark var många och blodiga.
Åren gick och furstar och autokrater reste sig och föll. Maenniskan fick tid att leva och utvecklas men en ny ondska grodde i väster. En vinternatt flög drakarna över Grinden och in i världen Urd. Snabbt färdades de förbi de för maenniskan okända hedarna i väster för att med stor kraft slå till mot deras boningar. Det var urderna som först fick lida av de bevingade monstrens ondska men det dröjde inte länge innan alla folk drabbades av deras nya fiende. Det blev ett våldsamt och skoningslöst krig och urder, roner och lodher försökte stå emot drakarna i en gemensam kamp. När allt såg hopplöst ut och maenskligheten stod på gränsen till utrotning så kom hjälp från ett oväntat håll. Från de djupa schakten under bergen, så djupt att endast ett fåtal roniska slavar sett dessa bergrum, kom en makt långt mycke starkare, ondare och mer fördärvad än drakarnas. Daemonerna trädde in Urd och med hjälp av starka fängsel ställde de sig på maenniskornas sida i kriget mot drakormarna. De roniska slavar som grävt djupast i Marken hade aldrig lämnat sin plats i underjorden. De hade muterats och antagit förvridna och vanställda skepnader efter sitt långa liv i mörkret. Detta folk kallade sig själva för Ciju och de var alla daemonologer och kunde konsterna att tvinga mörkerbestarna till lydnad.
Det andra världskriget var över på ett par år med daemonernas hjälp. Drakarna tvingades tillbaka över Grinden. Men maenniskorna kunde inte leva i frid. Nu hade de ett nytt hot, cijufolket med sina förslavade monster. Men här kom gudarna till maenniskornas räddning ännu en gång. Genom sitt lydfolk, lodherna, lyckades gudarna att förhandla sig till ett avtal. Daemonerna skulle skänkas gudastatus och deras folk skulle få lev men de skulle aldrig kunna nedkämpa Flaggkyrkan eller någon av trons anhängare. Uppslutningen kring kyrkan blev enorm. Alla roner och lodher svor sin trohet till Fadrim och Hirena och kyrkans präster, som kallades för härolder, blev maenniskornas beskyddare. Urderna avstod från Flaggkyrkans beskydd och förlitade sig på sin magi. Med besvärjelser och kraftfulla ritualer kämpade de mot daemonerna men kampen avtog med tiden och de nya gudarnas intresse för maenniskorna minskade. Sällan skymtades en daemon i Urd då de tagit sina strider till ett annat plan.
Återigen kom en tid av fred. Handelna mellan folken blomstrade och nya riken såg dagens ljus. I öster drogs gränser för länderna Ronor, Bornhove, Carrano och utposten Herel. I väster splittrades Mark och tre nya urdiska länder skapades, Dalmark, Kastellmark och Venmark. Urdiska nybyggare grundade landet Dracoriat i den södra övärlden och Lodherna lämnade sitt gamla hem i norr för att befolka ön Häll. Än idag är det dessa länders namn som kartograferna skriver på sina pergament.
Men dessa nya länder skulle sättas på prov och ytterligare än gång skulle maenniskorna kastas in i ett världskrig. Genom tidsportaler uppenbarade sig Urds nya fiende, de vidoeiska citadellen. Smidda av svart järn, flera hundra alnar höga och till bredden fyllda med backliatter, mercalanter och visirer var dessa fort ointagliga. Från framtiden gick det vidoeiska folket till anfall, beväpnade med backlingpistoler och gevär. Inte ens gudarna hade förutsett detta så maenniskorna stod ensam i kampen mot sin fiende. Det blev grymma och orättvisa strider när anfallarnas krutvapen slet sönder kropparna på motståndarnas svärdssvingare och pikenérare. Men slutligen slöts en fred och lika plötsligt som vidoerna kom så var de försvunna. Men efter sig lämnade de sina citadell och kunskapen om kruttillverkning och backlingsmide. Enligt historien så tog vidhoerna med sig en ronisk pojke och myterna om detta barn är många och kryptiska. Det är endast siarna från Häll som vet sanningen.
Kommentarer?
Det du håller i din hand är ett svenskt fantasyrollspel som utspelar sig i den magiska världen Urd. Men till skillnaden från andra svenska och utländska spel i genren, så har inspirationen hämtats från de medeltida europeiska hjältesagorna eller från föregångarna Tolkien bland andra. Inspirationen till världen Urd har hämtats från de västeuropieska 1500- och 1600-talen. Vad betyder det? Jo, vi har slopat riddare i skinande rustningar och ersatt dom med officerare beväpnademed backlingpistol och värja, vi har inte med yxsvingade dvärgar utan har istället med vithudade demonkrigare och det finns inga eldsbollskastande elementarmagiker utan alkemister som med kritor och blod ritar magiska tecken. Det är inte så att Urd är en dystopisk värld med antihjältar, vi har behållt det episka inslaget och din rollperson skapas för att utföra stordåd och hjältemod. Men allt är inte svart eller vit. Urd är ritad med en gråskala och det genomsyrar allt, bönderna på fälten till arkonterna i sina citadell och från de små problem som existerar i byarna till de världsomfattande som berör världen och gudarna.
I världen Urd finns det krut. Den är inte särskillt vanlig men tack var dess krafter så är handelsfartygen stora tremastade fartyg bestyckade med kanoner och på slagfälten så kan sergonterna försöka att pricka varandra med sina canonetter och backliatterna skjuter eldskurar mot fiendehären med vackra gevär. Men tanken är inte att gemene man har ett krutvapen och det är inte ens särskillt troligt att ens en rollsperon äger ett. Det är klingan, fäktningen och hedern i striden man mot man som dominerar det urdiska tillvägagångsättet för kamp.
Som redan nämnts så är Urd en magisk värld och gudarna som en gång byggde den har fortfarande ett finger med i spelet. En person föds men en inre glöd men om den glöden istället är en låga (bildligt) så kan hon försöka finna sitt unika sätt att släppa loss och kanalisera sina själsliga kraft och påverka sin omgivning. Telepati, telekenisi och andra subtila magiska verk är det uttryck som den urdiska magin tar sig.
Skådeplatsen för äventyren i Urd är kontinenten Niburiat. Här finns de markiska staterna som befolkas av det ursprungliga urdiska folket, i Österlandet finns de roniska staterna som har lyckats vinna dominans på kontinenten och ute i haven hittar sjöfararen övärlden Dracoriat och himmelsön Häll som befolkas av det muterade Solfolket. Men mellan staterna finns höga berg och djupa dalar där ciju gömmer sig i väntan på hämnd eller så finner den djärva äventyraren ett svart, vidoeiskt citadell som ödelagts efter solstormarna.
För att hitta inspiration till en värld som Urd så är det lätt att vända sig till filmens värld och i epilogen finns en lista med filmer som rekommenderas. Bredvid den listan finns också litteratur och musik som kan hjälpa dig att finna den rätt Urd-känslan.
HISTORIA
I forntiden levde maenniskan på en liten, cirkelformad kontinent som de kallade Liworum. De dyrkade sin furste Tephren som en gud och alla levde sina liv efter hans ord. I boken Drom Toenpa hade Tephren skrivit ned sina lagar och regler. Men det var inte det enda som han antecknat i sin bok. Han var den enda av maenniskorna som hade en flamma inom sig och tack vare denna gudomliga gåva så kunde han besvärja sina undersåtar och utföra magiska ritualer. Men Tephren blev maktfullkomlig och galen. Hans sinnesjukdom blev hans fall och en dag var han försvunnen. Ingen kunde hitta honom och allt han lämnat efter sig var boken Drom Toenpa.
Med magins hjälp kunde maenniskorna lämna Liworum för att utforska resten av den värld de valt att kalla Urd. Det skulle inte dröja innan deras skickligaste navigatörer och astronomer upptäckte deras nya hem, kontinenten Niburiat. Men de skulle snart märka att de inte var ensamma. Deras tidigare ledare, furst Tephren, hade lämnat dem för att istället förslava det roniska folket som befolkade Niburiat. Maenniskorna från Liworum, som hade kommit att kalla sig själva för urder, blev vreda på sin gudomliga härskare och det första världskriget startade på Ronors slätter.
Men urderna skulle få oväntad hjälp. Gudarna sände ett nytt folk till Marken, ett folk som kallade sig själva för Lodher. Sida vid sida kämpade de urdiska knektarna och de bioförstärkta lodhiska kämparna mot Tephren och hans skara med förslavade svärdsmagiker. Men kampen gick inte som gudarna önskade. Gudarnas son, Tephren, var starkare än de kunnat förutse och hans arméer besegrade gång på gång sina motståndare. Men då blev gudarna vreda, i synnerhet solguden Hirena. Hon varnade maenniskorna med hjälpa av stjärntecken och atronomer i båda läger lyckades tyda hennes varningar och sökte skydd. De följande åren släppte solen sin hämningslösa kraft över Urds jordyta och allt levade som fanns på ytan förgicks i hettan från lågorna. Urderna tog hjälp av Drom Toenpa och lyckades upprätt magiska skyddscirklar för att undkomma värmen och månguden Fadrim skänkte skugga åt det lodhiska folket. Ronerna hade grävt djupa tunnlar under bergen och tack vare flera hundra alnar jordyta över sin huvuden lyckades de överleva.
Tephren ryggade inte undan för sin halvsysters ilska. Han trotsade solstormarna och insvept i sin mantel vandrade han på Marken. En dag mötte han syskonen Fadrim, månguden, och Hirena, solgudinnan. Kampen pågick i hundra dagar och än idag är det ingen som vet om Tephren besegrades eller om han lyckats undkomma sina syskons klingor. Ingen har sett honom sedan dess men det viskas om hans återkomst.
Solstormarna upphörde och maenniskorna kunde åter beträda Marken igen. De mötte Fadrim och Hirena och som en gåva av vänskap gav gudasyskonen tron till de som lyssnade på deras budskap. Det skulle bli Galloja Traisis, en härold i den roniska hären som välsignades med det heliga uppdraget att frälsa maenniskorna efter att gudarna lämnat Marken.
Hundra år gick och Fadrim och Hirena var sedan länge försvunna. Det urdiska folket hade hittat sin plats på den nya kontinenten och i väster grundade de landet Mark. De höll fast vid sin tro på magi och deras traditioner levde vidare med hjälp av boken Drom Toenpa. Lodherna drog sig tillbaka till bergen i norr och under lång tid så deltog de inte i de konflikter och motsättningar som de andra folken i söder genomgick. Ronerna annamade den nya religionen som döptes till Flaggkyrkan efter dess grundare, sonen till härolden Traisis. Hela det roniska folket kände ett starkt hat mot magi då det varit den kraft som fängslat dom under så lång tid och krigen mellan ronerna i Österlandet och urderna i Mark var många och blodiga.
Åren gick och furstar och autokrater reste sig och föll. Maenniskan fick tid att leva och utvecklas men en ny ondska grodde i väster. En vinternatt flög drakarna över Grinden och in i världen Urd. Snabbt färdades de förbi de för maenniskan okända hedarna i väster för att med stor kraft slå till mot deras boningar. Det var urderna som först fick lida av de bevingade monstrens ondska men det dröjde inte länge innan alla folk drabbades av deras nya fiende. Det blev ett våldsamt och skoningslöst krig och urder, roner och lodher försökte stå emot drakarna i en gemensam kamp. När allt såg hopplöst ut och maenskligheten stod på gränsen till utrotning så kom hjälp från ett oväntat håll. Från de djupa schakten under bergen, så djupt att endast ett fåtal roniska slavar sett dessa bergrum, kom en makt långt mycke starkare, ondare och mer fördärvad än drakarnas. Daemonerna trädde in Urd och med hjälp av starka fängsel ställde de sig på maenniskornas sida i kriget mot drakormarna. De roniska slavar som grävt djupast i Marken hade aldrig lämnat sin plats i underjorden. De hade muterats och antagit förvridna och vanställda skepnader efter sitt långa liv i mörkret. Detta folk kallade sig själva för Ciju och de var alla daemonologer och kunde konsterna att tvinga mörkerbestarna till lydnad.
Det andra världskriget var över på ett par år med daemonernas hjälp. Drakarna tvingades tillbaka över Grinden. Men maenniskorna kunde inte leva i frid. Nu hade de ett nytt hot, cijufolket med sina förslavade monster. Men här kom gudarna till maenniskornas räddning ännu en gång. Genom sitt lydfolk, lodherna, lyckades gudarna att förhandla sig till ett avtal. Daemonerna skulle skänkas gudastatus och deras folk skulle få lev men de skulle aldrig kunna nedkämpa Flaggkyrkan eller någon av trons anhängare. Uppslutningen kring kyrkan blev enorm. Alla roner och lodher svor sin trohet till Fadrim och Hirena och kyrkans präster, som kallades för härolder, blev maenniskornas beskyddare. Urderna avstod från Flaggkyrkans beskydd och förlitade sig på sin magi. Med besvärjelser och kraftfulla ritualer kämpade de mot daemonerna men kampen avtog med tiden och de nya gudarnas intresse för maenniskorna minskade. Sällan skymtades en daemon i Urd då de tagit sina strider till ett annat plan.
Återigen kom en tid av fred. Handelna mellan folken blomstrade och nya riken såg dagens ljus. I öster drogs gränser för länderna Ronor, Bornhove, Carrano och utposten Herel. I väster splittrades Mark och tre nya urdiska länder skapades, Dalmark, Kastellmark och Venmark. Urdiska nybyggare grundade landet Dracoriat i den södra övärlden och Lodherna lämnade sitt gamla hem i norr för att befolka ön Häll. Än idag är det dessa länders namn som kartograferna skriver på sina pergament.
Men dessa nya länder skulle sättas på prov och ytterligare än gång skulle maenniskorna kastas in i ett världskrig. Genom tidsportaler uppenbarade sig Urds nya fiende, de vidoeiska citadellen. Smidda av svart järn, flera hundra alnar höga och till bredden fyllda med backliatter, mercalanter och visirer var dessa fort ointagliga. Från framtiden gick det vidoeiska folket till anfall, beväpnade med backlingpistoler och gevär. Inte ens gudarna hade förutsett detta så maenniskorna stod ensam i kampen mot sin fiende. Det blev grymma och orättvisa strider när anfallarnas krutvapen slet sönder kropparna på motståndarnas svärdssvingare och pikenérare. Men slutligen slöts en fred och lika plötsligt som vidoerna kom så var de försvunna. Men efter sig lämnade de sina citadell och kunskapen om kruttillverkning och backlingsmide. Enligt historien så tog vidhoerna med sig en ronisk pojke och myterna om detta barn är många och kryptiska. Det är endast siarna från Häll som vet sanningen.
Kommentarer?