27 December 2012.
I dagar och veckor hade jag till forts färdads från Paris civilisation och ljuset för att ta mig an vad som dväljs i Prags mörker.
Det talas om att inga kindred längre lever här, att jorden är förbannad för vår sort. Men ändå är jag här, ensam. Min flock har jag lämnat i Paris utmarker, de har det bättre där.
Strax utanför Prag möttes jag av en lastbil som vält och gled över vägen mot en mötande bil. Det hade kunnat gå illa men ett mörker drog lastbilen av vägen. Ett mörker i form av långa, svepande armar. Jag rös, i djupet av min odöda själ. Lasombra. Då är jag inte ensam här. Sabbatens sändebud måste man dock akta sig för så det är ingen jag kommer söka efter.
Jag närmade mig staden, gryningen strök närmare, jag anade den gråa dagen i öster samtidigt som min näsa nåddes av den fuktiga, tunga doften av blod. Jag rörde mig ditåt för att finna ett tåg som stod stilla vid en perrong i Prags utkanter. Jag tog mig in i tåget och möttes av en makaber syn. Döda kroppar, överallt. Men inget eller väldigt lite blod. Jag skymtade konturen av en kvinna i tågets lok men valde att inte konfrontera henne. Just då gick tåget i rullning igen och jag beslutade mig för att lifta med det till stan.
Då tåget rullade in på Prags centralstation möttes det av polisavspärrningar och poliser med dragna vapen. Jag gick in i obfuscate och följde med intresse vad poliserna på tåget gjorde när de letade igenom det och väntade ed spänning på att de skulle hitta kivnnan i loket. Vilket de aldrig gjorde. Eller ja, det hittade henne men tog henne för död. Klåpare. Kanske ska man hjälpa till lite?
Jag tog mig upp på perrongen, klev ur obfuscate och närmade mig en polisman och sen blev allt fel. Misstänksamma som de var och uppenbarligen inga klåpare så lyckades de förstå att jag hade något att dölja. Jag uppgav namnet som Jaromir gett mig och efter lite tvekan även hans adress i Paris som min hemvist. Det gjorde jag dels för att det var det första som kom till mig och dels för att min sire säkert skulle tycka det var jättekul att jag skickade polisen på honom. Han hade ju inga egna affärer att dölja, menar jag. Hehe.
Polisen var dock inte nöjd med detta och tänkte gripa mig så jag flydde. De försökte skjuta mig men missade med en hårsmån. Det slutade i att jag hängde i knävecken, obfuscatad, under perrongens tak medan de letade efter mig. Och medan gryningen kom allt närmare. Snart insåg jag att jag måste lämna platsen om jag skulle ha en chans att hitta en viloplats innan dagen kom. Så jag smög därifrån på lätta fötter.
Det är dog tacksamt att besitta förmågan till protean så jag hade inga problem med att hitta en plats att sova på.
28 december 2012
Kvällning och uppvaknande i en främmande stad. Jag hade lagt mig att vila på flodstranden morgonen innan och stod nu och såg ut över Pragborgens siluett mot den mörknande himlen och bortom den ett stort skogsparti. Park och slottsskog, man är väl inte mer än gangrel så jag begav mig dit och såg på min väg hur stan hade klätts med bilder av en kvinna som var efterlyst för terrrorism och seriemord på centralstationen natten innan. Oops. Då började telefonen ringa. Det var en av Jaromirs gholer och vad jag förstod så var Jaromir inte alls nöjd med att den franska polilsen gjort tillslag hos honom under dagen. Han ville prata med mig. Jag flinade, tryckte av samtalet och stängde sedan av telefonen. Åt helvete med min sire. Han är långt bort.
Under mina vandringar i skogen fann jag mig plötsligt i ett träd ovanför en man som strök runt i skogen med vad som såg ut som grävutrustning. Uh... vad? Han pratade viskande med sig själv och begav sig sedan mot Pragborgen. Jag följde efter.
Han sammanstrålade med en ung kvinna utanför borgen. Hon var vacker som en dag och han såg trevig ut också, fast i hullet. Jag log.
De språkade med vakterna en stund och följde sedan med dem in i borgen och jag var inte sen att följa efter. Obfuscate är min bästa vän!
De leddes ner i en stor källarsal där de sammanstrålade med ytterligare två män och det var först nu jag började misstänka att dessa två, och de nya två, var kindred. Det bidrog att vakterna svärmade runt dem och kved:
"Ni är såna! Ni är kindred! Ge oss blod! Hon är borta! Är ni den nya prinsen?"
Så, ett koppel utsvultna gholer och fyra kindred i Pragborgen. Ja, de hade fångat min uppmärksamhet i alla fall.
Mannen från skogen erbjöd sitt blod till en av vakterna men alla i salen förnekade att de var prinsen återkommen. Som betalning för blodet ville mannen, som förresten presenterade sig för de församlade som Matheus Giovanni med hustru(!). Se där, se där. Giovannis håller på med barnarov, hon kan inte vara äldre än sjutton! Hur som helst, han ville att vakterna skulle hjälpa honom gräva upp liken efter stora författare, filosofer och historiker i markerna runt borgen men innan de hann mycker längre vände hans sig ut i rummet och påpekade att det fanns två osynliga närvarande. Jag blev mest överraskad över att vi var två, inte att jag hade blivit upptäckt. Det gick några ögonblick. Den unga kvinnan såg ganska nervös ut och hasplade ur sig nått om elysium och förbudet mot att använda discipliner. In genom dörren klev då... Bohdan! Om jag någonsin blivi gladare över att se hans bistra uppsyn så var det i alla fall sällsynt. Jag klev också ur obfuscate och anslöt mig snabbt till honom. Toreador, Toreador!
En snabb presentation följde på det; Matheus, Valentina, Pavel och Råttan(?), och så jag och Bohdan. Hej, hej.
Vår kärvänliga hälsningscermoni blev bryskt avbruten av ett skrik från borggården och jag och Bohdan rusade genast upp för trapporna. Vakten som Matheus gett blod hängde lealös i armarna på en kvinna som just gjorde sitt bästa för att slita av honom strupen. De andra kom upp bakom oss och jag och Bohdan gjorde snabb sorti ut på gården. Matheus följde oss och närmade sig kvinnan. Vi blev varse om att hon också var Giovanni, och förmodligen en som Matheus ville se död. Sättet hon dödade vakten på påminde min om slakten på tåget. Jag och Bohdan cirklade henne medan Matheus närmade sig framifrån. Valentina och Pavel höll sig i bakgrunden. Striden blev kort men intensiv och det tog inte många ögonblick innan kvinnan låg död framför våra fötter. Valentina höll henne med... tentakler? Så, Lasombra. Undrar om det var den jag träffade på vägen? Säkert. Alltså gifter sig Giovanni utanför familjen nu, det hör inte till vanligheterna.
Matheus jagade bort mig när jag föll för frestelsen att försöka feeda på vårt offer. Men hey! Man är väl inte med än gangrel. Jag och Bohdan tog i alla fall vår tillflykt till skogen och jag satt och batraktade vad som hände när polisen kom efter bara någon minut. Jag hörde inte vad som sades men det blev lite stökigt innan Valentina och Matheus lyckades få med sin kroppen därifrån. Pavel, nosferatu uppenbarligen, och Råttan, som jag inte har något begrepp om, försvann i villervallan.
Det fanns inte så mycket mer att göra där. Jag larvade iväg ut i skogen för att bekanta mig med mina nya omgivningar. Hitta de ensligaste stigarna, de genaste vägarna, de säkraste sovplatserna och stökade runt med det till dagen grydde. Då gick jag under jord.
Bohdan? Ja, han hittar mig igen. Det gör han alltid. Det är nästan svårt att bli av med gullungen. Men jag uppskattar honom, han är inte så tillgjord som alla andra Toreadorer jag känner. Lugn och sansad och trevlig.
De andra? Ja vi får väl se om våra vägar korsas igen.
//Lou
[Låt gärna bli att kommentera eller skriva i den här tråden. Då kommer det bli en följetång för spelsessionerna utifrån min gangrels perspektiv.
/Cissi]
I dagar och veckor hade jag till forts färdads från Paris civilisation och ljuset för att ta mig an vad som dväljs i Prags mörker.
Det talas om att inga kindred längre lever här, att jorden är förbannad för vår sort. Men ändå är jag här, ensam. Min flock har jag lämnat i Paris utmarker, de har det bättre där.
Strax utanför Prag möttes jag av en lastbil som vält och gled över vägen mot en mötande bil. Det hade kunnat gå illa men ett mörker drog lastbilen av vägen. Ett mörker i form av långa, svepande armar. Jag rös, i djupet av min odöda själ. Lasombra. Då är jag inte ensam här. Sabbatens sändebud måste man dock akta sig för så det är ingen jag kommer söka efter.
Jag närmade mig staden, gryningen strök närmare, jag anade den gråa dagen i öster samtidigt som min näsa nåddes av den fuktiga, tunga doften av blod. Jag rörde mig ditåt för att finna ett tåg som stod stilla vid en perrong i Prags utkanter. Jag tog mig in i tåget och möttes av en makaber syn. Döda kroppar, överallt. Men inget eller väldigt lite blod. Jag skymtade konturen av en kvinna i tågets lok men valde att inte konfrontera henne. Just då gick tåget i rullning igen och jag beslutade mig för att lifta med det till stan.
Då tåget rullade in på Prags centralstation möttes det av polisavspärrningar och poliser med dragna vapen. Jag gick in i obfuscate och följde med intresse vad poliserna på tåget gjorde när de letade igenom det och väntade ed spänning på att de skulle hitta kivnnan i loket. Vilket de aldrig gjorde. Eller ja, det hittade henne men tog henne för död. Klåpare. Kanske ska man hjälpa till lite?
Jag tog mig upp på perrongen, klev ur obfuscate och närmade mig en polisman och sen blev allt fel. Misstänksamma som de var och uppenbarligen inga klåpare så lyckades de förstå att jag hade något att dölja. Jag uppgav namnet som Jaromir gett mig och efter lite tvekan även hans adress i Paris som min hemvist. Det gjorde jag dels för att det var det första som kom till mig och dels för att min sire säkert skulle tycka det var jättekul att jag skickade polisen på honom. Han hade ju inga egna affärer att dölja, menar jag. Hehe.
Polisen var dock inte nöjd med detta och tänkte gripa mig så jag flydde. De försökte skjuta mig men missade med en hårsmån. Det slutade i att jag hängde i knävecken, obfuscatad, under perrongens tak medan de letade efter mig. Och medan gryningen kom allt närmare. Snart insåg jag att jag måste lämna platsen om jag skulle ha en chans att hitta en viloplats innan dagen kom. Så jag smög därifrån på lätta fötter.
Det är dog tacksamt att besitta förmågan till protean så jag hade inga problem med att hitta en plats att sova på.
28 december 2012
Kvällning och uppvaknande i en främmande stad. Jag hade lagt mig att vila på flodstranden morgonen innan och stod nu och såg ut över Pragborgens siluett mot den mörknande himlen och bortom den ett stort skogsparti. Park och slottsskog, man är väl inte mer än gangrel så jag begav mig dit och såg på min väg hur stan hade klätts med bilder av en kvinna som var efterlyst för terrrorism och seriemord på centralstationen natten innan. Oops. Då började telefonen ringa. Det var en av Jaromirs gholer och vad jag förstod så var Jaromir inte alls nöjd med att den franska polilsen gjort tillslag hos honom under dagen. Han ville prata med mig. Jag flinade, tryckte av samtalet och stängde sedan av telefonen. Åt helvete med min sire. Han är långt bort.
Under mina vandringar i skogen fann jag mig plötsligt i ett träd ovanför en man som strök runt i skogen med vad som såg ut som grävutrustning. Uh... vad? Han pratade viskande med sig själv och begav sig sedan mot Pragborgen. Jag följde efter.
Han sammanstrålade med en ung kvinna utanför borgen. Hon var vacker som en dag och han såg trevig ut också, fast i hullet. Jag log.
De språkade med vakterna en stund och följde sedan med dem in i borgen och jag var inte sen att följa efter. Obfuscate är min bästa vän!
De leddes ner i en stor källarsal där de sammanstrålade med ytterligare två män och det var först nu jag började misstänka att dessa två, och de nya två, var kindred. Det bidrog att vakterna svärmade runt dem och kved:
"Ni är såna! Ni är kindred! Ge oss blod! Hon är borta! Är ni den nya prinsen?"
Så, ett koppel utsvultna gholer och fyra kindred i Pragborgen. Ja, de hade fångat min uppmärksamhet i alla fall.
Mannen från skogen erbjöd sitt blod till en av vakterna men alla i salen förnekade att de var prinsen återkommen. Som betalning för blodet ville mannen, som förresten presenterade sig för de församlade som Matheus Giovanni med hustru(!). Se där, se där. Giovannis håller på med barnarov, hon kan inte vara äldre än sjutton! Hur som helst, han ville att vakterna skulle hjälpa honom gräva upp liken efter stora författare, filosofer och historiker i markerna runt borgen men innan de hann mycker längre vände hans sig ut i rummet och påpekade att det fanns två osynliga närvarande. Jag blev mest överraskad över att vi var två, inte att jag hade blivit upptäckt. Det gick några ögonblick. Den unga kvinnan såg ganska nervös ut och hasplade ur sig nått om elysium och förbudet mot att använda discipliner. In genom dörren klev då... Bohdan! Om jag någonsin blivi gladare över att se hans bistra uppsyn så var det i alla fall sällsynt. Jag klev också ur obfuscate och anslöt mig snabbt till honom. Toreador, Toreador!
En snabb presentation följde på det; Matheus, Valentina, Pavel och Råttan(?), och så jag och Bohdan. Hej, hej.
Vår kärvänliga hälsningscermoni blev bryskt avbruten av ett skrik från borggården och jag och Bohdan rusade genast upp för trapporna. Vakten som Matheus gett blod hängde lealös i armarna på en kvinna som just gjorde sitt bästa för att slita av honom strupen. De andra kom upp bakom oss och jag och Bohdan gjorde snabb sorti ut på gården. Matheus följde oss och närmade sig kvinnan. Vi blev varse om att hon också var Giovanni, och förmodligen en som Matheus ville se död. Sättet hon dödade vakten på påminde min om slakten på tåget. Jag och Bohdan cirklade henne medan Matheus närmade sig framifrån. Valentina och Pavel höll sig i bakgrunden. Striden blev kort men intensiv och det tog inte många ögonblick innan kvinnan låg död framför våra fötter. Valentina höll henne med... tentakler? Så, Lasombra. Undrar om det var den jag träffade på vägen? Säkert. Alltså gifter sig Giovanni utanför familjen nu, det hör inte till vanligheterna.
Matheus jagade bort mig när jag föll för frestelsen att försöka feeda på vårt offer. Men hey! Man är väl inte med än gangrel. Jag och Bohdan tog i alla fall vår tillflykt till skogen och jag satt och batraktade vad som hände när polisen kom efter bara någon minut. Jag hörde inte vad som sades men det blev lite stökigt innan Valentina och Matheus lyckades få med sin kroppen därifrån. Pavel, nosferatu uppenbarligen, och Råttan, som jag inte har något begrepp om, försvann i villervallan.
Det fanns inte så mycket mer att göra där. Jag larvade iväg ut i skogen för att bekanta mig med mina nya omgivningar. Hitta de ensligaste stigarna, de genaste vägarna, de säkraste sovplatserna och stökade runt med det till dagen grydde. Då gick jag under jord.
Bohdan? Ja, han hittar mig igen. Det gör han alltid. Det är nästan svårt att bli av med gullungen. Men jag uppskattar honom, han är inte så tillgjord som alla andra Toreadorer jag känner. Lugn och sansad och trevlig.
De andra? Ja vi får väl se om våra vägar korsas igen.
//Lou
[Låt gärna bli att kommentera eller skriva i den här tråden. Då kommer det bli en följetång för spelsessionerna utifrån min gangrels perspektiv.
/Cissi]