Oj, nu har jag missat att skriva saker igen... Jag får gå tillbaks och se vilka böcker jag skrivit saker om, och fylla på...
Jag sitter ju och tar mig igenom Alastair Reynolds bibliografi, nu när jag typ är ikapp med Hamilton och blivit klar med Banks.
Revelation Space -
Bokklubben April-Juni
Chasm City -
Bokklubben Juli-September
Redemption Ark -
Bokklubben Juli-September
Absolution Gap -
Bokklubben Juli-September
The Prefect - Kort recension nedan.
Blue Remembered Earth - Kort recension nedan.
On the Steel Breeze - Nyss inköpt, börjar läsa i morgon.
Poseidon's Wake - Ej läst ännu
Century Rain -
Bokklubben Oktober-December
Pushing Ice -
Bokklubben Oktober-December
House of Suns - Ej läst ännu
Terminal World - Ej läst ännu
Harvest of Time - Ej läst ännu
Diamond Dogs, Turquoise Days -
Bokklubben Oktober-December
Zima Blue and Other Stories - Ej läst ännu
Galactic North - Ej läst ännu
Deep Navigation - Ej läst ännu
Om jag ids borde jag göra något slags sammanställning av mitt Agatha Christieläsande också, men det får bli en annan gång.
Jag har alltså läst
The Prefect.
Det är en väldigt trevlig berättelse, även om den inte är kopplad i speciellt hög grad till de andra Revelation Space-böckerna. Eller kanske just därför. Det är en deckarberättelse med mycket high concept och där individerna visserligen har egna agendor men där dessa generellt undertrycks till förmån för att Lösa Problem och, öh, tja, Klara Äventyret, typ. Jag hade mycket svårt att inte tänka i rollspelstermer när jag läste, och jag gillade den väldigt mycket eftersom jag gillar mysterier och problemlösning och high concept.
Jag har också läst
Blue Remembered Earth.
Det är en orientering i ett nytt Reynoldskt universum, ett slags sightseeing med en egentligen ganska tunn äventyrshistoria a' "jakten på den försvunna skatten" som ursäkt. Det känns alltså väldigt mycket som att plotten mest finns till för att ursäkta varför Reynolds ska få beskriva så många olika aspekter av världen som möjligt. Inte för att jag har något emot det; det är en ganska trevlig värld som jag ser fram emot att läsa mer om. Och det övergripande mysteriet är ganska charmigt, om än en liten smula förutsägbart.
Karaktärerna känns också mycket mer som personer än de gjorde i till exempel The Prefect. Framför allt elefantforskaren Geoffrey.
Det bästa med boken är nog att den låter afrika och indien vara världens ekonomiska centrum. Huvudpersonerna beskrivs inte speciellt detaljerat vad jag minns, men från kontexten förstår man att de är svarta. Normen i boken är svart. Och det sköts i mina ögon väldigt snyggt. Det tas liksom för givet, det görs inte en grej av det. Men det är så. Sedan får jag väl erkänna att jag själv kom på mig med att anta saker när jag mot slutet av boken fick veta att Sunday, den kvinnliga huvudpersonen, var lite rund i kroppsformen. Jag hade av någon anledning hela tiden utgått från att hon var smal, pga smalhetsnorm liksom. Så vad gäller normer kring etnicitet så är den här boken väldigt spännande och intressant. Den oerhört vite författaren lyckas dessutom låta bli att exotifiera sina svarta huvudpersoner samtidigt som de har en historia... Överhuvudtaget en intressant övning i att skriva bra och utmanande.
--
Jag har också läst Agatha Christies
Why didn't they ask Evans?.
Det är nog inte hennes bästa, men den bryter mot några av hennes vanliga strukturer och innehåller varken Mrs. Marple eller Piorot, vilket gör den lite spännande. Jag gillar att en av de två huvudpersonerna är en aktiv kvinna som inte passiviseras via äktenskap eller liknande utan är sin egen. Och att den andra är en lätt inkompetent man. Överlag gör Christie intressanta saker med könsroller för sin tid; denna skrevs 1934. Det centrala mysteriet är lite spretigt och jag fick ingen stark känsla av att jag "borde ha kunnat räkna ut det", som jag normalt får av Christies bättre böcker. Men den här är ändå värd att läsas, skulle jag säga.