WRNU:s filmklubb 2021 v52

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v52 2021 – #469 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[krank]

Nyss såg jag klart The Matrix: Reloaded.

Jag såg den senast 2014, tydligen.

Den här filmen är för lång. Slagsmålsscenerna är för långa. Pratscenerna är för långa. Allt är för långt. Den hade kunnat vara en halvtimme kortare utan att bli av med något viktigt. Ettan var rapp och häftig, välklippt och cool. Den hade en edge som den här filmen helt saknar.

Därmed inte sagt att filmen är dålig. Den är lite mer "meh", bara. Specialeffekterna är snyggare – se på morph-effekterna för agenterna t.ex. – men inte så mycket snyggare som de som gjorde filmen trodde. Varje gång Neo är digital blir det fult som stryk. I ettan höll de digitala effekterna inte exakt hela tiden, men de användes mer sparsmakat, med mer känsla för vad som faktiskt var möjligt just då.

Det är verkligen stor skillnad mellan Keanu Reeves skådespeleri här och i Resurrections. Däremot har han och Carrie-Ann Moss bra kemi i båda fallen – för mig känns det mycket som Moss' förtjänst; i de här gamla filmerna begränsar hon sitt minspel mer och det känns som at hon liksom matchar Reeves träaktiga skådespeleri på ett sätt som gör att de matchar.

Den här filmen introducerar färre intressanta idéer än ettan och har egentligen bara en överraskning – att Neo inte var den förste One. Vilket Merv säger en bit in i filmen, men sedan övertydligt stavas ut av Arkitekten senare, för de i publiken som inte riktigt hängde med. Världsbygget känns skakigare, "varför"-förklaringarna mer osammanhängande. Morpheus är inte lika cool, framför allt inte när han håller tal. Grottrejvet är mycket mindre häftigt än nattklubben i ettan.

Så. En mestadels snygg men för lång film som inte mäter sig med filmen den är en uppföljare till. Det är fortfarande en fullt duglig rulle, men… jag hade velat se en betydligt snärtigare klippning av den här. Motsatsen till "extended cut", alltså.

BETYG: 4−/5

 

[Bolongo]

Jag kom precis hem från Matrisen: Återupplivningar.

"Öppet brev från Lana Wachowski: Så att det inte blir några fler missförstånd skall jag nu berätta precis vad jag menade med The Matrix. Medan jag ändå har er uppmärksamhet skall jag också berätta vad jag tycker om världens utveckling de senaste 20+ åren. Inga fler frågor, tack."

Alltså, jag gillade den hyfsat väl, men jag hade oerhört svårt att försjunka i narrativet. Det var nästan helt en meta-upplevelse. Mer av en essä än en berättelse. Så det blir omöjligt för mig att sätta ett betyg.

 

[Max Raven]

Jag såg, sent omsider, Deadpool 2.

Gillade man 1:an så är det mer av samma. Jag gillade ettan. T o m Negasonic Teenage Warhead och Colossus kommer tillbaka.

Toppbetyg.

 

[Franz]

Jag har sett Don’t look up. Filmen är en mörk komedi som sätter två astronomer i centrum, skickligt spelade av Leonardo Di Caprio och Jennifer Lawrence. Astronomerna upptäcker att en komet om sex månader kommer att utplåna allt liv på jorden. Ingen annan verkar dock ta hotet på allvar, inte ens USA’s president.
Detta är en politisk satir som kommenterar många dagsaktuella händelser. Clickbait, anti-vaxxers, Trump, techbolag och konservativa rasister får sig en känga. Jag gissar att vissa kommer tycka att satiren är övertydlig men jag gillar att filmen inte skäms för vad den vill berätta.
Generellt sett blandar filmen humor och tragedi på ett träffsäkert sätt. Filmen påminner extremt mycket om Dr. Strangelove som också handlar om en stundande katastrof som politikerna är för småsinta för att kunna lösa. Och precis som i Dr. Strangelove är filmen som en spegel som vänds mot publiken och säger ”Vilken sjuk värld vi lever i”!
Filmen är inte perfekt. Den är lite för lång. Vissa trådar i filmen känns lite malplacerade, det uppkommer till exempel en debatt i mitten av filmen huruvida kometen finns till eller inte, och detta är inte något som ifrågasatts tidigare. De flesta skådisar gör ett bra jobb men jag tycker inte att Meryl Streep funkar som Trump-kopia till president.
Bristerna till trots att detta en bra film! Gillar du politisk satir i stil med Dr. Strangelove kommer du nog att gilla detta! Om du är rasist, anti-vaxxer eller Trumpsupporter kommer du förmodligen bli kränkt.

 

[Henke]

Jag har sett dokumentären Kurt Cobain About a Son från 2006. Filmen består av ljudupptagning från en samling intervjuer med Kurt Cobain några månader före hans självmord. Upptagningen visualiseras med filmsekvenser (troligtvis) från Seattle-området.
Det här kändes kanske inte jätteintressant om jag skall vara ärligt men jag ser ändå inte tiden som bortkastad att få höra lite av Cobains syn på musikbranschen, sin person och sitt liv. Det mest tragiska är när han framåt slutet på filmen talar om att skjuta sig i huvudet med ett hagelgevär.

Jag har också sett Ford v Ferrari från 2019 som handlar om Le Mans 24-timmars race 1966 där Ferrari fram tills dess alltid brukat vinna men där Ford ger sig in i tävlingen via bildesignern Carroll Shelby (Matt Damon) och föraren Ken Miles (Christian Bale). Det här är en verklighetsbaserad händelse och övergripande en ganska förutsägbar historia, men jag tycker ändå det här är en snygg och spännande film som absolut bör ses.

 

[Khan]

I förrgår såg jag om The Mask of Zorro från 1998.

Den höll så jäkla bra att jag såg om den igår igen. En enormt frisk fläkt bland alla datoreffekter och röriga superhjältar av idag. Ett otroligt tajt manus, en fantastiskt karismatisk Banderas, GALET bra stunt och slagsmål, och en story som rycker in en från närapå första bildrutan. Om man måste gnälla är det väl att filmen kunde byggt ut det kvinnliga rollgalleriet lite till - filmen är snubblande nära att klara Bechdel-testet, och faller bara på att en av karaktärerna använder en titel istället för ett namn - ett fåtal repliker till hade gjort massor för Zeta-Jones och de andra.

I vilket fall en fet rekommendation. 4.5 av 5, bättre superhjälte än Zorro finns inte på vita duken.

 

[Rickard]

Witch Hunt
1994

Dennis Hopper är med i rätt annorlunda filmer, ofta dåliga, men när den här ploppade upp på HBO så blev jag intresserad. 1950-tal och alla använder magi i vardagen. Alla förutom privatdetektiven H Philip Lovecraft, när vi får följa honom i ett fall när trubbel kommer in genom dörren en dag. Filmen är skriven med film-noir i åtanke men liknar en fanfic av ett verk, där de lägger in typiska element men fattar inte hur man använder dem. Handlingen är svår, dialogen bristfällig och Dennis Hopper själv sade att det här var den konstigaste filmen han medverkat i. Känns som ett hopkok av Men in Black och Vem satte dit Roger Rabbit, men där alla ingredienser blivit skämda.

Funkar bara om du desperat vill slökolla på något.

BETYG: 2/5

---

Cast a Deadly Spell
1991

När jag läste om Witch Hunt kom det fram att den var en spirituell uppföljare. Karaktärerna återfanns, men deras bakgrundshistoria skiljde åt. Det var rätt förvillande att nu se ettan och försöka programmera om hjärnan, även om skådisarna var helt olika, från Clancy "Always the bad guy" Brown till Julianne Moore. Den senare tog verkligen till sig av film noir-genren i hur hon uttryckte sig. Manuset var mycket bättre, så även dialogen. Istället för sunkiga 1994-CGI så var det istället klurigt användande av praktiska specialeffekter med blod som regnade på fönstren, gummikostymer och dockor. Fred Ward i huvudrollen som H Philip Lovecraft passar suveränt in i genren i detta 1948-USA där alla kan magi.

Vad som är intressant är att detta är en Call of Cthulhu-film. Manusförfattarna använde hela mythoset och jag skulle nog säga att det här är den mest välproducerade av alla dessa, vid sidan av Dagon och den svartvita stumfilmen Call of Cthulhu. Är man ett Lovecraft-fan så bör man se filmen, då den är riktigt skön på ett gäng punkter. Kan dock bara sträcka mig till att säga att den funkar om du vill softa.

BETYG: 3/5

 

[Max Raven]

Jag såg The Midnight Sky

I en mening: Den hade varit lysande om någon del var bra. Roten till problemet verkar vara två stora faktorer: Boken som ligger till grund är vackert skriven men knappt någonting händer i den och regissören fokuserar på att försöka göra en meditativ film, som förlagan. Men ibland finns det inte nog med material till en bra film.

Handlingen är att gammal astrofysiker stannar ensam kvar på arktisk station när Jorden drabbas av Apokalyptisk Händelse (som vi förmodar dödar alla eller gör att folk gömmer sig i bunkrar som inte svarar på samtal). Skepp som var på suspekt-jordlik planet i omloppsbana runt Jupiter är på väg tillbaka. Gamla gubben vill säga till dem att vända. Ny Dramatisk Händelse händer regelbundet för att folk inte ska somna, men det drabbar ingen vi bryr oss om eller känner. Nu tittar vi på George Clooney när han klampar runt i snölandskap lite till.

Lite utökning: Det finns alltså flera stora mysterier - var kom den hemliga planeten ifrån? Varför är den så jordlik? Vad var apokalypshändelsen? Är ni ute efter svar är det här helt fel film. Det finns knappt en handling. Jag tror att i det här fallet håller @krank med mig, om jag har rätt uppfattning om hans filmsmak.

I ett ord: Tråkig.

 

[Max Raven]

I förrgår såg jag om The Mask of Zorro från 1998.

Fantastisk film. Patrick H Willems hade en fantastisk recension om den också:

 

[Max Raven]

Jag tog och tittade på Cast a Deadly Spell.

En noirfilm i alternativt 1948 där alla kan använda magi. Det är inte riktigt 100% - några mindre roller har lite taffligt skådespeleri, några scener kunde varit tajtare och det är inte mycket av ett mysterium eller lysande noir. Bakgrundsdetaljer och specialeffekter lyfter filmen en del. En trevlig film som utgår från lite förförståelse av noir, folklore och Lovecraft för att den ska vara underhållande. Jag gillar den och håller i stort med om @Rickard i hans omdöme. Neil Gaiman skrev en novell, Only The End of the World Again, som använde ungefär element och funkar aningen bättre IMHO.

 

[Nion]

Jag har sett Don’t look up. Jag gissar att vissa kommer tycka att satiren är övertydlig men jag gillar att filmen inte skäms för vad den vill berätta.

Jag har också sett Don't look up och jag håller helt med dig i din recension. En del av mig önskar att filmen kändes mer seriös eller var mer subtil, men samtidigt tror jag inte den hade lämnat samma intryck hos mig om den var det.

Jag rekommenderar att se det här youtubeklippet som kommenterar filmen ur vetenskapligt och samhälleligt perspektiv:

 

[Henke]

Igår såg jag Little Children från 2006. Filmen handlar om några olika personer i ett villaområde dit en frigiven sexualbrottsling återvänder till sitt hem vilket orsakar rädsla och turbulens. I området bor också Sarah (Kate Winslet) med man och barn. När Sarah är med sin dotter på lekplatsen träffar hon Brad Patrick Wilson) som är där med sin dotter. Det som började som ett möte mellan föräldrar övergår lite oväntat i ett förhållande.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är jag gillar med den här filmen men i den bygger upp ett allvar som ändå avväpnas med humor.

Hursomhelst, jag rekommenderar den.

 

[Henke]

Jag fortsätter korståget i filmkronologi och har nu sett Miss Potter från 2006.
Filmen handlar om barnboks-författarinnan Beatrix Potter (Renée Zellweger) och hennes liv som ogift och kvarboende hos sina föräldrar istället för att bli bortgift. Det här är ett drama som berör mig och bidrar till att jag blir både varm och lite tårögd.

 

[Max Raven]

Jag tittade på Death to 2021 som är film i samma format som Death to 2020, d v s humoristisk sammanfattning av året.

Helt OK. Underhållande att slötitta på.

 

[Henke]

Så har jag sett ytterligare två filmer...

Notes on a Scandal från 2006 handlar om den äldre och stränga skollärarinnan Barbara (Judy Dench) och skolans nya konstlärarinnan Shelba (Cate Blanchett). Det hela utvecklas till en början som en vänskap men spårar snart ur i en spännande berättelse. Jag tycker filmen var väldigt sevärd och de båda huvudrollsinnehavarna gör mycket bra insatser.

Once från 2007 handlar om en musiker i Dublin som hankar sig fram som gatumusikant. En kväll möter han en kvinna och en vänskap och ett delat musikintresse inleds. Det här är bara så vackert i all sin enkelhet. Dessutom ett bra soundtrack som tog hem Oscar för bästa ledmotiv.

 

[krank]

Jag såg just Resident Evil: Welcome to Raccoon City.

Efter att ha tagit den här filmfranchisen ungefär så långt den kunde gå – och jag tillhör ändå de som funnit typ alla delar underhållande – så har de nu rebootat den. Det är ändå fem år sen Final Chapter (som jag inte ens minns ifall jag sett), så det funkar.

Eller ja, nä, det tycker jag nog inte att det gör. Den här filmen har en del som talar i dess favör – jag gillar ju Hannah John-Kamen rätt mycket, och Neal McDonough och Tom Hopper säger jag sällan nej till. Och många av idéerna funkar.

Men… Manuset är rätt klumpigt och dessutom känns det ganska osammanhängande. Det är svårt att få något grepp om handlingen, tyckte jag. Saker händer, men folk som är på väg åt ett håll dyker plötsligt upp på en helt annan plats… Jag fick till och från känslan av att jag typ somnat ifrån eller att versionen jag såg saknade scener. Eller så var jag bara trött.

Skådespelarna gör så gott de kan, men en hel del repliker borde gått igenom ett par till revisioner. Kanske lästs högt några gånger, tills de känts mer naturliga.

Så… nej, jag fastnade inte alls för den här filmen. Synd. Alltså, kommer det en tvåa lär jag ju nyfiket se den också, men… Inget jag längtar efter.

BETYG: 2/5