Detta är WRNU's filmklubb för v51 2022 – #518 sedan starten.
Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.
Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.
* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:
Jag har sett Your christmas or mine? Detta är en engelsk romcom med en stor dos julkänsla över sig. Filmen handlar om ett par som ska åka hem till sina respektive familjer över julen. De bestämmer sig dock båda samtidigt för att istället åka och hälsa på sin partner och dennes familj vilket leder till att de båda hamnar ensamma hos partnerns familj.
Jag är väldigt svag för engelska romcoms och här har vi en sådan som både har en ganska rolig intrig, härligt knasiga karaktärer och ett härligt juligt budskap. Filmens enda problem är en ganska klassiskt dålig grej som är typisk för just romcoms. Paret börjar gräla i slutet av andra akten och den enda orsaken till grälet är ett missförstånd som den ene försöker förklara men den andre är så arg att han vägrar lyssna. Såna här konflikter är så himla konstruerade och har verkligen noll igenkänningsfaktor då såna former av gräl aldrig sker i verkligheten.
Bortsett från den konstruerade konflikten är detta en ganska bra film. Det är inget mästerverk och inte en av de bästa engelska romcoms jag sett, men den är rolig och har en julig känsla. Gillar man engelska romcoms så kan man absolut med gott samvete se denna.
Jag har sett My Father's Dragon (2022) på Netflix. Det är den senaste animerade filmen som den irländska studion Cartoon saloon är involverade i. Liksom deras andra verk håller den mycket hög kvalité, men är definitivt för yngre tittare än deras tidigare filmer. Det gör den inte på något vis dålig men jag har personligen fått ut mer av deras tidigare verk.
Som varje normal människa gör så följde jag genast upp My Father's Dragon med att se alla filmer som Cartoon saloon legat bakom. Jag har recenserat någon av dom här förut, men här kommer Mundos fullständiga recension av Cartoon Saloon!
1. Wolfwalkers (2020): Detta är något av det bästa inte bara som studion har gjort, utan överhuvudtaget vad det gäller 2D-animerade filmer. Storyn är grym, animeringen är vansinnigt snygg och använder färg, komposition och form till sitt yttersta för att uttrycka känslor och stämning. Dessutom...
dör Cromwell. Hipp hipp - hurra!
Hela min recension finnes här. Detta är Cartoon Saloons starkaste film, men den är inte långt över...
2. Song of the sea (2014): Liksom det mesta andra från Cartoon saloon så är filmen otroligt vacker och karaktärer och teman bär emotionella djup som är ovanligt för familjefilmer. Man använder sig av samma berättarteknik som i Wolfwalkers, där olika karaktärer genomgår samma problem och försöker lösa dom utan att lyckas, tills våra protagonister kliver in i serien. Speaking of, huvudkaraktärerna i denna film är otroligt färgstarka individer. Filmen följer syskonen Ben och Saoirse, deras familjs mycket ansträngda relationer och trauman... och såklart ett övernaturligt hot mot alla faefolk i hela Irland!
Jag blir definitivt mer bölig i denna film än jag blir Wolfwalkers. 5/5, liksom Wolfwalkers.
3. The secret of Kells (2009): Filmen utspelar sig under 900talets Irland och följer primärt en liten gosse vid namn Brendan. Klostret som han växer upp i styrs av hans farbror som är närmast besatt vid idén att bygga en mur för att skydda sin trogna flock från vikingarnas härjningar. Det finns dock röster som påpekar att ett sådant projekt är dödfött, att det är bättre att bara fly och försöka njuta av livet i den mån det går.
Filmen är bara knappt över timmen lång men lyckas trots detta utveckla världen och karaktärerna i den. Designen av vikingarna och deras härjningar är outstanding. Vikingarna talar ett icke-språk som består av grymtningar, morrningar och konstiga ljud. Det enda som går att förstå är när de höjer sina vapen och ryter fram "Gold. Gold. GOLD!" 5/5.
Är det snyggt då? Bara kolla på det här. För helvete alltså.
(Var tvungen att hitta låg-kvalitets gif för rollspel.nu pallar inte högre kvalité).
4. The breadwinner (2017). Filmen utspelar sig i talibanstyrda Afghanistan och följer en liten flicka som tvingas trotsa sina omständigheter för att hennes familj ska överleva. Min fullständiga recension av filmen hittas här och jag håller med i det mesta som jag skrev redan då. Väldigt bra film, 5/5.
5. My father's dragon (2022): Då kom vi äntligen till filmen som fick mig att skriva denna post. Filmen handlar om en liten gosse i från Dustbowl-Amerika som är uppväxt i en trygg och skön liten småstad men pga ekonomisk kris tvingas flytta till storstan. Hans drömmar går i kras och han hanterar inte oron i sitt hem tillräckligt väl. Början av filmen är Studio saloon där jag älskar den, emotionell, kul design, häftigt målat, för äldre barn. När filmens andra akt börjar så girar filmen mot lite mer typiska barn-films troper, designer blir mest gulliga och fluffiga och så vidare. Det är inte på något vis en dålig film, men når den upp till där jag förväntar mig att Cartoon saloon ska vara? Nej.
Min mellansvag 4 av 5 ska nog läsas som en kompetent trea, om det inte vore för början och det absoluta slutet. Jag gillar att...
Draken i princip helt och hållet kan förklaras bort som en fantasi.
Det stora målet som han uppnår är inte skatter och rikedomar, det är att han lär sig hantera sin oro.
Avslutningen på dollartriologin. Jag ville mest se västernfilmerna för att se om de står sig än idag. Den andra filmen är lätt bortglömlig. Det är knappt att jag minns handlingen såhär någon månad efter att jag har sett den. Vad jag gillar med filmerna är hur underfundig de är som bland annat visar sig i humor. Den här tredje filmen känns som två filmer i en och hade lätt kunnat kapa delar av den för att ned den under två timmar. Jag måste säga att jag verkligen gillar skådespelaren som spelar "The ugly" Tuco. Visar många varierade känslouttryck och är egentligen personen som bär filmen. Tyvärr insåg jag medan jag såg filmen att jag har sett den för många gånger, men jag minns att jag även för tjugo år sedan tyckte att den var något långdragen.
Detta gör att jag sänker betyger i denna klassiska film som står sig än idag ett steg. Från "rekommenderas varmt" till "riktigt skön på någon punkt."
Eftersom det finns så mycket bra animerat på Netflix så passade jag på att se om Princess Mononoke (1997). När jag såg den här filmen för första gången när jag var typ 14 så var det verkligen mind = blown. För mig var amerikansk animering Disney och andra barnfilmer eller typ japanskt serie-skräp av typen svenskdubbad Sailor moon på TV4.
Det här var något helt annat.
Det var otroligt vackert, tidvis lågmält, våldsamt och storslaget. Sedan dess har jag konsumerat väldigt mycket animerat men trots detta har jag nog aldrig lyckats hitta en animerad film som jag tycker är lika klockren som detta Ghibli-mästerverk. Det är ganska sjukt att typ 25 år av anime har följt detta och ändå lyckas man inte slå Miyazaki.
Dessutom är och förblir Lady Eboshi min favoritantagonist. Fruktansvärt intressant karaktär. Minns detta citat om henne från någon blog någonstans: "She is like some sort of Machiavellian Mother Mary."
Om du på något vis lyckats missa denna film så fy skäms, också får du marchera till soffan och slå på Netlix omedelbums.
Vet ni vad jag verkligen känner att jag behövde? En splattig våldskomedi som kombinerar Bad Santa, Die Hard och Home Alone.
Här är allt ni behöver veta: Tomten, spelad av David Harbor, är rejält på dekis och har tappat tron på både julen och sig själv. Han råkar fyllesomna hemma hos en jätterik familj som samlats för att ha sin årliga julmatch av intriger, backstabbing och rövlickande av den rika matriarken som alla hoppas dör snart. Mitt under familjeträffen anfaller ett gäng skurkisar ledda av John Leguizamo, och nu måste tomten medelst väldigt mycket våld rädda familjen.
Låter det som en kul film? Inte? Skit i det då. Jag tyckte den var awesome. Den fångar det bästa från några av mina favorit-julfilmer, liksom. Bara konceptet "tomten super och svär" har aldrig riktigt hållit en hel film eller så för mig; men här fyller de andra delarna av filmen på med bravur – familjedramat är förutsägbart men välgenomfört och roligt, Leguizamo är kul som skurk, specialeffekterna snygga och få, de praktiska effekterna gory och klibbiga. Till och med den söta ungen lyckas balansera på rätt sida störig. Till och med den störiga och bortskämda ungen hålls på en lagom nivå.
Helt enkelt en himla bra film. Jag vet inte om jag skulle vilja se om den imorgon, riktigt sånt rewatch-värde har den inte, men den läggs helt klart till i listan över filmer jag eventuellt återkommer till nästa år vid den här tiden.
Jag har sett den norska Netflix-filmen Troll.
Det är kul att se en norsk film. Det är kul att se en film om dovregubben (det är så trollkungen kallas på norska).
Det är mindre kul att de "amerikaniserat" snacket - jo, de talar norska - men de talar som amerikaner skulle ha gjort. Jag gissar att det är gjirt med flit för att sälja in filmen till en större publik utanför norden.
Betyg: 3/5.
Den är sevärd, men jag tycker att de norska filmerna Trolljägaren och Thale är bättre (och de har liknande tema).
1. Wolfwalkers (2020): Detta är något av det bästa inte bara som studion har gjort, utan överhuvudtaget vad det gäller 2D-animerade filmer. Storyn är grym, animeringen är vansinnigt snygg och använder färg, komposition och form till sitt yttersta för att uttrycka känslor och stämning. Dessutom...
dör Cromwell. Hipp hipp - hurra!
Hela min recension finnes här. Detta är Cartoon Saloons starkaste film, men den är inte långt över...
Hmm, jag föredrog både Song of the Sea och Secret of Kells. Wolfwalkers story kändes extremt stulen från Mononoke Hime, och jag kunde inte riktigt smälta det. Den kändes inte alls originell jämfört med de två tidigare filmerna.
also, du glömde "The Breadwinner", som har en annan regissör men i min mening är deras kanske bästa film.
Hmm, jag föredrog både Song of the Sea och Secret of Kells. Wolfwalkers story kändes extremt stulen från Mononoke Hime, och jag kunde inte riktigt smälta det. Den kändes inte alls originell jämfört med de två tidigare filmerna.
also, du glömde "The Breadwinner", som har en annan regissör men i min mening är deras kanske bästa film.
Skämtåsido håller jag inte med om att storyn är tagen från Princess Mononoke. På ytan kanske, för det finns vargar i båda filmerna? Men Wolfwalkers handlar primärt om fångenskap mot frihet, hur extremt kontrollerat Robins liv är i staden jämfört med ute i det fria. "Work is prayer" är ett citat som återkommer i filmen (och som jag friskt använder där hemma när jag blir ombedd att städa, diska eller laga mat). Robin liknar sin tillvaro i staden med att vara fängslad, och skurken har ett kontrollbegär över andra karaktärer, och hotar jämt och ständigt med att bura in folk, sätta som i skampålen och så vidare. I Princess Mononoke handlar det istället om att våld göder våld, krig leder till mer mörker och att konflikter aldrig kan ha vinnare, alla sidor förlorar.
Slutet på princess Mononoke handlar också om att återställa balansen mellan natur och människa, att bygga en bättre värld. Slutet på Wolfwalkers handlar om att lämna staden för att aldrig återvända till den, och att lycka inte är möjlig att nå under det förtryckarsystem som staden representerar.
Sådana teman finns inte överhuvudtaget i Princess Mononoke.
Jag har sett Glass Onion: A Knives Out Mystery och vet ni vad? Efter att nu ha sett fyra filmer av Rian Johnson så börjar jag få en distinkt känsla av att karln inte gillar överklassen… Vilket jag såklart tycker är väldigt bra. Det är ätt skönt att se stora filmer med lite klassmedvetenhet. Första Knives Out var ju ett mästerverk, som både hade klassmedvetenhet och ett lysande mordmysterium med flera lager. Det är den här också.
(Och The Last Jedi, som ju antagligen är den bästa Star Wars-filmen hittills åtminstone i "main line", hade ju den awesome sekvensen som påpekade att det intergalaktiska storkapitalet och krigsprofitörerna i grunden är ett större problem och en värre ondska än både imperiet och first order…)
Betyder det här att jag måste se The Brothers Bloom och Brick, hans kvarvarande två filmer? Ja, de gör det nog.
Hur som helst, Benoit Blanc bjuds in till Elon Musks Miles Brons årliga get-together där han samlar sitt gäng av "disruptors" för lite partaj. Den här gången tänker han köra ett mordmysterium på sin privata ö – tanken är att det ska vara en lek, han dör inte på riktigt. Saker och ting går såklart snett ganska snabbt, om inte annat för att den affärspartner han för en tid sedan manövrerade ut fullständigt från sitt företag… dyker upp.
Jag tänker inte skriva mer om plotten – gillade man första Knives Out och är beredd på att det här är en helt annan film så bör man se den här.
Alla gör ett riktigt bra jobb. Det är alltid kul att se Dave Bautista, Daniel Craig verkar ha skitkul som Blanc, Edward Norton är skitbra som Miles Bron, Kathryn Hahn är ju alltid ljuvlig, Jessica Henwick spelar sin assistent perfekt, Kate Hudson är djupt trovärdig som den otroligt korkade kändisbimbon som alltid säger olämpliga saker i sociala media (och överallt annars).
Mysteriet har lagom mängd lager (som en lök) och är överhuvudtaget väldigt tillfresställande.
I ljuset av hur vi alla nu sett Elon Musk implodera och visa sig vara ett totalt dumbass som inte kan eller förstår någonting, så är slutet extra roligt och anmärkningsvärt profetiskt. Den här filmen måste ju, som nån uttryckte sig på facebook, ha skrivits innan… Men ja, när det visar sig att Miles Bron precis som Elon Musk är en stor bluff, ett dumarsle som lyckats grifta sig till precis allting, så är det såklart väldigt förlösande.
Nej, det är inte "så dumt att det är smart". Det är bara dumt.
Om något är orealistiskt här så är det väl möjligen att folk i filmen faktiskt verkar villiga att omvärdera sin syn på karln när han imploderar. I fallet Elon Musk verkar det ju som att det faktiskt inte finns någon gräns alls för hur dumma grejer idioten tar sig för – han helgon- och geniförklaras ändå av en ordentlig mobb av stövelslickande techbros och althögerfåntrattar.
Jag kan nog inte med annat än att ge filmen högsta betyg, faktiskt. Kanske med ett litet minus för att jag inte är helt säker på hur mycket nytt man kan se vid en andra titt.
Skämtåsido håller jag inte med om att storyn är tagen från Princess Mononoke. På ytan kanske, för det finns vargar i båda filmerna? Men Wolfwalkers handlar primärt om fångenskap mot frihet, hur extremt kontrollerat Robins liv är i staden jämfört med ute i det fria. "Work is prayer" är ett citat som återkommer i filmen (och som jag friskt använder där hemma när jag blir ombedd att städa, diska eller laga mat). Robin liknar sin tillvaro i staden med att vara fängslad, och skurken har ett kontrollbegär över andra karaktärer, och hotar jämt och ständigt med att bura in folk, sätta som i skampålen och så vidare. I Princess Mononoke handlar det istället om att våld göder våld, krig leder till mer mörker och att konflikter aldrig kan ha vinnare, alla sidor förlorar.
Slutet på princess Mononoke handlar också om att återställa balansen mellan natur och människa, att bygga en bättre värld. Slutet på Wolfwalkers handlar om att lämna staden för att aldrig återvända till den, och att lycka inte är möjlig att nå under det förtryckarsystem som staden representerar.
Sådana teman finns inte överhuvudtaget i Princess Mononoke.
Vadå på ytan? Det är ju delvis en direkt identisk tematik:
- person kommer till frontier settlement, präglat av industri; "taming of nature"-tema, styrt av en villain/decoy villain.
- person träffar där en vargflicka som separerats från mänskligheten och den faustiska industri-koppling mänskligheten representerar.
- vargarna blir en symbol för naturens styrka och skönhet, som i den bättre filmen (Mononoke) bara är en rå urkraft, men i den sämre filmen (Wolfwalkers), istället representerar ett naturligt ädlare, renare och godare tillstånd än civilisationen.
Jag är långt ifrån den enda som jämfört de bägge filmerna, heller. "Mononoke-hime with potatoes" var ett omdöme jag hittade vid en snabb googling. Det finns till och med intervjuer med animatörerna där de rakt ut säger att de använde Mononoke-hime som referens:
Much of Wolfwalkers remains hand-drawn; Princess Mononoke was a big reference for the directors.
“Princess Mononoke included a fair few 3D shots, but guided by the idea that it wasn’t meant to look 3D. Similarly, we didn’t want the 3D elements to decide the end result.”
Men även utifrån perspektivet du redogör för får du ju dock Mononoke-hime att låta som en överlägsen film, med ett långt mer komplext och relevant tema. Wolfwalkers har en basic "naturen är god civilisationen är ond"-sensmoral som jag tycker är både banal och förlegad.
Mononoke-hime bygger en snarlik story men utan en tydlig skurk, full av nyanserade karaktärer och perspektiv. Wolfwalkers använder istället en klischéskurk som i värsta fall dessutom är en halmdocka.
Nej, ju mer jag tänker på det desto mer tycker jag Wolfwalkers är den studions sämsta film. Vilket inte betyder att den inte är bra, givetvis, men jag vidhåller att jämförelsen med Mononoke-hime ligger nära till hands och den är verkligen inte fördelaktig.
Men även utifrån perspektivet du redogör för får du ju dock Mononoke-hime att låta som en överlägsen film, med ett långt mer komplext och relevant tema.
Jag gillar att någonstans på vägen där jag sa "Jag tycker Wolfwalkers är en bra film" så blev det "Ja men Mononoke är bättre", som om inte jag också tycker det? Bokstavligen talat i samma tråd så skrev jag att Princess Mononoke är den bästa animerade filmen jag sett.
Att kalla det för Princess Mononoke with potatoes får nog sätta stop för vår diskussion, vi får helt enkelt acceptera att vi har väldigt olika syn på medianalys.
Guardians of the Galaxy Christmas Special må bara vara typ 40 minuter lång, men jag tänker ändå räkna den som en film.
Den är också precis exakt vad den behöver vara. Den har lagom mängd schysst musik, nästan lagom mängd pinsamma dumheter, lagom mängd Kevin Bacon och lagom mängd sentimentalt dravel.
Jag gillar att Groot medvetet är gjord fult, på ett sätt som – antar jag – refererar Star Wars Holiday Specials wookies. Jag gillar att Mantis får vara arg och riktigt ryta ifrån. Jag gillar att GoBots dödat Drax' kusin (jag kommer från och med ny räkna med att GoBots är kanon i MCU). Jag gillar att Kevin Bacon är med.
Ja, det är helt enkelt väldigt bra. Litet avdrag för att det är liiite för mycket pinsamma dumheter under Drax och mantis kväll i Hollywood. Och det är hur som helst inte den sorts film man ser om speciellt snart. Jag kommer att lyssna på den roliga julsången en gång till, men sen dröjer det nog… Kanke ser jag om den igen nästa år? De märks.
Jag har sett Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (2021), nu även kallad Kött-Bertil eftersom den inte är tecknad.
Vissa saker funkade mycket bättre än de borde, andra saker kändes lite meh.
Det jag verkligen inte väntade mig var vilken pungspark det kändes som när
de klippte in arkivbilder på krigsbarn under den lite för sockersöta sången som Vera sjöng vid pianot på barnhuset. Blir fuktig i ögat bara av att skriva om det nu.
Summa summarum: en krankisk trea, och ding ding ding - jag har nåt mitt mål med att se i snitt minst en film i veckan under 2022.
Jag har sett Tombstone (1993). Tror att jag såg den någon gång på nittiotalet och hade ett minne av den som lång och seg men blev positivt överraskad. Tycker att den höll hela vägen från start till mål. Välgjord med en väldigt klassisk västernkänsla utan att för den skull bli onödigt förutsägbar. Kul också att se så många namnkunniga skådespelare i samma film. Val Kilmer är särskilt bra som den begåvade och samtidigt självdestruktive spelaren och revolvermannen Doc Holliday. Betyg 4 av 5.
Jag har även sett Birds of Prey (2020). En "superhjältefilm" från DC med oväntad nittiotalskänsla. Jag tänker då framförallt på Pulp Fiction och Lock, Stock and Two Smoking Barrels, filmer som var briljanta med sin kaxiga attityd och sitt bakvända berättande. Problemet med Birds of Prey är dock att den saknar finess och därför mest känns skränig och störig. Karaktärerna i filmen är dessutom antingen ointressanta eller osympatiska, och några roliga superkrafter är det heller inte frågan om. Däremot många pungsparkar, men fullt så smärtsamt är det inte att se denna film. Betyg 2 av 5.
Efter den skandalomsusade boken med samma namn. Filmen tog helt bort homosexualiteten, ändrade en prostituerad karaktär till att vara en sällskapsdam och amerikanska arméns censur tonade ner både våld och osedligheter. Huvudrollsinnehavaren - en rejält vacker man - tog sin roll så starkt att han utvecklade alkoholism, vilket kanske låg bakom bilolyckan han var med i något år senare som fick honom att genomgå flera ansiktsoperationer. Frank Sinatra är nästan oigenkännlig (för mig) och i bakgrunden av vad jag vet kommer att hända i Pearl Harbor så känns alla konflikter i filmen att kännas småsinta. En klassisk scen, som improviserades på plats, är det utomäktenskapliga kyssen med två personer som ligger på stranden med vågorna som sköljer över deras kroppar.
Trots öknamnet From here to obscenity fick filmen åtta Oscar, bland annat för bästa foto. Jag såg filmen med farsan som mindes den som "bland de bästa filmer han sett" men både han och jag insåg att filmer förr inte håller samma standard som idag. Den funkar därför på sin höjd att softa till.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.