WRNU:s filmklubb 2023 v6

[Mundo]

Detta är WRNU's filmklubb för v6 2023 – #525 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Krank brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1. Jag tänker se minst en film i veckan.
2. Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3. När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4. Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5. Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Kranks betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom han främst ser till att se film han redan vet att han gillar eller har god anledning att tro att han kommer att tycka om.

Betyg Krank satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[wilper]

Jag följde upp Pretty Woman med My Fair Lady (1964).

Det är en musikal med musik avsedd för ett helt annat öra än mitt. Jag stängde av efter 20 minuter. En stjärna.

 

[Khan]

Igår såg jag Enola Holmes 2

Bättre deckargåta än i första. Mer frustrerande världsbygge, som @krank skrev i sin recension för några veckor sedan. Grymt snyggt viktorianskt London för det mesta, men då och då riktigt usel bluescreen.

Men på det stora hela helt klart sevärd, även om jag tycker första var några millimeter bättre. Det som sänker den är att slutet är för långt. Efter klimax får vi inte bara en twist med tillhörande långmonolog, vi får en alltför lång epilog. Och sen en alltför lång epilog till. Det hade alls inte skadat att tajta till det en del.

7/10

 

[Mundo]

Jag har sett den senaste animerade DC-filmen, Legion of superheroes (2023).

Det intentsägande namnet till trots så är det här alltså en Supergirl-film.



I filmens tio första minuter så kör de den gamla Supergirl klassikern med krypton, att hon tillsist kommer till jorden och känner att hon inte platsar in. Superman drar fram en liten maskin/magi-boll av något slag och förklarar att hon kanske skulle känna sig mer hemma i framtiden och erbjuder henne att transportera sig 1000 år in i framtiden och gå på en träningsskola för The Legion of superheroes, som är ett superhjälteförbund som bildats i framtiden.

De flesta animerade DC-filmerna är direkt-till-streaming och inte särskilt bra. Av någon anledning bestämde jag mig för länge sedan att se alla DCs animerade filmer och har än så länge sprungit på en (1!) som var oironiskt en riktigt bra film. Är Legion of superheroes film nummer två? Nä, det är den inte.

Actionsekvenserna är okey, röstskådespelet likaså, men karaktärerna är tråkiga, plotten (med sin twist) är genomskinlig. Skurken är lite kul, mest för designen är så wack, men i övrigt är det inte något speciellt. Men det är så himla trött och gjort, allting. Från hur filmen börjar, till misdirecten i filmens mitt, till filmens stora klimax och vad som händer under action-sekvenser. Det känns så himla säkert och försiktigt (trots hur knasig hela set-upen är: Här, stick 1000 år in i framtiden på en händvändning!).

Rant, inte en spoiler för filmen, men om man inte orkar med rants behöver man inte klicka

Spoiler

Som vanligt när de arbetar med DC så kan de inte göra något utan att ha med Batman, inte ens i en film om Supergirl som prompt lämnar nutiden och sticker till framtiden. Batman måste få vara med, och han måste få vara cool och slänga Batarangs. Min Batman-fatigue (Battinson är undantaget) är vid det här laget tyngre än min MCU-fatigue. Batman har genuint gått från en karaktär som jag var lite trött på som jag nu aktivt ogillar. Så fort jag ser hans fjantiga kostym eller hör hans dumma röst så drar han ned scenen, speciellt om vi med hjälp av plot-power ska låta honom lösa saker som andra, mycket starkare karaktärer, hade kunnat lösa på direkten.

I filmens början så har Supergirl en spontan streetfight mot Solomon Grundy och hon får nit. Sen dyker Batman upp, kastar en batarang på honom, och det funkar. Supergirl som alltså casually bänkar några miljoner ton slår Solomon Grundy, men det hjälper inte. Men när fjanten med överdrivet mörk röst kastar motsvarigheten till en liten handgranat, då däckar Solomon.

Batwanking deluxe.

För att citera Robin från Titans: Fuck Batman.

Filmen är en mycket svag 2/5, för vi lämnar iallafall snabbt alla scener Batman är med i. Romansen var också trevlig, faktiskt.

 

[Rickard]

...och har än så länge sprungit på en (1!) som var oironiskt en riktigt bra film.

Den givna frågan är då givetvis "vilken då"?

Jag tyckte Batman Ninja var helt klart sevärd, mest för underhållningsvärdet snarare än "Wow, vilket mästerverk".

 

[JohanL]

Av någon anledning bestämde jag mig för länge sedan att se alla DCs animerade filmer och har än så länge sprungit på en (1!) som var oironiskt en riktigt bra film.

Räknas LEGO Batman in här, eller är det en LEGO-film och inte en Batman-film?

Gamla animerade Justice League-tv-serien var också riktigt bra för sin tid (men inte film, förstås).

 

[Mundo]

Den givna frågan är då givetvis "vilken då"?

Jag tyckte Batman Ninja var helt klart sevärd, mest för underhållningsvärdet snarare än "Wow, vilket mästerverk".

Constantine: City of demons. Genuint riktigt bra rulle.

Jag räknar bara de som animerats i samma 2D-stil som gamla Justice League-tv-serien.

 

[Jocke]

Jag trycker att många av de tecknade DC filmerna är ”helt ok”. Men de som jag tycker står ut är de som är klassiska historier omarbetade till tecknad film. Long Halloween, Dark Knight Returns, Hush, All Star Superman och några till.

 

[Franz]

En av mina favoriter är Batman: Assault on Arkham. Den är allt det som Suicide Squad borde varit.

 

[Mundo]

Jag trycker att många av de tecknade DC filmerna är ”helt ok”. Men de som jag tycker står ut är de som är klassiska historier omarbetade till tecknad film. Long Halloween, Dark Knight Returns, Hush, All Star Superman och några till.

Skulle dock inte hävda att de är riktigt bra. Finns en del helt okey, finns en del skräp.

 

[Khan]

Jag minns nog bara de klassiska (Mask of the Phantasm och SubZero) som riktigt bra, och någon mer (den där supergirl dyker upp för första gången) som nästan lika bra.

I övrigt var det rätt mycket meh. Men jag har inte kollat på bra längre nu.

 

[Mundo]

Jag har sett Zulu (1964), en gammal episk krigsfilm som behandlar slaget vid Rorke's drift. Brittiska kolonialtrupper har precis utsatts för ett mycket förnedrande (och blodigt) nederlag och delar av Zuluármen drar vidare mot en liten utpost med runt 100 soldater i. Bortom åsarna är dock runt 4000 zulukrigare på väg.

Filmen har ett helt gäng väldigt färgstarka karaktärer och en ung Michael Caine gör sin första stora roll. Filmen var extremt populär i England när den släpptes och har en kultstatus i kategorin "episka krigsdraman". Jag hade aldrig sett den själv förut, men kände mig så illa nödgad.

Lieutenant Bromhead, av en ung Michael Caine med eyeliner (historiskt korrekt).

Filmen bärs i min mening av fyra otroligt välgjorda komponenter:
1) Färgstarka karaktärer, som ovan nämts. Colour Sergeant Bourne (fan vad bra han är!), Lieutenant Bromhead och Lieutenant Chard är höjdpunkterna, där finns ett helt gäng av dom som man nästan genast lär sig älska.
2) Otroligt snyggt, otroligt stort. Kläder och miljöer är snygga för de är äkta och storleken av Zulukrigarnas armé känns verkligen overkligt stor.
3) Musiken. John Barry är inte precis småpotatis i filmmusiksvärlden.
4) Spänning. Filmen bygger upp mot det annalkande anfallet mycket väl. Det är nagelbitande spännande för de som gillar "problem-lösar-film", alltså "Oj, en grej vi måste fixa. Hur gör vi? Fixa grejen. Shit, nu blev en annan grej ännu värre, vad gör vi?"

Filmen är dock inte perfekt, och den har några uppenbara nackdelar.
1) Den är gammal och action-scener, särskilt närstrid är... vi kan säga teatraliska. Det var inte så extremt att jag blev helt tagen ur det, men somliga dödsfall är unintentionally funny och trots att samtida kritiker beskrev filmen som jättebrutal och blodig så handlar det oftast om inget blod alls, och när där väl är blod så är det ett sönderrivet ketchup-paket från donken vi pratar om.
2) Den är gammal och den enda (vita) kvinnan i filmen är... oh boy. Det är inte bra alls. Hon saknar agens, är mest skrikig och hysterisk, har en out-of-the-blue sexuella övergrepp-vibbar-scen som sen aldrig kommenteras igen... Men hon är svenska iallafall, så det är lite kul I guess.

----------------------------------------------------------------------------------------


Filmen är inte precis historiskt korrekt, och om man jämför med Västfronten intet nytt så är inte det här en krigsfilm som ej nödvändigtvis hyllar kriget som sådant, men den hyllar definitivt den individuella soldatens mot och handlingar i kampen. Filmen är också förvånansvärt baserad (som kidsen säger) vad gäller bilden av Zulu. För att vara en film med så många år på nacken...

Lieutenant Bromhead: Damn the levies man... Cowardly blacks!

Adendorff: What the hell do you mean "cowardly blacks?" They died on your side, didn't they? And who the hell do you think is coming to wipe out your little command? The Grenadier Guards?

Det var lite kritikstormar runt Zulu för några år sedan, då man diskuterade huruvida filmen är rasistisk. Vi kan väl säga såhär att filmen presenterar soldaterna för det brittiska koloniala väldet som (delvis) modiga soldater. Men zulu-folket presenteras med stor autencitet och respekt. Några Zulu-ledare gick ut för bara några år sedan och sa att de tyckte att filmen var respektfull om något. Man kan givetvis fortsätta diskutera frågan oavsett, men som glad lekman fick jag inte intrycket av att filmskaparna såg ned på zulu-folket, snarare tvärtom. De är en motståndare, men en ganska så hedervärd sådan.

Jag ger filmen 4/5.

Det skulle vara häftigt att se en riktigt fet remake av filmen, så länge man håller sig till samma "spirit" som den ursprungliga filmen. Colour Sergeant Bourne är nog min favoritkaraktär, som till skillnad från den typiska sergeanten i krigsfilmer inte alls är skrikig eller abusive - tvärtom är han närmast faderlig till sina mannar och mycket respektfull mot civilister. "Be a good gentlemen", "That's enough of that lads!".

 

[Gamiel]

baserad (som kidsen säger

Måste erkänna att jag aldrig hört dem säga det.

 

[Mundo]

Måste erkänna att jag aldrig hört dem säga det.

Jag är ledsen Gamiel. Du är numera gammelfarfar. Seså, bråka inte nu, in på åldersdomshemmet med dig. Du får gröt varje tisdag.

 

[Khan]

Häromdagen såg jag Coraline.

Har tidigare läst boken, men aldrig sett filmen förr. Gillade den skarpt. Extremt välgjord stop motion, betydligt mer levande än många av dagens datoranimerade filmer som Avengers och alla de där.

Rätt mörk barnfilm, med temat på vad man vill ha och vad man behöver inte är samma sak. Riktigt jäkla mardrömsframkallande på sina ställen, men för det mesta tillräckligt bra för att jag skulle våga visa det för en nioåring.

Rekommenderas varmt.

 

[Mundo]

Jag har sett The Rescuers (1977). Filmens första produktionsförsök drog igång över femton år tidigare, men storyn hade skrivits om gång på gång, bland annat för att Walt Disney tyckte att originalstoryn var för politisk (ett koncept var att de söta mössen skulle rädda någon som var fängslad i Sibirien, senare på Kuba...) och en annan variant var satt i medeltida Europa. Man skrev om storyn så många gånger att det finns ett flertal låtar och massvis med dialog inspelad som aldrig användes, för karaktärer som aldrig sattes i filmen.

Efter att filmen knuffats runt så många gånger så lät man tillsist de yngre, nytillkomna animatörerna på Disney prova på att göra en rulle lite mer självständigt, och där kommer vi fram till varför jag såg just denna film. En nytillkommen animatör, som dessutom fick en ledande position i filmens utveckling, var Don Bluth!

Bianca, Ungerns representant i Rescue Aid Society.

Filmen har trots all omskrivningar en väldigt enkel plot. En liten människoflicka har kidnappats och mössen på vår planet har, i samma byggnad där FN-delegaterna sitter, arrangerat Rescue Aid Society. Det är en internationell organisation som... är allmänt hjälpsamma vid kriser, stora som må. Man kallar in ett krismöte med delegater från hela världen för att man hittar flaskpost som det står "HELP" på.

Don't overthink it now...

Som kul sidnotis är en av delegaterna från landet Africa.

Miss Bianca, filmens absoluta höjdpunkt, är Ungerns delegat och ber om att få uppdraget att hitta en försvunnen flicka. Med sig tar hon Bernard, den lokala städaren. Bernard är en aningen nervöst lagd mus men väldigt omtänksam och välmenande. Han är en helt okey karaktär, men Bianca är som sagt helt fantastisk. Hon är kokett och stundvis lite flamsig, men samtidigt handlingskraftig, modig och lugn. Jag tror inte Disney riktigt gjort en huvudkaraktär likt henne förut. Hon lever upp till en del stereotyper som var högst prevalenta på 70-talet, men å andra sidan så får man lov att göra det också, speciellt när hon är så härlig.

I övrigt är filmen rätt så rak på sak, animeringen är trevlig men den har inte riktigt tillräckligt mycket plot. En del scener är pure filler i en redan ganska så kort film och jag kände att både premissen och storyn är bättre lämpad till en yngre publik (vilket var on point för dåtidens Disney-rullar).

Jag ger den 3/5. Det är en film med mycket hjärta.

 

[wilper]

Jag såg M3GAN från 2022.

Den var ärligt talat inge vidare.

Två stjärnor.

M3gan (2022) ⭐ 6.3 | Horror, Sci-Fi, Thriller

1h 42m | 16

m.imdb.com

 

[Franz]

Jag har sett The Rescuers (1977). Filmens första produktionsförsök drog igång över femton år tidigare, men storyn hade skrivits om gång på gång, bland annat för att Walt Disney tyckte att originalstoryn var för politisk (ett koncept var att de söta mössen skulle rädda någon som var fängslad i Sibirien, senare på Kuba...) och en annan variant var satt i medeltida Europa. Man skrev om storyn så många gånger att det finns ett flertal låtar och massvis med dialog inspelad som aldrig användes, för karaktärer som aldrig sattes i filmen.

Efter att filmen knuffats runt så många gånger så lät man tillsist de yngre, nytillkomna animatörerna på Disney prova på att göra en rulle lite mer självständigt, och där kommer vi fram till varför jag såg just denna film. En nytillkommen animatör, som dessutom fick en ledande position i filmens utveckling, var Don Bluth!

Bianca, Ungerns representant i Rescue Aid Society.

Filmen har trots all omskrivningar en väldigt enkel plot. En liten människoflicka har kidnappats och mössen på vår planet har, i samma byggnad där FN-delegaterna sitter, arrangerat Rescue Aid Society. Det är en internationell organisation som... är allmänt hjälpsamma vid kriser, stora som må. Man kallar in ett krismöte med delegater från hela världen för att man hittar flaskpost som det står "HELP" på.

Don't overthink it now...

Som kul sidnotis är en av delegaterna från landet Africa.

Miss Bianca, filmens absolut höjdpunkt, är Ungerns delegat och ber om att få uppdraget att hitta en försvunnen flicka. Med sig tar hon Bernard, den lokala städaren. Bernard är en aningen nervöst lagd mus men väldigt omtänksam och välmenande. Han är en helt okey karaktär, men Bianca är som sagt helt fantastisk. Hon är kokett och stundvis lite flamsig, men samtidigt handlingskraftig, modig och lugn. Jag tror inte Disney riktigt gjort en huvudkaraktär likt henne förut. Hon lever upp till en del stereotyper som var högst prevalenta på 70-talet, men å andra sidan så får man lov att göra det också, speciellt när hon är så härlig.

I övrigt är filmen rätt så rak på sak, animeringen är trevlig men den har inte riktigt tillräckligt mycket plot. En del scener är pure filler i en redan ganska så kort film och jag kände att både premissen och storyn är bättre lämpad till en yngre publik (vilket var on point för dåtidens Disney-rullar).

Jag ger den 3/5. Det är en film med mycket hjärta.

Läste någonstans att skurken i en av alla omskrivningar skulle vara ingen mindre än Cruella DeVille, och visst kan man se likheter! Fast jag tycker faktiskt att denna skurk (Tant Medusa hette hon va?) har en häftigare design än Cruella!

 

[Mundo]

Läste någonstans att skurken i en av alla omskrivningar skulle vara ingen mindre än Cruella DeVille, och visst kan man se likheter! Fast jag tycker faktiskt att denna skurk (Tant Medusa hette hon va?) har en häftigare design än Cruella!

Ja, det fanns koncept som byggde på att använde henne igen, men animatören (Milt Kalh) som skulle fixa skurken vägrade - han sa att Cruelle var perfekt och ville inte "kopiera och stjäla" en så lysande karaktär. Istället baserades Milh Kahl karaktären på sin dåvarande fru, som han skilde sig från året efter filmen släpptes.

Om filmens skurk, Madame Medusa, hade någon påverkan på skilsmässan förtäljer ej historien...

 

[krank]

Jag har sett Slumberland på Netflix.

Det är lite pinsamt, men det dröjde ända tills huvudpersonen Nemos säng fick jättelånga ben och började gå ut den månbelysta staden som jag gjorde kopplingen. Nemo-Slumberland. Okej. Jag skyller på att filmen av Netflix mer såldes in som ett slags typ Men in Black fast med drömmar och att man följer de som Byrån försöker ta fast.

Och det var nog lika bra, för referenserna till förlagan är… minimala, vad jag kan se, efter scenen med sängen.

Hur som helst, det här är en otroligt charmig äventyrsfilms-bagatell om en liten 11-årig tjej som heter Nemo och som efter en tragedi ger sig ut i Slumberland tillsammans med den muskulöse faun-drömpiraten Flip (Jason Momoa) på jakt efter drömpärlor som låter en drömma vad man vill.

Det här var bättre än vad det egentligen borde vara. Inte fantastiskt, men tillräckligt många små överraskningar för att lyfta vad som kunnat vara betydligt mer by-the-numbers. Alla gör överlag ett bra jobb utifrån förutsättningarna, klippningen är tight och specialeffekterna pendlar mellan dugliga och riktigt snygga.

Jag identifierade mig helt klart med farbror Philip, som får ta hand om Nemo efter tragedin. Han är en synnerligen tråkig och introvert karl, som jobbar hemifrån med att sälja dörrknoppar och har låsdyrkning som hobby. Han gör så gott han kan utifrån situationen han högst ofrivilligt hamnat i, och även om det kanske inte alltid funkar eller räcker ända fram så försöker han ändå knyta något slags band till Nemo och göra så hon får det bra.

Det jag inte gillade var nog att filmen i princip säger att man inte kan vara som Philip och må bra eller ha ett givande liv eller bli en bra styvförälder. Det är först när han sammanstrålar med sin "vilda sida" som han kan bli en bra förälder. Det tycker jag är lite trist.

Kan jag rekommendera den här? Ja.
Kommer jag att komma ihåg den om ett år? Nä.

BEYG: 4/5