Jag hade tänkt tillåta mig att ta ledigt från alla klubbar den här veckan, men så blev det inte.
På flyget mellan Narita och Dubai såg jag först
Detective Pikachu. Jag fick inte internet ombord att fnka och det var en av ganska få filmer jag inte sett, ville se, och som hade engelska undertexter. Jag ska inte säga att upplevelsen blev top notch – skärmen var ganska dassig med ett halvdussin trasiga pixlar och dessutom hackade filmen till och buffrade eller något då och då.
Så jämfört med hur jag tänkt se filmen – i mitt hem, med min VR-hjälm, i full bio-3D – så blev det nog lite underwhelming.
Nå, det här är en jättedum film som aldrig borde ha fått greenlightas, men nu blev den det och den är ganska underhållande. För att vara en film med ganska få faktiskt roliga koncept så är det imponerande att den håller sig flytande hela sin runtime. Det känns annars som en sån där grej som hållit i typ en trailer – typ som Blood & Honey eller Kung Fury.
Men ja, okej, en snubbe som efter mammas död glidit ifrån sin pappa och som jobbar som föräkringsförsäljare (Needlenose Ned, Ned the Head? Nä), får ett meddelande om att pappan är död och åker för att ta hand om hans grejer. Väl på plats träffar han på en reporter som verkar tro att pappan – som var polis – var något stort på spåren. Han träffar också pappans partner, som verkar tro att pappan i själva verket inte alls är död. På så vis dras han såklart in i en väv av konspirationer och våld och, öh, Pokemon. För det här är en värld där pokemon finns, huvudpersonen anses konstig för att han inte har en, pappans partner var en Pikachu med detektivmössa. Efter att ha snortat något slags gas (som är en del av grundplotten och som också gör pokemons galna) kan huvudpersonen prata med pikachun, var röst gör av Ryan Reynolds.
På det hela taget funkar det här ganska bra. En vääääääldigt light detektivhistoria utan speciellt mycket egentligt detektivande (mer expositionsdump och random shit som dumpas i huvudpersonens knä så snart det riskerar att gå långsamt), en massa pokemons, och en i grunden underhållande och väldigt dum story.
Specialeffekterna är rätt bra, och även om det verkligen alltid är tydligt att pokemonsen är CGI så funkar det ändå. De är snygg CGI, och vafan, det är inte som att det skulle gå att göra en Lickitung realistisk och fortfarande ha det här som barnfilm ändå.
Det som drar ner filmen är inte dess dumma story – jag gillar ju dumma stories – utan att det ibland blir tydligt att filmen har en så bred målgrupp. Alltså, i teorin är det väl en bra grej, men de där scenerna där huvudpersonen antingen är dum som ett spån, kör slapstick-klantighet eller beter sig spattigare än Shia TheBeef i Transformersfilmerna? De tillför ingenting för publik som är över, i dunno, 5-6 eller nåt antar jag. Jag vet inte riktigt när normala barn slutar tycka att slapstick och spattighet är jättekul, fäör jag har inget minne av att någonsin ha gillat sånt själv.
I alla fall. Det här är en dum film som aldrig borde ha fått göras, och jag är glad att den finns men vill inte se den igen.
BETYG: 4/5
På tal om filmer med Ryan Reynolds jag inte vill se igen så har jag också sett
Green Lantern. På ett annat flygplan, så bättre skärm och inget lagg, men däremot aningen osynkat ljudspår.
Vad fan gör Angela Fricking Basset i den här filmen? Som Amanda Waller? Och Mark Strong? Och Taika Waititi? Och Tim Robbins? De är ju liksom alla rätt bra skådisar – hade de spelskulder eller nåt? Var det nån som hade bilder på dem när de var på Fel Party hemma hos Harvey Weinstein?
Nåja, jag ska inte klaga alltför mycket. Jag tycker ändå den här filmen är rätt duglig. Det är också jättekonstigt att så mycket av kritiken mot den handlar om Green Lanterns CGI-dräkt. Den är helt OK, nämligen. Jag störde mig inte en sekund på den.
Däremot är storyn verkligen
bedrövlig. Den har potential, och med några små tweaks så hade den kunnat vara vettig men… nä.
Grundplotten är typ: Hjältemodig Superprivilegierad Jock Spöar Ond Smart Nörd, Räddar Världen.
Vilket… Okej, fine, det är ju en ganska vanlig trop i klassiska superhjälteserier att hjälten är muskulös och snygg och kanske inte stenkorkad men definitivt inte supersmart – och det viktigaste han kan vara är framför allt Modig och Godhjärtad. Medan skurken har högt hårfäste, är för smart för sitt eget bästa ("Smart" är i första hand ett onding-attribut) och är fysiskt svag. Inte världens mest originella observation, men there you go.
Reynolds' karaktär Hal Jordan är alltså en vältränad toppilot-playboy som är duktigast av alla piloter. Tyvärr är han också oansvarig och lite av en hot shot, och vågar inte riktigt lita på att han inte kommer fucka upp saker. Boo-fucking-hoo. Han är också ett egocentriskt, drygt och osympatiskt rövhål och folk omkring honom ger honom alldeles för många chanser, framför allt Carol, kärleksintresset.
Skurken, Hector, är en nörd. En biologilärare som inte har några vidare sociala skills, och som mobbad hårt av sin besvikne politikerpappa (som för övrigt är superkorrupt och har fickorna fyllda av pengar från militär-tech-företaget som försöker sälja sina dödsmaskiner genom att låta dem tävla med Reynolds karaktär). Han lever ensam. Alla de saker Hal fått gratis, har Hector anti-fått.
Hal får sina krafter "ärligt" genom att en Green Lantern-ring väljer honom när den gamle ägaren dör. Hector får sina krafter när han får chansen att undersöka liket av sagde fd ägare. Han kopplas till den ologiskt namngivne Parallax, som är något slags manifeststion av "rädsla" (där den gröna ringen är en manifestation av "vilja".
Jag tänker inte ge någon blow-by-blow här, men det framgår efter ett tag att de känner varandra sedan tidigare och att Hector redan från början är lite bitter mot Hal.
Then they fight.
Det här är en film som verkligen inte säger något vettigt alls. Den har någon wishy-washy tramsgrej om att övervinna rädsla som inte genomförs speciellt väl, och framför allt blir det så jävla skevt att Hal får fortsätta, av filmen, anses vara en ganska heroisk figur. Trots att han fortsätter vara ett osympatiskt egocentriskt rövhål. Det finns minst tre saker jag hade velat se för att den här filmen skulle bli någorlunda vettig:
- Något slags erkännande av att företaget som säljer vapenprototyperna är shady as fuck. Carol och hennes farsa är typ Stark Industries fast innan Tony hamnade i grottan. Eller kanske rakt av som Iron Monger i den filmen. Helt amoraliska, genomkorrupta dödshandlare. Detta framställs som helt A-OK i filmen nu.
- I relation till ovanstående: Något slags erkännande av att det också är shady as fuck att en congressman är så insyltad i ovan nämnda företag.
- Något slags sympati för Hector. Seriöst, de lägger upp för det någorlunda, men så snart han infekteras av en utomjordisk symbiot är det som att filmen inte klarar av att se honom som en människa värd sympati längre. När han dör är det ingen som sörjer, så den där korta grejen där de låter Hal försvara honom inför hans farsa? Bortblåst. De kunde inte ens ha en begravning för sin gamle vän vars huvudsakliga brott var att vara avundsjuk på rövhålet som fick all gratis, och att tack vare Waller få sin hjärna invaderad av en alien.
Alla dessa tre grejer hade kunnat fixas på… låt oss säga tio minuter. Bara något slags mänskligt erkännande av gråskalor. Men filmes fundamentala problem är dess totala ointresse för nyanser eller konsekvenser. Den introducerar de här pusselbitarna som i grunden är rätt bra, men den misslyckas totalt med att bygga något intressant på dem. They're just left hanging.
Jag kan inte riktigt o-rekommendera den här filmen. Det är en duglig rulle, och håller man i åtanke att man inte kommer få någon payoff på en del grejer man noterar så funkar den helt OK som söndagsrulle. Jag tycker att specialeffekterna håller, dräkten är som sagt helt OK, och designen på det mesta är rätt snygg. Filmhantverksmässigt är det inte mycket fel på den. Felet är just mest bara att storyn missar några fundamentala grejer.
BETYG: 3/5