WRNU:s filmklubb 2024 v18

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v18 2024 – #589 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1. Jag tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
2. Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
3. Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4. Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[Rymdhamster]

Såg The Lost City (2022)

Komedi i "Romancing the Stone"-stil med Sandra Bullock, Channing Tatum, Daniel Radcliffe, Brad Pitt, mfl.

Radcliffe är alltid en skatt, så även i denna film. Underhållande, kul, rätt ösig. Känns tungt inspirerad av just Romancing the stone utan att kännas som en rippoff alls.

Betyg 4/5

 

[krank]

Jag hade egentligen tänkt se något Star Warsigt den här helgen men så lät min hjärna mig inte se nåt jag redan sett (för det vore ju emot reglerna (som jag bestämt själv)) så jag har istället sett Peppermint.

Det är en rätt förutsägbar film i hämndgenren. Jennifer Garner spelar Riley North, vars make och söta dotter mejas ner av onda latino-gangsters eftersom en av makens polare försökt få med honom på något slags "jobb" mot latino-gangsterbossen. Efteråt pekar hon ut gangstrarna i en lineup, trots att skurkens slemme advokat försökt ge henne hyschpengar. Tyvärr visar det sig att rättssystemet är rötet, så de går fria ändå; däremot spärras hon in på nåtslags rättspsyk. Eller, det är tanken men hon flyr och spenderar fem år med att träna inför att dödsmörda ihjäl varenda jävel som var ens litegrann inblandad.

Skådespeleriet är väl dugligt, men tyvärr är manuset styltigt, spretigt, dåligt pace:at och överhuvudtaget inte så bra. Actionscenerna är dugliga men inget man minns så mycket av efteråt; letar man efter en genderbendad John Wick får man leta nån annanstans. Över huvud taget finns det liksom en myriard småsaker som gör filmen sämre än den egentligen behövt vara, men inegn av dem är liksom katastrofal. Här är de jag kommer på som var tristast:

• Varför hoppade de över mordet på advokaten? De spenderade ju massvis med tid på att etablera honom som slemmig och dum, men ändå är det domaren vi får en hel dedikerad scen till. Helt obegripligt för mig.
• Det är rätt trist att FBI-agenten får räkna ut hur allt hänger ihop redan innan hon kommer med i sin första scen. Off-screen liksom. Såna här filmer tycker jag funkar bäst om det får räknas ut mer saker on-screen.
• "Twisten" är precis det du tror den är när du ser den "snälle" polisen. Framför allt när du ser honom efter tidshoppet till nutid. Direkt då så såg jag egentligen bara två alternativ: antingen kör de det här straight och låter polisen som de försöker få oss att tro är smutsig faktiskt är det. Eller så kör de världens mest uppenbara plot twist och låter den "snälle" polisen vara det. De valde det senare.
• Filmjäveln har fanimig rakt av snott två grejer från andra filmer: Dels gör den en lätt twistad variant av "sometimes I doubt your commitment to Sparkle Motion" från Donnie Darko, och dels… Well. Huvudpersonen stoppar en pistol i munnen på en snubbe och kollar hans adress och får honom att lova att bli en bättre människa för annars kommer hon och fuckar upp honom för nu vet hon var han bor. Det är fan ett mirakel att de inte döpte karaktären till Raymond K. Hessel… Alltså det är inget fel att låna från andra, bättre filmer – men det här var lite väl… Överlag bidrog det till känslan av amatörfilm.

Men okej: Dottern var söt, bitvis var manuset helt OK, Jennifer Garner är trots allt en riktig skådespelerska. Explosioner och sånt var snyggt. FIlmen dög som lördagsunderhållning. Även om jag i efterhand önskar litegrann att jag istället lyckats få min dumhjärna att räkna 4k77-versionen av A New Hope som en "ny film som jag inte skrivit om".

BETYG: 3/5

 

[Organ]

Jag har sett The Maze Runner från 2014. Jag såg den när den kom och hade för mig att jag tyckte den var ok. Den kan dock inte ha gjort något större intryck på mig för mina minnen av den så här tio år senare var mycket rudimentära. Inte heller motiverade den mig att se uppföljarna när de kom ett par år senare.

Jag kan inte svara på vad det var som egentligen fick mig att göra det men när jag såg att alla tre filmerna fanns på Netflix så beslöt jag mig för att ge serien en chans. Då jag som sagt inte mindes något alls av del ett så såg jag om den.

Och jag måste säga att jag blev positivt överraskad. Den var fortfarande ok, t o m mer än så. Jag tyckte den var riktigt spännande. Lite klichéartad bitvis med ett par föga överraskande vändningar men rappt berättad och med ganska bra skådespeleri överlag. Jag är nu riktigt sugen på att se de övriga delarna i serien.

The Maze Runner får 3.5/5 i betyg.

 

[Organ]

Jag har återsett en film jag sett ett flertal gånger genom åren, en som jag dessutom, underligt nog, uppfattat på olika sätt varje gång. Filmen jag pratar om är Mitt hem är Copacabana från 1965, regisserad av Arne Sucksdorf. Och den är i sanning en udda fågel.

Filmen är en märklig hybrid av spelfilm och dokumentär. Vi får följa en samling hemlösa barn på Rio De Janeiros gator som spelas av, ja, en samling hemlösa barn från Rio De Janeiros gator. Filmen har någon slags rudimentär handling men är mest ändå en samling löst sammanhållna scener som avlöser varandra. Förutom barnen själva passerar en märklig ström av karaktärer in och ut i handlingen. Tjuvar, butiksägare, gatuförsäljare, uteliggare med flera. Samtliga är så udda att det känns som att man hade kunnat göra filmer om var och en av dem de med.

Trots att filmen är filmad i svartvitt så sprakar den ändå av färg som man liksom ändå vet finns där bakom det monokroma. Det hela har en märklig lyster som på något underligt vis skiner igenom. Delvis är den rent drömsk i sitt uttryck, för att sekunden efter bli brutalrealistisk. Båda dessa egenskaper förstärks av Allan Edwalls berättarröst som kommenterar det som sker på ett ytterst sakligt sätt, för att sedan bli först politisk, sedan filosofisk och efter det ibland rentav poetisk.

Mitt hem är Copacabana är en film det är svårt att sätta betyg på. Den har sina brister. Vissa scener är för långa. Skådespeleri brister ibland. Rent hantverksmässigt kunde den gjorts bättre. Men detta är, märkligt nog, till filmens fördel. Det får det hela liksom bara att framstå som något ännu mer verkligt. Filmen är gjord med ett enormt hjärta och ett ännu större patos. Den släpper liksom inte greppet om mig.

Som jag inledningsvis sade så har jag uppfattat filmen på olika sätt varje gång jag sett den. Så även denna gång. När jag ser den igen någon gång i framtiden så kommer jag med allra största sannolikhet uppfatta den på ytterligare ett sätt än tidigare. Den får fyra stulna skoputsarlådor av fem möjliga.

Den finns på SVT Play för den som är intresserad.

 

[Badmojo]

Ghostbusters: Afterlife
2021

Ser hela filmsviten kronologiskt (pga att jag fastnat för Ghostbusters RPG-regelverket) och nu kom turen till den här. Helt okej äventyrs-/mysterie-/matinékänsla i första halvan, och skönt att de lämnat Njork.

Goonies/Stranger Things/Super8 osv. Mums. Kändes som om filmen tog sig själv på allvar först, men trist bara att de inte kunde hitta någon annan vinkling än trötta Gozer, Zuul o terrorhundar igen och gick mer mot återanvänt rutintrams i andra halvan.

EDIT Spoiler

Spoiler: Spoiler

Lite intressant med "damage control/redemption/atonement"-extrascenen under eftertexterna med Murrays och Weavers elstötsESP-test.