Jag har sett
Fight Club igen också. Eller "
Män gör vad som helst för att slippa gå i terapi: The Movie".
Jag såg den nog senast
2022, och innan dess
2014 och
2015 och en himla massa gånger innan dess.
Det här är en jävla bra film; fortfarande en av mina favoriter någonsin. Den är vansinnigt snygg, med utsökt grafisk design, miljöer, garderob, sminkning, effekter. CGIn har väl inte åldrats med 100% värdighet men plastigheten funkar ändå med filmens teman och så, så det stör inte. Filmens soundtrack är otroligt bra.
Den här filmen och Smala Sussie är nog de som bidragit med flest citat till min vardag. Oaktat vad jag tycker om Tyler Durden så säger han en hel del saker som, tagna ur sitt sammanhang, är relativt vettiga eller användbara. Eller bara roliga.
Plotten är otroligt välplottad, klippningen är väldigt välklippt. Inte en bortslösad sekund någonstans.
Twisten är otroligt snyggt gjord och möjliggör multipla tittningar; har man inte fått den spoilad så blir det ju i princip en ny film andra gången då man inser hur Marla upplevt det hela.
Och jag förstår att filmen som sådan egentligen inte vill säga att Tylers ideologi är liksom "korrekt". Men jag har ändå gjort ett försök att bena lite i vad som
inte funkar med den. Den faller ju ihop som ett korthus så snart man tänker efter det allra minsta, vilket väl också är anledningen till att
"the first rule of Project Mayhem is you do not ask questions" Om inte annat som övning eftersom det ju finns en hel del grifters därute som använder samma eller närliggande ormolja… Och ja, det blir lite upprepning från tidigare tittningar ser jag nu, men det skiter jag i.
Analysen nedan är hyfsat lång; den "spoilar" en av huvudpersonernas ideologi, men det är inte vad jag skulle betrakta som en
spoiler-spoiler.
Movie gods and rockstars
Filmen visar en massa män som känner sig övergivna, utestängda. Den satiriserar materialism. Men den gör det på ett väldigt ytligt sätt. Jag får känslan av att filmen menar att samhället misslyckats genom att de inte gett de här männen ett syfte, inte uppfyllt deras förväntningar. Medan jag undrar varifrån förväntningarna
kommer. Det bryr sig inte filmen, eller Tyler, spå mycket om. Det känns som att mycket av deras frustration kommer ur en väldigt traditionell macho-mansroll som inte riktigt matchar vad samhället sedan levererar.
Sports fucking
Den manlighet Durden representerar är väldigt macho och väldigt toxisk. Den är byggd på skambeläggande, hierarki, styrka. Den har ett mansideal som är ganska smalt — man ska kunna slåss, och man ska uttryckligen vara självdestruktiv. Kvinnosynen… det vis ser av den reducerar kvinnor till knappt-mänskliga objekt. Åtminstone de få kvinnor som syns i bild. Men det här är en film om manlighet så jag antar att man får acceptera att det är där fokuset ligger.
That what a man looks like?
Frågar Nortons karaktär hånfullt, medan de tittar på en Kalvin Klein-annons. Med modeller som har samma sorts muskulösa smalhet som Pitt och Norton och Leto. Vilket lite undergräver effekten av hånet av etablerade skönhetsnormer.
Self-improvement is masturbation
Säger Pitts karaktär, straxt innan Nortons karaktär pratar om att medlemmarna i slagsmålsklubben är mesiga när de joinar, men efter några veckor blivit hårdingar. Det här rätt mycket, överlag, som Tyler säger och gör som inte håller om man tittar lite närmare.
How is that working out for you? Being clever?
Filmens antimaterialism och motstånd slår mig som ganska ytlig och barnslig. Det finns liksom ingen analys, bara testosteron och känslor här. Männen är arga och frustrerade, och deras ilska kanaliseras till väldigt begränsade, personliga uppror. Väldigt individualistiskt-amerikanskt. Väldigt
No Logo. "Please recycle your animals", gud vad jag tyckte att den sortens "ta en grej i det moderna samhället och twista den"- grej var clever när jag såg den här första gången, i början av 2000-talet.
Men det är liksom bara temper tantrums. En känslosam toxisk manlighets impotenta uppror i det lilla.
Pranks. Den sortens uppror som det tar marknaden typ två sekunder att göra merchendise av.
Murder, crime, poverty —These things dont concern me.
Durden har något slags väldigt vag målbild i form av övervuxen agrar postapokalyps, men dels är den målbilden just väldigt vag och det finns väldigt lite som övertygar om att den ens är önskvärd bortom något slags emotionell överygelse om att det är "mer genuint" att leva i ett samhälle där man bara har koll på sånt som är "necessary for our survival in the hunter-gatherer sense of the word". Och dels saknas ju egentlig strategi. Det är bara utagerande frustration.
Det är uppror utan analys.
Vilket ju funkar bra storymässigt om man tänker sig Durden
som manifestation av Jacks frustration med det moderna samhället och sin plats i det. Han har vuxit upp i ett samhälle styrt av megaföretag, med orimliga krav, och en bild av manlighet som inte funkar. Så utloppet blir… ogenomtänkt, kortsiktigt, egocentriskt, barnsligt våld. För han har inga andra verktyg. Det här är inte samhällskritik, det här är en outvecklad man som famlar efter en mening med livet.
Män gör vad som helst för att slippa gå i terapi…
Men ja, det här är en otroligt bra film.
BETYG: 5/5
