Jag har sett senaste Nosferatu, och jag har rätt mycket tankar om filmen.
Till att börja med vill jag understryka att detta är en bra film! Det är viktigt att poängtera då denna recension kommer innehålla en hel del gnäll. Men kom ihåg att det är en bra film det gnälls om.
Jag har en stor förtjusning för Dracula-sagan även om jag tycker den berättarmässigt är bristfällig (bland annat på grund av saker vi ska återkomma till). Jag har läst boken några gånger och sett ett otal filmatiseringar. Min favorit av filmerna är faktiskt Herzogs nytolkning av Nosferatu från 1979. Jag gillar det gamla stumfilmsoriginalet också, men i genren tysk expressionism tycker jag att det finns bättre filmer att se.
En sak jag tycker är synd gällande filmatiseringar av Dracula är att väldigt få är renodlade skräckfilmer. Det var ju en historia berättad för att skrämmas så jag har länge velat se en film med samma intentioner.
När jag fick höra att Robert Eggers skulle göra en remake på Nosferatu blev jag väldigt förväntansfull, inte minst eftersom jag gillar hans tidigare verk. Jag hoppades här få en mer renodlad skräckfilm, om än på Eggers säregna vis.
Och det är som sagt en bra film vi får. Atmosfären är tät och gotisk så det stänker om det. Fotot är vansinnigt vackert och inspirerat av den tyska expressionismen.
Vidare har vi filmens skådespelare vilka gör bra insatser (med ett undantag). Exempelvis är Nicholas Holst alltid bra och Wilhelm Dafoe är härligt excentrisk i sin roll. Men den klart mest minnesvärda rollen stor Bill Skarsgård för, som greve Orlok. Jag vill inte spoila exakt hur han gestaltar vampyren, men jag kan säga så mycket som att det inte är inspirerat vare sig av Max Schreck eller Klaus Kinski som spelade Orlok i de tidigare filmerna. Han gör istället helt unik och spännande tolkning vars like jag inte sett innan. Och även om jag personligen föredrar såväl Max Schrecks som Klaus Kinskis tolkningar så är det väldigt härligt att se något helt nytt göras med denna karaktär.
Filmens tematik fungerar rätt bra. Det är inte så mycket nytt här, vampyren får stå som symbol för sexuell lust. Lite nytt är att han även får symbolisera skammen över sexuell lust. Jag blir dock lite konfunderad över vad själva budskapet i berättelsen är. Vad ska vi ta med oss? Alltså, jag tycker att det är intressant att tematiskt ta upp sexuellt uppvaknande och skamkänslor kopplat till detta, men jag tolkar det som att filmen ger karaktären Ellen som känner skam rätt i att hon borde skämmas för sina känslor vilket känns lite konstigt. Jag är helt med på att budskapet i Dracula ligger i den riktningen, men här hade man ju haft ett gyllene tillfälle att uppdatera budskapet samtidigt som man behåller det sensuella. Nu förstår jag inte riktigt vad Eggers vill säga.
Och nu när vi börjar nosa på filmens mindre bra delar så kan vi lika gärna fortsätta. Som jag tidigare nämnde är filmen snygg, men samtidigt är den otroligt överarbetad. Jag fattar att bilderna måste vara överdådiga som en hyllning till den tyska expressionismen men därtill har vi en kamera som aldrig vill stå stilla och en pampigt soundtrack som i princip tar över varje scen. Det hela blir väldigt utmattande tillslut. Och det konstiga är att Robert Eggers i en intervju sagt att när han såg originalet för första gången var filmen helt utan ljud, och att han nog inte tyckt lika mycket om den om det funnits musik. Okej, men varför har du då ett överdådigt störande musikstycke över precis varje bildruta från början till slut i din egen film?! Som tidigare sagts hade jag hoppats på att detta skulle kännas som en skräckfilm, men den är alldeles för överdådig för att kunna bli riktigt läskig.
Tyvärr är inte bara det ytliga överarbetat utan även manuset. Här hade det funnits en chans att vara minimalistisk så att det visuella hade kunnat bära filmen. Men som sagt, manuset känns också aningen överarbetat. Ett plot hole som finns i boken är att Dracula ämnar resa från Transsylvanien innan han ens får reda på Minas (Ellen i Nosferatu) existens, vilket är märkligt då hela poängen med hans resa är att sätta tänderna i henne. Detta har försökt förklaras på olika sätt i olika filmer, med varierade resultat. Det konstiga är att detta manus är såpass överarbetat att vi inte får en utan två helt olika förklaringar. Från början verkar det som Herr Knock (som vanligtvis heter Renfield) åkallar Orlok i en satanisk ritual. Men senare i filmen säger Orlok att det är Ellen som har åkallat honom genom sina lustar. Dessa två förklaringar går inte alls ihop vilket gör det hela väldigt märkligt. Robert Eggers har tydligen försökt få denna film gjord i en himla massa år så jag gissar att han suttit och pillat på manuset under alltför lång tid.
Och sen till mitt sista klagomål. Som tidigare sagts är merparten av skådespelarna bra. Tyvärr gäller inte detta för Lily-Rose Depp som spelar Ellen Hutter. Jag tycker inte att hon gör en trovärdig insats över huvud taget. Det är visserligen ingen lätt roll hon blivit tilldelad. Hon ska spela en psykiskt labil kvinna med en enormt undertryckt sexuell lust som ligger och bubblar under ytan. Hon ska spela förälskad i karaktären Thomas Hutter trots att manuset inte ger dem någon annan orsak att de är dödskära än att de säger det till varandra. Och hon ska säga merparten av sina repliker i långa melodramatiska monologer. Som sagt, en svår karaktär att spela, främst eftersom den är så dåligt skriven, och här lyckas Lily-Rose tyvärr inte alls. Och i och med att så mycket av filmen hänger på att vi ska bry oss om denna karaktär så är detta ett stort problem.
Nu låter det som att jag hatar denna film men så är det inte alls. Den har många bra kvaliteter. Vackert foto, tät atmosfär, mestadels bra skådespelare och hyfsad tematik. Problemet för mig är nog att jag verkligen hoppades på en fullpoängare i denna film och så är det tyvärr inte. Den är bra, men inte fantastisk.
Men ja, jag lyssnade på Facultyavsnittet när jag körde hem från bion och dom lyfte mycket som gjorde filmen ännu bättre för mig.