Jag postar om det som jag redan postat i bokklubbstråden så att vi får allt på ett ställe:
Anton Tchechov - Fästmön
En oväntat positiv novell om uppbrott och om att våga lämna. Den har alla de klassiska dragen av ett misärupplägg med moralkaka men låter det istället bli ett lyckligt slut. Tycker mig se tydliga spår till et dukkehjem utan att veta om det är direkt påverkan eller tidsanda. Trots en tydlig huvudperson är den skriven i tredjeperson men utan någon tydlig berättarröst. Bra. Lästid 15-20m.
Fjodor Dostjevski - En löjlig människas dröm
En likgiltig människa som påminner mig om en del personporträtt hos Camus tar inte livet av sig utan drömmer istället om paradiset och hur det förstörs. Av barn och dårar får man höra sanningen är kanske lite av ett tema. Förstapersonsperspektivet gör sig bra då det lämnar lite tvivel till vad som hänt och vad som är dåren. Bra. Lästid 15-20m.
Nikolaj Gogol - En dåres anteckningar
En tjänsteman som redan från början har en annorlunda verklighetsuppfattning blir förälskad i direktörens dotter och sen sämre och sämre. Hamnar på dårhus där han blir mycket sämre. Dagboksformat där själva formen används för att visa hur han blir mer och mer galen, det är rätt snyggt. Mycket inre monologer, bra för rollspel. Sådär. Lästid 15-20m.
Fredrerik Pohl - The celebrated No Hit Inning
Det är superfascinerande att läsa om hur man tänkte sig framtiden förr, eller ja inte tänkte sig kanske men vilka dystopier man målade upp. Den här novellen handlar om hur baseball ser ut 1998, men av någon anledning så är metastoryn om en diva till baseballspelare som får åka tidsmaskin dit och sen blir en lagspelare. Den biten var sådär, och novellen var också lite sådär en novell för att ursprungsidén inte räckte till mer, men inget fel med det, jag kan tycka det blir kärnfullt att ha en idé och köra på det. Men då kunde man ju låtit bli att blanda in en tidsmaskin. Och man ska nog ha hyfsad koll på baseball om man ska förstå det roliga med titeln. Sådär. Lästid 10-15minuter.