Nekromanti WRNUs Serieklubb: kvartal 2 2014

[Gurgeh]

Jag testar att skapa en ny tråd om serier som inte går på tv, utan på döda träd. Följ instruktionerna nedan:

1) Läs en serietidning eller ett seriealbum.
2) Forma en åsikt.
3) Skriv ett inlägg om din åsikt i den här tråden.

/tobias

 

[Gurgeh]

CHEW - Family Recipes

Tony Chu -- polis -- och hans dotter Olive har satt sig till bords. Syftet med måltiden är att samla information. Tony tycker att Olive borde veta mer om sin döda mor. Tony själv tror att hans syster har ett meddelande till honom. Även systern är död -- mördad av en man som låtsas att han är en vampyr. Det är han inte.

På tallrikarna har de varsin stortå.

Chews värld skiljer sig från vår på två sätt: dels är kyckling förbjudet efter ett allvarligt utbrott av fågelinfluensa, och dels finns det personer med något som man skulle kunna kalla superkrafter. Samtliga superkrafter är direkt relaterade till mat. En del är mer användbara än andra. En xocoscalpere kan skupltera användbara föremål av choklad. En lagomousikian kan stränga instrument med nudlar. (Nej, det är inte användbart alls.)

Både Tony och hans dotter är cibopather, vilket innebär att de får mentala intryck från allt de äter. Tonys döda syster var cibovoyant, vilket gav henne förmågan att se framtiden för det hon åt. Hon visste att hon skulle bli mördad och har spelat in ett meddelande till Tony på sin stortå, som hon sedan skar av och lämnade i hans frys innan hon dog. (Olives mor skar bara av sin tå för att hon var knäpp.) Även i detta album: laserpistoler, inbrott i fängelse, och illegala kuddar. Och som vanligt -- en cybernetisk mördartupp.

Chew är den bästa serien som publiceras just nu. Det här är det åttonde albumet. Börja med det första.

/tobias

 

[krank]

Som ett led i mitt läsande av X-titlar har jag nått till tidigt 2000-tal. Och nyss läste jag den massiva crossover som var Maximum Security.

Plotten i korthet: Rymdgalaxrådet övertalas att göra jorden till en fängelseplanet för att förhindra de däringa osnutna supervarelserna som planeten verkar fylld av åker ut och lägger sig i intergalaktisk politik.

En jäkla massa serier blandas in. Dels alla X-titlarna, som har hyfsad koppling till galaxrådet och så genom Shi-ar och eftersom Professor X är ute i rymden och tränar mutant-skruller. De infogas överlag ganska snyggt i den centrala Maximum Security-plotten. Uncanny X-men, X-men, Bishop: The Last X-man och... Cable? har alla MS-relaterade plots denna månad. Däremot såg jag inte mycket av Generation X eller X-force, men jag antar att Warren Ellis (som skriver båda) helt enkelt vägrade vara med.

Sen har vi Avengers, som det hela handlar om ganska mycket. De åker runt, mest i rymden, och spöar rymdpoliser och pratar med rymddiplomater.

Sedan har vi ett gäng kringtidningar som egentligen inte knyter an till temat med annat än att det är "alien creature week"; Spiderman till exempel slåss mot Typeface och... en alien. Det övertygar inte sådär jättemycket, men det kan kanske bero på att jag inte följer de tidningarna normalt sett.

Överhuvudtaget är grundplotten ganska lamt; precis sånt där "episkt rymdäventyr!!!" som jag har svårt för. Liksom, Ego the Living Planet? Och han täcker hur stor del av jorden, säger ni? Och ingen kommer att prata om det efteråt? Rymdpoliser, rymdråd, rymdfångvaktare, rymdbrottslingar i rymdrymden...

Stollig grundpremiss som inte utförts speciellt väl. Jag tycker att Warren Ellis gjorde rätt som helt enkelt skippade det hela. Jag tycker definitivt inte att X-titlarna vann speciellt mycket på hela storyn, utom att det var najs att Prof X och Bishop fick en ursäkt att komma tillbaks.


Jag kommer för övrigt inte begränsa mig så hårt till album eller till specifika tidningar. Herr Trådstartare får väl avbryta mig om jag gör fel.

 

[Voldstagg13]

"It was the war of the trenches"(1993/nyutgiven 2010) av Jacques Tardi: ett album med historia, och historier, om WW1(därav titeln). Krig, död, smuts, tragedier, allt vi visste att kriget var, bara tecknat i en stil vilken ger det djup ämnet kräver. En fruktansvärd läsning, inte för den känslige kanske, men parat med vad Peter Englund skrivit får man en inblick i något i grunden ofattbart.