WRNUs tvserieklubb: april 2022

[Rickard]

Rekommendera tv-serier från streamingtjänster. Det behöver inte vara tv-serier du sett klart eller ens sett nyligen, men de måste vara tillgängliga via en streamingtjänst så att andra kan ta del av dem.



Skriv vad du gillar med serien eller funderingar du fick medan du såg den. Nämn gärna också vilken streamingtjänst du använde.


Undvik helst att förklara handlingen med mer än en mening; detta för att undvika spoilers. Måste du skriva mer än så, använd spoiler-taggen. Du kan markera en text och sedan i menyn välja … och Inline spoiler för att automatiskt få texten att wrappa runt [ISPOILER]den spoilade texten[/ISPOILER].


Själv tänkte jag främst rekommendera nördserier och vad jag anser är relativt okända tvserier.

 

[Rickard]

Bladerunner: Black Lotus
HBO, 2021

En serie så okänd att det inte ens finns textning till den. Grafiken påminner om Final Fantasy: The Spirits Within om den filmen hade haft partikelsystem och raytracing. Karaktärerna är datorspelsaktiga (tänk Telltale Games spel), men stadsmiljön är väldigt schysst och cyberpunkig. Replikanter är Bladerunners svar på jedis, i meningen att så fort det är en historia så är en jedi med i Star Wars.

Egentligen är detta jag normalt inte skulle rekommendera om man inte är ett jättefan av Bladerunner. Det är lite lustigt med hur teknologin är den världen, med mänskliga androider och flygande bilar men också bandkassetter och tjockskärmar. Serien håller sig trogen till filmerna i denna aspekt. Avsnitten är tjugo minuter långa och det finns tretton av dem. Hade lugnt kunnat skippa första och åttonde avsnittet. Just detta tycker jag är seriens största problem. Det händer saker utan att det händer saker. Går mycket på tomgång. Jag är nio avsnitt in och funderar på om jag ska kolla vidare på serien. Den har faktiskt sköna stadsmiljöer.

 

[Bifur]

Bladerunner: Black Lotus
HBO, 2021

En serie så okänd att det inte ens finns textning till den. Grafiken påminner om Final Fantasy: The Spirits Within om den filmen hade haft partikelsystem och raytracing. Karaktärerna är datorspelsaktiga (tänk Telltale Games spel), men stadsmiljön är väldigt schysst och cyberpunkig. Efter replikanter är Bladerunners svar på jedis, i meningen att så fort det är en historia så är en jedi med i Star Wars.

Egentligen är detta jag normalt inte skulle rekommendera om man inte är ett jättefan av Bladerunner. Det är lite lustigt med hur teknologin är den världen, med mänskliga androider och flygande bilar men också bandkassetter och tjockskärmar. Serien håller sig trogen till filmerna i denna aspekt. Avsnitten är tjugo minuter långa och det finns tretton av dem. Hade lugnt kunnat skippa första och åttonde avsnittet. Just detta tycker jag är seriens största problem. Det händer saker utan att det händer saker. Går mycket på tomgång. Jag är nio avsnitt in och funderar på om jag ska kolla vidare på serien. Den har faktiskt sköna stadsmiljöer.

Tja det kostar ju inte så mycket att se klart nu . Annars delar jag din bild, se inlägg #20 här.

 

[Feuflux]

Det är så by design. De som har spelat League får avprogramera sig lite, eftersom somliga karaktärer är mycket annorlunda i serien än i spelet. Jag blir också genast nyfiken på att höra din åsikt efter du sett nästa avsnitt.

Ja just nu (efter tre avsnitt då) gillar jag inte Powder.
Tänker väl kolla klart serien men känner mig just nu lika blank som inför första avsnittet.

 

[krank]

Så appropå att högern vill låtsas som att kärnkraft inte bara är en bra, långsiktig investering för klimatet utan den ENDA sådana investeringen man kan eller bör göra, så har jag sist av alla nu sett Chernobyl på HBO Max.

Jag var skeptisk, eftersom "bygger på en verklig berättelse" nästan alltid borgar för urbota tråkig dynga och eftersom verkligheten trots allt aldrig överträffar dikten. Men det här måste jag säga funkar riktigt bra. Jag tror att det är det ödesmättade, och nästan skräckfilmsmässiga anslaget. Inte som i spöken och hoppa-till-effekter, men mer krypande obehag och body horror och en känsla av oundviklighet. Nästan lite Lovecraftskt på något sätt. Härdsmältan som en nästan obegripligt farlig och skrämmande entitet, som inte kan bemästras. Människor som hanterat krafter bortom deras kontroll.

Det jag läst om den här serien är att den varit väldigt noga med detaljer som uniformer och registreringsskyltar och så vidare, men att de tagit sig vissa friheter med sanningen. Och det senare är ju en sån där grej jag till att börja med inte bryr mig så mycket om när jag ser en TV-serie. Det här är ju inte en dokumentär, utan en dramatisering. Om de lyckas göra en verklig händelse intressant för en sån som mig, som ju i princip inte får ut något av "människoöden" och som normalt sett mest konsumerar CSI-serier och fantastik, så är "slira lite på sanningen" en grej jag kan förlåta dem för.

Sedan handlar det ju också lite om exakt vilka saker de överdrivit. Det mesta jag läst om som "hittepå" är ju sånt som verkligen inte spelar någon roll whatsoever. Typ att en person hittades på, eller någon befann sig på ett annat ställe, såna saker. Enskilda individer är ju inte poängen. Inte om målet är kunskap om historia. I mina ögon är ju historia inte något som handlar om individer, utan något som handlar om skeenden och deras materiella orsaker. Huruvida Legasov sade det ena eller det andra? Verkligen 100% skit samma. Samma sak om huruvida alla som stod på den där dödsbron verkligen dog. De skriver ju också "it has been reported" i efterordet om den saken, så de påstår inte att det är sant. Någon gjorde en big deal av att "sovjetiska tjänstemän inte hotade med våld/mord slentrianmässigt". När händer det? Är det i helikoptern i början som menas? Återigen, vad spelar en sån detalj för roll? Det framställdes ju inte direkt som att det var något som hände hela tiden eller så.

En av de konstigaste kritikerna jag läst är att man menar att vissa karaktärer "reducerades till serietidningsskurkar". Jag tyckte tvärtom att alla inblandade framställdes som människor med fullt begripliga motivationer. Svagheter absolut. Stolthet, okunskap, paranoia, feghet, cynism och så vidare. Men i princip ingen kändes ju på minsta sätt sådär Disney-ond eller hade nära till Skeletor-skratt. Långt ifrån.

Jaja, nu är jag klar med min lätt osammanhängande rant mot kritik ni antagligen inte läst. Jag tyckte om den här serien, mycket. Och jag hade inte förväntat mig det. Den är vacker, ödesmättad, välskådespelad, med snyggt foto, snygg rekvisita, bra klippning och så vidare. Jag har helt ärligt svårt att riktigt komma på något jag inte gillade med den, tror jag.

EDIT: Okej, nu har jag läst åtminstone en lite längre, detaljerad och väldigt kritisk artikel. Det mesta som den tar upp är som sagt sånt jag tycker är helt ok att dramatisera och hitta på och som är helt orimligt att bry sig om. Däremot håller jag med om att det är dåligt att ge en för stereotyp bild av det sovjetiska samhället och att dölja klasskillnaderna där är ju direkt dumt. Och poänglöst.

 

[Mundo]

Någon gjorde en big deal av att "sovjetiska tjänstemän inte hotade med våld/mord slentrianmässigt". När händer det? Är det i helikoptern i början som menas? Återigen, vad spelar en sån detalj för roll? Det framställdes ju inte direkt som att det var något som hände hela tiden eller så.

Nu vet jag inte om jag var denna "någon" men eftersom jag tog upp det tidigare känner jag att jag kan ju utveckla här eftersom du faktiskt (antar jag) genuint frågade.

Det händer flera gånger, bland annat i helikoptern början ja, men även den andra gången med helikoptern, för att få gruvarbetarna att jobba, och för att få dykarna att ställa upp. Det spelar roll för att det ger en falsk bild av hur Sovjet fungerade, och det hände inte bara en gång. I TV-seriens fem avsnitt sker det i (minst) tre av dom. Eftersom det var ett tag sedan jag såg serien så kan det ha hänt fler gånger och att jag bara har glömt. Så jag håller inte med alls om att det inte framställs som något som hände hela tiden. I serien får man definitivt intrycket att hot om summerisk avrättningar är vardagsmat i Sovjetunionen.

Dykarna och gruvarbetarna stör mig egentligen mer än de två olika scenerna med helikoptrar, för detta var människor som ställde upp med ett mod som knappt går att jämföra med. Det var absurda mängder mod som fick dessa människor att ställa upp, inte fruktan för vad staten skulle göra med dom om de inte ställde upp.

Varför spelar det roll? Det spelar roll för att jag bryr mig om historia och vad som är sant och vad som är osant. Jag hade stört mig lika mycket om någon skrev en spännande historia om 1936 i Sverige och lät justiteminister Thorwald Bergquist åka runt och hota folk på postkontoret med avrättningar för att hans brev var försenade.

Bilden serien vill sälja är ett rättsosäkert, våldsamt och livsfarligt samhälle. Det är en bild som någorlunda stämmer, Sovjet var en brutal diktatur, men man säljer in bilden genom överdrifter och att sensationalisera. Det är synd, för man kan få samma känsla utan att hitta på/överdriva och det blir extra knasigt om man känner till den historiska kontexten. På 80-talet gick Sovjet genom en våg av liberaliseringar och det fanns en allmän, ganska öppen debatt om mänskliga rättigheter i Sovjet och vad som behövde förändras. Bara något år efter serien utspelade sig öppnade Sovjetunionen ett museum för Stalins offer(!). Denna period kallades för Perestroika och ledde till Sovjetunions demokratisering och tillsist upplösning. Här om man vill göra mer wikipediadykningar om Sovjets komplicerade och intressanta historia.

EDIT: Okej, nu har jag läst åtminstone en lite längre, detaljerad och väldigt kritisk artikel. Det mesta som den tar upp är som sagt sånt jag tycker är helt ok att dramatisera och hitta på och som är helt orimligt att bry sig om. Däremot håller jag med om att det är dåligt att ge en för stereotyp bild av det sovjetiska samhället och att dölja klasskillnaderna där är ju direkt dumt. Och poänglöst.

Vad glad jag blir att du läser på! Även om serien inte är en dokumentär så är det alltid kul att lära sig mer saker.

Om någon mot förmodan undrade vad jag tycker om serien så skrev jag en recension redan i Juni 2019.

 

[Franz]

Jag har sett The last days of Ptolemy Grey. Serien handlar om den 91-åriga Ptolemy Grey som haft en hårt liv, bland annat med en brutal uppväxt som svart i amerikanska södern och vidare levt i en relation som varit allt annat än sund. Nu på äldre dagar har han blivit dement och ingen tycks längre bry sig om honom, utom hans yngre släkting Reggie.

I samband med att Reggie blir mördad får Ptolemy Grey möjlighet att genomgå en behandling som tillfälligt botar hans demens. Priset är att demensen kommer bli än värre när behandlingen slutar verka och att Ptolemy Grey då skänker sin kropp åt att bli försökskanin till läkaren. Han går med på detta, dels så att han ska kunna hitta Reggies mördare, men även för att han ska kunna reda ut en del familjehemligheter.

Jag gillar denna serie väldigt mycket! För det första är den ett väldigt fint karaktärsporträtt. Samuel L Jackson är en av mina favoritskådisar och detta är nog hans bästa roll! Han spelar Ptolemy Greys demens helt felfritt. Jag har personer med demens i familjen och denna gestaltning berörde mig verkligen på djupet. De andra skådespelarna är också väldigt bra. Karaktärerna är komplexa och har flera lager av djup och komplexitet.
Men det är inte bara ett karaktärsporträtt vi får ta del av, utan serien har även en komplex tematik rörande rasism, diskriminering och de svartas utsatthet. Det hela är mycket smart gjort, såväl drabbande som komplext och intellektuellt utmanande.

Innan man ger sig i kast med serien kan det vara bra att veta att tempot är ganska sävligt. Jag hade inga problem med det alls, men jag kan tänka mig att det är en dealbreaker för vissa. Hursomhelst rekommenderar jag denna serie skarpt!!! Den har alla chanser i världen att bli årets favoritserie för mig!!!

 

[Dr_Dängrot]

Kengan ashura (Anime)

Streamas på Netflix

Enda sedan edo-perioden har företags dispyter avgjorts i blodiga gladiatorstrider kallade Kengan matcher.

Kazuo en 50+ årig löneslav för nogi group bevittnar en kväll ett gatuslagsmål mellan två mystiska kombattanter det visar sig senare att kazuo blir ansvarig för ohma en av kämparna ifrån gatuslagsmålet när denne besegrar nogi groups kengan kämpe och tar dennes plats som företagets kämpe.

Ohma blir via nogi groups ledare Hideki inbjuden till kengan life and death annihilation tournament där det vinnande företaget får sitta på den högsta posten inom kengan association och vinner ära och prestige .

Under turneringen kämpar ohma med sitt mystiska förflutna och kazuo kämpar med att försöka förstå motivet bakom varför han blev utvald att ta hand of ohma.

 

[Mundo]

Jag har tittat på en del TV-serier nu i April!

Först av alla så såg jag om Les grandes grandes vacances (The long long holiday) från 2015. Det är en fransk animerad serie på 10 stycken ca 20 minuter långa avsnitt.

Nedan ligger trailer på franska (jag brukar inte vara elitistisk när det gäller sånt här, se dubbad animé om du vill, men se inte den engelska dubben till denna serie. Det blir så vansinnigt fel/dumt)

Serien är animerad i en stil som påminner starkt om många franska serietidningar som var läste när jag var liten. Den handlar om två stycken barn, storebror och lillasyster, som besöker sina morföräldrar som bor i Normandie, som de brukar göra varje sommar. Mamman är sjuklig och måste besöka faciliteter utomlands för att hantera sin sjukdom och de ska bo där i några veckor är det tänkt. Men serien utspelar sig under sensommaren/hösten 1939 till en början och Europa drar ut i krig. Mamma är utomlands och pappa måste åka till fronten för att försvara Frankrike.

Istället för att stanna hos mormor och morfar i några veckor blir det en lång, lång semester.

Känslan man får först är någon slags Barnen i Bullerbyn feeling, med allt vad småglin kan hitta på, speciellt när de är stadsbor, som får åka ut på landsbygden. Leka i skogen, hälsa på djur och så vidare. Men så kommer kriget närmre och närmre. Serien utspelar sig från 1939 till 1945 och följer småglinen tills de blir lite större glin. Det är en serie som handlar om barndom och krig och när dessa två omöjliga världar på något sätt ska lyckas gå ihop.

Det är en barnserie men det är inte precis en barnslig barnserie, om det gör det någorlunda tydligt. Karaktärer dör, civilbefolkningen utsätts för övergrepp och när Normandie slutligen befrias så är barnen involverade i motståndsrörelsen.

Jag tycker serien är fantastiskt bra och har sett om den tre gånger de senaste sju åren. Tyvärr finns den inte på Netflix längre, men lyckas ni hitta den rekommenderar jag den varmt.

 

[Gurgeh]

Nu finns två avsnitt av sista säsongen av Better Call Saul på Netflix. Det första var naturligtvis bra, snart ska jag se det andra.

Jag har till och med börjat gilla Lalo Salamanca, som kändes som om han kom från en annan tv-serie när han först dök upp. Så känns det fortfarande, men plötsligt kan jag acceptera en skurk som egentligen borde fajtas med Daredevil eller Batman!

 

[nano]

Jag har sett Russian Doll säsong 2. Och säsong 1, för ett tag sedan. Dom är bra. Lite mer: om, med och för 30+:are, än superhjältetjafset. Ändå scifi, ish, time loops galore. Tänkte inte skriva mer än så. Se, eller låt bli. Ehm.. Netflix.

 

[krank]

Jag såg klart säsong 4 av Star Trek: Discovery, som tyvärr bara finns på Paramount Plus.

Jag tyckte mycket om den. Discovery är väldigt mycket Trek – serien är socialt progressiv, teknobabblig, ibland inte så jättesubtil med sina sociala kommentarer, snygg, och full av sense-of-wonder. Den får en del skit från folk som tycker att den "är för politisk" etc, men de har ju helt enkelt fel (och har glömt hur politisk Star Trek alltid varit). Den har också fått en del skit för att ha för mycket action, loch det tyckte jag inte man kunde beskylla den här säsongen för – tvärtom var typ varje avsnitt mycket fokuserat på "prat-lösningar", diplomati, problemlösning.

Om säsongen har en svaghet bortsett från att den bara finns på Paramount+ så är det väl att den är lite… feg. Det är i och för sig helt i linje med tidigare serier det också, men det finns ganska få riktiga konsekvenser och väldigt få riktigt hårda val. Ibland presenterar serien svåra val, men det visar sig generellt att det finns ett tredje alternativ som funkar för alla. Och typ ingen dör heller, såklart. I slutänden är jag helt OK med det, tror jag.

 

[Franz]

Jag har sett Conversations with a killar: The John Wayne Gacy tapes. En true crime miniserie om John Wayne Gacy. Gillar man true crime gillar man nog denna. Den är spännande och kompetent gjord och den ger en hyfsat djup insyn i den otroligt störda seriemördaren och de vidriga brott han begick.

Det är några saker som gör att det inte blir full pott för min del. För det första har jag svårt för klippningen. De har klippt in en massa snabba sekvenser från gamla journalfilmer som jag antar ska skapa någon slags stämning men som jag bara tycker blir irriterande.

Vidare så tycker jag att det är synd att de bara lite kort nämnerJohn Wayne Gacys hustru. Det är ju både intressant, skrämmande och väcker en del del frågor hur hon kunde vara helt ovetande om att han begravde över trettio mordoffer under deras hus. Hur mycket anade hon? Hur såg deras relation ut? Hur behandlade han hennes barn? Inget av detta besvaras.

Oavsett invändningarna så ska man se denna miniserie om man gillar true crime!

 

[Rickard]

Jag såg klart säsong 4 av Star Trek: Discovery, som tyvärr bara finns på Paramount Plus.

Va? Jag visste inte ens att den försvunnit från Netflix. Tror jag har sett alla säsongerna. Gillade verkligen säsong 1 och 2 - tyckte det var en fräsch tagning på Star Trek. Har sett många av de gamla serierna, men såg dem mest för att (jag gillade filmerna och) det inte fanns så mycket SF på TV.

 

[Franz]

Jag gillade också Star Trek: Discovery. Förstod verkligen inte kritiken. Hörde också en del invändningar om att den skulle vara för politisk och undrade om personerna som sa detta verkligen visste vad Star Trek var för något.

 

[Bolongo]

Jag tröttnade på Discovery efter jag sett 3-4 avsnitt i säsong 1. Då var mitt problem att de inte över huvud taget kunde berätta historier som mejkade någon som helst sens.

Den kritik jag hört mot senare säsonger (och som jag brytt mig om) är att de försöker ta upp politiska eller filosofiska frågor, så som klassisk Trek gjort, men inte vet hur man gör det bra - de fumlar bort poängerna och/eller gör så att allt handlar om karaktärernas känslor i stället. Plus en hel del "idiot plotting".
Ja, och från riktigt benhårda trekkies kommer också kritiken att skaparna inte förstår sig på världens kanon eller principer.

F.ö. kommer exakt samma kritik mot Picard.

 

[Gamiel]

Har inte set Star Trek: Discovery men jag snobbar den av estetiska skäl.

O sedan kan jag inte se den p.g.a. att jag inte har någon strömnings tjänst

 

[Franz]

Jag tröttnade på Discovery efter jag sett 3-4 avsnitt i säsong 1. Då var mitt problem att de inte över huvud taget kunde berätta historier som mejkade någon som helst sens.

Den kritik jag hört mot senare säsonger (och som jag brytt mig om) är att de försöker ta upp politiska eller filosofiska frågor, så som klassisk Trek gjort, men inte vet hur man gör det bra - de fumlar bort poängerna och/eller gör så att allt handlar om karaktärernas känslor i stället. Plus en hel del "idiot plotting".
Ja, och från riktigt benhårda trekkies kommer också kritiken att skaparna inte förstår sig på världens kanon eller principer.

Måste erkänna att det var så länge sen jag såg serien att jag inte kommer ihåg om jag också tyckte storyn var ologisk men att annat övervägde, eller om jag tyckte annorlunda än då. Men oavsett är ju det klart rimligare invändningar än vansinnigheter som att serien skulle vara för politisk eller woke.

 

[Rickard]

Spicy City
HBO, 1997

Ralph Bakshi har många titlar på sitt CV: animerade Spindelmannen, Fritz the Cat, animerade Sagan om ringen, Wizards, Cool World, Dundermusen, med flera. Om jag ska beskriva Spicy City får jag ta till fler titlar: teknologinivå som i Futurama, noir som i Bladerunner, samhällsfrågor som i Black Mirror. Det dyker upp titlar som Love + Robots och Heavy Metal i mitt huvud. Allt detta kryddat med erotik. Serien är NSFW; inget man sitter och kollar på på familje-TV:n.

Serien är ett gäng fristående avsnitt som binds samman av värdinnan, en Elvira-aktig noirdam, som presenterar varje avsnitt och rundar av dem. Det är väldigt 70-talsaktigt animerat med en smått bisarr underton. Ibland känns 30-minutersavsnitten lite stressade, just på grund av längden på dem, men jäklar så serien rundar av med sitt sjätte avsnitt, där vi får följa värdinnan själv i en av hennes egna historier. Jag drog igenom serien på två dagar; fascinerad av dess estetik och dess historier. Tror jag ska försöka jaga rätt på Fire and Ice nu, för jag vill ha mer av Ralph Bakshi kreationer.

 

[nano]

Ralph Bakashi

Folding Ideas på Youtube har en intressant lång video om hans LOTR p1.