Vad får du ut av att läsa och skriva här?
Mest handlar det... även om det låter desperatflummigt... om en sorts filosofisk utveckling.
Jag menar, min inställning till problemlösning i spel är i stort sett min inställning till hur man löser problem även i verkligheten. Genom att hitta brister i min metodik så ökar ju ens självinsikt även på andra områden. Det låter flummigt när jag förklarar det på det där sättet, men bara genom att titta på den fanatiska inställning jag brukade ha till saker och ting och min numera värdenihilistiska eller desillusionerade synvinkel så måste jag ju säga att mycket har hänt. Mitt moderna jag hade ju hatat mitt gamla dito. Nu har inte denna förvandling enbart skett tack vare wrnu, men när man diskuterar med likasinnade är det enklare att byta perspektiv och prova nya roller än om man umgås med folk där man liksom betvingas till att resonera på ett visst sätt och tycka vissa saker (som med många av mina vänner. Där fastnar jag oftast i en viss roll; "den tokige rejvaren", "den kufiske poeten" eller "den glade serietecknaren" osv). Här är det enklare att byta från regelklur till samberättarklur, till exempel, för
alla delar av mig vill ju åt den lösning som
någon del av mig kan hitta på för att överkomma ett problem.
När jag snackar med walium exempelvis så vill vi båda fram till ett och samma mål (=att ha så roligt som möjligt i vår hobby) men våra tankesätt har med tiden utkristalliserat sig vara av väldigt olika karaktär:
Om ett problem är som ett pussel, då kan man säga att Walium är en sådan som tittar på bitarna och när han verkar hitta några bitar som hör till ett och samma motiv, då pusslar han samman dem. Om pusslet föreställer ett rött äpple tillsammans med några päron i ett brunt lerkärl på ett träbord framför en mörk korkvägg, då får walle iaf fram det röda äpplet relativt omgående. De gröna päronen tar lite längre tid, men de grejar han också. Däremot blir resten (allt det bruna) tidskrävande och komplicerat. Walle är en praktisk person som fokuserar på det han är mest intresserad av.
Jag är däremot en teoretiker. Jag börjar med hörnen i pusslet. Sedan fortsätter jag med kanterna och därefter jobbar jag mig inåt i pusslet. För Walium är den metoden rena vansinnet, och mycket riktigt så är han redan färdig med äpplet när jag fortfarande bara håller på med en massa bruna pusselbitar, men jag tycker det är värt en hel del att kunna få upp ramarna så att jag har en god uppfattning om vilka dimensioner problemet jag har framför mig egentligen besitter.
Fördelen med att diskutera en hobby framför en politisk ideologi eller kultur är att man tjänar så mycket på att vara en pragmatiker. Ju öppnare attityd man har till hobbyn, desto mer kan man få ut av den. Därför är det enkelt för mig att lära mig något av både min egen och Waliums metod här på forumet, medan jag vore betydligt mer övertygad (och därmed inskränkt) om det skulle gälla en diskussion om Big Brother eller George Bush.
Sedan kan man förstås också lära sig en del när det gäller ren sannolikhetslära, historia eller naturvetenskap genom att lyssna på någon av alla dem som vet mer än jag själv, men det som intresserar mig mest är fortfarande själva sättet att
tänka. Det var det som drev mig i ett av mina första inlägg, när jag ville ta reda på vilka helt unika sätt det fanns att skrämmas på i just rollspelen (då räcker det ju inte att bara vara lärd i den dramaturgiska kunskap som gäller för film och böcker, utan man måste tänka
själv) och det är det som driver mig att skriva alla de inlägg som verkligen kommer att engagera mig i framtiden.
Hur man egentligen ser på ett problem, hur man formulerar detta problem, och hur man slutligen gör för att söka sig fram till en lösning... Sådana saker tycker jag är oerhört intressanta.