För icke-Mundana-invigda: Rollpersonerna är den närmaste kretsen runt en legendarisk ryttarkrigare (tänk Djingis Khan) som enligt järtecknena återfötts i en av rollpersonerna. Kampanjen inleds på de blåsiga Stora slätterna vid denne krigares ödesmättade födsel och fortsätter sedan genom han och hans närmastes kamp att ta kontroll över ryttarhorderna samtidigt som de kämpar en strid med sig själva, sina oroväckackande öden och kraven från modern Sube.
För Mundana-invigda: Yerlog(öde på rauniska) är en Eon-kampanj där rollpersonerna är den närmaste kretsen runt näste stora raunahjälte, den legendariske Tarbatai återfödd. De hör till klan Takil av den Eviga Vindens Hord men pånyttfödde Tarbatais mål är inte mindre än att lägga hela Mundana under sig.
Kampanjen använder Mundana, och vi använder lätt modifierade Eon-regler med en stort portion friform. Vi har spelat nästan varje vecka sedan i januari och lär fortsätta ett tag till - det är ju en "långkörare". Deltagare är förutom mig som spelledare, Marco Behrmann (spelar krigarhjälten Gal a.k.a. Tarbatai), Blasphemy (spelar thalaskiske rådgivaren Sagan), Zimmerman (spelar Tarbatais äldre bror, krymplingen Melek), Fredrik (spelar drakryttaren Nevas) samt Per (spelar jägaren Batuk). Även Arvidos, Rikard och Vickan har deltagit.
Denna kröniketråd har varit på gång länge - med varierad framgång har vi (jag) redan skrivit krönikor för spelmötena. Jag hoppas att den här tråden dels kan fungera som inspiration för andra, och dels som en morot för mig och de andra att skriva mer krönikor. Det är så trist när man inte minns sina gamla kampanjer, och här sparas den för eftervärlden. Krönikorna är uteslutande "in-game", men meta-diskussioner är välkomna. Eftersom vi har en backlog av krönikor börjar jag klistra in några av dessa i lagom takt, för att sedan förhoppningsvis fylla på med nya. Alla krönikor, samt en massa annan information, finns även på vår wiki.
Som tjuvstart på krönikan återges här "introtexten" som inledde hela kampanjen i januari:
Vinden piskade över hedarna och slet i tälten så att lågorna från brasan än krympte till en glöd, än rusade upp mot taket. Ihana Utjaka var säker på sin sak. Utströdd i hennes jurta låg bevisen. I knäet höll hon vithjortens pläd, som bar samma märken i nacken som den förstfödde - den förstfödde som nu skrek i kapp med vinden i hövdingatältet. Det var de fyrkluvna hovarna som spådde om stor lycka - eller olycka. Trälen som storfader dräpt för en lyckosam födsel hade inte dött trots två hugg över nacken. Sonen skulle bära samma styrka, om inte mer. Hjordbefälet hade siktat hela sju bestigningar under samma kväll vilket talade sitt tydliga språk. Andra tecken talade för plötslig förändring, för stammens resning. Andra familjer hade rapporterat liknande tecken för sina nyfödda eller väntade.
Men hon oroades också. Än kunde hon inte hoppas på att Tarbatai var återfödd - alltför många järtecken återstod att tolka - men vare sig det var Tarbatai, eller en ättling av liknande blod och själsstyrka, skulle det vara ett tudelat svärd. Raunafolkets rykte skulle återupprättas, men hur många osaliga själar av raunablod eller fiendeblod skulle tvingas dansa i eviga vinden? Hur många vänskapsband skulle knäckas i takt med rikedomarna? Hur många heliga lagar skulle brytas i högmod? Tarbatais förbannelse var sann, då som nu som i all evinnerlig tid. Vinst föder makt föder förlust. Allt utom vinden är förgänglig.
Utjaka visste vad som måste göras. Det fanns mått och steg för att hålla sig väl med gudarna. Hon skulle kunna berätta det för den förstfödde när han blev äldre. Hon skulle kunna säga hela profetian. Men det vore att bryta hela stammens gudagunst för all evighet. Ett sådant brott kunde hon inte stå bakom. Således fanns det bara en utväg. Hon lyfte den krökta kniven från golvet, fortfarande blodig från trälen, och förde in den i munnen. Hon skulle offra sin tunga till gudarna med hopp om att de Förstfödda själva skulle komma till insikt innan det var för sent.
Edit: Snyggade till.
För Mundana-invigda: Yerlog(öde på rauniska) är en Eon-kampanj där rollpersonerna är den närmaste kretsen runt näste stora raunahjälte, den legendariske Tarbatai återfödd. De hör till klan Takil av den Eviga Vindens Hord men pånyttfödde Tarbatais mål är inte mindre än att lägga hela Mundana under sig.
Kampanjen använder Mundana, och vi använder lätt modifierade Eon-regler med en stort portion friform. Vi har spelat nästan varje vecka sedan i januari och lär fortsätta ett tag till - det är ju en "långkörare". Deltagare är förutom mig som spelledare, Marco Behrmann (spelar krigarhjälten Gal a.k.a. Tarbatai), Blasphemy (spelar thalaskiske rådgivaren Sagan), Zimmerman (spelar Tarbatais äldre bror, krymplingen Melek), Fredrik (spelar drakryttaren Nevas) samt Per (spelar jägaren Batuk). Även Arvidos, Rikard och Vickan har deltagit.
Denna kröniketråd har varit på gång länge - med varierad framgång har vi (jag) redan skrivit krönikor för spelmötena. Jag hoppas att den här tråden dels kan fungera som inspiration för andra, och dels som en morot för mig och de andra att skriva mer krönikor. Det är så trist när man inte minns sina gamla kampanjer, och här sparas den för eftervärlden. Krönikorna är uteslutande "in-game", men meta-diskussioner är välkomna. Eftersom vi har en backlog av krönikor börjar jag klistra in några av dessa i lagom takt, för att sedan förhoppningsvis fylla på med nya. Alla krönikor, samt en massa annan information, finns även på vår wiki.
Som tjuvstart på krönikan återges här "introtexten" som inledde hela kampanjen i januari:
Vinden piskade över hedarna och slet i tälten så att lågorna från brasan än krympte till en glöd, än rusade upp mot taket. Ihana Utjaka var säker på sin sak. Utströdd i hennes jurta låg bevisen. I knäet höll hon vithjortens pläd, som bar samma märken i nacken som den förstfödde - den förstfödde som nu skrek i kapp med vinden i hövdingatältet. Det var de fyrkluvna hovarna som spådde om stor lycka - eller olycka. Trälen som storfader dräpt för en lyckosam födsel hade inte dött trots två hugg över nacken. Sonen skulle bära samma styrka, om inte mer. Hjordbefälet hade siktat hela sju bestigningar under samma kväll vilket talade sitt tydliga språk. Andra tecken talade för plötslig förändring, för stammens resning. Andra familjer hade rapporterat liknande tecken för sina nyfödda eller väntade.
Men hon oroades också. Än kunde hon inte hoppas på att Tarbatai var återfödd - alltför många järtecken återstod att tolka - men vare sig det var Tarbatai, eller en ättling av liknande blod och själsstyrka, skulle det vara ett tudelat svärd. Raunafolkets rykte skulle återupprättas, men hur många osaliga själar av raunablod eller fiendeblod skulle tvingas dansa i eviga vinden? Hur många vänskapsband skulle knäckas i takt med rikedomarna? Hur många heliga lagar skulle brytas i högmod? Tarbatais förbannelse var sann, då som nu som i all evinnerlig tid. Vinst föder makt föder förlust. Allt utom vinden är förgänglig.
Utjaka visste vad som måste göras. Det fanns mått och steg för att hålla sig väl med gudarna. Hon skulle kunna berätta det för den förstfödde när han blev äldre. Hon skulle kunna säga hela profetian. Men det vore att bryta hela stammens gudagunst för all evighet. Ett sådant brott kunde hon inte stå bakom. Således fanns det bara en utväg. Hon lyfte den krökta kniven från golvet, fortfarande blodig från trälen, och förde in den i munnen. Hon skulle offra sin tunga till gudarna med hopp om att de Förstfödda själva skulle komma till insikt innan det var för sent.
Edit: Snyggade till.