Jag vaknar till min väckarklockas helvetesdån... och ställer den på snooze. Dock! För att en kvart senare vakna till min mobiltelefons ännu hemskare oljud.
I uppvaknandet reagerar jag såklart inte på någonting då jag beter mig i det närmaste som en zombie. Det enda som rör sig i min sällsamt tomma skalle är ordet "Kaffe".
Och det är just vad som händer. Som så många gånger förr.
Efter detta sker en lång ritual av att finna kläder som faktiskt är rena och inte ligger i den alltför utspridda högen av kläder som faktiskt bör tvättas (detta i brist av en tvättkorg).
När dessa morgonritualer börjar nå sitt slut påbörjar jag mina OCD-ritualer och därefter lämnar lägenheten. Trapphuset är som alltid tomt - i och med att jag har flextid och utnyttjar den till max.
Väl ute på gatan är det likadant, alla andra har ju gått till jobbet - så jag fortsätter min lugna lunk ner emot tunnelbanestationen.
Men där en gång stod Jehovas Vittne står nu något som jag i all min erfarenhet som idog zombiefantast lätt identifierar. En till synes livs levande gravsjäl!
Jag bävar för en kort stund medans den vämjelige varelsen försöker rätta sin motorik mot mig.
Mina nu, av rädsla, snabba steg styr mig hem, där jag vet att jag har dörr och lås.
Det är en kort sprint och väl innanför dörrarna till min borg. Väl i trygghet tänker jag igenom de alternativ jag har, och inser kort därefter att på grund av den hjärnskada min broder gett mig av för mycket zombiefilm så packar jag en vandringsryggsäck med lite av vad jag har hemma:
- Den färska mat jag har.
- Den frysta mat jag har (har en massa militärkäk hemma av någon anledning)
- Kläder. Nothings like clean and warm clothes.
- Vatten!
- Ficklampa, batterier och sånt där.
- Tändare och sånt skit.
- Radioscanner.
- En tve-eggad yxa som jag av någon anledning äger...
Vi kan skippa den desperata stress som säkerligen sker inom min bonings fyra väggar, och även de dystopiska nyhetsrapporteringar som fortfarande sker.
Vägarna in mot Stockholm har spärrats av en till synes viljelös massa av människor.
Trafiknyheterna har inte mer information men lovar att återkomma.
Det är det sista vi hör av dem.
Två tankar når mig när jag väl samlat mig för vad som i sin linda börjat ske - apokalypesen är här. Jag kan endera ringa de vänner jag har kring XXXstad där vapenbröder och "tung" beväpning finnes. Eller så försöker jag med mer sturska steg vandra mot äran och hjältarnas land med de tillhyggen som finns att tillhandahålla. Och valet är då enkelt - det finns blott ära att vinna i mänsklighetens sista timma.