Arthur-sagor
"Läs Avalons dimmor, en rätt bra berättelse om hur förbaskat dumma riddarna runt det runda bordet var."
Läs även:
Historien om Brittanniens Kungar av Geoffrey av Monmouth - samma ståry, nedtecknad för första gången. Riddarna är lika puckade, men här framställs det som ett föredöme att agera så.
Le Morte d'Arthur av sir Thomas Mallory. Samma ståry, skriven trehundra år senare. Riddarna är lika puckade och det framhävs lika mycket som en dygd. Titeln till trots på engelska.
Riddarna kring det runda bordet av Howard Pyle. Lite mindre puckade riddare, men samma ståry. En stor del riddarromantik och artonhundratalsmedeltidsförfalskning.
Svärdet i Stenen av T H White. Fortfarande samma ståry och nu en hel del äventyr och pojkbok. Lika puckade riddare som vanligt.
Idylls of the King av lord Alfred Tennyson. Samma puckade riddare, men nu på vers och med ännu mer riddarromantik än vad Howard Pyle lyckades kläcka ur sig.
The Dragon and the Unicorn,
The Eagle and the Thor samt en tredje del som jag inte har läst än, av A A Attanasio. Riddarna skulle helst låta bli, men har inget annat val. Dessutom, en stor insyltning av ett språk som blandar religion, filosofi och kvantmekanik. Jefligt skum, och inte lika puckade riddare som vanligt. Har heller inte samma charm som tidigare puckade riddare.
Merlin-trilogin av Mary Stewart - samma ståry. lika puckade riddare, fast sedd ur Merlins ögon.
Summa kardemumma: riddare i Arthur-sagan
ska vara puckade. Det är en del av riddarromantiken, det är en del av den episka sagan och det är en nödvändighet för att Arthur-sagan ska fungera. Och det gör förbaskat härliga hjältar.
- Krille
<A HREF="
http://www.foxtail.nu" target="_new">
http://www.foxtail.nu</A>