Det värsta med nittiotalet var att jag festade för mycket. Gick igenom doomstones kampanjen i warhammer med en hyllad spelledare som jag tyckte var sådär. Min SL sen många år flyttade bort och när han kom tillbaks hade han slutat spelleda. Jag var tvungen att spela vampire med en ännu konstigare...
Antony Ryans triologi pariah, martyr, traitor är så himla jättebra. Det är typ den bästa fantasytriologi jag läst på länge och huvudpersonen får typ spö genom hela triologin
Jag spelar TW2000 just nu. Väldigt mkt misär. Men vi fann en by i Polen med mat i överflöd. Vatten så man kunde bada i det.
Dessvärre är min rollperson en äventyrare och en idiot. Så han stannade inte där utan drog vidare. Men det var mysigt att stöta på det.
Men om man far bort med as Astra...
Nu har jag läst Ad Astra och jag blev lite deppig. Det fanns inte en enda plats i rymden som var mysig. Allt var bara elände och misär. Allt var trasigt och rostigt och sönder.
Jag efterlyser lite hopp och lyx och flärd.
Sveingalf stod vid svärdträlarnas vattentråg på Vortigerns borggård och skrubbade sig efter morgonens dust. Han liksom alla andra på slottet kunde inte undgå att både se och höra de tre nyanlända gripryttarna från provinserna som sturskt försökte göra sig ett namn.
Gripryttare var i Sveingalfs...
Jag är en Fallout fanboy och har sedan fallout 2 älskat detta spel och värld så himla mycket. Jag har planerat att se denna serie under v17 då jag sannolikt kommer vara inlagd på Lunds universitetssjukhus för att stråla min höft. Tänker att jag ska lyssna på Kraftwerks Radioactivität för att...
Åh, frustration. Jag gillar serien supermycket men det är störigt att den egentligen inte följer någon specifik karaktär utan bara skrapar lite på ytan. Att vi inte får följa någon på djupet.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.