Min analys av Rasmus handlar om att han tillför lite konstruktivt spel, dialogen med Fjodor och att han brusar just nu.
(Jag har rödmarkerat för att visa på det ulviga: att prata om "hur svårt det är att spela" är en ulvstrategi jag känner igen. Man vill liksom ge sig själv carte blanche för att låta bli att spela, för det är ju så svårt. Jämför med hur Vimes och Impetigo snarare driver spelet mot lösningar. Vill du vinna som bybo Rasmus? Eller vill du att vi ska sitta här handlingsförlamade och inte göra något eftersom det är så svårt?
Sedan menar jag (just nu) att Fjodor nog gjorde bort sig med den här posten:
Det är som Vimes har pekat ut, helt enkelt ulvigt att vilja ta bort bautabombsmöjligheten. Och vad händer efter denna "fadäs"? Jo Rasmus svarar med följande:
Lite så där lagom gulligt två ulvar emellan. Den retoriska finten från Rasmus här är ju faktiskt att destabilisera Vimes angrepp. Rasmus försöker helt enkelt släta över Fjodors miss, men försiktigt. Därefter börjar Rasmus brusa genom att snacka om musik. Det tycker jag är ordentligt rödande, för vad ska det leda till? Rasmus menar att att det ska skapa grund för dialog, men det är ju rejält knäppt att behöva hålla på så i ett spel som går ut på att ha dialoger. Varför skulle Rasmus inte kunna fråga Fjodor skarpa frågor på en gång?
Nej, jag betraktar det helt enkelt som brus, som en ulvstrategi för att vinna tid. Jag kan också tänka mig att Rasmus, som är van vid att hamna i strålkastarljuset gärna räddar sin ulvpolare genom att offra sig själv.
Min röst ligger kvar på Fjodorsenuba, men jag är redo att byta till Rasmus om ni andra vill det hellre.