Efter att ha varit bortskämda med sex deltagare de två senaste gångerna var vi bara tre tappra som dök upp igår på Hantverksklubbens möte: jag själv,
@Bunny och
@PerW. Tre är dock tillräckligt, och vi körde en omgång med temat
Strid. Hur kan vi få till bra och intressanta stridsscener i spelledarlös friform? Nedan är vår anteckningslista från fördiskussionen:
- När det inte är speligt intressant måste det bli intressant på något annat sätt.
- Slutmål som inte är att ha ihjäl sin motståndare.
- Striden kan berätta saker om personen
- Strid betyder olika saker i olika genrer
- Använda sig av miljön
- Beskriva hur striden känns, inte hur den ser ut.
- Strid har mycket gemensamt med sex
- Det är också intressant vad som sker EFTER striden. Konsekvenser.
- Spela djärvt och sårbart
- Hålla på att förlora, få en insikt, vinna
- Visa karaktärsutveckling genom att komma tillbaka till samma situation
- Hjältens resa
- Hur bestämmer man vem som vinner?
- Byt spelare under striden.
- Fråga en annan spelare vem som ska vinna.
- Det är inte hur du strider utan varför
Här är baksidestexten från berättelsen vi spelade, en piratberättelse i 16- eller 1700-talets Indiska ocean:
Ah-muy är en enkel bondeflicka från en by vid Pärlflodens delta. Hon spenderar sina dagar i risfälten, och på nätterna drömmer hon om att se världen. Hennes drömmar är på väg att gå i uppfyllelse, men inte på det sätt hon önskat. En dag kommer malajiska pirater till byn. De bränner och plundrar och tar slavar, däribland Ah-Muy själv. Väl i deras grotta låter sig Ah-Muy inte kuvas, dock, och hon utmanar piraten som tagit henne på duell. Eggad av sina kamrater kan malajen inte annat än att acceptera. På bordet där hon får välja vapen ligger en dolk. Det är en underlig, vågbladig och kolsvart dolk som tycks svälja själva ljuset. Hennes motståndare stelnar när hon väljer den. Vem hade lagt dolken, piraternas prisade ägodel, bland vapnen att välja inför duellen? Ingen kan svara. Men nu är den i hennes hand.
Efter att ha dödat sin tillfångatagare och svurit pirateden är nu Ah-Muy en av de mest fruktade piraterna i Sydostasien, under den mäktige piratkaptenen Othman. Hon och hennes dolk är vida berömda, och när hon skickats som sändebud till sultanen i Malacca kräver han den i tribut för att försegla en allians mellan sultan och pirater, i syfte att driva bort europeerna som börjat infektera deras hav.
Men sultanen, besatt av dolken, kommer inte att äga den länge. Den holländske kapten Van der Beek gör slut på sultanen och finner sig den nye ägaren av dolken. Men han kan inte sluta tänka på Ah-Muy, eller Dou-Muy, knivsyster, som hon kommit att kallas, den legendariska ägaren till kniven. Och här börjar en vanvettig jakt där den besatte kapten söker den undflyende piratdrottningen, som själv plågas av drömmar om kniven och sin egen annalkande död …
Historien blev riktigt fräck, och vi hade ingen aning om att huvudpersonen skulle visa sig vara, inte Ah-Muy, utan dolken hon fann. Det kändes som en del av en pulpig äventyrsantologi. Jag kan tänka mig
Den svarta dolken som en samling berättelser publicerade i
Weird Tales eller liknande pulp-magasin, där de följer olika ägare till dolken. Jag hade gärna spelat en uppföljare där vi får se någon hitta dolken i mer modern tid, och bli en ny skräck i Indiska oceanen.
Nå, temat då? Jag känner att experimentet som är Hantverksklubben fortsätter att leverera rollspel olikt allt jag spelat tidigare. Vi spenderade en stor del av tiden i stridsscener. Det var länge sedan jag fokuserade så mycket på strid, efter många år av att lösa dem med enslagsregler och en liten kort narrering. Vi diskuterade
@anths tråd
Kan strid bli rollspel?, som jag tyvärr var den ende som läst. Men jag tycker verkligen att vi fick striden att bli rollspel. Striderna var som sagt långa och beskrivande, men de var otroligt intressanta och spännande. Vi jobbade väldigt mycket att beskriva hur striden var, hur den kändes, vad som hände, snarare än hur den såg ut. Faktiska handlingar, alltså enskilda hugg och stötar, kristalliserades i de viktiga situationerna när det var avgörande, men under stridens lopp jobbade vi på en annan nivå. Jag tycker att vi fick till strider som inte var cinematiska, utan litterära. Riktigt bra fajter, men de bestod av tekniker, kämpande viljor, känslor och attityder snarare än hugg och stötar.
Vi fick se hur Ah-Muy utvecklades genom sättet hon stred på, från okontrollerad känslosam bondtös till kallt beräknande pirat. Och kapten Van der Beek likadant, från hans relativt eleganta fäktkonst som hollänsk marinkapten till hans totala besatthet och frustration när dolken fått sitt grepp om honom. Den sista striden var lång. Den måste ha tagit nästan en halvtimme att spela igenom, från skeppsstrid till envig på Dou-Muys skepp, men den känslomässiga resan som Dou-Muy själv genomgick under striden var ståryguld. I början var hon rädd för dolken och trodde att den kommit för att göra slut på henne. Hon skickade sina skepp för att hålla Van der Beek borta från henne, men det hjälpte inte. I slutet, i duellen, när alla holländarna var döda och hennes mannar omringade dem så sade hon åt dem att inte lägga sig i, och i den sista brottningen, där de rullade runt på däck, där alla andra vapen, hennes pistol, hans sabel, hennes kniv, hade fallit bort och det bara var de två och dolken, då log hon. Så jävla mycket ståry i den fajtscenen! Jag har inte spelat strid på det här sättet förut, och det var verkligen gripande. Stort tack till Bunny och Per för en toppenomgång!