Ond bråd död
Swashbuckler
Skulle svara Brexittråden men jag råkade komma rätt långt från ämnet och det blev en sorts sammanfattning av mina tankar kring samtiden, så jag postar i en egen tråd istället:
Äntligen har ett land visat lite bollar och lämnat det socialistiska elitprojektet. Svensk media lever förstås upp till alla förväntningar och mer där till med vinklande och hat. De väljer att fokusera på vad det kan vara för fel på folket som inte röstar rätt. Första teorin är förstås att britterna är rasister eftersom Ukip, som är hatad av svensk media, varit drivande i frågan. Bra läge att dra alla över en kam då, särskilt när man får tillfälle att ropa "rasist".
Någon tänker lite längre. Kanske Britter är dumma i huvudet. Kanske de nu googlar efter "vad är EU" och ångrar sig. Så måste det vara förstås, de flesta var ju arbetarklass och såna har ju media ett genuint förakt för. Låt oss göra en nyhet av icke-nyheten att många vill ha en ny omröstning!
Sen kommer några med förklaringen att det hela bara var en barnslig protest. Britterna är egentligen missnöjda med sina egna liv och förstås lite smårasistiska som tror att ett inflöde av billig arbetskraft skulle påverka deras jobbmöjligheter och löner. Men det är bara en protest och inget som de egentligen tycker. En kombination av förklaringen att de är rasister och dumma i huvudet alltså.
Som läsare hade man kanske önskat att media istället för att driva politik erbjöd information om vad britterna egentligen var missnöjda med. Vilka brister är det som EU har som gör att någon skulle vilja lämna? Men så arbetar inte svenska journalister. Den nära fullkomliga makt de besitter vilar på kontroll över ordet och debatten, samt deras sammanhållning. Så länge de håller ihop så har de mer makt än partierna. De har alltid haft möjligheten att påverka genom drevande, och vinklingar, men när de fick den politiska korrektheten som vapen gick allt överstyr.
Den politiska korrekthetens intåg har skett i stort sett alla västerländska länder, men orsaken är inte helt klar. Frankfurtskolan spelar förstås en stor roll, men är i sig bara en del av den relativisering som skedde under 1900-talet inom i stort sett alla områden.
Tron på marxismen började bli allt mera ansträngd och som goda troende ville marxisterna inte ge upp utan försöka omformulera sin ideologi. Dels hade kommunismens misslyckande börjat visa sig allt mer fruktansvärd och dels firade kapitalismen allt större framgångar, med följd att den konflikt mellan klasser som ideologin vilade på var på väg att försvinna. Socialismen är, till skillnad från liberalismen och konservatismen, en ideologi om kamp som behöver en fiende, någon att krossa. Det kan kallas för hatideologi om man så vill. Därför fanns ett behov av att omformulera sig och hitta nya närliggande konflikter och att hitta nya kategorier av människor att attackera eller försvara.
Den politiska korrektheten drevs på av dessa nya-vänster-aktivister som nu slutade tala om klasskamp och istället talade om utsatta grupper och de rikas ansvar. Men någonstans började det gå fel. Begrepp som t.ex. rasism började breddas för att inkludera allt mer, då det var ett utmärkt angrepp då i stort sett alla såg rasism som något väldigt otrevligt. När konflikten mellan borgare och vänster nu var undanröjd lades allt fler detaljer till i den politiska korrektheten. Saker som alla kunde hålla med om. Vänstern hade ju omvärderat demokratin, miljöproblemen var i ropet, feminismen vann fler anhängare och så vidare. Problemet var att det inte fanns någon som sa emot, den nya vänsterns åsikter delades av liberalerna och den politiska korrektheten kunde bli vår dominerande ideologi. En ideologi så lömsk att de flesta inte ens var medvetna om att de tillhörde den.
Den politiska korrektheten började ju bra och var rimlig, annars hade den ju inte varit korrekt så att säga. Men den hade också en baksida. Dess skuldbeläggande och det faktum att den gärna ville dela upp människor i goda eller onda, vi och dom, nu när den var oemotsagd. Här kommer media in i bilden på allvar. Deras position som förmedlare av information var perfekt för att ta makt med hjälp av denna nya ideologi. Och eftersom både höger och vänster var överens om dess förträfflighet så blev det sällan konflikter mellan olika medieaktörer. Bara i de fall där det fanns en intressekonflikt som t.ex. i fallet feminism kunde det bli en diskussion.
Paradoxalt nog så började problemen på riktigt allvar först i och med att internet dök upp. Nu var plötsligt informationsmonopolet brutet och dessutom kunde man vara anonym, vilket öppnade för kritik mot den dominerande ideologin som man inte kunde angripa annars utan att bli en paria. Den makt som media besatt var av den typ man måste bruka för att behålla. Media reagerade därför instinktivt och slöt sig samman och blev än mer hetsande mot dissidenter. Den politiska korrektheten hade förstås även innan varit förtryckande, men nu blev det rent fanatiskt.
I ljuset av detta kan man förstå varför svensk media reagerar så i panik över Brexit. Det är som om de personligen blivit angripna, så kränkta är de. De har aldrig tidigare mött riktigt motstånd och dessutom förlorat. De reagerar därför som ett barn. De inser att loppet snart är kört och blir allt mer desperata i sina "analyser". De är dock de flesta fast i lögnens garn och kan inte byta fot utan att förlora allt.
Samhället, inte bara det svenska, har fått en ny front efter år av samförstånd. Borgare och socialister har käblatt om detaljer om skatten ska vara 50% eller 51% eller om en extra pappamånad behövs eller inte. Ett spel för gallerierna, av de som redan nått dit de ville komma. Sossarna har för länge sedan nått sina mål och då de ändrat uppfattning om marknadsekonomins välsignelser så har inte borgarna något just att invända emot. Borgarna som dessutom i sin tur anammat mycket av sossarnas sociala idéer. Det faktum att borgarna i och med DÖ dessutom låter sossarna vara i regering hellre än att kräva inflytande själva är ett synnerligen vidrigt exempel på detta.
Men istället har nu en konflikt mellan eliten - media och politiker främst - och folket smygit fram om denna politiska korrekthet med invandringen i fokus. Nationalismen har till sist vaknat så sakteliga efter att ha legat bortglömd i en evighet. Konservatismen kanske också vaknat till lite.
Men svensken har glömt bort hur man är nationalistisk. Nationalismen har varit synonym för rasism så länge och eliten har högljutt hävdat att det inte ens finns någon svensk kultur att svensken är ytterst osäker på vart han ska hä sig. Men någon form av nationalism måste ett land ha, så att man inte blir helt självutplånande och gränslös. Jag hade aldrig gissat att det skulle bli nationalismen som skulle stå på ena sidan i politikens ny uppdelning för 10 år sedan. Snarare hade jag väl gissat på att liberalismen skulle säga stopp till sist. Det var inte ens nära.
Denna extrema polarisering får media att genast placera brexit i fiende facket. Ett nederlag för "de goda". Samtidigt blir Brexit också en seger för "folket" bara genom att medias reaktion, precis som de själva dragit upp gränsen till riksdagspartierna utom SD och sammanfört dem som "sjuklövern". Tillsammans drar man så upp det nya slagfältet av vänner och fiender med en del rätt bisarra resultat. Feminismen - som ju blivit moraliskt bankrutt av att hetsa mot mansplaining och patrialkal snöplogning samtidigt som de blundat för islam - och islamister hamnar på samma sida, den vänster som tidigare protesterade med våld mot globalisering protesterar nu mot Brexit och försvarar EU. På andra sidan sker provokativa pridetåg i invandrarområden för att lyfta fram HBTQ-rörelsens hyckleri, trots att en del homo-kritiska också sällat sig till samma sida. Sverige har aldrig upplevt en galnare tid.
De bisarra konstellationerna beror på att den politiska korrektheten hela tiden varit en hemlig, omedveten ideologi, medan "populismen" är en yrvaken nationalism som inte riktigt vet var den står. Nationalism är dock trots allt en en gång i tiden genom tänkt ideologi, medan politisk korrekthet antagligen är en tillfällig gäst som kanske snart splittras upp i höger och vänster. Troligare är nog att den till sist bara faller sönder helt när den exponeras och att höger och vänster bara behåller mindre delar av ideologin. Det är en ideologi som är ytterst inkonsekvent, med inbyggda motsägelser och grupperingar som inte borde fungera tillsammans egentligen.
Gällande nationalismen så bör sägas att jag talar om den i dess mest diffusa och grundläggande form och inte den stolta flaggviftande varianten, även om den sortens nationalister också finns. Det är den sökande människans nationalism. Det är snarare människor som vänder sig till nationalismen och frågar: "Vem har rätt till ett land." "Hur kan en nation hålla samman och behålla tillit mellan människor?" "vilken rätt har jag till min kultur och vad är denna kultur?" "Vilka krav kan man ställas på vår nation?" Det är alltså de ytterst grundläggande frågorna som blivit aktuella med invandringen.
Det är intressant att se hur det här slutar, jag är övertygad om att politiska korrektheten kommer förlora, men jag är inte säker hur. På ett plan finns ett behov av erkännande, men eftersom det är eliten som har den största kontrollen över informationen så är det inte säkert att det tar den vägen. De kan försöka att undvika ansvar (det faktum att Löfven med fler är så förtjust i det ordet får mig att tro att de kommer undvika att ta ansvar in i det sista) och bara tala om situationen som en katastrof. Den politiska korrektheten kommer kallas för en socialpsykologisk epedemi och att det var något man inte kunde råda över, som en naturkatastrof. Ingen är skyldig. Det fina med denna utväg är att eliten då är offer, vilket ju är en av de heliga kasterna inom den politiska korrektheten. Precis som man blir en vettvilling om man inte haft nog med fritidsgårdar när man växte upp och därför ska få hjälp så behöver eliten också hjälp. De är inte ansvariga för sina handlingar, stackarna.
En annan intressant utväg om de lyckas någorlunda behålla makten över debatten är tystnaden. Helt utan diskussion byter de riktning. En uttalade eller outtalad överenskommelse med media om att inte kritisera så skrider de till verket. Detta har egentligen redan skett när man i början av året (eller om det var tidigare) plötsligt gick från "mitt Europa bygger inte murar" och "det finns inget tak" till att strama åt invandringspolitiken en del. Särskilt intressant var hanteringen av möjligheten till ålderstester. Från att varit en omöjlighet så bytte media plötsligt fot som en följsam dansare efter att regeringen gått ut med förändringar och talade om hur man nu kunde använda en ny metod för att testa ålder.
Det är förstås möjligt att det blir någon scape goat istället. Att media, som ju har den viktiga makten här, angriper sina gamla politikerkompisar och drevar mot dem för att rädda sig själva. Det borde inte vara sannolikt då det kan slå tillbaka och att medias trovärdighet är alldeles för låg sedan deras mörkanden och vinklanden blivit synligt. Men med tanke på hur DN försökte flytta fokus från sitt mörkande av sexövergreppen i Stockholm med att berätta om att Putin har en trollarmé som sprider lögner på nätet, så är de tydligen inte alltid rationella.
Troligen kan inte detta lyckas utan att kritikerna hinner bli allt för många och arga för att man ska kunna smyga undan. Media har ju redan problem med lönsamheten och om detta skulle innebära indragna bidrag utöver förlorade kunder så är det nog slut med dem. Statsmedia är i en än svettigare position om/när det vänder. Att de sprider propaganda för skatte- och licens-pengar kommer inte ses med blida ögon. De kommer nog bli försvinnande små även om de kanske inte läggs ned helt.
Partierna kommer nog gallras rejält. De har sedan länge tappat sin förankring till väljarna. De skriver upp sina kompisar på partilistorna i den ordning de önskar, med en rent hånfullt symbolisk möjlighet för väljarna att påverka. Politikernas lojalitet är till partiet och inte till väljarna eftersom deras goda inkomster och lönsamma vänskapskorruption beror på att partiet väljer dem, medan väljarna bara röstar på parti. Detta har ju blivit väldigt tydligt vid budgetomröstningar efter DÖ och MPs episka svek. Glappet mellan folket och makten är en av de stora orsakerna till "populismens" framväxt lite överallt.
Jag tror KD, FP och MP kommer att försvinna, kanske redan i nästa val. MP för sina rent komiska svek, allmänna inkompetens och islamism, och KD och FP på grund av sin fullständiga irrelevans och att stödröstande blir meningslöst med ett stort SD. KD kunde kanske räddat sig kvar tidigare om de kopierat SD mer, men de fegade ur och nu är det försent. Kvar i partiet är bara väljare som tror på den humanistiska stormakten, övriga har redan lämnat. C verkar på något obegripligt vis lyckas vinna väljare, kanske för att de står som ett invandrarvänligt alternativ för borgare medan KD och FP helt saknar profil och relevans. V har vunnit på att slippa ansvar och vinner nog rösterna som MP tappar, och det behövs nog alltid ett vänsteralternativ politiken. M och S överlever på storlek. Hur M kan förlåtas för DÖ är mig fullständigt främmande, men för vissa är kanske lägre skatter viktigare än allt annat. S är som de flesta partier helt urvattnat på kompetens och vilja, men det märks mer på ett regeringsparti än låtsasoppositionen. Jag är övertygad om att denna urvattning beror på den förlorade kontakten med väljarna och på att man redan uppnått det man ville. Viljan är borta men lusten efter pengar är kvar, med följd att politikerna består av ja-sägare och karriärister. Kompetens ses som ett hot av dessa. Demokratin måste repareras och jag tror att i längden måste de gamla partierna bytas ut.
Men låt oss då till sist tala om invandrarna. Jag ska uttrycka mig snällt för att inte trigga någon av forumet många SJW. Mångkulturen har inte riktigt levt upp till förväntningarna. Den extrema lönsamheten som media och politiker pratade om visade sig vara... inte helt sann. Det borde ju säga sig själv att importera arbetslöshet inte kan vara lönsamt någonsin. Men visst, några trodde väl att de skulle hitta jobb trots teknikutvecklingen och utbildningskraven. Nu är nog de flesta med på att det inte blev så. Dessutom har vi den minst effektiva asylmottagningen i historien. Med "barn" som får special boenden för en förmögenhet m.m. Låt oss bara säga att ekonomiskt är det en stor förlust och att argument om att göra om landet till ett låglöneland är fullständigt hjärndöda. Vi blir fattigare.
Som en chock för de flesta kom också den våg av sexövergrepp som invandringen fört med sig. Att de går så metodiskt och hänsynslöst tillväga var inte väntat. Jag tror att det var i samband med detta som en del människor började fundera över vad svensk kultur är. Helt klart kändes inte det här som klassiskt svenskkultur, och det var nog ett uppvaknande för fler än mig. Man påmindes även om att feminister kallat svensk kultur för våldtäktskultur. Feminismens dikeskörningar gjorde sig åter påmind, och deras tystnad om sexövergreppen var väntad.
Det här är ett bra tillfälle att säga "Dock måste man komma ihåg att det inte är alla invandrare...". Så att alla är på det klara med den självklarheten. Men det tänker jag inte säga. Inte för att det inte är sant (oops), utan för att det är så politisk korrekthet fungerar. Man internaliserar dessa normer om hur man ska prata så det blir rent tvångsmässigt. Om jag talar om t.ex. invandrares brott så måste jag lägga till en liten klausul om att detta inte är en generell regel att invandrare gör så. Det behöver jag inte göra om jag talar om säg, en amerikan. Då är det nästan påbjudet att säga något om hur korkade eller vapenkåta de är om det är ämnet.
Detta är en ny aspekt av politisk korrekthet som närmast mind virus och inte ideologi. Om den har sådan kontroll på hur vi pratar, hur påverkar det hur vi tänker då? För språket är ju en nödvändighet för tankar mer eller mindre. En annan sida är varför har politisk korrekthet denna funktion, vad gör den nödvändig? Jag tror att den beror på vår oro över att uppfattas som rasister att vi därför tvingas lägga till den lilla klausulen. Men varför känner vi så? Jag tror att det beror på två saker, dels att vi känner samhällets tvång mot vad vi får säga, men också vår medvetenhet om (oavsett om det stämmer eller ej) att invandrare i det här fallet är mer benägna till handlingen än andra, vilket får oss att snabbt bryta in och stoppa oss själva med bisatsen. Det är en skrämmande tanke, att vi skulle vara hjärntvättade och att vi själva hela tiden upprätthåller de här föreställningarna. Detta är alltså en ideologi som skapat ett övervakningssamhälle där medborgarna övervakar sig själva! Där ytterst viktig att försöka bryta dessa mönster.
Men åter till invandrarna. De innebär kostnader och tydligen också sexuella övergrepp i sån skala att badhus måste stängas eller övervakas. Även de flesta andra brott är invandrare överrepresenterade inom, men det vet jag inte om alla accepterat än. Vi har fått no-go-zoner och ett ökat våld och minskad trygghet. Därtill sker en väldig belastning på samhällets institutioner av mängden människor som till kommit. Det drabbar sjukvård, arbetsförmedling m.m. Många upplever också ett missnöje med att den skatt man betalar in går till främmande människor som man inte delar kultur eller värderingar med, och som dessutom inte själva bidragit till pension m.m. Dessutom så ser man hur dessa främlingar kostas på och ges förtur medan man själv kanske är arbetslös och har en gammal mamma som bor på ett snålt ålderdomshem. Kanske man t o m funderar över om det verkligen är rättvist med alla dessa "barn" och kostar enorma summor. Man funderar också på hur mycket av de skattepengar man betalat in som går ner i fickan på personer som Bert Karlsson. Kanske oro över islamismen som ökar i landet.
Vi har ständigt hört från eliten hur viktigt det är att bekämpa rasism i samhället och hur mycket pengar som satsas på anti-rasistprojekt. Nu är alltså eliten på god väg att skapa denna rasism i sin renaste mest hatiska form. Inte den strukturella rasism som vill ha folk anställda som kan svenska eller inte känner sig helt bekväm när hon möter invandrare, utan den sort som bygger på hat.
Tänk er ett Sverige i framtiden som har blivit fattigare. Lägre löner. Statsskuld för att betala invandringen. Nya inkompatibla kulturer och värderingar som gjort den gamla tilliten som bortblåst. Ökad kriminalitet och organiserad brottslighet. Inte särskilt annorlunda från nu, men när människor hunnit sätta sig in i och tänkt över situationen. Människor som också minns en gyllene ålder innan invandringen då allt var bättre. Mitt ibland dessa svenskar bor invandrarna, de som orsakat allt detta. Som dessutom fick och kanske får fördelar framför den egna befolkning. Må vara att de inte var de som fattade de vansinniga besluten, men likväl är de i människors ögon Orsaken till försämringen. Varje kontakt med invandrare oavsett karaktär, blir en påminnelse om vad man förlorat och varför. Jag kan inte tänka mig ett bättre upplägg för ett inbördeskrig. Detta är vad eliten verkar vilja uppnå. Det är den mörkaste sidan av det fullständiga dårskap som den politiska korrektheten innebär.
Jag tror egentligen inte att det blir ett svenskt Rwanda. Svenskarna har nog inte rätt kynne för att mörda sina grannar. Men att det kommer bli konflikter och våldsdåd ser jag som ofrånkomligt. Det blir ett samhälle med stora slitningar. Å andra sidan kanske man skulle sagt samma sak om Hutu.
[Rant]
Det känns bara så otroligt onödigt och idiotiskt att man vill gråta. Den värsta tiden är nu när det äntligen börjar ske en vändning,men där rena idiotier ändå får fortgå utan at någon tar ansvar. Det förstås redan försent så det kanske kvittar egentligen.De ensamkommande barnen och kostnaden kring det spektaklet är förstås det mest uppenbart sinnessjuka, Eller kryssaren som ska användas som flyktingboende i Härnösand. Det är så vansinnigt att det inte hade fungerat i en lökig sci fi serie. Man skulle stänga av avsnittet och muttra att "Det där är för overkligt, så där dum kan man inte vara". Men det som skruvar upp allt till hysterisk nivå för mig är hur media och politiker låtsas som ingenting eller gör saker som får en att undra om de bara trollar. De lallar på som om inget hänt och som om charaden inte är genomskådad sen länge. Statsministern som är pinsammare än Juholt och en uppenbar puppet talar om "ansvar". Ormen Lill-frippe som kritiserar regeringens politik som om han inte själv satt i regeringen (det är antagligen rekordet). Borgarna låtsas som att de är i opposition trots att alla vet att det är de som håller regeringen under armarna. Situationen beskrivs som en "utmaning". Det var en så bra idé att ta från biståndet för att betala invandringen att man nu också mutar sig till en plats i säkerhetsrådet med biståndspengar. "En stor seger" kallar media och politiker skandalen! Man blir yr när man börjar tänka på allt det här. Polisen bemöter stenkastare och bileldare med att bjuda på kaffe. GAAAAH! De vill inte provocera... Men visst, en del saker är så galna att de blir roliga på det där skratta och gråta samtidigt sättet. Som Arnstad i Danmark(The office cringe-roligt förvisso) eller ensamkommande på bild i barnsituationer.
[/rant]
Känns bättre nu. Ska posta lite bilder på ensamkommande barn också så det blir lite lättsammare.
Äntligen har ett land visat lite bollar och lämnat det socialistiska elitprojektet. Svensk media lever förstås upp till alla förväntningar och mer där till med vinklande och hat. De väljer att fokusera på vad det kan vara för fel på folket som inte röstar rätt. Första teorin är förstås att britterna är rasister eftersom Ukip, som är hatad av svensk media, varit drivande i frågan. Bra läge att dra alla över en kam då, särskilt när man får tillfälle att ropa "rasist".
Någon tänker lite längre. Kanske Britter är dumma i huvudet. Kanske de nu googlar efter "vad är EU" och ångrar sig. Så måste det vara förstås, de flesta var ju arbetarklass och såna har ju media ett genuint förakt för. Låt oss göra en nyhet av icke-nyheten att många vill ha en ny omröstning!
Sen kommer några med förklaringen att det hela bara var en barnslig protest. Britterna är egentligen missnöjda med sina egna liv och förstås lite smårasistiska som tror att ett inflöde av billig arbetskraft skulle påverka deras jobbmöjligheter och löner. Men det är bara en protest och inget som de egentligen tycker. En kombination av förklaringen att de är rasister och dumma i huvudet alltså.
Som läsare hade man kanske önskat att media istället för att driva politik erbjöd information om vad britterna egentligen var missnöjda med. Vilka brister är det som EU har som gör att någon skulle vilja lämna? Men så arbetar inte svenska journalister. Den nära fullkomliga makt de besitter vilar på kontroll över ordet och debatten, samt deras sammanhållning. Så länge de håller ihop så har de mer makt än partierna. De har alltid haft möjligheten att påverka genom drevande, och vinklingar, men när de fick den politiska korrektheten som vapen gick allt överstyr.
Den politiska korrekthetens intåg har skett i stort sett alla västerländska länder, men orsaken är inte helt klar. Frankfurtskolan spelar förstås en stor roll, men är i sig bara en del av den relativisering som skedde under 1900-talet inom i stort sett alla områden.
Tron på marxismen började bli allt mera ansträngd och som goda troende ville marxisterna inte ge upp utan försöka omformulera sin ideologi. Dels hade kommunismens misslyckande börjat visa sig allt mer fruktansvärd och dels firade kapitalismen allt större framgångar, med följd att den konflikt mellan klasser som ideologin vilade på var på väg att försvinna. Socialismen är, till skillnad från liberalismen och konservatismen, en ideologi om kamp som behöver en fiende, någon att krossa. Det kan kallas för hatideologi om man så vill. Därför fanns ett behov av att omformulera sig och hitta nya närliggande konflikter och att hitta nya kategorier av människor att attackera eller försvara.
Den politiska korrektheten drevs på av dessa nya-vänster-aktivister som nu slutade tala om klasskamp och istället talade om utsatta grupper och de rikas ansvar. Men någonstans började det gå fel. Begrepp som t.ex. rasism började breddas för att inkludera allt mer, då det var ett utmärkt angrepp då i stort sett alla såg rasism som något väldigt otrevligt. När konflikten mellan borgare och vänster nu var undanröjd lades allt fler detaljer till i den politiska korrektheten. Saker som alla kunde hålla med om. Vänstern hade ju omvärderat demokratin, miljöproblemen var i ropet, feminismen vann fler anhängare och så vidare. Problemet var att det inte fanns någon som sa emot, den nya vänsterns åsikter delades av liberalerna och den politiska korrektheten kunde bli vår dominerande ideologi. En ideologi så lömsk att de flesta inte ens var medvetna om att de tillhörde den.
Den politiska korrektheten började ju bra och var rimlig, annars hade den ju inte varit korrekt så att säga. Men den hade också en baksida. Dess skuldbeläggande och det faktum att den gärna ville dela upp människor i goda eller onda, vi och dom, nu när den var oemotsagd. Här kommer media in i bilden på allvar. Deras position som förmedlare av information var perfekt för att ta makt med hjälp av denna nya ideologi. Och eftersom både höger och vänster var överens om dess förträfflighet så blev det sällan konflikter mellan olika medieaktörer. Bara i de fall där det fanns en intressekonflikt som t.ex. i fallet feminism kunde det bli en diskussion.
Paradoxalt nog så började problemen på riktigt allvar först i och med att internet dök upp. Nu var plötsligt informationsmonopolet brutet och dessutom kunde man vara anonym, vilket öppnade för kritik mot den dominerande ideologin som man inte kunde angripa annars utan att bli en paria. Den makt som media besatt var av den typ man måste bruka för att behålla. Media reagerade därför instinktivt och slöt sig samman och blev än mer hetsande mot dissidenter. Den politiska korrektheten hade förstås även innan varit förtryckande, men nu blev det rent fanatiskt.
I ljuset av detta kan man förstå varför svensk media reagerar så i panik över Brexit. Det är som om de personligen blivit angripna, så kränkta är de. De har aldrig tidigare mött riktigt motstånd och dessutom förlorat. De reagerar därför som ett barn. De inser att loppet snart är kört och blir allt mer desperata i sina "analyser". De är dock de flesta fast i lögnens garn och kan inte byta fot utan att förlora allt.
Samhället, inte bara det svenska, har fått en ny front efter år av samförstånd. Borgare och socialister har käblatt om detaljer om skatten ska vara 50% eller 51% eller om en extra pappamånad behövs eller inte. Ett spel för gallerierna, av de som redan nått dit de ville komma. Sossarna har för länge sedan nått sina mål och då de ändrat uppfattning om marknadsekonomins välsignelser så har inte borgarna något just att invända emot. Borgarna som dessutom i sin tur anammat mycket av sossarnas sociala idéer. Det faktum att borgarna i och med DÖ dessutom låter sossarna vara i regering hellre än att kräva inflytande själva är ett synnerligen vidrigt exempel på detta.
Men istället har nu en konflikt mellan eliten - media och politiker främst - och folket smygit fram om denna politiska korrekthet med invandringen i fokus. Nationalismen har till sist vaknat så sakteliga efter att ha legat bortglömd i en evighet. Konservatismen kanske också vaknat till lite.
Men svensken har glömt bort hur man är nationalistisk. Nationalismen har varit synonym för rasism så länge och eliten har högljutt hävdat att det inte ens finns någon svensk kultur att svensken är ytterst osäker på vart han ska hä sig. Men någon form av nationalism måste ett land ha, så att man inte blir helt självutplånande och gränslös. Jag hade aldrig gissat att det skulle bli nationalismen som skulle stå på ena sidan i politikens ny uppdelning för 10 år sedan. Snarare hade jag väl gissat på att liberalismen skulle säga stopp till sist. Det var inte ens nära.
Denna extrema polarisering får media att genast placera brexit i fiende facket. Ett nederlag för "de goda". Samtidigt blir Brexit också en seger för "folket" bara genom att medias reaktion, precis som de själva dragit upp gränsen till riksdagspartierna utom SD och sammanfört dem som "sjuklövern". Tillsammans drar man så upp det nya slagfältet av vänner och fiender med en del rätt bisarra resultat. Feminismen - som ju blivit moraliskt bankrutt av att hetsa mot mansplaining och patrialkal snöplogning samtidigt som de blundat för islam - och islamister hamnar på samma sida, den vänster som tidigare protesterade med våld mot globalisering protesterar nu mot Brexit och försvarar EU. På andra sidan sker provokativa pridetåg i invandrarområden för att lyfta fram HBTQ-rörelsens hyckleri, trots att en del homo-kritiska också sällat sig till samma sida. Sverige har aldrig upplevt en galnare tid.
De bisarra konstellationerna beror på att den politiska korrektheten hela tiden varit en hemlig, omedveten ideologi, medan "populismen" är en yrvaken nationalism som inte riktigt vet var den står. Nationalism är dock trots allt en en gång i tiden genom tänkt ideologi, medan politisk korrekthet antagligen är en tillfällig gäst som kanske snart splittras upp i höger och vänster. Troligare är nog att den till sist bara faller sönder helt när den exponeras och att höger och vänster bara behåller mindre delar av ideologin. Det är en ideologi som är ytterst inkonsekvent, med inbyggda motsägelser och grupperingar som inte borde fungera tillsammans egentligen.
Gällande nationalismen så bör sägas att jag talar om den i dess mest diffusa och grundläggande form och inte den stolta flaggviftande varianten, även om den sortens nationalister också finns. Det är den sökande människans nationalism. Det är snarare människor som vänder sig till nationalismen och frågar: "Vem har rätt till ett land." "Hur kan en nation hålla samman och behålla tillit mellan människor?" "vilken rätt har jag till min kultur och vad är denna kultur?" "Vilka krav kan man ställas på vår nation?" Det är alltså de ytterst grundläggande frågorna som blivit aktuella med invandringen.
Det är intressant att se hur det här slutar, jag är övertygad om att politiska korrektheten kommer förlora, men jag är inte säker hur. På ett plan finns ett behov av erkännande, men eftersom det är eliten som har den största kontrollen över informationen så är det inte säkert att det tar den vägen. De kan försöka att undvika ansvar (det faktum att Löfven med fler är så förtjust i det ordet får mig att tro att de kommer undvika att ta ansvar in i det sista) och bara tala om situationen som en katastrof. Den politiska korrektheten kommer kallas för en socialpsykologisk epedemi och att det var något man inte kunde råda över, som en naturkatastrof. Ingen är skyldig. Det fina med denna utväg är att eliten då är offer, vilket ju är en av de heliga kasterna inom den politiska korrektheten. Precis som man blir en vettvilling om man inte haft nog med fritidsgårdar när man växte upp och därför ska få hjälp så behöver eliten också hjälp. De är inte ansvariga för sina handlingar, stackarna.
En annan intressant utväg om de lyckas någorlunda behålla makten över debatten är tystnaden. Helt utan diskussion byter de riktning. En uttalade eller outtalad överenskommelse med media om att inte kritisera så skrider de till verket. Detta har egentligen redan skett när man i början av året (eller om det var tidigare) plötsligt gick från "mitt Europa bygger inte murar" och "det finns inget tak" till att strama åt invandringspolitiken en del. Särskilt intressant var hanteringen av möjligheten till ålderstester. Från att varit en omöjlighet så bytte media plötsligt fot som en följsam dansare efter att regeringen gått ut med förändringar och talade om hur man nu kunde använda en ny metod för att testa ålder.
Det är förstås möjligt att det blir någon scape goat istället. Att media, som ju har den viktiga makten här, angriper sina gamla politikerkompisar och drevar mot dem för att rädda sig själva. Det borde inte vara sannolikt då det kan slå tillbaka och att medias trovärdighet är alldeles för låg sedan deras mörkanden och vinklanden blivit synligt. Men med tanke på hur DN försökte flytta fokus från sitt mörkande av sexövergreppen i Stockholm med att berätta om att Putin har en trollarmé som sprider lögner på nätet, så är de tydligen inte alltid rationella.
Troligen kan inte detta lyckas utan att kritikerna hinner bli allt för många och arga för att man ska kunna smyga undan. Media har ju redan problem med lönsamheten och om detta skulle innebära indragna bidrag utöver förlorade kunder så är det nog slut med dem. Statsmedia är i en än svettigare position om/när det vänder. Att de sprider propaganda för skatte- och licens-pengar kommer inte ses med blida ögon. De kommer nog bli försvinnande små även om de kanske inte läggs ned helt.
Partierna kommer nog gallras rejält. De har sedan länge tappat sin förankring till väljarna. De skriver upp sina kompisar på partilistorna i den ordning de önskar, med en rent hånfullt symbolisk möjlighet för väljarna att påverka. Politikernas lojalitet är till partiet och inte till väljarna eftersom deras goda inkomster och lönsamma vänskapskorruption beror på att partiet väljer dem, medan väljarna bara röstar på parti. Detta har ju blivit väldigt tydligt vid budgetomröstningar efter DÖ och MPs episka svek. Glappet mellan folket och makten är en av de stora orsakerna till "populismens" framväxt lite överallt.
Jag tror KD, FP och MP kommer att försvinna, kanske redan i nästa val. MP för sina rent komiska svek, allmänna inkompetens och islamism, och KD och FP på grund av sin fullständiga irrelevans och att stödröstande blir meningslöst med ett stort SD. KD kunde kanske räddat sig kvar tidigare om de kopierat SD mer, men de fegade ur och nu är det försent. Kvar i partiet är bara väljare som tror på den humanistiska stormakten, övriga har redan lämnat. C verkar på något obegripligt vis lyckas vinna väljare, kanske för att de står som ett invandrarvänligt alternativ för borgare medan KD och FP helt saknar profil och relevans. V har vunnit på att slippa ansvar och vinner nog rösterna som MP tappar, och det behövs nog alltid ett vänsteralternativ politiken. M och S överlever på storlek. Hur M kan förlåtas för DÖ är mig fullständigt främmande, men för vissa är kanske lägre skatter viktigare än allt annat. S är som de flesta partier helt urvattnat på kompetens och vilja, men det märks mer på ett regeringsparti än låtsasoppositionen. Jag är övertygad om att denna urvattning beror på den förlorade kontakten med väljarna och på att man redan uppnått det man ville. Viljan är borta men lusten efter pengar är kvar, med följd att politikerna består av ja-sägare och karriärister. Kompetens ses som ett hot av dessa. Demokratin måste repareras och jag tror att i längden måste de gamla partierna bytas ut.
Men låt oss då till sist tala om invandrarna. Jag ska uttrycka mig snällt för att inte trigga någon av forumet många SJW. Mångkulturen har inte riktigt levt upp till förväntningarna. Den extrema lönsamheten som media och politiker pratade om visade sig vara... inte helt sann. Det borde ju säga sig själv att importera arbetslöshet inte kan vara lönsamt någonsin. Men visst, några trodde väl att de skulle hitta jobb trots teknikutvecklingen och utbildningskraven. Nu är nog de flesta med på att det inte blev så. Dessutom har vi den minst effektiva asylmottagningen i historien. Med "barn" som får special boenden för en förmögenhet m.m. Låt oss bara säga att ekonomiskt är det en stor förlust och att argument om att göra om landet till ett låglöneland är fullständigt hjärndöda. Vi blir fattigare.
Som en chock för de flesta kom också den våg av sexövergrepp som invandringen fört med sig. Att de går så metodiskt och hänsynslöst tillväga var inte väntat. Jag tror att det var i samband med detta som en del människor började fundera över vad svensk kultur är. Helt klart kändes inte det här som klassiskt svenskkultur, och det var nog ett uppvaknande för fler än mig. Man påmindes även om att feminister kallat svensk kultur för våldtäktskultur. Feminismens dikeskörningar gjorde sig åter påmind, och deras tystnad om sexövergreppen var väntad.
Det här är ett bra tillfälle att säga "Dock måste man komma ihåg att det inte är alla invandrare...". Så att alla är på det klara med den självklarheten. Men det tänker jag inte säga. Inte för att det inte är sant (oops), utan för att det är så politisk korrekthet fungerar. Man internaliserar dessa normer om hur man ska prata så det blir rent tvångsmässigt. Om jag talar om t.ex. invandrares brott så måste jag lägga till en liten klausul om att detta inte är en generell regel att invandrare gör så. Det behöver jag inte göra om jag talar om säg, en amerikan. Då är det nästan påbjudet att säga något om hur korkade eller vapenkåta de är om det är ämnet.
Detta är en ny aspekt av politisk korrekthet som närmast mind virus och inte ideologi. Om den har sådan kontroll på hur vi pratar, hur påverkar det hur vi tänker då? För språket är ju en nödvändighet för tankar mer eller mindre. En annan sida är varför har politisk korrekthet denna funktion, vad gör den nödvändig? Jag tror att den beror på vår oro över att uppfattas som rasister att vi därför tvingas lägga till den lilla klausulen. Men varför känner vi så? Jag tror att det beror på två saker, dels att vi känner samhällets tvång mot vad vi får säga, men också vår medvetenhet om (oavsett om det stämmer eller ej) att invandrare i det här fallet är mer benägna till handlingen än andra, vilket får oss att snabbt bryta in och stoppa oss själva med bisatsen. Det är en skrämmande tanke, att vi skulle vara hjärntvättade och att vi själva hela tiden upprätthåller de här föreställningarna. Detta är alltså en ideologi som skapat ett övervakningssamhälle där medborgarna övervakar sig själva! Där ytterst viktig att försöka bryta dessa mönster.
Men åter till invandrarna. De innebär kostnader och tydligen också sexuella övergrepp i sån skala att badhus måste stängas eller övervakas. Även de flesta andra brott är invandrare överrepresenterade inom, men det vet jag inte om alla accepterat än. Vi har fått no-go-zoner och ett ökat våld och minskad trygghet. Därtill sker en väldig belastning på samhällets institutioner av mängden människor som till kommit. Det drabbar sjukvård, arbetsförmedling m.m. Många upplever också ett missnöje med att den skatt man betalar in går till främmande människor som man inte delar kultur eller värderingar med, och som dessutom inte själva bidragit till pension m.m. Dessutom så ser man hur dessa främlingar kostas på och ges förtur medan man själv kanske är arbetslös och har en gammal mamma som bor på ett snålt ålderdomshem. Kanske man t o m funderar över om det verkligen är rättvist med alla dessa "barn" och kostar enorma summor. Man funderar också på hur mycket av de skattepengar man betalat in som går ner i fickan på personer som Bert Karlsson. Kanske oro över islamismen som ökar i landet.
Vi har ständigt hört från eliten hur viktigt det är att bekämpa rasism i samhället och hur mycket pengar som satsas på anti-rasistprojekt. Nu är alltså eliten på god väg att skapa denna rasism i sin renaste mest hatiska form. Inte den strukturella rasism som vill ha folk anställda som kan svenska eller inte känner sig helt bekväm när hon möter invandrare, utan den sort som bygger på hat.
Tänk er ett Sverige i framtiden som har blivit fattigare. Lägre löner. Statsskuld för att betala invandringen. Nya inkompatibla kulturer och värderingar som gjort den gamla tilliten som bortblåst. Ökad kriminalitet och organiserad brottslighet. Inte särskilt annorlunda från nu, men när människor hunnit sätta sig in i och tänkt över situationen. Människor som också minns en gyllene ålder innan invandringen då allt var bättre. Mitt ibland dessa svenskar bor invandrarna, de som orsakat allt detta. Som dessutom fick och kanske får fördelar framför den egna befolkning. Må vara att de inte var de som fattade de vansinniga besluten, men likväl är de i människors ögon Orsaken till försämringen. Varje kontakt med invandrare oavsett karaktär, blir en påminnelse om vad man förlorat och varför. Jag kan inte tänka mig ett bättre upplägg för ett inbördeskrig. Detta är vad eliten verkar vilja uppnå. Det är den mörkaste sidan av det fullständiga dårskap som den politiska korrektheten innebär.
Jag tror egentligen inte att det blir ett svenskt Rwanda. Svenskarna har nog inte rätt kynne för att mörda sina grannar. Men att det kommer bli konflikter och våldsdåd ser jag som ofrånkomligt. Det blir ett samhälle med stora slitningar. Å andra sidan kanske man skulle sagt samma sak om Hutu.
[Rant]
Det känns bara så otroligt onödigt och idiotiskt att man vill gråta. Den värsta tiden är nu när det äntligen börjar ske en vändning,men där rena idiotier ändå får fortgå utan at någon tar ansvar. Det förstås redan försent så det kanske kvittar egentligen.De ensamkommande barnen och kostnaden kring det spektaklet är förstås det mest uppenbart sinnessjuka, Eller kryssaren som ska användas som flyktingboende i Härnösand. Det är så vansinnigt att det inte hade fungerat i en lökig sci fi serie. Man skulle stänga av avsnittet och muttra att "Det där är för overkligt, så där dum kan man inte vara". Men det som skruvar upp allt till hysterisk nivå för mig är hur media och politiker låtsas som ingenting eller gör saker som får en att undra om de bara trollar. De lallar på som om inget hänt och som om charaden inte är genomskådad sen länge. Statsministern som är pinsammare än Juholt och en uppenbar puppet talar om "ansvar". Ormen Lill-frippe som kritiserar regeringens politik som om han inte själv satt i regeringen (det är antagligen rekordet). Borgarna låtsas som att de är i opposition trots att alla vet att det är de som håller regeringen under armarna. Situationen beskrivs som en "utmaning". Det var en så bra idé att ta från biståndet för att betala invandringen att man nu också mutar sig till en plats i säkerhetsrådet med biståndspengar. "En stor seger" kallar media och politiker skandalen! Man blir yr när man börjar tänka på allt det här. Polisen bemöter stenkastare och bileldare med att bjuda på kaffe. GAAAAH! De vill inte provocera... Men visst, en del saker är så galna att de blir roliga på det där skratta och gråta samtidigt sättet. Som Arnstad i Danmark(The office cringe-roligt förvisso) eller ensamkommande på bild i barnsituationer.
[/rant]
Känns bättre nu. Ska posta lite bilder på ensamkommande barn också så det blir lite lättsammare.