Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,606
The Devil in Iron (1934)
Conan blir så fulkåt att det är känt över Hyboriens länder. Det är novellens start. Vaffan.
Rimligt omslag ändå. Conan slåss mot ännu en jätteorm i denna novell. Men jag gillar nog den andra bilden bättre. Mer avslappnad, mindre klyschig. Sekunderna efter ormduellen, istället för mitt i den.
Dä plått
Conan har lyckats bli chef över ett gäng stråtrövare som kallas kozaki - alltså kosacker. Men det gillar förstås inte företrädarna för imperiet Turan som får stå ut med allehanda räder och överfall. De skaffar sig en plan för att lura Conan ut till den öde ön Xapur i enrum och där ha ihjäl honom.
Men det de inte vet är att det i novellens första kapitel dök upp en oskyldig förbipasserande på Xapur som råkade väcka en uråldrig ondska där bland öns många ruiner. Demonen Khosatral Khel rör sig bland skuggorna och hans onda krafter väcker en dömd tidsålder till liv. Så när Conan dyker upp är det till en plats där luften är tung av svartkonst, mörker och ondska.
Lovecraft? Lovecraft!
Det här är nog den mest lovecraftska Conan jag läst. Inte bara det uppenbara i det att Dagon både nämns och har ett kungarike, utan också i strukturen. När Conan promenerar runt i Xapurs ruiner och ser de gamla väggarnas karvningar och tittar på alla gobelänger ser han platsens hela historia och läsaren får allt berättat för sig. Det låter väldigt mycket som Mountains of Madness med slavvarelser som gör uppror, en forntida och bortglömd högcivilisation, varelser bortom människan och så vidare. Rätt kul, men det känns inte riktigt som Conan när Conan bara är betraktare, inte indragen i handlingen.
Den farliga demonen Khosatral Khel är inte så Lovecraftsk heller. Han är mycket mer en dataspelsboss i någon Soulsborne-klon. Skapt som en människa, men helt i järn och dubbelt så stor som Conan på alla fronter. Conan besegrar honom inte genom våld och strid, utan genom list till slut, när han förstår att den magiska dolk som hållit Khel fången genom seklerna är hans enda svaghet. Förstås. Jag hade hoppats på något mer oförståbart, som den oformbara kanske-shoggothen i The Slithering Shadow, eller något annat helt nytt monster utanför Conans referensram. Något som spelar mer på Howards styrkor som berättare.
Gubbsjuka
Apropå The Slithering Shadow är det här nog i samma nivå av gubbslem. Nästan mer, eftersom verkligen varenda karl i novellen som bäst är mansgrisvidrig så det skriker om det. Skurkarna är så tramsigt överdrivet skrivna, och när de beskriver sin plan slog jag mig fysiskt för pannan för att jag inte kunde tro att de var så dumma att Conan skulle gå på den här korkade planen. Men sen gör han det. För Conans kåtslag är precis så hårda som de förutspått. Vaffan.
Planen är alltså att visa upp en kvinna vid ett möte, sedan sprida ryktet om att hon runt och gömmer sig på ön Xapur. Då kommer Conan ta sig dit själv (långt bakom fiendens linjer) utan ens sin närmaste livvakt, för att som bäst kidnappa henne till sitt läger, som värst våldta henne där och direkt. Och Conan är precis
Conans värld har alltid varit skitig, förrädisk och agerat enligt den starkes rätt. Men här är det motbjudande misogynt. Octavia, som kvinnan heter, blir till och med nästan våldtagen av Conan på slutet, på ett sätt som påminner mer än vad som är bekvämt om vad Sean Connerys Bond gör i slutet av Goldfinger. Vaffan igen?
TLDR
Nä. Det här var mycket sämre än genomsnittet. Hade det inte varit för att The Pool of the Black Ones var så ofantligt mycket sämre än allt annat hade jag sagt att den här var sämst.
Jag kan inte förstå hur de flesta av de här novellerna ständigt har kommit i nya upplagor och inspirerat mängder med nya författare gång efter annan i nästan hundra år. Hittills är de bra och läsvärda novellerna klart färre än de man bör undvika. De flesta är inte ens tillräckligt bra för att vara värda att minnas överhuvudtaget.
Hoppa den här också.
Conan blir så fulkåt att det är känt över Hyboriens länder. Det är novellens start. Vaffan.
Rimligt omslag ändå. Conan slåss mot ännu en jätteorm i denna novell. Men jag gillar nog den andra bilden bättre. Mer avslappnad, mindre klyschig. Sekunderna efter ormduellen, istället för mitt i den.
Dä plått
Conan har lyckats bli chef över ett gäng stråtrövare som kallas kozaki - alltså kosacker. Men det gillar förstås inte företrädarna för imperiet Turan som får stå ut med allehanda räder och överfall. De skaffar sig en plan för att lura Conan ut till den öde ön Xapur i enrum och där ha ihjäl honom.
Men det de inte vet är att det i novellens första kapitel dök upp en oskyldig förbipasserande på Xapur som råkade väcka en uråldrig ondska där bland öns många ruiner. Demonen Khosatral Khel rör sig bland skuggorna och hans onda krafter väcker en dömd tidsålder till liv. Så när Conan dyker upp är det till en plats där luften är tung av svartkonst, mörker och ondska.
Lovecraft? Lovecraft!
Det här är nog den mest lovecraftska Conan jag läst. Inte bara det uppenbara i det att Dagon både nämns och har ett kungarike, utan också i strukturen. När Conan promenerar runt i Xapurs ruiner och ser de gamla väggarnas karvningar och tittar på alla gobelänger ser han platsens hela historia och läsaren får allt berättat för sig. Det låter väldigt mycket som Mountains of Madness med slavvarelser som gör uppror, en forntida och bortglömd högcivilisation, varelser bortom människan och så vidare. Rätt kul, men det känns inte riktigt som Conan när Conan bara är betraktare, inte indragen i handlingen.
Den farliga demonen Khosatral Khel är inte så Lovecraftsk heller. Han är mycket mer en dataspelsboss i någon Soulsborne-klon. Skapt som en människa, men helt i järn och dubbelt så stor som Conan på alla fronter. Conan besegrar honom inte genom våld och strid, utan genom list till slut, när han förstår att den magiska dolk som hållit Khel fången genom seklerna är hans enda svaghet. Förstås. Jag hade hoppats på något mer oförståbart, som den oformbara kanske-shoggothen i The Slithering Shadow, eller något annat helt nytt monster utanför Conans referensram. Något som spelar mer på Howards styrkor som berättare.
Gubbsjuka
Apropå The Slithering Shadow är det här nog i samma nivå av gubbslem. Nästan mer, eftersom verkligen varenda karl i novellen som bäst är mansgrisvidrig så det skriker om det. Skurkarna är så tramsigt överdrivet skrivna, och när de beskriver sin plan slog jag mig fysiskt för pannan för att jag inte kunde tro att de var så dumma att Conan skulle gå på den här korkade planen. Men sen gör han det. För Conans kåtslag är precis så hårda som de förutspått. Vaffan.
Planen är alltså att visa upp en kvinna vid ett möte, sedan sprida ryktet om att hon runt och gömmer sig på ön Xapur. Då kommer Conan ta sig dit själv (långt bakom fiendens linjer) utan ens sin närmaste livvakt, för att som bäst kidnappa henne till sitt läger, som värst våldta henne där och direkt. Och Conan är precis
Conans värld har alltid varit skitig, förrädisk och agerat enligt den starkes rätt. Men här är det motbjudande misogynt. Octavia, som kvinnan heter, blir till och med nästan våldtagen av Conan på slutet, på ett sätt som påminner mer än vad som är bekvämt om vad Sean Connerys Bond gör i slutet av Goldfinger. Vaffan igen?
TLDR
Nä. Det här var mycket sämre än genomsnittet. Hade det inte varit för att The Pool of the Black Ones var så ofantligt mycket sämre än allt annat hade jag sagt att den här var sämst.
Jag kan inte förstå hur de flesta av de här novellerna ständigt har kommit i nya upplagor och inspirerat mängder med nya författare gång efter annan i nästan hundra år. Hittills är de bra och läsvärda novellerna klart färre än de man bör undvika. De flesta är inte ens tillräckligt bra för att vara värda att minnas överhuvudtaget.
Hoppa den här också.
Last edited: