The Black Stranger (1953?)
Återigen på övertid! Den här gången är det en historia som skrivits om två gånger innan den publicerades i originalform. En gång av Howard själv, som förflyttade den till vår värld och gjorde om Conan till piratkapten, och en gång av
L Sprauge DeCamp som pillade på den för att den skulle passa bättre i en mer strikt
Conan-kronologi. Men här är det originalet som gäller!
Bild från en serieversion denna gång. © Earl Norem, Gil Kane. I texten är Conan iförd hatt med plym, breda byxor och en spetsskjorta med krås. Dessutom slåss han med huggare. Det ni.
Plått och handling
Vi börjar med en jagad Conan! Han är tillbaka i pikternas land i nordväst, och jagas genom djungeln. Han springer genom vildmarken, förföljd av ilskna pikter. Vi får action, vi får stegrande panik, vi får ett mysterium, och vi får en precis lagom kompetent Conan. Här kan han försvara sig, men bara knappt. Han är bra på att spåra och klara vildmark, men förstår att pikterna som förföljer honom kan följa blodspåret från hans droppande sår alltför lätt, så han kan inte slappna av. Det är kanske det enskilt bästa actionkapitlet Howard skrivit. Särskilt eftersom det slutar på en riktigt välskruvad cliffhanger.
Efter klipphängaren byter vi spår helt. Nu är vi hos greve Valenso, som gått i exil i Piktland och byggt sig ett litet fort med sina drygt 100 följeslagare här i vildmarken. Till denna avkrok kommer inte bara en, utan två piratbesättningar. Kapten Strom och kapten Zorano dyker upp och skapar en rejäl konflikt och ett direkt dödläge i klassiskt
mexikansk standoff-stuk. Strom vs Zorano vs Valenso. Allt centrerat kring en enorm piratskatt som tydligen gömd i närheten, och att alla har olika fördelar och nackdelar. Strom har ett skepp, för Zoranos gick sönder i en storm. Men Zorano har en allians med Valenso, som i sin tur har bäst koll på landskapet. Mitt i detta kaos kommer Conan (som redan hittat skatten och vill resa med skeppet härifrån), och runt dem alla finns det hur mycket vilda pikter som helst.
En expedition avgår mot skatten, alla tänker förråda varandra till höger och vänster, men ingen lyckas. Expeditionens deltagare blir överfallna av pikter och måste fly tillbaka till fortet och palissaden. Novellen avslutas med ett veritabelt blodbad på många namngivna personer, och mitt i allt dyker titelns
Black Stranger upp. Conan lyckas (förstås) fly och bli den nye kaptenen på det återstående piratskeppet.
Slutet gott, allting gott.
Fisktank? Platsäventyr med fisktank!
Det är inte svårt att läsa det här som en äventyrsplats där Conan är en rollperson som rusar in och försöker lura in de andra i fällorna i det OSR-grottkräl han hittat i berget inne i skogen. Hur kul som helst. Manipulation av starka SLP, utnyttjande av tidigare relationer, och allt som hör en bra fisktank till. Jag gillar’t.
Själva grottan krälas inte så mycket i, men grunden är där. Fällan slår till redan när du tar första steget in genom dörren, och går du in är du körd. Lite
Tomb of Horrors sådär. Dödsslag direkt, utan att passera gå.
Tror också det är här det kan bli skav mellan traddspelare och OSR-spelare. I tradd är alla Conan, och det finns en outtalad logik i att folk inte dör hux flux (som det är meningen att man ska göra i ToH). Men i OSR är alla Valenso, Zarono, medhjälparen Galbro, och så vidare. De kan dö när som helst. Är du en huvudroll? Tradd svarar ja. OSR skrattar rått. Har du som spelgrupp inte kommit överens om det innan (tex om SL läst
The Black Stranger, men spelarna har läst
Sagan om Ringen) blir det knas.
Men är det bra?
Det är en del problem som är inbakade i texten - främst i de brutalrasistiska stereotyperna om indianer / vildar / infödingar pikter som Howard kastar fram. Det är ingen hemlighet att pikterna är ett hopkok på diverse dåtida westernfiktionens fördomar om amerikanska ursprungsfolk - komplett med fjädrar i håret, tomahawker och allt. Det skaver.
Än mer skaver det att Conan ser sig själv som mer befryndad med de vita Zingarierna just för att de är
vita än med de barbarer de jagas av. Vaffan, liksom. Det är en sak att inte vilja bli ihjälhackad av fienders yxor och därför bli polare med folk du annars inte skulle gillat, men vad har det faktum att ni är blekfisar med saken att göra? Det förekom bara några få repliker på området, men det var rejäl whiplash varje gång. Jag hade gärna redigerat bort dem, för här är det inte mer än just enskilda repliker av rasism till skillnad från en del andra historier där rasismen är en integrerad del av storyn *host*
Shadows over Zamboula *host*.
Det är något som inte riktigt klickar med hur Conan beskrivs den här gången. Conans hederskodex är så stark att den liksom glider ut i hans aura och karisma. Alla som är i hans närhet känner att han håller sitt ord och går att lita på. Det är en lite konstig känsla när han samtidigt beskrivs som en panter redo för språng, och hela hans plan mot det numerära övertaget de andra här är att lura in dem i en fälla. Såatte… Jag kliar mig i huvudet och är förvirrad.
Så ja, det här är bra. Inte fantastiskt, men bra. Vi vet inte exakt när den skrevs, men det är tidigt i karriären för Conan. Så kanske redan samtidigt som
The Tower of the Elephant, och med tanke på hur bra action det är skulle jag inte bli förvånad. Vår-värld-och-med-pirater-versionen publicerades först 1938 och redan då var det ju en postum publicering.
Klart läsvärd, men inte bäst.
Rankning
- The Scarlet Citadel
- The Tower of the Elephant
- The Hour of the Dragon
- Beyond the Black River
- Shadows in the moonlight
- Jewels of Gwahulr
- The God in the Bowl
- A Witch Shall Be Born
- The Black Stranger
- The People of the Black Circle
- Rogues in the House
- The Phoenix on the Sword
- Black Colossus
- The Devil in Iron
- Red Nails
- The Slithering Shadow
- Queen of the Black Coast
- The Pool of the Black Ones
- Shadows over Zamboula
