Nekromanti Projekt Pratchett!

[Khan]

A Tourist Guide to Lancre (1998)
Ännu en karta! Den här gången är det dags för den nästa kändaste platsen på Discworld - Lancre. Ett litet miniatyrkungadöme (befolkning: c:a 500) beläget i södra delen av världens största bergskedja. Den lilla del av landet som inte är vertikala bergssidor är uppbrutna av bondgårdar, eller täckta av skogshuggarfyllda skogar. Bland skogarna finns många kända häxors stugor.

Texten i den lilla boken som här till är (förutom ett kort förord) en växelverkan mellan en städad storstadsbo och erfaren vandrare vid namn Eric Wheelbrace, och en lokal okänd förmåga, G. Ogg. De skriver korta kapitel om den vackra naturen, var man bör vandra för att se den och lokal folklore. Humor är insprängd å det grövsta i kapitlen[SUP]1[/SUP] och jag skulle inte bli förvånad om det här är den bok som har flest skämt per sida av alla böcker i Discworldsviten hittills.

Själva kartan är inte en traditionell ovanifrånkarta som de tidigare två, vilket författarna Pratchett och Briggs erkänner. Men det hade ju varit lite poänglöst att måla en så gott som vertikal yta platt uppifrån, så de valde istället att låta Paul Kidby måla en fantastisk vy snett uppifrån av hela kungadömet. Riktigt snyggt. Jag vet inte om jag skulle vilja ha de på väggen på samma sätt som kartan över Ankh-Morpork, men den är ju svårslagen. Det här är också första gången jag verkligen vill rekommendera en sidobok. Själva kartan är snygg, men texten är riktigt rolig. Tyvärr är den bara 26 sidor lång, så jag förstår verkligen om man står över. Men då missar man några av de roligaste skämten i Discworld hittills.

Och just det ja, glöm inte bort att punkt 11 på kartan är den officiella Platsen Där Solen Inte Skiner.
[HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]Wheelbraces åsikter om “right of way”, motsvarande allemansrätten är riktigt roliga för en gammal scout.

 

[Khan]

"Those cakes are a plot to undermine my authority."

 

[Khan]

The Sea and Little Fishes (1998)
Den tredje novellen handlar om Nanny Ogg i första hand, men hela häxsamfundet i och runt Lancre i andra hand. Det brukar varje år ske en sorts tävling mellan häxorna med grenar som Förbanna Fågelskrämman och liknande. Det har blivit en liten folkfest med grillar, försäljare och små marknadsstånd där barn kan kasta bollar och vinna gosedjur. Som det blir när det är lokala tävlingar på bygden, ni vet hur det brukar vara. Just det ja, vad tävlingarna heter? The Witch Trials, förstås… Inte sedan Soul Music har Pratchett varit lika brutalt öppen med ordvitsandet.

Varje år vinns tävlingarna av Granny Weatherwax. Så har det varit i åratal, helt enkelt för att hon är bäst. Punkt. Men när nu Letice Earwig, en av de nyare häxorna med ansvar och kommitén bakom sig, ber Granny hålla sig utanför eftersom det avskräcker de andra tävlande… Då bestämmer sig Granny för att bli trevlig. Det blir några fruktansvärda dagar i Lancre, som sent ska glömmas. Trycket av nervositeten ligger över alla tävlande på samma sätt som om de skulle uppträda mellan två skyttegravar i Somme.

Hur det hela går står förstås i novellen, som går att hitta här: http://www.angelfire.com/weird2/athe...pterry/sea.htm. Undvik bara att läsa den där, dels pga potentiella copyrightbrott men också för att det gör ont i ögonen att läsa mörkröd text på en svart bakgrund med stjärnhimmelsmotiv. Nittiotalet var en förvirrad tid.
Novellen är runt 25 A4 lång, den klart längsta av dem hittills. Och den är banne mig makalös. Jag tror att Nanny Ogg i och med denna novell har gått upp i topp som min nya favoritkaraktär på Discworld. Hennes agerande är som hämtat ur en sämre pilsnerfilm - hembränningsapparat i skogen, röker pipa som en skorsten, svär så illa att gräset bokstavligt tar eld - men hennes otroliga hjärta och ärliga oro när Granny inte är som hon brukar har en sådan värme att det inte går att värja sig mot.

Jag är lite ledsen att det bara blev en novell och inte en bok med det här som tema. The Witch Trials är ett riktigt kul koncept och jag tror det skulle kunnat bli en bra kuliss för Pratchetts vanliga humor och karaktärsstudier. Lägg till en skvätt med Agnes, kanske Verence och Magrat, och en B-story om någon nyskapad köpman eller hantverkare som ska resa en bit för att sälja sina pryttlar på marknaden. Det hade gått, men samtidigt är det en riktigt bra historia som det är - till och med bättre än flera av de befintliga böckerna. The Sea and Little Fishes får en stark rekommendation. Läs den.

 

[Khan]

The Fifth Elephant (1999)
Stadsvakten är tillbaka! I deras femte[SUP]1[/SUP] roman är det dags för dem att lämna sin trygga hemort Ankh -Morpork och ge sig av till Überwald, Discworlds Transsylvanien[SUP]2[/SUP], långt bort i bergskedjan Ramtops. Här finns ingen lag och ordning, ingen styrande makt mer än den vagt fredsuppehållande terrorbalansen mellan vampyrer, varulvar, troll och dvärgar. Vampyrer och varulvar är odöda aristokrater, dvärgarna håller sig på sin kant och trollen är mindre barbariska nu än någonsin. Men också knappt med i boken.

Det här är en fullkomligt överfull bok. Grundstommen bygger på Vimes långa resa som diplomat till Überwald för att närvara vid den nya dvärgakungens kröning. Samtidigt lämnar Angua staden för att återvända till sitt hem i Überwald. Hon förföljs av Carrot och Gaspode. Kvar i vakten är Sgt Colon som chef för hela stadsvakten med kalabalik, strejk och etableringen av ett Gille för Vakter. Dessutom pågår två stora brottsutredningar om en försvunnen replika av the Scone of Stone och en mördad gummientreprenör. A-storyn med Vimes tar majoriteten av boken, och tillsammans med B-storyn utforskar den Überwald, hur vampyrer, varulvar och dvärgar fungerar, hur terrorbalansen kan manipuleras om det blir kaos hos endera parten och mycket annat. C-storyn är en ovanlig historia där några av de mest frekventa birollerna plötsligt hamnar i helt nytt läge och tar plats i rampljuset. Dessutom är varje story en karaktärsstudie av minst en person (Vimes, Carrot/Angua/Gaspode och Colon/Nobby).

Här visar boken Pratchetts styrka och svaghet. Nu när han kommit i form är han fantastisk på att skriva karaktärer. Både de gamla vännerna från vakten och de nya som trillar in är intressanta och roliga. Ingen är dålig, möjligen kan man kalla Anguas föräldrar lite platta, vilket å andra sidan kompenseras med råge av hennes bror Wolfgang. En av de bättre skurkarna hittills, men bara en av många, många välskrivna karaktärer i boken.

Men karaktärerna får inte plats. Vimes kommer inte fram till Überwald förrän nästan tvåhundra sidor av boken har gått och det är först då hans del startar på riktigt. Sybil följer med och skulle kunna göra massor, men får liksom inte plats ens i sin egen historia. Var och en av de tre delarna kunde utan problem ha fyllt en hel bok i sig själva, så väl genomtänkta är de. Som det är nu känns det mest som om de inte får plats nog att breda ut sig och ge vad de behöver. Stora delar av Vimes historia handlar bara om att folk förklarar saker för honom - så här gör vi i Überwald, så här gör vi dvärgar - vilket dessutom inte för handlingen framåt. Det förtar mycket av det mästerliga karaktärsarbetet. De får inte rum att andas och C-storyn som har så otroligt mycket potential är otroligt mycket kortare än de andra två, vilket nästan borde vara straffbart. Så många bra idéer, så lite tid och rum…

Humorn är på det stora hela av högsta klass, och mycket av den kommer direkt från karaktärerna, som tidigare i böckerna om stadsvakten. Men nu är det också gott om problem som uppkommer för att våra kära huvudpersoner är de de är. Att Vimes har med sig trollet Detritus till dvärgakungens kröning är inte direkt oproblematiskt. Att ta med sig en feminin dvärg, Cheery, är ett stort tabu det med. Det förvånar mig att det funkar med Cheerys feminina utveckling den här gången. Här verkar Pratchett ha kommit till någon sorts insikt och visar det dvärgiska förtrycket mot feminint könsuttryck, vilka politiska konsekvenser det ger och känslan av att man ska skratta åt skäggiga damen försvinner[SUP]3[/SUP]. Jag vet fortfarande inte vad någon transperson tycker eller vill säga om saken, men här känner jag att frågan behandlas med mycket större värdighet och seriositet än i Feet of Clay. De faktiska konsekvenserna av att bryta med traditionen är mer på riktigt än de varit tidigare.

På det hela taget är det svårt att peka på någon del i boken och säga att den är dålig. Det är mer att helheten är ordentligt mindre än sina delar, och vissa delar är mindre än dess potential ger utrymme för. En missad chans att göra tre böcker istället för att klämma in allt i en, så att säga. Resultatet av att blanda många bra saker blev… helt okej.
[HR][/HR] Witches Abroad
Small Gods
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
Mort
Maskerade
The Last Continent
Hogfather
Jingo
Lords and Ladies
Feet of Clay
Guards! Guards!
Carpe Jugulum
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
The Fifth Elephant
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic [HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]Undrar om det är en slump att just deras femte roman heter någon med fifth. Skulle i så fall den första vara en helt vanlig elefant i rummet? Hm…

[SUP]2[/SUP]Den som kan sin latin och tyska har säkert redan koll på att orden är likadana. Trans = över/bortom, Sylvania = skog. Über + Wald… Ja, ni fattar.

[SUP]3[/SUP]Fast inte riktigt helt, det ligger fortfarande och gnager att det var så det började.

 

[Khan]

"You shouldn't let utter hopeless failure get you down"

 

[Khan]

The Science of Discworld (1999)
Ponder Stibbons har byggt något bisarrt på Osynliga Universitetets squashbana - en thaumisk kärnreaktor. Tack och lov förstör den inte hela universum när den dras igång[SUP]1 [/SUP]utan skapar bara en otrolig mängd energi. Den energin trycker trollkarlarna ner i ett gammalt projekt som länge stått i träda eftersom det just krävt för mycket energi - projekt Roundworld.

Vips har trollkarlarna skapat vårt universum, med speciellt fokus på vår lilla boll till planet. Via speciella trollformelsprojiceringar kan de ta sig ner på ytan och uppleva vad som händer där, utan risk att drabbas av någonting[SUP]2[/SUP]. Men för att vara på den säkra sidan låter de den nyinsatte Eregious Professor of Cruel and Unusual Geography[SUP]3[/SUP] sköta det praktiska. Därefter observerar de hela världens tillblivelse på en makronivå, med solsystemets tillblivelse och stabilisering, livets uppkomst och problem, och mycket, mycket mer...

Boken är uppdelad med trollkarlarnas historia som ramberättelse och instuckna kapitel emellan där Stewart och Cohen hugger tag i någon del av det som hänt Roundworld och förklarar hur det egentligen gick till. Även om det på ett ungefär följer utvecklingen från Big Bang hela vägen fram till vår civilisations flykt ut i rymden kan de skriva om precis vad som helst. Ämnen inkluderar, men är inte uteslutande: hur fossilisering funkar, varför man vet att vissa djur hade päls trots att man bara hittat ett höftben, varför israeliska stridspiloters barn så gott som uteslutande är döttrar (84%), varför det är fel att säga att fåglar utvecklades ur dinosaurier, varför rymdhissar är fysiskt mer praktiska än rymdraketer, hur gravitation påverkar och inte påverkar tidvatten och mycket mer.

Det är mycket rolig buffé av populärvetenskap och det märks att Stewart och Cohen vet hur man är roliga. Det gör att det är lättare att ta sig igenom det vetenskapliga kapitlen, men en hel del bitar är tunga ändå. Jag skulle anta att det har mer att göra med mitt bristande kunnande och intresse för vissa delar (jag kan inget om astrofysik), men är man mer intresserad av det än, säg evolutionslära, kan jag helt klart tänka mig att man tycker tvärtom.

Kapitlen med trollkarlarna är fyllda av karaktär, humor och underbart pratchettskt skämtande, men de saknar en naturlig utveckling, konflikt och den traditionella dramatiska kurvan. Det är ganska tydligt att de tre författarna bestämt sig för ett ramverk för att följa universums och Jordens utveckling och att det är viktigare än det klassiska narrativet. Inget fel i det, jag hade både roligt och kände att jag lärde mig en hel del. Boken är fortfarande bra, mycket bra till och med. Dessutom visar det sig att Rincewind och de övriga trollkarlarna kompletterar varandra fantastiskt. Jag ser fram emot resten av böckerna där Rincewind har chansen att bolla sin hopplösa och kvicka pessimism mot de gnabbande akademikerna i universitetets kollegium.

Boken får en klar rekommendation till alla som gillar populärvetenskap, även om man inte gillar Discworld i allmänhet, och en rekommendation till alla som gillar Discworld, även om man inte gillar populärvetenskap i allmänhet.
[HR][/HR] [SUP]1[/SUP]Ponder Stibbons hade räknat ut att det bara var 1/50 att det skulle hända.
[SUP]2[/SUP]Okända sjukdomar, kometer i skallen, spontana vulkanutbrott, gigantiska tsunamis, etc.
[SUP]3[/SUP]Rincewind. Vem annars?

 

[Nässe]

Efter din rankning har jag läst om två av böckerna som du lagt högt men som jag inte gillat, Hogfather och Jingo. Jag hittade dem på svenska på biblioteket. Hogfather var rent av ännu sämre än jag minns den. Vet inte om det var översättningen. Töntiga namn. Konstig berättelse. Töntigheter. Jingo (som jag inte avslutat än) är mycket bättre än jag minns. Kul! Kan vara så enkelt att jag gillar allt med Vimes och vakterna...

 

[Khan]

Efter din rankning har jag läst om två av böckerna som du lagt högt men som jag inte gillat, Hogfather och Jingo. Jag hittade dem på svenska på biblioteket. Hogfather var rent av ännu sämre än jag minns den. Vet inte om det var översättningen. Töntiga namn. Konstig berättelse. Töntigheter. Jingo (som jag inte avslutat än) är mycket bättre än jag minns. Kul! Kan vara så enkelt att jag gillar allt med Vimes och vakterna...

Jag har faktiskt aldrig försökt läsa dem på svenska, inte en enda av de många böckerna. Så översättningen kan jag inte uttala mig om. Att namnen var töntiga är ju lite av Pratchetts grej i allmänhet, tror inte jag reagerade på det i Hogfather mer än i någon annan. Vad var det som var konstigare med berättelsen i den än med någon av de andra?

Jingo är bra. Men jag är otroligt mycket mer skeptisk till Vimes & co sedan jag läst om böckerna. Det är några av Pratchetts bästa karaktärer, men de historier de befolkar är inte direkt hans finaste verk. Jag blev rent chockad av hur mycket sämre Fifth Elephant var än jag mindes den, till exempel. Samma sak med Guards Guards, och det är ändå den näst bästa av dem, i alla fall än så länge.

 

[Khan]

Death’s Domain (1999)
Ännu en karta! Det här är den fjärde och sista av kartorna över Discworlds kändaste platser. Den här visar visserligen inte Discworld, utan en liten parasitdimension strax intill. Dödens domän, en plats som många gånger besökts i böckerna.

Kartan i sig är vacker, men det är ett trubbigt verktyg att tvinga någon att arbeta med femtio nyanser av svart. Efter att Dödens land beskrivits så flitigt i böckerna som just svart, svartare och svartast är det väl lite svårt att göra något annat, men det är helt klart tråkigare att titta på än de tidigare kartorna. Som rollspelare blev jag sugen på att skicka en grupp till Ankh-Morpork så fort jag såg kartan. Samma sak med den över Lancre och den över hela världen. Men här? Njae. Det blir nog ett snabbt besök, på sin höjd. Snyggt designad och vackert genomförd, men inte så inspirerande.

I häftet som tillkommer är det heller inte så mycket som gör att man höjer på ögonbrynen eller anstränger smilgroparna. Visst finns undantag, som de små dialogerna mellan Döden och Albert, eller när Pratchett på ett språkligt plan beskriver saker som det är trekvarts omöjligt att förmedla i bild[SUP]1[/SUP]. Det är också min bild av Dödens hem från böckerna - ett evigt föränderligt landskap som inte följer naturens vanliga lagar. Att insidan ska vara mindre än utsidan, att trappan upp leder till ovanvåningen och liknande gör det svårt utan att ge sig in i direkta M C Escher-referenser i målningarna. Och det är inte heller riktigt rätt… Sedan är det lite tråkigt att bara få se utsidan av husen när det är insidan som räknas, särskilt med tanke på alla viktiga platser som inte syns, utan vi bara får se taken av. Ett genomsnitt och/eller en närbild vore fint, som på de andra kartorna.

Jag får nog sätta den här längst ner på listan över kartorna. Den är helt enkelt den enda av dem som känns överflödig. Alla de andra gav i alla fall något mervärde, i vissa fall mycket. Tyvärr inte den här.

[HR][/HR] The Streets of Ankh-Morpork
A Discworld Mapp
A Tourist’s Guide to Lancre
Death’s Domain
[HR][/HR][SUP]1[/SUP]Beskrivningen av bergen vid kanten av kartan: “They have been designed as mountains for being a long way away.” är rätt svår att göra som del av kartan, till exempel.

 

[Khan]

"It's amazing what you can do with a little charm and a lot of blackmail."

 

[Khan]

Nanny Ogg’s Cookbook (1999)
Jag nämnde redan när jag skrev om The Sea and Little Fishes att Nanny Ogg numer är min favoritkaraktär. Om det var en svag ledarposition då har hon nu tagit ledningen med flera kilometer.

Boken är till största delen skriven av Nanny Ogg, med lite småbitar från redaktörerna här och där. Det ger boken en personlig touch, med ett språk som inte matchar Pratchetts vanliga. Vissa detaljer känns igen från hennes dialog i tidigare böcker, t.ex. att stava banan “banananan”, men det mesta är en ny djupdykning ner i hennes huvud. Och det är underbart.

“Storyn” i boken är att Nanny Ogg har samlat ihop recept från några av Discworlds kändaste profiler och sammanställt dem tillsammans med sina egna. Efter recepten följer dessutom en sektion om vett och etikett á la Nanny Ogg, vilket bara det är en fantastisk idé. Mer obrydd och bufflig gammal tant än Nanny Ogg är det svårt att tänka sig.

Recepten är bra, och några av dem har bevarat språket från sina nedtecknare. Lord Vetinari, Bibliotekarien[SUP]1[/SUP] och Leonard of Quirm är de som tydligast lämnar sitt språkliga spår i recepten. Flera av de andra recepten är omtolkade av redaktörerna för att vara säkra på att de är ätbara - receptet på dvärgbröd, till exempel[SUP]2[/SUP].

Det är också i den här boken vi får reda på hur alla magiutövare vet om när de ska dö. Det ingår i kapitlet om vett och etikett, där en del förstås handlar om hur häxor bör lämna över sin stuga till nästa häxa när de ska dö utan att vara oartig. Och kom ihåg att gå på andras begravningar, så kan du lita på att de kommer på din.

Jag vågar inte lova att alla recept är bra eller ens ätbara, men de jag testat är fullt vettiga. Rincewinds potatiskakor var riktigt goda. Bibliotekariens recept testade jag också. Men några av de andra verkar också klart goda - jag ska göra Spotted Dick vid tillfälle, och kanske göra mintkarameller enligt lönnmördargillets chef, Lord Downeys recept[SUP]3[/SUP].

Jag tror den här boken har högst SpS-ratio[SUP]4[/SUP] av alla av böcker, alla kategorier hittills. Det är nog också den högsta lägstanivån på skämt - jag tror det var knappt något jag inte drog på smilbanden av, och många fler än vanligt som fick mig att fnissa eller skratta högt. Min gissning är att det beror på att det småskaliga formatet passar bra för att leverera oneliners. De tydliga rösterna gör också mycket för att humorn ska lysa. Kanske gynnade detta sätt Pratchetts styrka, fantastiska karaktärer, men undviker hans ibland svagare plottar och prioriteringsproblem.

Det här sidoprojektet är bättre än en hel del av de ordinarie böckerna. Min rangordning av böckerna är i första hand baserad på hur sugen jag är på att läsa om dem, men hade jag klämt in den här någonstans i listan hade jag definitivt satt den på den övre halvan, till och med nära toppen. Tung rekommendation. Läs den. Laga maten. Erövra en kontinent.

[HR][/HR] [SUP]1[/SUP]Jag kan reproducera hans recept här: “Ook”. Översatt (min översättning): “Ta en banan.”
[SUP]2[/SUP]”Best eaten while warm, unlike the genuine article, which is best when not eaten.”
[SUP]3[/SUP]Enligt receptet ska man krydda och smaka av mer arsenik. Någon som vet var man hittar ett bra saltkar som passar?
[SUP]4[/SUP]SpS = Skämt per Sida. Osäker på om det är en etablerad metrik, eller om det är något som borde införas.

 

[Khan]

The Truth (2000)
EXTRA! EXTRA! Lord Vetinari anklagad för mordförsök, ertappad på bar gärning när han försökte fly staden! EXTRA! EXTRA! Pulp Fiction-referenser går lösa på stadens gator! EXTRA! EXTRA! Stadens första tryckpress har resulterat i stadens första dagstidning! EXTRA! EXTRA! Läs allt om det i The Ankh-Morpork Times!

William de Worde, en ung aristokrat, har länge försörjt sig på att skicka och sälja nyhetsbrev om Ankh-Morpork till andra staters makthavare. Men en olycklig olycka saboterar hans planer och gör att han slår sig i slag med Gunilla Goodmountian och hans dvärgar som arbetar med det hetaste - en tryckpress med lösa typer. Det har länge varit förbjudet, men efter en påhälsning av självaste patriciern löser det sig. Men att starta dagstidning visar sig bara vara början på Williams, Gunillas och alla de andras problem. Snart måste de hantera olicensierade lönnmördare, en frustrerad Vimes, en stämning från Tryckarnas gille och dessutom det största scoopet i stadens historia.

Det här är Discworld! Allt som behövs för att det ska bli bra är med. De nya hjältarna runt the Times är alla intressanta, och de nya skurkarna Mr Pin och Mr Tulip likaså. En extra fin grej är att få se alla de olika kändisarna från tidigare böcker från ett annat perspektiv. Stadsvakten är mycket viktig, men att få se Vimes och det gamla gänget utan att få insyn i deras arbete och utan Vimes inre monolog är något helt annat än vad man är van vid. Och det är riktigt, riktigt bra.

Boken följer William och the Times till största delen, men i nästan lika hög grad Mr Pin och Mr Tulip, Den Nya Firman, som de kallar sig. Den Nya Firman har hyrts in av Kommitén för att Avsätta Patriciern, en hemlig sammansvärjning av aristokrater som inte drar sig för att göra “det som behövs för stadens bästa”. Den Nya Firman löser problemet, men både the Times och stadsvakten är dem på spåren.

Det var länge sedan Pratchett lyckats klämma in teman och återkommande skämt på samma snygga sätt. Boken handlar i tematiken om rasism, klassism, att frigöra sig från sin bakgrund och vem som bestämmer vad som är viktigt och sant. Goodmountain är en traditionell dvärg[SUP]1[/SUP], som samlar pengar för att bokstavligt köpa sig fri från sina föräldrar enligt gammal dvärgisk hävd. William är på flykt från sin privilegierade bakgrund, både för att han vill göra sin egen grej men också för att han vill undkomma sin fars hårda styre. Fotografen Otto von Chriek är vampyr, men har också medlemskap i Svarta Bandet[SUP]2[/SUP] och kämpar med sin natur varje dag.

Jag skrattade gott åt skämten om Man Bet Hund respektive Hund Bet Man[SUP]3[/SUP], vilket börjar som en skvätt ordvitsar, men när William i slutet kan klämma till med rubriken DOG BITES MAN är det inte bara ett kul skämt, utan också en djupt tillfredsställande avslutning på bokens stora story.

William de Worde kan också vara en av de bästa karaktärerna Pratchett skrivit. Han delar samma starka rättspatos som många av de andra (Granny, Vimes, Susan, etc.) men är lågmäld och korrekt, talar sanning för att han är så dålig på att ljuga och tar det hellre försiktigt så gott han kan. När han upptäcker att journalistik är något han verkligen brinner för under bokens gång är det också en gång från det till att frigöra sig från hans far, vilket är en makalöst bra skriven scen. Den återkopplar flera lösa trådar från tidigare i boken, visar på Williams utveckling, kontrasterar mot hans far och fick mig att sitta med hakan nere vid knäna. Då har jag ändå läst boken förr.

The Truth är en av de absolut bästa. Det gör mig ledsen att vi bara får se redaktionen från the Times i cameoroller i resten av böckerna, de borde fått en lika lång serie i serien som stadsvakten. Minst.
[HR][/HR] Witches Abroad
Small Gods
The Truth
Wyrd Sisters
Soul Music Moving Pictures
Mort
Maskerade
The Last Continent
Hogfather
Jingo
Lords and Ladies
Feet of Clay
Guards! Guards!
Carpe Jugulum
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
The Fifth Elephant
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic
[HR][/HR]
[SUP]1[/SUP] Det finns en lång dialog mellan William och Gunilla om just skillnaden på dvärgiska och mänskliga sedvänjor och att det som är fullt normalt för dig är omöjligt att förstå för någon annan. Den dialogen är Pratchett när han är som bäst - lika delar humor, tragiskt allvar och djup.

[SUP]2[/SUP] En organisation i samma stil som gamla IOGT, dvs en nykterhetsorganisation för vampyrer med varm choklad, sångstunder och långa möten där man sitter i cirklar. Dök upp första gången i The Fifth Elephant, men är här mer närvarande i storyn.

[SUP]3[/SUP] En klassisk diskussion om nyhetsvärde, finns till och med en artikel om det på Wikipedia.

 

[Makaron]

Jag vill bara avslöja och inflika att The Truth är anledningen till att jag är så stor Pratchett-fan som jag är (vilket är rätt så stort). Hade läst en Pratchett innan (Sourcery, tror jag, fast på svenska), tyckte det var meh. Fick tag på The Truth bra många år senare, sträckläste den och började sen läsa Pratchett på allvar (göteborgs stadsbibliotek hade en bra pratchett-avdelning, tack och lov). Den är nog min näst mest sönderlästa bok någonsin...

 

[Dr. Acula]

The Truth är verkligen en av mina favoriter. Länge sen jag läste den nu men väldigt rolig. Hade hellre sett fler böcker med de Worde än med Moist Lipwig, även om jag tyckte att Going Postal var rätt rolig.

 

[Khan]

"He was definitely a boy with special needs. In the view of the staffroom, these began with an excorcism."

 

[Khan]

"It makes you wonder if there is anything to astrology after all."

"Oh, there is," said Susan. "Delusion, wishful thinking and gullibility."

 

[Khan]

Thief of Time (2001)
Det här är en svår nöt att knäcka. På en nivå är det en finurlig och välkonstruerad drift med kaosteori och kvantfysik. Å andra sidan är det en roman som inte riktigt håller hela vägen.
Boken är i grunden ganska klaustrofobisk. Boken följer tre huvudspår, men Döden på ett fjärde, mindre viktigt. De två första följer de nya karaktärerna Jeremy Clockson, urmakare i Ankh-Morpork samt historiemunken Lu-Tze och hans lärling Lobsang. Jeremy blir anlitad av en mystisk dam[SUP]1[/SUP] för att bygga världens mest korrekta klocka. Men historiemunkarna vet att det hela har hänt en gång tidigare, och då stannade tiden. Eftersom det är historiemunkarnas plikt att se till att historien händer som den ska, och att tiden fungerar i största allmänhet måste de stoppa klockan!

Det tredje spåret följer Susan Sto Helit i hennes sista bok. Som tidigare i Hogfather har Verklighetens Revisorer bestämt sig för att lösa vad de ser som problem och det är upp till Susan att försöka stoppa dem. De tre olika huvudspåren sammanstrålar i slutet, men är för det allra mesta åtskilda över handlingens gång.

Det fjärde, minst viktiga, spåret om Döden är det helt klart roligaste. Det handlar om hur han försöker dra ihop det gamla bandet igen, nu när det är apokalyps på gång. Krig, Pest, Svält och han själv behöver rida ut som de gjort förr. Ren humor. Men bra humor.
De andra tre spåren känns i det närmaste klaustrofobiska. Det gynnar spåret om Jeremy, men inte de andra två - Jeremy är instabil och milt galen och alla hans scener utspelar sig i hans lilla verkstad. Det gör att det känns litet, instängt, inrutat och… just det. Instabilt och milt galet. Det kröp i skinnet på mig under vissa sekvenser, på rätt sätt så att säga. Men de andra två, där Susan umgås med mängder med människor känns det aldrig som att de spelar någon roll. De har en scen eller två var och det gör att hon känns ensam på fel sätt. Visserligen är temat av ensamhet och att vara den enda i sitt slag en återkommande underton i hela boken, men den känns inte väl inrutad som temat i The Truth eller några av de andra.

Samma sak med Lobsang och Lu-Tze. Båda två är välrundade karaktärer med lagom mycket inslag av eget sinne och kung fu-filmsparodi. Hur Lu-Tze långsamt förstår att Lobsang inte är en vanlig pojke är lagom utdraget och det är svårt att gissa twisten på slutet i förväg. Men större delen av deras historia är tyvärr en ensam resa från deras kloster ned till Ankh-Morpork, där de mest känns ensamma och utsatta och bara har sig själva.

Det är konstigt att världen kan vara så full av liv och karaktär och ändå vara… tom och öde. Det är svårt att förklara, men den känns verkligen så. Tomt och öde.

Sedan kommer vi till slutet. Jag ska inte avslöja vad som händer, men det är första gången jag tycker att skämt överanvänds. Visst är de roliga, men när de blir en del av handlingen och hjältarnas taktik blir det… tjatigt. För att välja ett snällt ord. Fenomenet Death By Chocolate är skoj. Men inte femton gånger på vartannat. När sedan det ska bli ett emotionellt avsked till boken blir det mycket arbete som krävs för att komma över den irritation som byggts upp över överanvända skämt.

Det är tråkigt att Susan inte kunde få en bok till. Jag känner mig lite ledsen över att inte få läsa mer om henne, men nu när det fått smälta lite är det nog mer för att hon förtjänade ett bättre avsked än den här boken.

Med allt det sagt är trots allt Pratchetts lägstanivå rätt hög. Boken är inte dålig per se, utan mer det att så många andra av böckerna i sviten är bättre. Den saknar de stora topparna och den riktigt gnistrande inspirationen som finns i så många av de andra böckerna. Jag har svårt att se att någon har den här som sin favorit av Discworld-böckerna. Jämfört med de andra blir den mest… meh. [HR][/HR] Witches Abroad
Small Gods
The Truth
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
Mort
Maskerade
The Last Continent
Hogfather
Jingo
Lords and Ladies
Feet of Clay
Guards! Guards!
Carpe Jugulum
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
The Fifth Elephant
Thief of Time
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic
[HR][/HR] [SUP]1[/SUP]I början av boken känns det som om hon gått rakt ut ur en roman av Raymond Chandler och in i den här. Fascinerande pastisch.

 

[Gurgeh]

Jag noterar att The Truth blivit lite sämre sedan förra inlägget. (Den har hoppat ner ett snäpp i listan.)

 

[Khan]

Jag noterar att The Truth blivit lite sämre sedan förra inlägget. (Den har hoppat ner ett snäpp i listan.)

Hoppsan. Fixat. Tack.

 

[Khan]

The Last Hero (2001)
Innan jag började det här läsprojektet var min topplista helt ograderad, med en flummigt definierad topp fem utan egentlig inbördes ordning. Två av de från topp fem (Reaper Man och Feet of Clay) höll inte alls för omläsning. Witches Abroad gjorde det med bravur. Om någon skulle tryckt en Burleigh & Stronginthearm[SUP]1[/SUP] mot min tinning och frågat vilken som var den bästa boken av mina topp fem skulle jag nog svarat The Last Hero. Skulle den hålla? Det korta svaret, är JA! Det långa svaret kommer nedan.
För första gången sedan Interesting Times är det dags för Cohen the Barbarian att dyka upp i händelsernas centrum igen. Han, tillsammans med Den Silverne Horden, ska återbörda till gudarna det den första hjälten stal från dem. Elden. I det här fallet menar de med eld en agateansk eldbomb, stor nog att spränga hela Dunmanifestin[SUP]2[/SUP] i luften och rasera hela toppen av det heliga berget Cori Celesti totalt. Vad Cohen och gänget inte vet är att det skulle resultera i att hela världens magi försvann. Och Discworld skulle gå under på bara några minuter utan magi.

Några som däremot vet vad som pågår är trollkarlarna och Lord Vetinari. De organiserar kvickt ihop en expedition för att hinna före Cohen till gudarnas hemvist. Det snabbaste sättet, enligt supergeniet Leonard da Quirm? Bygg en rymdraket, släng ner den från skivans kant och ta hjälp av gravitationen för att åka hela varvet runt till det högsta berget i världen.

I rymdraketen sätter sig Leonard själv, Carrot, samt Rincewind. Kvar på skivan är trollkarlarna och Vetinari, och på väg uppför berget är Cohen, några nygamla[SUP]3[/SUP] bekantskaper, och en kidnappad trubadur vars uppdrag är enkelt - bevittna allt som sker och skriv ned världens bästa saga[SUP]4[/SUP]. Sagan om hur Cohen och hans vänner dör.

Boken följer de tre lägren, med störst fokus på Cohen och rymdraketen. Och här känner jag att jag inte kan fortsätta prata om handlingen utan att börja gå inte på spoilrar. Det vill jag inte, för den här boken är den bästa hittills.

Det finns så många saker att prata om. Pratchetts ordvitsande är på topp. Det allmänna skämtandet likaså. Att ha puttat ihop ovanliga[SUP]5[/SUP] kombinationer av karaktärer gör sig att alla interaktioner känns nya och färska och bara spritter av liv. Vad tycker hjälten bland svärmorsdrömmar (Carrot) om fegisarnas fegis (Rincewind[SUP]6[/SUP]) egentligen? Inget han säger högt, men det lyser igenom i flera finurligt formulerade fraser. Leonards obotliga optimism mot Rincewinds prudentliga pessimism är också en stor källa till humor. Vetinari som projektledare för trollkarlarna är igenkänningshumor på hög nivå.

Men den största behållningen är Cohen. Hans interaktioner med den unge trubaduren, vars resa från tramsig trubadur till brutal krigarbard är imponerande att bevittna, är fantastiska. Flera av scenerna med honom är nog det bästa Pratchett skrivit. Scenen där han och horden möter Carrot är otroligt rolig, både i världen och på en metanivå med olika hjältearketyper. Scenen där Cohen spelar tärning med Ödet[SUP]7[/SUP] är rolig, men också djupt rörande, spännande, fascinerande, makalöst väl planterad och allt annat som gör Discworld till Discworld, men också bra litteratur till bra litteratur i största allmänhet.

Jag kan inte nog rekommendera den här boken. Den lyckas vara lika tankeväckande som Small Gods, lika rolig som The Truth, lika bra karaktärsstudie som Witches Abroad och lika stark historia som de andra tillsammans. Humor är inte bara på skoj, utan på blodigt allvar. Det här är nog inte bara den bästa om Discworld - det är en av mina absoluta favoritböcker alla kategorier från och med nu.

[HR][/HR] The Last Hero
Witches Abroad
Small Gods
The Truth
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
Mort
Maskerade
The Last Continent
Hogfather
Jingo
Lords and Ladies
Feet of Clay
Guards! Guards!
Carpe Jugulum
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
The Fifth Elephant
Thief of Time
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic
[HR][/HR] [SUP]1[/SUP]Ankh-Morporks mest kvalitativa producent av armborst. Vimes och stadsvaktens hovleverantör.

[SUP]2[/SUP]Dunmanifestin är inte bara en helig ordvits, utan också Discworlds motsvarighet till Olympen.

[SUP]3[/SUP]Nya för oss, men gamla vänner till Cohen och gänget. Krigarprinsessan Vena, och den onde Evil Harry Dread, till exempel. Bägge två är i samma ålderskategori som Cohen, men Harry Dread har med sig sina hantlangare också. Man vet aldrig när man behöver hjälp av riktigt dumma henchmen.

[SUP]4[/SUP]Snorre Sturlaussons variant, inte Asbjörnsens och Moes. Fast tonsatt, så jag vette fanken vad Pratchett egentligen menar.

[SUP]5[/SUP]Och helt oväntade, vem hade räknat med Rincewind + Carrot + Leonard da Quirm? Eller att de skulle funka så makalöst bra ihop?

[SUP]6[/SUP]Det är nog på grund av den här boken jag älskar Rincewind som karaktär så mycket. För här funkar hans skämt och personlighet helt och hållet och han är, förutom Cohen, bokens bästa karaktär. Hans cynism och pessimism studsar så otroligt bra mot alla andra karaktärer, från Vetinari till Cohen själv.

[SUP]7[/SUP]Guden Ödet, ni vet killen vars grepp alla människor försöker undfly, men aldrig lyckas. Se även: Oidipus, Elektra, och i stort sett varenda grek ni kan tänka er. Ödet fyller samma funktion här som i Grekland.