Svarta boxen Drakar och Demoner, med mamma som spelledare- hade inte riktigt lärt mig läsa ännu.
Sen Mutant så klart.
Chock blev mitt spel att vara spelledare i för gruppen- var yngst och det var första gången jag tilläts ta plats i finstolen.
Annars var ju Ensamma Vargen en stor ögonöppnare och en väg in- absolut. Så även Drakborgen, om jag minns rätt i tiden, hmmm, nej, det kom nog senare.
Jag tror jag började spela som en följd av att min mamma läste en mängd fantasy-aktiga böcker för mig som barn. Jules Verne och sådant. Sen var det jag och min storebror som alltid spelade ihop med olika kompisar- så det fanns liksom en spelgrupp direkt i huset.
Jag tror de färdigskrivna relativt bra äventyren var en stor del i att spel blev av för oss. Vi körde mycket Äventyrsspel rakt av- Döda skogen och Maktens portar och allt vad de hette.
Äventyren gjorde det väldigt spelbart för mig. Tror inte jag annars riktigt hade fattat vad som skulle hända, och hur man gjorde liksom.
Sen var ju en väldigt viktig sak att det var Fantastiskt och koolt och spännande och magiskt. Tog många, många år innan jag tände på realism och grisodlarspel, "äkta" medeltid och sådant. jag ville ha demoner och drakar och alver och magiska svärd- det var liksom poängen med alltihop.
Sen är jag en sucker för förbättringar sedan dag 1. Jag spelade väldigt mycket för att få höja mina färdighetsvärden.
För övrigt minns jag att jag yttrade den första rollspelsrepliken i vår spelgrupp som bestod av mig, min mamma och min storebror-
"Skjut honom med pilbågen Gustaf" (Gustaf var min bror- hade inte riktigt fattat att man skulle använda hans alvnamn- och jag tror han skjöt någon slags mantikora i första introäventyret till DoD.) Det blev liksom en total tystnad vid köksbordet och alla tre bara plötsligt fattade vad det här handlade om, och hur man gjorde. Stort!