WRNU:s bokklubb 2020

[Daniel]

Jag har läst James Bond-serien av Ian Fleming, alla 14 böckerna. Det är rätt behändiga och lättlästa affärer, sällan längre än 300 sidor.

Det var ett ganska varierat nöje. Ojämn författare, ojämn serie. Charmiga toppar och djupa dalar. Men högeligen intressant, mest i relation till filmserien som sitter i ryggraden efter att i barndomen ha sett dem otaliga gånger, inspelade på vhs från TV3 och Kanal 5.

Några blandade intryck:

- Klåparen och klantskallen James Bond. I var och varannan bok blir han snöpligt påkommen, infångad och torterad. Det hade kunnat bli till hans fördel om han fick ta sig ur knipan på något intelligent eller skickligt sätt, men allt som oftast är det nån bifigur eller yttre händelse utanför hans kontroll som kommer till undsättning.

- Skrivbordsspionen James Bond. Han spenderar faktiskt lång tid vid skrivbordet med vanligt pappersarbete, som en riktig underrättelseofficer. Detta förvånade mig, och det förankrade ju Bond i ett seriösare sammanhang. Det var en positiv överraskning, utan att ta udden av det äventyrliga anslaget.

- Polisen Bond. I flera av böckerna ligger fokus på "vanlig" maffia och gangstergäng, och Bond blir mer "police" än "spy" och "secret service". Det var en besvikelse.

- Knarkaren Bond. Han tar regelbundet piller och amfetamin, för koncentrationens och uthållighetens skull, och blandar friskt med alkohol. Kanske något för nästa Bond-skådespelare, om man vill ta filmserien ytterligare ett seriöst steg efter Craig, och slänger in pillerknaprandet.

- Monsterjägaren Bond. (I direkt kontrast till det jordnära skrivbordsarbetet.) Jag trodde att somliga av filmerna var de löjligt överdrivna versionerna. I själva verket är filmerna ibland mer nertonade och jordnära. Exempelvis Dr No (boken), där Bond brottas med en monsterbläckfisk och där Dr No har nån sorts superlinser på ögonen och mekaniska gripklor till armar.

- Gourmanden Bond. Serien är som bäst när James Bond sitter på restaurang. Fleming är som charmigast och mest underhållande när han ägnar ett par sidor åt att beskriva drinkar och god mat.

- Serien är som sämst när Fleming ska skildra Bond-skurkarna. De är ofta direkt löjliga, i maskeradkostymer eller med konstiga dialekter. De blir sällan spännande eller farliga, mer löjliga. Där har filmserien övertaget, med vissa undantag.

- Att Bond faktiskt blir kär. Istället för att iskallt erövra flickorna på löpande band blir han ofta djupt förälskad i sina Bond-brudar och föreställer sig ett annat liv där han stadgar sig och drar sig tillbaka från spionyrket. Stor kontrast till filmerna.

- Att filmskaparna styckat upp böckerna hej vilt och slängt in scener i helt olika filmer. En stark scen ur boken Live and Let Die dyker upp i filmen Licence to Kill, en annan stark scen ur boken Live and Let Die dyker upp i filmen For Your Eyes Only.

- Det ständigt återkommande fenomenet att en hel del av handlingen är avsevärt mycket bättre och smartare i böckerna än i filmerna. Varför i helsike tar inte manusförfattare bättre till vara på story ur böckerna? Måste det breda filmmediet vara direkt korkat och urvattnat förenklat? Somliga filmer, som From Russia with Love, Thunderball och On Her Majesty's Secret Service följer böckerna väldigt troget, och blir därmed bättre filmer. Andra filmer, som de direkt urkorkade och undermåliga You Only Live Twice, Diamonds are Forever och Moonraker har betydligt smartare och mer spännande bokförlagor. Särskilt Moonraker har en mycket coolare skurk och ett mycket intressantare tema i bokförlagan. Däremot är jag glad att man skippade det galnaste från exempelvis redan nämnda Dr No, och där faktiskt valde en seriösare och mer jordnära linje.

- Sverigekopplingen: Bond har ju än så länge inte varit i Sverige i filmserien, men i böckerna nämns svenska underrättelsetjänsten då och då. Ärkeskurken Blofeld reser vid ett tillfälle under falskt svenskt pass. Och, Bond vann sin 00-status genom ett uppdrag i Stockholm. Kul.

***

Slutkommentar: Vill man läsa en seriös spionserie av hög kvalitet ska man läsa Jan Guillou eller John le Carré. Vill man läsa en lättsam, smålöjlig kitsch-variant kan man läsa James Bond. Kommer jag läsa om böckerna? Gärna någon av de mer seriösa, men mest för alkoholromantiken och restaurangbesökens skull. Kommer jag se om filmerna? Ja, allihop, även de korkade och urlöjliga.

 

[Klingonsylt]

Var har O'Regan skrivit om 1793? Kommer kritiken från något mer än att han själv har en romantisk bild av tidsperioden?

 

[Gurgeh]

Jag har varit tveksam till att läsa uppföljaren. -93 var på tok för vidrig body horror för min timida smak, och vad gäller själva periodskildringen måste jag citera Christopher O'Regans syrliga utlåtande: "science fiction utan science". Men nyfikenheten tar nog snart överhanden, ändå. Som du skriver är han ju onekligen språkligt begåvad!

Jag har gillat båda böckerna, men håller med om att det blir lite för mycket. Våldet och lidandet och eländet blir ibland så överdrivet att jag inte kunde låta bli att småfnissa lite och tänka på sketchen "Sam Pekinpah's Salad Days":

 

[Daniel]

Var har O'Regan skrivit om 1793? Kommer kritiken från något mer än att han själv har en romantisk bild av tidsperioden?

Han fick frågan på Instagram. En följare frågade honom om han läst boken.

Såhär har Natt och Dag själv sagt: "Jag har valt att fokusera på samhällets avigsidor, och eventuell säger det mer om mig än om året 1793." (https://fruesbocker.wordpress.com/2017/10/12/1793-av-niklas-natt-och-dag-och-en-intervju/)

 

[krank]

Jag läste klart Agents of Dreamland idag, av Kaitlin R. Kiernan. Jag börjar definitivt få slut på den ganska lilla hög med tips om lovecraftska berättelser skrivna av folk som inte är vita män, så jag tar tacksamt emot tips på sådant. Men jag har iaf två böcker kvar i Kiernans serie, efter den här.

I alla fall, det här är en intressant bok, som gott hade kunnat få vara två-tre gånger längre. Bokens första 150 sidor är riktigt bra. Delar av den långa sjok av poetisk, köttig, grisig surrealism. Zombiemyror och svampar, konspirationsteorier, TV-brus, nätt och jämt sammanhängande friflytande tankar – från en av personerna som utreds av huvudpersonerna. Varvat med scener från de två huvudpersonerna, om man kan kalla dem det. Den ene lite mer huvud än den andra. Även de scenerna utspelar sig mer i deras tankar och själsliv, deras historia och allmänna varande och stämning än i de rent konkreta, faktiska scenerna i bokens "realtid".

Resultatet här blir att "utredningen" som boken "handlar om" rör sig i ett oerhört makligt tempo framåt. Varje händelse i "nutid" ackompanjeras av ganska mycket annan text. Det här fungerar ganska bra för mig, men tyvärr går det lite för fort mot slutet – jag hade gärna sett en längre bok, där det makliga, psykedeliska och bitvis ganska äckliga hade fått fortsätta röra sig framåt. Nu blir de sista 50 sidorna eller så mest en ganska hastig ihopknytning. Hopp, happ, så, slut.

Jag får mersmak, definitivt. Den här bokens första delar var verkligen i mitt hjulhus. Den smakade väldigt mycket grönt – delta-grönt, så att säga. Agenter och lovecraft och hemligheter och konspirationer och area 51 och yuggoth. Samtidigt var det svampar och äckel och cordyceps, som fick mig att tänka Rotsystem.

Vi får se. Jag ska nog läsa den första boken i Lensman-serien nu, men sen tar jag itu med nästa del i den här serien.

Lensman-boken handlar hittills mestadels om män. Den första kvinna som fick vara med var nyss nära att svimma av känslomässighet. Det… öh, är lite kontrast mot grejer jag läst på sistone.

 

[krank]

Nu har jag då lyckats ta mig igenom den första Lensman Länsman-boken, Triplanetary, av EE Smith.

Upplevelsen kan i stort sett sammanfattas ganska bra av den här SMBC-serien. Exakt ingenting i den här boken har överlevt tidens tand, och jag kan nog egentligen mest rekommendera den som historisk kuriosa, eller som läsning för den som gillar historier om super-manliga manly-men som utför krigsbrott och får tjejen på slutet.

Boken har en episk meta-story om två supermäktiga civilisationer av i princip post-kroppsliga mega-telepater. Den ena är ond och den andra är god. Den onda känner man igen på att den är rationell, egoistisk, effektiv och maktlysten. Och så vill den slå sönder godhet, kärlek, lojalitet, vänskap och stabilitet. Den andra är god, och den känner man igen på att den strategiskt hjälper mindre utvecklade civilisationer och så. Dessutom håller de på med eugenics för att få fram t.ex. de allra bästa människorna.

Båda agerar i skuggorna; under större delen av boken vet den onda inte om att den goda civilisationen finns.

Först får man ett gäng historiska kort-stories om manliga män som dör heroiskt i olika våldsamheter på jorden, från atlantis till världskrigen. Sedan är större delen (tror jag) av boken ett slags Blixt Gordon-liknande narrativ om Conway Costigan, god och fin och jättemanlig agent för den extremt ickedemokratiska organisationen Triplanetary Service, som "alltmer tar över regerandet" och är hemlig och inte bryr sig så mycket om människoliv och sånt. Men de "gör vad som behövs", tydligen. Han kastas in i en konflikt som bland annat inbegriper rymdpiraten Roger, som i själva verket är en av de där onda typerna, och fiskvarelser som driver sina rymdskepp med järn.

Som sagt, typ allting har åldrats riktigt, riktigt dåligt. Kvinno- och manssynen till exempel. Språket, som jag fattar lät dynamiskt och manligt 1948, men som nu mest låter töntigt. Storyn. Moralen överlag. Tekniken, som mest är strålar och "skärmar" (kraftfält) och spakar och knappar. I princip inge automatisering eller datorisering. Inte så konstigt, boken kom ju 1948, och just tech-delen är väl den jag har lättast att ha överseende med.

Nej, det här var ingen njutbar läsning. Läs om du är intresserad av scifi-historia.

Jag vet att det här är en prequel till senare böcker i Länsman-serien, men just nu är jag ganska osugen på att fortsätta utforska den här klassiska bokserien. Kanske ser jag bara animen istället.

 

[krank]

Efter Triplanetary läste jag Black Helicopters, uppföljaren till Agents of Dreamland.

Under tiden jag gjorde det kände jag mig tvungen att läsa på lite om författarinnan. It all fell into place när jag läste att hon uttalat sig negativt om "plot", eller att ha plot som centralt. För både den här och den föregående boken är definitivt mer mood än plot. Dess text liksom sköljer över en och sveper med sig en; det finns ingenting riktigt att följa som liknar ett traditionellt skeende. Det är mest sammankopplade scener som skapar en kaleidoskopisk effekt, en helhetskänsla och ett mångfacetterat perspektiv.

De olika perspektivens röster har olika svårighetsgrad. Vissa berättare i boken pratar ganska straight-forward och så man förstår vad som händer, andra kräver en väldigt noggrann läsning och när det gäller ytterligare andra är det bara att ge upp och låta orden flöda över en. Men även i de fallen behöver man verkligen vara noggrann i sin läsning – det funkar inte att lite slappt semi-skumläsa Kiernans böcker.

Här är ett smakprov ur en av de mer sammanhängande och lättlästa delarna:



Just nu läser jag The Tindalos Asset, som är boken efter Black Helicopters, och den är faktiskt betydligt mer lättläst. Och har mer av en plot. Lite synd, nästan – efter två böcker hade jag börjat vänja mig.

 

[Vimes]

Jag kommer ihåg att jag läst:

Herr Arnes penningar av Selma Lagerlöf, igen. Spökhistoria/folklig skröna som utspelar sig på 1500-talet. Det är alltid en fröjd att läsa Lagerlöfs prosa. Formuleringsglädjen! Det kan ibland balansera på gränsen till pekoral, men hon har en fantastisk berättarröst!

Hundarna kommer av Jessica Schiefauer. Av någon anledningen har jag lyckats ducka att läsa den här trots att jag jobbar som svensklärare på gymnasiet. Bra (och mycket välskriven) ungdomsbok, men jag tappade lite intresset sista tredjedelen. Berättelsens avtoning är för lång.

Babylon Berlin: Den våta fisken av Volker Kutscher. Kriminalare i Berlin 1929. Borde kunna vara hur bra som helst! Meeen. Är inte riktigt det. Alltså: miljön är toppen och storyn är helt ok med krim-standard. Men stilistiskt är det verkligen inget att hänga i julgranen. Kanske en översättningsfråga, vad vet jag. Det är lite klyschigt och trött. Trots detta läser jag i detta nu del två i serien (Den stumma döden), så det kanske inte spelade någon roll.

 

[Dimfrost]

Här är ett smakprov ur en av de mer sammanhängande och lättlästa delarna:

Om jag tycker att det här låter helt fantastiskt, betyder det att jag borde läsa boken, och börja med första delen du nämnde?

 

[krank]

Om jag tycker att det här låter helt fantastiskt, betyder det att jag borde läsa boken, och börja med första delen du nämnde?

Antagligen!

 

[Magnus Seter]

MODERERING

Har flyttat en "diskussion" om svenska författares kvaliteter. Fortsätt i den nya tråden om ni vill prata om det, så fortsätter den här tråden avhandla bokklubben.

MVH

/Magnus

 

[chrull]

Jag har läst 1793 och hade nog inte läst klart den om det inte var för mitt intresse av epoken, staden, och misären.
Jag har läst 7 habits of highly effective people och imponerats. Trots dess ålder är den helt klart relevant.

Jag har läst Svarta Ballader. Högt. Den skänker mig mycket glädje och vemod. Dan Andersson är fantastisk.

Jag kom från tjuvarnas gråstensborg,
där min skugga var min kamrat.
Där var år av grubbel och månaders sorg
och nätter svarta av hat.

 

[Gurgeh]

Piranesi bor i huset. Det består av oändligt många salar, fyllda av statyer. Under finns salar fyllda med vatten som ibland svämmar upp och fyller salarna med statyer. Ovanför finns salar fyllda med moln.

Förutom Piranesi finns den andra. De möts två gånger i veckan och diskuterar sitt sökande efter den stora hemligheten som finns gömd i huset. Det är han som kallar Piranesi för Piranesi, men Piranesi tror inte att det är hans namn.

Det finns tretton andra människor i världen, men de är döda. Piranesi har bevarat deras skelett och behandlar dem med vördnad. Totalt finns det alltså femton människor i världen.

Att berätta något mer är spoiler.

Piranesi är alltså den nya boken av Susanna Clarke, känd för Jonathan Strange & Mr. Norrell. Den är väldigt, väldigt bra. Det enda dåliga med den är att den bara är drygt 200 sidor lång, och jag tyckte att även Jonathan Strange & Mr. Norrell på nästan 800 sidor var för kort.

 

[Daniel]

Jag har, för första gången på fem år, läst en Warhammer-roman. Senast var slutet på Gotrek & Felix-sagan 2015, i den nattsvarta och totalt deprimerande apokalyps-settingen End Times. Jag tillhör den bittra och oresonliga skara som helt övergav Games Workshop när de sprängde vår älskade Fantasy-värld och re-bootade med katastrofalt fula semi-40k-figurer på runda baser. Usch.

Nu fick jag istället ett ryck och köpte första delen i evighetsserien Horus Heresy till 40k (eller 30k alltså), Horus Rising av Dan Abnett. Just Abnett är väl en gammal trotjänare till den litterära delen av spelvärlden, och en kompetent författare. Och något lockade mig med att glänta på dörren till en evighetsserie med 55+ utgivna böcker, i en setting som fortfarande är en av mina favoritvärldar.

Några plus:
+ Abnett är som sagt en kompetent författare. Kompetent språk och kompetenta personskildringar.
+ Världen är som sagt skitcool. Episka, gotiska katedralliknande rymdkryssare och monstermänniskor i kvasi-medeltida rustningar med hårdrocksvapen.
+ Skräckelementen, Warhammers största styrka, var önskat kusliga och mystiska.
+ Inblicken i det tidiga Imperiumets annorlunda idélära, med hintar om hur det sedermera skulle förvridas till 40k-erans fanatiska kultdyrkan.

Några minus:
- Monstren/fienden: Visst, 40k är ett enormt universum med miljoner världar och oupptäckta raser, men jag hade väntat mig bekväm igenkänning med spelets karaktäristiska figurer. Istället fick man enbart nya påhittade monsterraser som jag inte tyckte var särskilt intressanta.
- För många biroller. Jo, jag kan uppskatta att en författare vill bygga ett omfattande persongalleri, särskilt i en "historisk" setting med ganska påtagligt politiskt och idéhistoriskt fokus, men på 400 sidors fristående rymdskräckäventyr hade jag personligen föredragit att slå ihop två eller tre av birollerna till en.

Slutkommentar: Jag blev definitivt inspirerad att läsa fler Horus Heresy-romaner, och mitt intresse för spelvärlden fick lite av en nytändning!

 

[Ulfgeir]

Babylon Berlin: Den våta fisken av Volker Kutscher. Kriminalare i Berlin 1929. Borde kunna vara hur bra som helst! Meeen. Är inte riktigt det. Alltså: miljön är toppen och storyn är helt ok med krim-standard. Men stilistiskt är det verkligen inget att hänga i julgranen. Kanske en översättningsfråga, vad vet jag. Det är lite klyschigt och trött. Trots detta läser jag i detta nu del två i serien (Den stumma döden), så det kanske inte spelade någon roll.

Blev precis färdig med bok 1. Jo huvudpesonen är ju inte direkt den mest sympatiska personen. MIljön är ju intressant dock. Skall väl ta mig samman och se tv-serien senare.

 

[Gurgeh]

Blev precis färdig med bok 1. Jo huvudpesonen är ju inte direkt den mest sympatiska personen. MIljön är ju intressant dock. Skall väl ta mig samman och se tv-serien senare.

Jag läste den tidigare i år, och den var väl okej, men jag störde mig enormt på...

Spoiler

... att alla polisens framsteg i utredningen berodde antingen på en osannolik slump (att han råkade bo i rätt lägenhet) eller på en löjligt osannolik slump (grejen med kulan). Ingenting var resultatet av spaningsarbete, smart slutledning eller något annat som han själv hade kunnat påverka.

 

[Vimes]

Jag läste den tidigare i år, och den var väl okej, men jag störde mig enormt på...

Spoiler

... att alla polisens framsteg i utredningen berodde antingen på en osannolik slump (att han råkade bo i rätt lägenhet) eller på en löjligt osannolik slump (grejen med kulan). Ingenting var resultatet av spaningsarbete, smart slutledning eller något annat som han själv hade kunnat påverka.

Ja, storyn är väl som mest okej. Jag tyckte visserligen att...

Spoiler

Kulan-grejen var en helt passabel krim-litteratur-twist

men håller absolut med om det allmänna omdömet.

Just nu läser jag del 2 Den stumma döden. Så något gjorde ju första delen rätt. Jag känner nog att serien lever mycket på sin miljö, men i övrigt är tämligen medioker (eller till och med sub-par i en del aspekter). Nåja, det behöver inte vara så jävla bra hela tiden, det man läser.

 

[Tant Ragnar]

Jag har läst Labyrinten av Simon Stålenhag.

Samma upplägg som tidigare böcker - en konstbok med en historia. Den här gången är det en superdystopisk utveckling av världen som presenterats i tidigare böcker. Skiten har träffat fläkten rejält, och allt är mörkt, dött och giftigt.

En ruskig liten historia berättar vad som händer med människor före, under och efter katastrofen.

Vissa saker utmanade min suspension of disbelief -

Spoiler

tillgången till vatten, hasselbackspotatis och fläsk långt efter att allt liv på jordens yta dött exempelvis.

Men, så länge man släpper att världen måste hänga ihop strikt logiskt och helt sjunker in i känslan av "dystopi med tydlig smak av tidigt 90-tal" så är det fantastiskt bra.

 

[Khan]

Jag har läst serieboken Gender Queer av Maia Kobabe.

En självbiografi om att inte känna sig hemma i sin kropp, eller snarare i förväntningarna på sin kropp. Kobabe berättar utförligt och självutlämnande om sitt liv och sina upplevelser kring kön, relationer, föräldrar och hur världen aldrig riktigt accepterar att man varken känner sig hemma som man eller kvinna.

En riktigt bra bok, med förvånansvärt mycket humor mitt i allt. Mycket hjärta och värme bland alla frågetecken, men också en svårdefinierad smärta. Det är svårt att förklara för andra när man knappt själv kan sätta ord på den komplicerade utforskande process allt handlar om. Det leder ibland till smärtsamma tillfällen där Kobabes väldigt stödjande familj gör vad de kan och definitivt har hjärtat på rätta stället, men ändå gör fel. Hur ska man reagera då?

Jag lärde mig massor av den här boken. Både om just resan för att nå begreppet Gender queer, men också om en massa annat som faller under regnbågsparaplyet. Rekommenderad läsning för alla som vill ha en gripande historia och lära sig saker samtidigt.

 

[Dimfrost]

Jag har läst De levande döda av Gunilla Jonsson och Michael Petersén. Sammanfattade mina tankar lite på twitter.