Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,499
Jag har läst Derf Backderfs KENT STATE: Fyra döda i Ohio
Herreminskaparevilkenbok. Jag tror inte jag blivit så genuint tagen av en bok sedan jag läste Colin Whiteheads Den Underjordiska Järnvägen för några år sedan. Det är inte ett dåligt betyg att det är den första jag kom att tänka på.
Boken är en gediget researchad dramadokumentär, som skildrar de sista dagarna i upptakten till massakern på Kent State 1970, när nationalgardet (ung. amerikanska hemvärnet) öppnade eld mot obeväpnade studenter och sköt ihjäl 4 omedelbart. Många fler fick men för livet av skottskadorna. Vi får följa ett myllrande persongalleri fokuserat på ett fåtal studenter, politiker, poliser och nationalgardister genom vardag, studentprotester och -kravaller, hela vägen fram till att regnet sköljer bort blodet från campus efter att skotten ekat mellan byggnaderna.
Backderf är en fantastisk berättare. Han lyckas fånga känslan av den helt mänskliga vardagen i lilla Kent, där oron över att bli inkallad till Vietnamkriget hänger över huvudet på varenda manlig student. Det förstärker den ständigt närvarande känslan av stundande katastrof som kommer närmare och närmare när de båda sidorna eskalerar konflikten tills den ödesdigra dagen kommer. Ord och bild arbetar i ett nästintill perfekt samspel, och hans vanliga karikerande stil är nedtonad och mindre överdriven här. Fortfarande distinkt Backderf i allt vad komposition och design heter, dock.
Samtidigt gör Backderf ofta avsteg i berättelsen och ger oss textblock där han förklarar de viktigaste spelarna - varför guvernören är arg, varför universitetets rektor inte tar det på allvar, etc - men framför allt förklarar han noga och ingående varför det var sådana konflikter i samhället 1970. Jag hade aldrig hört talas om organisationerna SDS och deras "avknoppning" The Weathermen förrän nu. Backderf är noga med att beskriva att det för de flesta studenter bara var vardag som gällde. De gick på föreläsningar, demonstrerade fredligt, och gjorde vad de kunde för att få vardagen att flyta. Men när tusen studenter samlats i en protest, och en av dem kastar en brandbomb mot ett hus där de utbildar reservofficerare, är det plötsligt tusen studenter som kastat en brandbomb. Trots att den överväldigande majoriteten av dem tyckte det var en dum idé.
Jag kan inte nog mycket rekommendera den här boken. Helt klart Backderfs bästa bok hittills - och att klå My Friend Dahmer är inte lätt gjort. Var bara beredd på att det inte är en bok man mår bra av. Jag slukade den på en kväll och märkte knappt att klockan gick, och jag har inte kunnat sluta tänka på den.
Läs den. Nu.
Herreminskaparevilkenbok. Jag tror inte jag blivit så genuint tagen av en bok sedan jag läste Colin Whiteheads Den Underjordiska Järnvägen för några år sedan. Det är inte ett dåligt betyg att det är den första jag kom att tänka på.
Boken är en gediget researchad dramadokumentär, som skildrar de sista dagarna i upptakten till massakern på Kent State 1970, när nationalgardet (ung. amerikanska hemvärnet) öppnade eld mot obeväpnade studenter och sköt ihjäl 4 omedelbart. Många fler fick men för livet av skottskadorna. Vi får följa ett myllrande persongalleri fokuserat på ett fåtal studenter, politiker, poliser och nationalgardister genom vardag, studentprotester och -kravaller, hela vägen fram till att regnet sköljer bort blodet från campus efter att skotten ekat mellan byggnaderna.
Backderf är en fantastisk berättare. Han lyckas fånga känslan av den helt mänskliga vardagen i lilla Kent, där oron över att bli inkallad till Vietnamkriget hänger över huvudet på varenda manlig student. Det förstärker den ständigt närvarande känslan av stundande katastrof som kommer närmare och närmare när de båda sidorna eskalerar konflikten tills den ödesdigra dagen kommer. Ord och bild arbetar i ett nästintill perfekt samspel, och hans vanliga karikerande stil är nedtonad och mindre överdriven här. Fortfarande distinkt Backderf i allt vad komposition och design heter, dock.
Samtidigt gör Backderf ofta avsteg i berättelsen och ger oss textblock där han förklarar de viktigaste spelarna - varför guvernören är arg, varför universitetets rektor inte tar det på allvar, etc - men framför allt förklarar han noga och ingående varför det var sådana konflikter i samhället 1970. Jag hade aldrig hört talas om organisationerna SDS och deras "avknoppning" The Weathermen förrän nu. Backderf är noga med att beskriva att det för de flesta studenter bara var vardag som gällde. De gick på föreläsningar, demonstrerade fredligt, och gjorde vad de kunde för att få vardagen att flyta. Men när tusen studenter samlats i en protest, och en av dem kastar en brandbomb mot ett hus där de utbildar reservofficerare, är det plötsligt tusen studenter som kastat en brandbomb. Trots att den överväldigande majoriteten av dem tyckte det var en dum idé.
Jag kan inte nog mycket rekommendera den här boken. Helt klart Backderfs bästa bok hittills - och att klå My Friend Dahmer är inte lätt gjort. Var bara beredd på att det inte är en bok man mår bra av. Jag slukade den på en kväll och märkte knappt att klockan gick, och jag har inte kunnat sluta tänka på den.
Läs den. Nu.