Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,505
Jag har läst Tangles av Sarah Leavitt.
Det här är en bok som fick mig att gråta. Bokstavligt, och inte på skämt. Kalla mig blödig, men den ligger nog för nära min egen verklighet för att det inte skulle kunna hända. Leavitt har skrivit en krönika över sin mors sista tid i livet, från att de började misstänka att hon hade Alzheimers hela vägen ner i helvetet det innebar. Sedan slut.
Boken är skriven med en djup värme, men vägrar att blunda för de fruktansvärda saker som händer med någon med Alzheimers. Hur hela sinnet slås ut, bit för bit, tills personen tappat förmågan att ens ta hand om sin hygien själv. Hela vägen in i helvetet. Hur olika släktingar drabbas olika hårt. Hur svårt det är att hantera.
Tecknarstilen är naiv och enkel, lite på samma sätt som hos Brown i Clumsy ovan. Men här är det inte bilden som är viktigast, utan texten. De blekvita rutorna är sällan tomma, och det är mycket, mycket berättelse som ska fram. Tragedi, men också glada och lyckliga minnen. De få gånger man lyckas bryta igenom sjukdomen och få sin trasiga mor att le för en sekund. Jag får känslan av att den här boken är ett terapiarbete.
En fantastisk bok. Men helvete vad det var tungt att läsa. Särskilt mot slutet. Rekommenderas inte som avslappnande läsning till någon, men den kan säkert hjälpa folk. Empatin är tung.
Det här är en bok som fick mig att gråta. Bokstavligt, och inte på skämt. Kalla mig blödig, men den ligger nog för nära min egen verklighet för att det inte skulle kunna hända. Leavitt har skrivit en krönika över sin mors sista tid i livet, från att de började misstänka att hon hade Alzheimers hela vägen ner i helvetet det innebar. Sedan slut.
Boken är skriven med en djup värme, men vägrar att blunda för de fruktansvärda saker som händer med någon med Alzheimers. Hur hela sinnet slås ut, bit för bit, tills personen tappat förmågan att ens ta hand om sin hygien själv. Hela vägen in i helvetet. Hur olika släktingar drabbas olika hårt. Hur svårt det är att hantera.
Tecknarstilen är naiv och enkel, lite på samma sätt som hos Brown i Clumsy ovan. Men här är det inte bilden som är viktigast, utan texten. De blekvita rutorna är sällan tomma, och det är mycket, mycket berättelse som ska fram. Tragedi, men också glada och lyckliga minnen. De få gånger man lyckas bryta igenom sjukdomen och få sin trasiga mor att le för en sekund. Jag får känslan av att den här boken är ett terapiarbete.
En fantastisk bok. Men helvete vad det var tungt att läsa. Särskilt mot slutet. Rekommenderas inte som avslappnande läsning till någon, men den kan säkert hjälpa folk. Empatin är tung.