Daniel
Swordsman
- Joined
- 7 Apr 2009
- Messages
- 598
Jag hittade en lustig gammal bok i nytryck på bokrean - nämligen Jägarna på Karinhall av Carl-Henning Wijkmark som avled i höstas. Romanen är från 1972 och beskrivs som "en svart fars" och "ett lustmord på nazismen".
Tänk er The Death of Stalin fast om Tredje Riket innan kriget. I samband med sommar-OS i Berlin 1936 håller Göring tre dagars burleskt jaktparty på sitt slott Karinhall (döpt efter hans döda svenska fru) dit han bjudit in en stor mängd gubbsjuka ambassadörer och kungligheter som han bjuder på gammaldags jakt och en hel bataljon prostituerade. Den brittiska underrättelsetjänsten har rekryterat en odåga till festprisse från norska OS-truppen och gett honom i uppdrag att låtsas springa vilse in på slottsmarkerna under sin marathonträning, för att förhoppningsvis bli inbjuden av den excentriske och nordiskt familjäre Göring och därmed kunna spionera på tillställningen. En stor mängd nazistkollegor dyker också upp på slottet, bjudna eller oinbjudna, för att få delta i perversiteterna eller spionera på varandra. Precis som kommunistledarna i Death of Stalin är nämligen alla nazistcheferna bittra fiender och försöker manövrera ut varandra politiskt eller till och med lönnmörda varandra. Exempelvis har en av nazistcheferna låtit skicka in en egen spion i en mini-ubåt i slottets sjö, och Görings närmaste personalchef på slottet visar sig vara hemlig trotskist med egna planer.
Det hela är oerhört underhållande, och hade gjort en fantastisk satirfilm i exakt samma stil som nämnda Death of Stalin. Det är som sagt en svart fars, med förvecklingar och missförstånd och ständig misstänksamhet hos folk som springer i dörrar och försöker sätta dit varandra. Det finns inga hjältar och är en ensemblekomedi med antingen maktgalna eller livrädda intrigmakare (ofta är de både och) - det inkluderar förresten den norske spionen, som är lika gubbsjuk och osympatisk som alla andra.
Det är en mycket läsvärd bok, språkligt begåvad och stundtals riktigt spännande.
Minus den stora mängden pornografi. Den hade jag helst klarat mig utan. Det är en lång rad extremt illustra och antingen direkt obehagliga eller bara pinsamma sexscener, ofta sadistiska. Jag vet inte om pornografin är avsedd som ett självändamål, som en tidsstämpel från det mer sexuellt frigjorda (eller bara gubbsjuka) 70-talet med sin liberalare inställning till prostitution, men jag tolkar det också som att det fåniga och ofta vidriga sexet är till för att förminska och förlöjliga samtliga rollfigurer ännu mer.
Läs den om ni gillar svart satir! Sexscenerna kan man med fördel bläddra förbi, när de blir som mest långrandiga, även om dessa scener faktiskt säger en hel del om rollfigurernas laster och löjlighet.
Tänk er The Death of Stalin fast om Tredje Riket innan kriget. I samband med sommar-OS i Berlin 1936 håller Göring tre dagars burleskt jaktparty på sitt slott Karinhall (döpt efter hans döda svenska fru) dit han bjudit in en stor mängd gubbsjuka ambassadörer och kungligheter som han bjuder på gammaldags jakt och en hel bataljon prostituerade. Den brittiska underrättelsetjänsten har rekryterat en odåga till festprisse från norska OS-truppen och gett honom i uppdrag att låtsas springa vilse in på slottsmarkerna under sin marathonträning, för att förhoppningsvis bli inbjuden av den excentriske och nordiskt familjäre Göring och därmed kunna spionera på tillställningen. En stor mängd nazistkollegor dyker också upp på slottet, bjudna eller oinbjudna, för att få delta i perversiteterna eller spionera på varandra. Precis som kommunistledarna i Death of Stalin är nämligen alla nazistcheferna bittra fiender och försöker manövrera ut varandra politiskt eller till och med lönnmörda varandra. Exempelvis har en av nazistcheferna låtit skicka in en egen spion i en mini-ubåt i slottets sjö, och Görings närmaste personalchef på slottet visar sig vara hemlig trotskist med egna planer.
Det hela är oerhört underhållande, och hade gjort en fantastisk satirfilm i exakt samma stil som nämnda Death of Stalin. Det är som sagt en svart fars, med förvecklingar och missförstånd och ständig misstänksamhet hos folk som springer i dörrar och försöker sätta dit varandra. Det finns inga hjältar och är en ensemblekomedi med antingen maktgalna eller livrädda intrigmakare (ofta är de både och) - det inkluderar förresten den norske spionen, som är lika gubbsjuk och osympatisk som alla andra.
Det är en mycket läsvärd bok, språkligt begåvad och stundtals riktigt spännande.
Minus den stora mängden pornografi. Den hade jag helst klarat mig utan. Det är en lång rad extremt illustra och antingen direkt obehagliga eller bara pinsamma sexscener, ofta sadistiska. Jag vet inte om pornografin är avsedd som ett självändamål, som en tidsstämpel från det mer sexuellt frigjorda (eller bara gubbsjuka) 70-talet med sin liberalare inställning till prostitution, men jag tolkar det också som att det fåniga och ofta vidriga sexet är till för att förminska och förlöjliga samtliga rollfigurer ännu mer.
Läs den om ni gillar svart satir! Sexscenerna kan man med fördel bläddra förbi, när de blir som mest långrandiga, även om dessa scener faktiskt säger en hel del om rollfigurernas laster och löjlighet.
Last edited: