Jag har läst
Prince of the Godborn, första delen i kvadrologin The Seven Citadels, som jag senast läste när jag gick i typ högstadiet.
Innan jag går in på själva boken måste jag nog ta och gnälla lite. Här är tre omslag till samma bok:
View attachment 6619View attachment 6620View attachment 6621
Hur skulle ni rangordna dem, när det gäller snygghet och vilket omslag som gör er mest lässugna?
Om ni gör någon annan ordning än den de står i, alltså det sjukt snygga med den stora stjärnan och ormen och grejerna först och det fula photoshopkollaget sist, så kan vi nog nästan inte vara kompisar längre.
Det är givetvis det grisfula photoshopomslaget som är det nyaste och senaste omslaget.
Jag blir alltså aktivt arg av att se det – dels är det jätte-jätte-jättefult, dels ser huvudkaraktären ut som nåns instagramfiltrerade selfie, dels stämmer bilden inte ens – jag vill argumentera för att en läsning av huvudpersonen som
vit, framför allt en
vit dansbandsmedlem, är helt uppåt väggarna.
Visst beskrivs huvudpersonen och de andra godborn som "pale", det gör han. Men här tycks ju illustratören ha valt en tolkning där han är blek jämfört med oss nordeuropeiska vithudingar. Men det är ju stolligt – författarinnan är expert på egypten och hela det Galkiska imperiet skriker verkligen otroligt mycket av egyptiska influenser – snarare än medeltida europeiska, som syns på omslaget. Forollkin, huvudpersonens bror och följeslagare, har explicit brun hud – det skrivs ut i en mening där han blivit skadad och helats. Folk är alltså bruna och svarta, i jämförelse med
dem är Kerish blek.
Det är därför både konstigt och direkt, aktivt dåligt att gestalta Kerish som medlem i det kritvita dansbandet Kjell-Kristerz och lägga på honom ytterligare glow-effekt från Photoshops filterarsenal.
Öh, fast… Nu kanske jag började i fel ände. Det här är alltså den första renodlade ta-sig-själv-på-allvar-fantasyn jag läst på mycket, mycket länge. Det kan vara över ett decennium senast. Och det märks, för jag är så
jävla ovan vid att läsa böcker där magi och gudar och ens delvis finns på riktigt. De stories jag läst som utspelar sig i något slags forntid på sistone har ju ganska uteslutande varit scifiböcker där "magin" visat sig vara typ nån med ball teknologi som lurat lokalbefolkningen. Det tog mig nästan hela boken att sluta försöka kolla bakom trollkarlens draperi.
Boken handlar om prins Kerish, som är en av de gudafödda – ättlingar i rakt nedstigande led till den gud de tror grundade landet Galkis, där de bor. De är gudakonungar, långt ovan populasen – och imperiet är givetvis ganska förfallet och dekadent, sönderfrätt av intriger och dekadens, egoism och maktmissbruk. Kort sagt, man har frångått den sanna vägen och förtjänar nu att förintas. Men Kerish skickas iväg på ett uppdrag som kanske kan rädda Galkis… (Om det nu bör räddas).
Jag tycker nog rätt bra om boken ändå. Precis som när jag var liten uppskattar jag den lite mörkare tonen, och jag gillar Galkis ganska speciella stämning av påtvingad dramatik och poesi, spelade överdrivna känslor och intrigerna bakom. De ritualiserade sammankomsterna och giftet i bägarna. Det är en skön undergångs- och dekadenskänsla. Jag gillar absolut inte huvudpersonen, han är generellt en impulsiv, världsfrånvänd idiot men det är ganska uppenbart att en del av seriens poäng är att han ska bli mindre av en impulsiv, världsfrånvänd idiot. Så vi får se vad som händer. Jag har just påbörjat uppföljaren.
