WRNU:s Bokklubb 2021

[Khan]

Jag har läst När vi var samer av Mats Jonsson.

Det här är kanske den mest personliga bok Jonsson har skrivit. En kombination av släktforskning, självbiografi och folkteckning, lite på det sätt han tidigare gjort med sin tidigare bok Nya Norrland. Men det här känns mer nära, mer ärligt och mer drivet av personligt patos. Mystiskt ändå, med tanke på vilket hjärta han har för den svenska glesbygden i allmänhet och Ådalen i synnerhet (och hemorten Kramfors/Ytterlännäs i allra synnerhet).

Vi följer Jonsson genom minnesbilder från barndomen, in i att han börjar släktforska och undersöka sina samiska rötter. Han gräver sig långt tillbaka i den samiska historien och försöker ge en bild av hur det såg ut på riktigt i den så ofta förtigna och förljugna historien om urfolket. När vi kommer fram till 1700- och 1800-tal blir det obekvämt på riktigt, för det är här rasismen och kolonialismen börjar explodera.

I och med 1800-talets rasbiologiska föreställningar buntas samerna ihop efter en utifrån ställd mall, och Jonssons släkt som inte passade in (skogssamer, inte fjällsamer) tvingades steg för steg bort från sin mark och sina fiskevatten, och tvångsförflyttas gnåg på gång på gång.

Citat från en av landets främsta "sameexperter", K B Wiklund, år 1900: "Enda lösningen är att avskaffa skogslapparna och göra dem till fjällappar /.../ Landet är för gott för renskötsel. Den svagare måste ge vika för den starkare.

Det är sällan en trevlig läsning, men alltid intressant. Jonssons karikatyrstil lättar upp det svåra innehållet, och han dyker själv upp som berättarröst för att lätta upp stämningen när det blir för tungt flera gånger. Att han använder sin egen släkt som exempel är mycket passande, eftersom de annars ganska opersonliga uppteckningarna av födslar och dödslar och vigslar i kyrkoböckerna lätt blir träigt. Men här får allt liv och alla känns som människor, även de som bara fladdrar förbi som hastigast.

Det här är en bra bok. En riktigt bra bok. Men framför allt en nödvändig bok. Jag kan inte komma på när jag senast fick lära mig någonting om samernas historia och vad Sverige gjort mot dem. Jag visste inte ens att det fanns skogssamer innan jag började läsa boken. Fan, det var först i vuxen ålder jag lärde mig att det finns flera olika samiska språk. Den samiska historien är alldeles för frånvarande i den svenska historieskrivningen.

TLDR
Läs den här boken. Mycket stark rekommendation.

 

[entomophobiac]

<grinig>
Jag kan känna att WRNU:s Serieklubb och WRNU:s Bokklubb borde vara två olika saker.
</grinig>

Häftigt att se folks lästakt!

 

[Khan]

Jag har läst Mitt dåliga samvete av Stina Hjelm.

Ännu en svensk ung vuxen mellan tjugo och trettio som beskriver relationsproblem, ångest och känslan av att inte veta vart man vill i livet i serieformat! Men den här gången är det annorlunda, för Stina Hjelm är crustpunkare med dreads och skildrar sin vardag med stor och utlämnande humor.

Det här är en spretig bok. Det känns som om Hjelm har samlat dagboksanteckningar som inte hänger ihop narrativt och bildsatt dem. Historien kommer liksom aldrig fram, och att hitta kärnan i vad som pågår är svårt. Det är episodiskt så det förslår, och även om de oftast är roliga är de lite för många och svåra att se poängen med. Jag hade gärna sett mer av en röd tråd, ett mål berättelsen jobbar mot. Den här typen av pikaresk är lite svår att få kläm på för mig. Hade den varit en tredjedel kortare hade jag varit mycket mer positiv.

Humorn är bra, dock. Lite för mycket öl, bröl och festival för att jag ska känna igen mig och trivas, men kul personligheter som glimrar förbi. Tecknarstilen är karikerad och lattjo, och passar bra för att förstärka de ofta ganska tramsiga livsglimtarna - som när Hjelm råkar fisa en kille rätt i nyllet under pågående samlag. Jag fnissade.

TLDR
Nja, kanske kul om man är crustpunkare själv, eller vill se Malmö anno 2014 skildrat i serieformat. Annars känns det mest som en bok för författarens eget terapiarbetes skull.

 

[krank]

<grinig>
Jag kan känna att WRNU:s Serieklubb och WRNU:s Bokklubb borde vara två olika saker.
</grinig>

Häftigt att se folks lästakt!

Jag har definitivt tänkt den tanken också.

Egentligen krävs det ju inte mer än att nån av oss startar en "WRNUs serieklubb"-tråd… Vilket man väl kanske bör göra nån gång.

 

[Khan]

Jag har definitivt tänkt den tanken också.

Egentligen krävs det ju inte mer än att nån av oss startar en "WRNUs serieklubb"-tråd… Vilket man väl kanske bör göra nån gång.

Jag räknar med det till nästa år. Nu känns det redan som om jag plöjt ner för mycket tid i den här för att byta tråd.

 

[Max Raven]

Jag har lyssnat på The Science Fiction Hall of Fame, Volume One, 1929 - 1964 (1970)

Vilket är en samling science fiction-noveller som röstades fram av amerikanska science fiction-författare 1970. Överlag kan jag rekommendera den, även om inte alla noveller är lysande så har alla påverkat SF och är rätt korta.

Stanley G. Weinbaum: "A Martian Odyssey" (1934)
Marsexpeditionsmedlem kraschar på pulp-Mars (som är mer som en lite värre öken) och springer in konstiga varelser. Den verkar mest ha varit minnesvärd för att den är tidig med att ha utomjordisk intelligens som inte är aschlen och mest gör sina egna grejer (War of the Worlds hade utomjordisk intelligens redan 1897). Det är en del bra grejer men berättarstilen strök mig mothårs.

John W. Campbell: "Twilight" (1934)
Man återberättar annan mans möte med tidsresande framtidsman som berättar om sitt möte med mänskligheten vid dess skymning. Intressanta koncept, väldigt väldigt lång och fokus på saker jag inte fanns så intressanta (fantastiska tekniska beskrivningar får intressant zeerust när man har lika bra eller bättre grejer själv)

Lester del Rey: "Helen O'Loy" (1938)
Två män köper dyr android och installerar experimentell känslokrets. Det går lite för bra. Meh, duger som tidsfördriv.

Robert A. Heinlein: "The Roads Must Roll" (1940)
Heinlein föreställer sig framtidsstad där allting åker runt på rullband, men (övervakad) arbetarorganisation som håller organisationen gående. Självklart med Kommunistskurk som egentligen är själavek och vill vara diktator och en God Och Stark Ledare som hanterar kris själv. Naiv tro på auktoritet, om man ska vara välvillig, flört med fascistiska idéer om man är mindre. En novell byggd runt en intressant men opraktisk idé. Märker rätt fort att konflikten introducerades för att idén inte funkar. Jag har ingen aning om Heinlein tyckte rullbandsstäder var en bra idé eller inte, men hyperloops är liknande för vår tid.

Theodore Sturgeon: "Microcosmic God" (1941)
Geni skapar massa uppfinningar, ond banktjänsteman tjänar massa pengar på dem och är dum ovanpå girig. Coolt med mikroskopcivilisation och ett gäng bisarra uppfinningar.

Isaac Asimov: "Nightfall" (1941)
Troligen den bästa kosmisk skräck-berättelsen, med kultister och allt. Om en civilisation där natten aldrig faller som cykliskt går under vart 1000:e år, och jakt efter orsak med en kult som vill se till att undergången inträffar. Lite som vissa kristna grupper i USA.

A. E. van Vogt: "The Weapon Shop" (1942)
Vapenaffär öppnar i harmonisk liten by i Imperiet, man försöker lönlöst stoppa den, blir indragen i härva av intriger. Bra och intressanta vändningar men ingen del som sticker ut som riktigt lysande.

Lewis Padgett: "Mimsy Were the Borogoves" (1943)
Framtida vetenskapsmänniska skickar leksaker tillbaks i tiden, råkar hamna i händerna på barn, hijinks ensue. Fler beskrivningar om fru och make som häller i sig drinkar än jag väntade mig. Är OK.

Clifford D. Simak: "Huddling Place" (1944)
Framtid där alla lever i sina egna hus långt borta från alla andra och mest använder sig av avancerad VR för att interagera med varandra och har robotar som ser efter deras behov. Bra för 1944, ganska skral handling.

Fredric Brown: "Arena" (1944)
Novellen som det där Star Trek-avsnittet där Kirk slåss mot Gorn troligen kopierade, tillsammans med hundratals andra. Mänsklighet och utomjordisk ras drabbar samman, avancerad utomjordisk ras låter konflikt lösas med förkämpar från båda, tror ni kan gissa rätt mycket av resten - det är lite som Jane Ëyre: Den första, och många kopior är bara sämre varianter.

Murray Leinster: "First Contact" (1945)
Ingen koppling till Star Trek. Människor och utomjordingar stöter på varandra av slump, ingendera kan vända hem för då kan motsatt art spåra var de kom ifrån och de kan inte lita på varandra (i det tidiga stadiet). Intressanta delar, intressant konflikt utan att vara en beväpnad sådan.

Judith Merril: "That Only a Mother" (1948)
Dystopisk framtid efter atomkrig, havande kvinna får barn. Tiden den skrevs ger resten. Förmodligen först med konceptet, och har kvinna som huvudperson. OK.

Cordwainer Smith: "Scanners Live in Vain" (1948)
Endast de döda kan överleva den stora smärtan i rymden. Endast de döda, och de som genomgått processen för att bli levande döda. Scanners leder de kriminella som förslavats för att underhålla skeppen som kopplar samman mänskligheten. Men nu har någon färdigställt en process som hotar Scanners maktställning. En av Cordwainer Smiths bästa noveller, som alla hänger samman i en framtidshistoria, vilket Cordwainer var först med och få gjort (Alistair Reynolds har nämnt explicit att han inspirerades av Smith).

Ray Bradbury: "Mars is Heaven!" (1948)
Astronauter landar på Mars och klampar in i liten amerikansk stad, befolkad av vanliga människor och försöker lista ut varför. En novell från The Martian Chronicles, och inte den bästa - det här är andra gången jag läst/lyssnat på den och utan överraskningsvärdet är den inte lika bra. Det finns bättre i Martian Chronicles, IMHO.

Cyril M. Kornbluth: "The Little Black Bag" (1950)
Högeknologisk läkarväska skickas tillbaka i tiden (tidsresor är en gammal favorit), avdankad läkare kommer över den och genomför en del mirakel, saker går fel. Svagt slut, resten är intressant och OK.

Richard Matheson: "Born of Man and Woman" (1950)
Barn som tydligt är ett monster beskriver hur dess föräldrar är elaka mot den. Hela den (väldigt korta) novellen kretsar kring spoilerdelen - fångade det tidigt. Tror genomslagskraften är större om man inte grokkar så tidigt.

Fritz Leiber: "Coming Attraction" (1950)
Britt besöker USA förstörd av atombombning, dras in i trubbel. Meh. Antar att post-kärnvapenskrigsmiljön var intressant på sin tid (och nog inspirerade den första Mad Max), men berättelsen och skrivandet lämnar en del att önska.

Anthony Boucher: "The Quest for Saint Aquin" (1951)
Katolik söker mirakel för att får kyrkan på fötter igen. Uppenbarligen finns det ett teknokratiskt styre som är ute efter att utplåna dem. Jag antar att kristna får ut mer av den här, för att de gillar att se sig själva som martyrer även när de inte är det, och post-sluttwist-twisten var nog med för att blidka dem. Bra, inte lysande.

James Blish: "Surface Tension" (1952)
Mänskligt koloniskepp koloniserar planet med människor i plankton-storlek för att normalstora människor inte skulle överleva på planeten. Tyvärr inte civilisationsbyggarepos, på gott och ont. OK.

Arthur C. Clarke: "The Nine Billion Names of God" (1953)
Religiös orden hyr dator för att räkna ut Guds alla namn för att uppfylla skapelsens jobb. Lite rolig.

Jerome Bixby: "It's a Good Life" (1953)
Barn med psykiska krafter håller lite småstad i skräckgrepp. OK.

Tom Godwin: "The Cold Equations" (1954)
Eh, boken som skrevs som en omöjlig situation för att redaktören ville det, författaren hade lösningar. Premissen håller inte alls (varför ens bry sig om en bemannad skyttel, t ex) men om man kan leva med det så är det hyfsat deprimerande. För att den är skriven för att vara det. Värd att läsa för att veta varför SF-folk har samma passion om den här som Tolkienfans har om Balrogvingar.

Alfred Bester: "Fondly Fahrenheit" (1954)
Android börjar mörda trots att den inte ska kunna göra det, och dess ägare flyr myndigheterna. Ett mysterium utan egentligt mysterium, med en sidohandling som inte riktigt är vettig - men berättelsen överlag är rätt underhållande.

Damon Knight: "The Country of the Kind" (1955)
Menat som: Någon slags parallell om att samhällen förtrycker konstnärer när de stoppar våld(?). Bakgrund: De drogar person från födseln, sedan slutar de p g a pubertet, efter deras fumlande leder till att mannen mördar en kvinna så manipulerar de hjärnan så han får epilepsianfall när han försöker våldsamma handlingar och slänger på extra double whammy att han luktar skit (och tvingar därmed honom i exil). Ingen är sympatisk i den här röran, men samhället är ansvarigt - för att premissen kräver det, förstås.

Daniel Keyes: "Flowers for Algernon" (1959)
Förståndshandikappad genomgår operation och blir smart, vilket gör att han förstår saker han kanske mått bättre av att inte göra. Alternativt budskap: Människor är aschlen mot folk utan anledning. Berättartekniskt bra.

Roger Zelazny: "A Rose for Ecclesiastes" (1963)
Poet besöker Mars, som har ett döende matriarkat och studerar deras historia, kärar ner sig i tempeldanserska. Jag gillade den här.

 

[Khan]

Jag har läst The gilded ones av Namina Forna

Det här är en ung fantasyroman där allt kommer från afrikanska inspirationskällor, och författaren själv är från Sierra Leone.

Boken i sig
Huvudpersonen heter Deka, och är tonåring i det hyperpatriarkala Imperiet. Hon berättar själv sin historia, och genom henne får vi i början reda på bakgrund, världens beskaffenhet och varför hon som mörkhyad inte är så välkommen bland de ljushyllta nordborna i byn där hon bor. Redan i första akten handlar boken om misogyni, rasism och annat förtryck på ett mycket explicit sätt, vilket jag gillar. Det är aldrig bokens huvudämne, men det är konstant där och kommenteras.

Men allt är inte väl förstås - vår huvudperson visar sig vara en demonättling, vilket man ser på hennes gyllene blod. Det betyder att hon inte kan dö hur mycket prästerskapet än försöker. Hon blir halshuggen, dränkt, styckad, etc. men återupplivas gång på gång. Hennes far, barndomskärlek och bästa vän överger henne, alla tre. Efter några dagar kommer kejsarens utsända och erbjuder henne valet att bli en del av de nya supersoldaterna kejsaren tränar, tillsammans med andra demonättlingarna i imperiet.

Akt två är den klart längsta, och Deka tränar tillsammans med alla andra i samma sits. Men hon visar sig ha en superkraft ingen annan har, är ännu mer speciell än det först verkade och så vidare in i spåjlerträsket.

Akt tre och slutet är nästan galet kort. Tyvärr kommer sig det av att det är en till bok på gång, vilket jag genuint tycker är synd. För boken slutar på en bra plats, men hade behövt dras ut på mer efter att akt två var så jättelång. Jag tror att slutet inte ens är 3% av bokens längd, och det märks.

Det visuella
Det är inte en seriebok, bara så ni vet. Men det är massor med fräcka visuella klickar i boken som känns unika. Som att alla demonättlingar som del av invigningsceremonin får doppa sina händer upp till armbågarna i gyllene demonblod. Blodet bränner fast i deras hud, och de är alltså tatuerade med guld från fingertopparna till armbåge. Eller att de slåss med spjut med breda onyxspetsar istället för stål och svärd. Sånt är kul. Jag tror jag tar med mig mer av det visuella från den här än något annat.

TLDR
En helt okej YA-fantasyroman. Hade gärna sett att den var typ 15% längre för att världen skulle fått andas och beskrivas lite mer, och gärna ett riktigt slut. Men på det stora hela en kul läsning. Kommer med största sannolikhet läsa tvåan när den kommer.

 

[Khan]

Jag har läst Bortbytingen av Selma Lagerlöf, till serieroman av Emelie Östergren

Selma Lagerlöfs novell om en bortbyting skiljer sig en del från hur det brukar funka med bortbytingar. Till exempel byts barnet bort ute i skogen, de två barnen är inte ett dugg lika och så vidare. Men berättelsen är gripande likafullt, och det är en genuint bra skrift, även om det i serieformat inte blir lika vackert språk som i texten, förstås.

Östergrens tecknarstil är definitivt rätt för den här boken. Hon fångar oro, stress och ångest i mammans blick, och den där fulheten i trollen som gör att man verkligen känner sig obekväm, nästan otvättad efter att ha tittat på dem. Allt känns fel, utan att man kan sätta fingret på varför.

TLDR
Kort, men effektiv seriebok. Bra läsning, men tror jag föredrar originalnovellen.

 

[Khan]

Jag har läst The Invisibles deluxe volym 2-4 av Grant Morrison och diverse tecknare

Den första läste jag för någon månad sedan, de tre övriga i klump. Hela serien omläst. Var det värt det?

Det ärliga svaret är ett tydligt nej.

Som helhet
Det här är inte bra. På en rent grundläggande nivå av berättande. Morrison låter berättelsen hoppa iväg åt alla möjliga håll, utan att ha koll på röd tråd eller att det ska gå att följa ens tematiskt många gånger. Fokus hoppar runt hejvilt mellan vad Morrison tycker är ballt för stunden, och många trådar lämnas utan att följas upp eller ens återkomma i förbifarten. Många saker säger emot tidigare etableringar, och hur världen funkar ändras lite beroende på vad Morrison är på för humör. Jag är förbluffad över att det på den här grundläggande nivån inte lyckas. För jag kunde ha stått ut med allt annat om det var en bra berättelse i grunden. Men det är det inte.

Detaljerna
Invisibles är en riktigt dålig historia, men med en del fantastiska idéer strösslade på vägen dit. Den första tidningen är en riktigt stark öppning, och hade resten av sviten hållit den kvaliteten hade jag hållit med alla som hyllar den. Men sen går det utför.

För varje bra idé Morrison kommer med är det två som inte funkar, och en tills om inte funkar alls.

Exempel: vi får vid ett tillfälle reda på att alfabetet är en demon, vars namn vi reciterar på lektionerna i småskolan (Demonens namn är alltså abesede-effge...) för att bli lättare att hjärntvätta. Underbar idé! Men några kapitel senare får vi reda på att det finns hemliga bokstäver i alfabetet, och att lära dig nya kan göra dig totalt galen eller katatonisk, särskilt bokstaven trippel-v är tydligen farlig. Jahapp. Så bokstaven å gör mig katatonisk? Hur funkar det med folk som använder det kyrilliska alfabetet? Eller det koreanska? Kom igen. Det spårar ur.

Jag hade kunnat ta mycket av de dåliga detaljerna om det inte var så uppenbart att Morrison tycker han BLOWS MINDS varenda gång han skriver något sånt. Det är tröttsamt. Och tramsigt. Och fruktansvärt självgott många gånger, för nya koncept introduceras gång på gång på gång, utan att de kopplas ihop vare sig till plot eller världsbygge. Det räcker att kunna skrika MIND BLOWN!!!! tydligen. Jag håller inte med. Alls.

Karaktärerna
Här har vi nog det största problemet för mig. Framför allt Lord F, som i princip drabbas av varje fel som kan drabba en transperson i skrift. Hon felkönas, utsätts för sexuellt våld, kallas för draq queen istället för trans, och så vidare. Jag är mycket, mycket skeptisk. Dessutom ligger kanske 85% av hennes dialog på något sätt kring det faktum att hon är trans.

Men King Mob är närapå lika illa, faktiskt. Mest för att det är uppenbart att han är Morrisons Mary Sue, men också att han är så otroligt daterad. Nittiotalsravecool är... ja, ni vet. Men också det att alla snygga tjejer i historien vill ha sex med honom hela tiden. Eller så pratar de om vem som haft sex med honom. Och det är mycket sex. Hela tiden. Kom igen. Bleh.

Nä, den enda som riktigt går att connecta med är Dane / Jack Frost. Och han försvinner ur storyn alldeles för ofta och mycket för att det ska gå utanför introberättelsen med honom. Hans tragiska start i livet är gripande, och jag förstår han utåtagerande och allt som hör till det. Men jag förstår inte varför han inte kan fortsätta vara POV-karaktär när historien börjar balla ur, för jag tror att Morrison hade lyckats centrera och dra ihop berättelsen mycket bättre om Dane fanns med i bilden. Hans resa är det intressanta, inte att visa King Mobs abs när han skjuter pang-pang-pistol, liksom.

TLDR
Jag förstår hur den här kan vara det ballaste som hänt i världen när man är tonåring. Men inte hur man kan tycka om den i vuxen ålder. Balla detaljer, usel som helhet.

I have spoken.

 

[krank]

Men King Mob är närapå lika illa, faktiskt. Mest för att det är uppenbart att han är Morrisons Mary Sue, men också att han är så otroligt daterad.

Om jag inte minns fel är det väl till och med dummare än så – han är Grant Morrison. Eller ja, han är något slags avatar som Morrison använder i något slags magi som han håller på med, altså ute i verkligheten. Jag har för mig att han skrev nånstans om att han själv blev sjuk nån gång när han skrev hur King Mob blev sjuk, eller så.

The Invisibles… jag har vänner som tycker att det är den bästa skiten nånsin. När jag läste den första gången var jag tillräckligt ung för att svepas med litegrann i dess flummiga edginess. Jag har tänkt att jag ska läsa om albumen nån gång, men jag drar mig lite för det. Din recension hjälper mig att vänta lite till =)

 

[Skarpskytten]

Jag har läst Fabian Göransson, Martilo och helgonet (2017) och Martilo och riddarna (2018). @Khan sågade dem brutalt i april månad. Vi talar alltså om den unge riddaren Martilo, tecknad i en naiv stil, och hans peregrinationer genom ett faux-medeltida-Europa. Underbart mycket blod och svart humor som uppstår i mötet mellan den moderna människan och det för oss bisarra i det medeltida tänkandet, typ? Och en krock med Martilos Tintinlika oskyldiga look och benägenhet att lösa alla problem med sitt svärd. Jag skrattar rått, i alla fall.

Första boken är dock snäppet bättre än andra. Fem av sex killer rabbits.

 

[DeBracy]

Jag skrattar rått, i alla fall.

Hurra! Jag har känt mig lite ensam. XD

 

[Skarpskytten]

Hurra! Jag har känt mig lite ensam. XD

Jag har lånat den på mitt folkbibliotek, så någon av de lokala tanterna måste ha gått igång på den. Fick kanske bra betyg i BTJ?

Känner mig dock lite tveksam till att den står bland alla andra serier, på barnavdelningen.

 

[DeBracy]

Jag har lånat den på mitt folkbibliotek, så någon av de lokala tanterna måste ha gått igång på den. Fick kanske bra betyg i BTJ?

Båda delarna fick distributionsstöd, så Kulturrådet har spritt dem över hela landet.

*vänder sig till åhörarna* Hör ni det?! Ni kan gå och låna dem på massor av ställen!

 

[Skarpskytten]

Båda delarna fick distributionsstöd, så Kulturrådet har spritt dem över hela landet.

*vänder sig till åhörarna* Hör ni det?! Ni kan gå och låna dem på massor av ställen!

Distributionsstöd! Kulturarbetarens heliga graal! Trevligt att höra.

 

[Jocke]

Jag har plöjt lite Horus Herasy. Följer olika guider på nätet om vilka av de totalt 50 böckerna som är läsvärda. Hittills känner jag att Dan Abnett är den starke författaren av de som ängnat ett årtionde eller mer till att skriva "sen slogs de" på så många olika sett som möjligt.

Horus Rising – Dan Abnett
Det här var en helt okej bok om SPACE MARINES som space-marine:ar sig. För ett mänskligare perspektiv så har de med sig Rememberencers – konstnärer av olika dicipliner som ska föreviga Kejsarens kortsåg genom galaxen. Figurerna är rätt kul och konflikterna är vettiga. 3 av 5

False Gods – Graham McNiel
Här börjar saker gå åt skogen. Horus som kommer svika Kejsaren blir dödligt skadad och läggs i ett magiskt tempel för att helas. Under tiden trippar han balls. Space marines mejar ner civil personal på sina rymdskepp. Konstnärerna börjar sakta men säkert se Kejsaren som sin gud. 3 av 5.

Galaxy in Flames - Ben Counter
Ett fett krig där typ en hel planet utplånas och alla slås av hur jobbigt det är tar upp merparten av boken. Lite sämre än de andra. 2 av 5

Flight of the Eisenstein - James Swallow
Efter att ha sett och försått vad det feta kriget i Galaxy in Flames egentligen handlar om så måste besättningen på The Eisenstein ta sig till Terra och varna Kejsaren. Det här är mer en rak äventyrshistoria med folk som muteras, blinda hopp genom Warpen och annat spännande. 3 av 5.

Legion – Dan Abnett
I en helt annan del av galaxen är det spioneri, hemliga sällskap, falska identiteter och en ny, hemlig makt bakom tronen som försöker leda Mänskligheten rätt. Det är ganska många olika huvudpersoner, men mest får vi följa John Gramtaicus som är nån slags kompetensporr-kompetent superspion. Det är kul, välskrivet och ett klart steg upp i kvalitet mot de övriga böckerna. Det är mer likt Abnetts Eisenhorn romaner i kvalité. 4 av 5.

Mechanicus – Graham McNiel
Mars och mekanikkulten där måste så klart också hålla på att dras in i inbördeskriget. Den ena berättelsen handlar om detta och den funkar okej. Den andra handlar om en kvinna som efter ett liv i vanlig enkel byråkratisk tjänst visar sig ha talang för att uppfinna saker och hamnar på mars – där hon upptäcker… kanske inte hemska sanningar om imperiet men något i alla fall. 3 av 5.

 

[krank]

Jag har läst klart Foundation and Empire, som är den andra boken som släpptes i Stiftelsetrilogin.



Den är åtminstone delvis en annan sorts bok än den första. Främst genom att den bara består av två distinkta delar, där den första är kort och den andra riktigt lång och sammanhängande – och med återkommande huvudpersoner och sådär, precis som en vanlig bok brukar ha.

Första delen är ju mer som första boken – det handlar om det döende imperiets sista general, som gör ett försök att besegra Stiftelsen. Det som är lite nytt och spännande här är att det inte finns någon Smart och Handlingskraftig Man som löser hela problemet – istället är det här nog nästan första gången vi faktiskt får se Seldons psykohistoria fungera. Det som löser problemet är inte någon som får en snilleblixt, utan bara de historiska strukturella krafterna, cause and effect. Det tycker jag, som Great Man Theory-skeptiker, om. Även om de handlingskraftiga männen även tidigare framför allt var uttolkare av och spjutspetsen för historiska krafter så uppskattar jag att agensen här inte ligger hos några handlingskraftiga huvudpersoner.

Den andra delen är ännu mer spännande, för den visar på svagheten hos Seldons uträkningar – psykohistorien funkar bara så länge parametrarna för "vad som finns" inte ändras. Här dyker Mulan upp – en till synes ostoppbar krigsherre med förmågor bortom vad psykohistorien kunnat förutse. Här finns därmed plötsligt åter plats för enskilda handlingskraftiga män – och kvinnor! Jag skulle definitivt kunna argumentera, känner jag, för att den här delen har en kvinnlig huvudroll – Bayta är handlingskraftigare än sin make och en hel del skrivs ur hennes perspektiv. Karakteriseringen av henne har väl inte åldrats sådär jätteväl ändå – hon beskrivs genomgående som mer känslosam och mer huslig än sin make och ändå får hon leva med att vid flera tillfällen bli beskriven med att hon "beter sig som en man" för att on typ… käftar emot, tänker själv, och… gör grejer. Men ja, hon finns, hon är kvinna, hon får agens. Det är kanske så mycket man kan hoppas på från "de många händernas Asimov"?

Jag tycker mig märka att Asimov blivit en bättre författare här. Jag tycker texten flyter smidigare och att allt överlag fungerar bättre. Men det kan vara inbillning.

 

[Khan]

Jag har läst Anya's Ghost av Vera Brosgol

En serieroman om ungdomens tid, tecknad i enkelt och vackert svartvittlila.

Ståry
Huvudpersonen Anya lider av klassiska tonårsproblem - ensam i skolan, föräldrarna försöker få henne att bli kompis med någon ännu längre ner i skolans hackordning, och hon har problem med kroppsdysfori i det att hon ser sig själv som mycket tjockare än hon är. Lägg på en lite osäker von oben-personlighet, och vi har en klassisk tonåring på väg att bli vuxen.

Men så ramlar hon av misstag ned i en uttorkad brunn en bit från skolan. Tillräckligt långt bort för att ingen ska höra hennes rop på hjälp, tillräckligt djupt för att hon inte ska kunna klättra upp själv. Som om inte det vore nog ligger det ett skelett på brunnens botten - ur vilket ett spöke efter en flicka i Anyas ålder kommer fram.

Spöket heter Emily, och hennes skelett har legat där sedan runt första världskriget. De bondar över en natt och när Anya efter över ett dygn hittas tar hon med sig ett av Emilys fingerben så hon kan fortsätta ha sin nya kompis med sig. Om inte annat kan de ju försöka lösa Emilys mord så hon kan få vila i frid, inte sant? Fast så enkelt visar det sig ju förstås inte vara.

Tecknarstil
Svartvitt + en färg till är en kul kombo. Starkare än bara rent svartvitt, på något sätt. Stilen påminner en del om Marjane Satrapis stil i Persepolis, fast lite mer flödande och rörlig. Mer bakgrunder också, för den delen. Särskilt är bokens tredje akt visar sig vara skräck blir det riktigt välgjort och det vi förut såg som tryggt och vackert blir mörkt och läskigt med ytterst liten förändring. Här är text och bild i sällsynt bra harmoni.

TLDR
Riktigt bra spökhistoria, riktigt bra tonårsdrama. Förtjänade helt klart sin Harvey och sin Eisner. Rekommenderas varmt.

 

[Khan]

Jag har läst Laura Dean keeps breaking up with me av Mariko Tamaki[/b] och Rosemary Valero-O'Connell.

En seriebok för och om tonåringar, om konsten att våga ta plats och prioritera bland vänner och förhållanden. Att lära sig själv att inte bli trampad på och hur man kan förändras av att umgås med fel person utan att förstå det själv.

Ståry
Som ovan, egentligen. Vi följer Freddy genom hennes liv under sista terminen i High School. Hon har ett förhållande med Laura Dean, en av de populäraste tjejerna i skolan, men är själv inte direkt på den sociala stegens topp. Laura Dean har all makt i förhållandet, och bryter flera gånger upp från Freddy för att nästa gång komma tillbaka som om inget hänt. Alla ser att det här inte är bra för Freddy, inklusive Freddy själv, men hon är så kär att hon inte kan låta bli att komma tillbaka.

Under tiden får hennes få vänner mindre fokus, trots att de behöver henne och kanske till och med inte har någon annan än Freddy. För Laura Dean är en magnet som stjäl all energi, medan allt annat prioriteras ner omedvetet. Det är fascinerande att läsa om. Allt är subtilt, men samtidigt uppenbart. Slutet, där Freddy för första gången tar intiativet i relationen med Laura Dean, är bland det mest tillfredställande jag läst på länge.

Teckningar och konst
Även den här boken är i svartvitt + en färg till, i det här fallet rosa. Rosa kommer in som accentfärg ibland, men ofta för att markera ett skifte i stämning, som när någon säger en obekväm sanning. Stilen i sig är väldigt mangainfluerad, men inte rakt ut manga. Tunna linjer skarp detaljrikedom, stora ögon och distinkta frisyrer och klädstilar. Allt känns på riktigt, fast lite bättre. Om det låter vettigt.

Övrigt och dylikt
Det är lätt att förstå att det här är en modern klassiker. Boken använder ord och bild tillsammans på ett fantastiskt sätt, som verkligen visar att Valero-O'Connell förstår hur man hanterar seriemediet fullt ut. Textmässigt är det fantastiskt att läsa en regnbågshistoria som varken är sorglig eller gör en grej av att vara just en regnbågshistoria.

Välförtjänt Harvey, välförtjänta Eisners. Rekommenderat inköp till samtliga landets bibliotek och bokhyllor.

 

[Khan]

Jag har läst When stars are scattered av Victoria Jamieson och Omar Mohamed.

Oj oj oj. Det här var tung läsning, men ändå inte. Det här är nämligen en självbiografi om livet i ett flyktingläger.

Livet i tragedins läger
Omar Mohamed, och hans lillebror Hassan, är flyktingar i lägret Dadaab i Kenya tillsammans med tusentals andra. Bara i lägret Dadaab räknar de med att de är över 100 000 flyktingar. De lever i brutal fattigdom och matbrist, utan föräldrar eller hemort. När de flydde från inbördeskriget i Somalia var de tre respektive ett, och de har sedan dess bott i Dadaab. När boken börjar är Omar gammal nog att börja skolan.

Men ska han det? Hans lillebror är psykiskt traumatiserad av allt han varit med om, och att lämna honom ens över dagen för att gå i skolan tär på honom.

Men det går an. Över tid går det bättre och bättre i skolan. Men allt annat som händer i flyktinglägret skapar problem, och ångest, och denna eviga väntan på att någonting ska hända är lika viktigt för berättelsen som vad som händer med skolgången. Just detta limbo där ingenting händer, och man aldrig kan komma vidare ägnas mycket tid - Dadaab beskrivs ofta som ett fängelse, eftersom ingen får lämna stället.

Men tänk på baaaaarnen?
Det här är alltså en barnbok. Åldersgrupp tidigt mellanstadium, eller däromkring. Tecknarstilen är därför enkel och färgglad. Varken sjukdom eller skador och blod skildras så ingående, även om det förekommer. När folk lider av hungersmärtor och blir hålögda skelett är det tragiskt att se, men det är inte brutalt för ögat. Det märks att Jamieson har koll på sin målgrupp och gjort noggranna avvägningar kring hur hon ska visa upp misären.

Boken är riktigt, riktigt bra. Mörk, men med ett lyckligt slut (spåjler - Omar Mohamed klarar sig bra nog för att kunna skriva sin självbiografi tillsammans med en barnbokstecknare i Amerikat) och utan att mörkret någonsin tar över.

TLDR
Rekommenderad läsning i allmänhet, och man kan med fördel sätta den i händerna på barn som ska läsa om ämnet i skolan.