WRNU:s Bokklubb 2021

[DeBracy]

Hej, jag heter Anders och jag har läst en bok för vuxna!

Det mesta av min läsning domineras av jobbet, med böcker som lämpar sig för att tipsa till elever från 2:an till 6:an typ, men jag är också med i en bokcirkel. Den såldes in som en Science fiction-cirkel till mig, men vi har mest läst fantasy, och sådär ett drygt halvår in så har jag till slut lyckats läsa klart en av böckerna också. Och jag tyckte den var rätt bra!



Gods of Jade and Shadow av Silvia Moreno-Garcia är fantasy med ena foten i myt och saga. Jag tycker den puttrar på behagligt och blev rätt förtjust i huvudpersonen Cassiopeia. Den egentliga handlingen kommer igång när hon råkar släppa lös en dödsgud. Road trip ensues.

Till skillnad från Brandon Sandersons Mistborn-böcker som vi höll på med innan så är den här 100 % från utförligt uttänkta magisystem. Det passar mig utmärkt.

 

[Khan]

Jag har läst Mooncakes av Suzanne Walker och Wendy Xu

Det här är en genuint fin (och hugonominerad) berättelse om vänskap, att välja sin familj och queerhet i en magisk värld som ligger väldigt nära vår.

Tecknarstilen är mysig och delvis mangainfluerad. Många ansiktsuttryck känns som om de kommer mer från manga än från västerländsk tradition, även om stilen i övrigt inte påminner så mycket om manga. Varma färger i höstkulörer och distinkta karaktärsdesigner är bra. Jag blev aldrig förvirrad över vem som var vem, ens när vi fick flashbacks till när huvudrollerna var 6 istället för runt 18-19 som de är i vanliga fall.

Handlingen kretsar kring våra huvudpersoner Nova och Tam. Nova är häxa och bor hos sina mormödrar, också häxor. Tam är varulv och har rymt hemifrån. Magin är ständigt närvarande, men världen är helt vanlig utöver att det finns just magi. Tänk Buffy, fast några procent mer magiskt. Och för det mesta är det rätt glatt istället för tragiskt och ödesmättat som Buffy.

Hur som. Tam och Nova försöker nå varandra igen, trots att det gått länge sedan de senast sågs. Det handlar nästan mer om deras relation än om det externa mysteriet, men det gör mig inte ett smack när de är så genuint trevliga att läsa om. Mysteriet handlar om en underlig varelse ute i skogen, och hur den korresponderar med varulvarnas inneboende magi. Det bygger upp mot en rätt bra slutkläm, även om resan dit är bättre än själva punchlinen.

TLDR
Rekommenderat köp till tonåringar, ungdomsbibliotekarier, och/eller folk som bara vill läsa om regnbågsfolk. Bra grejer.

 

[Khan]

Jag har läst Aquicorn Cove av K O’Neill

Det här är en bok från skaparen av Tea Dragon-sviten, och det är exakt samma tecknarstil här. Färger utan skarpa kanter och avgränsningar, myskänsla före konflikt, och en allmänt härligt puls av att bara vara tillfreds. Jag gillar’t skarpt.

Boken innehåller mer melankoli än Tea Dragon dock, för grunden är att det handlar om en familj som bearbetar sorg och konsten att gå vidare. Huvudpersonen Lana reser med sin far till sin moster för att hjälpa till med att städa efter en storm. Mostern bor nämligen i det gamla familjehemmet vid kusten, där den lilla fiskebyn allt oftare smälls till av stormbyar och läskigt väder.

Att städa efter storm ställs tematiskt parallellt till sorgearbetet av att Lana förlorat sin mor, och hur hon hanterar det. Men hon hittar också en mystisk liten sjöhäst i en pöl som hon börjar ta hand om. Sjöhästen har ett horn i pannan. Mostern förklarar då vad det är - en aquicorn - och vad för magiskt som döljer sig i det stora korallrevet utanför kusten.

I grunden är det en fin historia. Men jag är nog mer cynisk än vår författare. För punchlinen när det gäller det yttre är att vi måste sluta överfiska och sabotera korallreven med våra plastnät. Låter vettigt. Men när det ställs mot det klassiska “det var bättre förr”-argumentet, att man på mormors tid inte fiskade mer än man behövde och aldrig använde skräpnät, då blir jag lite grinig. För det var inte bättre förr på särskilt många sätt. Mänskligheten har liksom varit en miljöfara sedan vi utrotade mammutarna, och sedan dess har vi inte direkt slutat. Folk betedde sig som skit mot naturen på mormors tid också, fast på andra sätt. Och dessutom dog barn mycket oftare i lättbotade sjukdomar än nu. Såatte…

Nä, det är en bra seriebok, tro inget annat. Men den är inte lika helgjuten som de om tedrakarna. Läsvärd, men mest för den härliga myskänslan.

 

[Khan]

Jag har läst Neonomicon av Alan Moore och Jacen Burrows

Det här är fan ren skit. Eller i alla fall efter den första historien. För den är helt okej, och introducerar en kul twist på Lovecraftmytos, med att det räcker med några få ord på ett av de utomvärldsliga språken för att ditt sinne ska krackelera av dess väldighet. Ballt, lovecraftskt och allmänt bra skräck. Allt efteråt?

Bland det vidrigaste jag läst.

Moore klämmer till på extremen med sin sexfixering. Hans allmänna fascination vid att snygga damer ska ha sex med gamla, äckliga och fula gubbar dras här till sin spets. En kvinnlig polis som undercover försöker infiltrera en kult i modern tid blir grafiskt våldtagen flera gånger, först av kulten och sedan av en Deep One. Allt i detalj och på sidorna. Inget av det onämnbara detaljlösa som Lovecraft arbetar med, där det är din egen fantasi som triggas igång och får skräcken att vina i huvudet. Nädå. Här ska vi jobba med äckel, inte skräck.

Fy och blä. Ju mer jag läser om Moore, desto mer tycker jag han är ett jävla gubbslem.

Undvik. Till varje pris.

 

[krank]

Jag har läst klart sjunde delen i Stiftelsetrilogin, Forward the Foundation.



Det här är en bok som inte behövde skrivas. Alls. Den fyller ingen funktion utom att krama ur liksom det sista av tidslinjen mellan att Hari Seldon kommer till Trantor och att Stiftelsen grundas. Asimov har här helt tappat det storslagna och det långsiktiga; där Foundation hade korta nedslag i en flera hundra år lång episk berättelse är Foundation's Edge en serie korta nedslag i individen Hari Seldons liv, där vi får följa hans utveckling från matematiskt briljant pinsam snuskhummer till matematiskt briljant jobbig och väldigt gubbig gubbe. Genom boken får jag allt starkare känsla av att det är Asimov själv som skriver in sig i Seldon – att det är sin egna åldersnojja och sina egna krämpor han skriver om.

Vad handlar boken om? Tjae. Seldons vänner och familj dör eller försvinner eller splittras eller går iväg och gör annat, en efter en. Seldon har svårt att hitta pengar att driva sin stiftelse med. Kejsardömet faller i spillror för att det är svårt att driva in skatt när skattereglerna är krångliga. Och så letar Seldon efter vem som ska ta över efter honom.

Det här är den Stiftelsebok jag nog har svårast för. Den känns inte som att den tillför något alls när det gäller "grand ideas"; den surfar bara på de gamla idéerna – och den handlar mer om Asimov/Seldons åldrande än om något annat. En mer mänsklig berättelse, och säkert bra om man gillar sånt.

 

[Khan]

Jag har läst Högt spel av Leigh Bardugo

Det här är den andra bokserien som TV-serien Shadow and Bone bygger på. Den ena storylinen från första boken, den andra storylinen handlar om karaktärerna från den här. Det är allt, eftersom deras story är helt annan än det som händer i tv-serien.

Hur som.

Den här boken är i grunden en fet kupp. Den har inte något med Shadow and Bone att göra, förutom att den utspelar sig i samma värld sisådär ett gäng år efteråt. Men den här gången börjar vi i den stora myllrande staden Ketterdam, mer specifikt i den usla slummen i hamnstadsdelen Kaggen. Här hänger gänget Dräggen med bas i kasinot Kråkklubben. Våra huvudpersoner är medlemmar i gänget, och leds av Kaz Brekker, gangsterchef extraordinarie.

Första delen är en introduktion där vi får våra sex huvudpersoner presenterade (bla. just Kaz) och hur de får ett erbjudande de inte kan säga nej till. De ska lämna stan, resa norrut till den närapå teokratiska staten Fjerda, göra inbrott i en ogenomtränglig fästning, och hämta hem en galen uppfinnare från en cell där. Ett omöjligt uppdrag, men belöningen är enorm. Så självklart tackar de ja.

Därefter reser de upp till norr, och går igenom en hel del planer och tankar om hur man kan ta sig in och så på vägen. Det är bra skriven kupp och även när saker händer utan att man är med på det kan man i efterhand se hur allt planterats i god tid. De sex huvudpersonerna har distinkta personligheter, förmågor och kan hjälpa till på olika sätt på olika platser. Jag gillar det här riktigt mycket.

Det är bra och starka karaktärer, och där den förra sviten bara hade ett perspektiv hoppar vi nu mellan de sex. Vi får scener inifrån en persons perspektiv hela tiden, men eftersom de byts av påminner det lite om Game of Thrones, om än att alla sex är på samma plats hela tiden. Som mest är de i olika delar av fästningen under själva kuppen.

Jag tänker läsa nästa del snart. Men innan dess ska jag gnälla lite.

För det här är mer YA än förra sviten. Tyvärr. Jag köper inte att alla är tonåringar. Alls. Varenda en av huvudpersonerna har åldrats upp lite till tv-serien och OJ vad de tjänade på det. Särskilt just Kaz Brekker, ledaren, förlorar så mycket på att bara vara sjutton. Han är i serien spelad av någon som var 27 vid inspelning, vilket passar otroligt mycket bättre.

Sedan är den också stötvis extremt mörk. Plötsligt kommer några ögonblick av totalt mörker mitt i den annars ganska charmiga lågmälda fantasyn. Brekker plockar ut ett öga på en kille han förhör, tex. Det beskrivs i rätt så grafisk detalj. Eller att någon simmar över en strid flod med sin brors lik som flotte i en flashback. Jisses. Det kommer som en chock varje gång, och jag tror det inte behövts. Eller kunde beskrivits lite mindre extremt i alla fall, för tonen förstörs och jag lämnar boken och blir en läsare för en stund. Trist.

Hur som.

TLDR
Bra bok. Osäker på om den är bättre än förra sviten, men båda är klart läsvärda. Rekommenderas.

 

[afUttermark]

Jag har läst Armasjärvi del 2 om ett väldigt dystopiskt framtids Sverige. Engström och Richert håller i pennan. Det är är en riktig bra rollspelsroman.

 

[Skarpskytten]

Jag har läst Avalons Dimmor av Marion Zimmer Bradley. Boken återberättar Arthurlegenden ur ett antal kvinnors ögon med Morgaine som viktigaste person. Tänk att någon har tagit Mallroy och låtit en AI-bot som bara fått läsa Starlet-noveller och tanksnusk skriva om den, varpå hela anrättningen kryddas med neopaganism och magi. Stolpigt språk, stormig kärlek och passion, dåliga samlagskildringar, djuplodande teologiska diskussioner, fina karaktärsporträtt, bara kvinnor som POVs. Intressant snarare än bra. En must-read för Pendragonspelledaren.

 

[krank]

Jag skrev tydligen inget om The Book of Chaos Book 1 när jag läst den.



Det här är en helt magiskt snyggt ritad bok. Det och dess Lovecraftassociationer var skälet att jag köpte den (på rea). Till och med pratbubblorna är fina, och textningen känns väldigt… europeisk?

I alla fall. En gammal professor och hans lite yngre protegé hittar mystiska ruiner under en expedition till Himalaya. Professorn dör, till synes av hjärtattack, precis när de kommer fram. Han varnar protegén, Jack, från att gå in i ruinerna. Det gör Jack ändå.

Senare, när Jack är tillbaks i New Yourk, märker vi att han är lite av ett rövhål. Ett väldigt amerikanskt rövhål – kör över folk, är otrevlig, kör sitt eget race, odiplomatisk etc. Han håller på och ger ut en bok om det han varit med om. Sen händer konstiga grejer.

Om man är okej med genuint 100% osympatiska huvudpersoner som man hela tiden önskar ska få stryk och plockas ner ett par pinnhål, så är det här en väldigt trevlig grej. Framför allt är den gudabenådat snygg, varje ruta är ett litet konstverk. All action är lättläst, kompositionen ljuvlig, linjerna perfekt avvägda. Storyn är ball och jag vill veta vart den tar vägen. Och eventuellt sno den till något rollspeligt.

Igår läste jag klart Book of Chaos vol. 2.



"More of the same" – en bra fortsättning. Väldigt mycket av konstigheterna i bok 1 förklaras. Huvudpersonen fortsätter vara i kategorin "personer man vill elda upp". Jag vill fortfarande se mer av vart den här tar vägen. Mer än så kan jag nog inte skriva utan att spoila alltför mycket.

Bok 2 är, föga förvånande, minst lika snygg som bok 1.


Jag vill läsa vol 3 och 4, men väntar nog tills de kommer på rea. Jag har så himla mycket annat att läsa…

 

[krank]

Jag upptäckte att jag hade 1–4 av Neonomicon på Comixology, så jag läste dem. Khans recension gjorde mig inte supersugen. Men vafan, pengarna var redan spenderade.



Det här är alltså den story Khan beskrev såhär:

En kvinnlig polis som undercover försöker infiltrera en kult i modern tid blir grafiskt våldtagen flera gånger, först av kulten och sedan av en Deep One. Allt i detalj och på sidorna. Inget av det onämnbara detaljlösa som Lovecraft arbetar med, där det är din egen fantasi som triggas igång och får skräcken att vina i huvudet. Nädå. Här ska vi jobba med äckel, inte skräck.

Och det är en ganska komplett, korrekt beskrivning. Det finns inslag jag gillar här, intressanta sätt att koppla Lovecraftmythosen till modern tid utan att det blir alltför pajjigt. Det är just mest allt som Moore skriver om sex som blir… mest äckligt, och inte egentligen tillför något. Jag har inget emot äckel i sig, tvärtom kan jag gilla det groteska. Men det här är liksom bara att götta sig i våldtäktsporr och det vetefan om jag tycker är så jäkla rockigt faktiskt.

Så… kommer jag att kunna få ut något av det här? Javars. Värt pengarna? Fuck no.

 

[soda]

Jag har lyssnat på A Memory Called Empire av Arkady Martine. Det är en bra sci-fi-bok (Hugo-vinnare 2020) om Mahit Dzmare som blir ambassadör hos det mäktiga Teixcalaaanli-imperiet efter att den tidigare ambassadören från hennes rymdstation dött mystiskt. Detta utreds. Boken handlar om kultur, språk, minnen och odödlighet. Mitt betyg blir 4/5 (jag reserverade uppföljaren men valde bort att låna den när det blev min tur).

Nu har jag ändå lyssnat på uppföljaren, A Desolation Called Peace. Det är ganska töntigt med "tema-titlar" på det här viset.

Vi fortsätter att följa huvudpersonerna från den förra boken även om det är en ny utmaning i form av ett krig med främmande livsformer. Men det är inte någon krigsskildring med något direkt våld utan det är nästan helt och hållet fokus på diplomati, intrigerande och interpersonella drama. Kultur och språk är fortsatt viktiga teman, men också vad som är en person och vad som inte är en person och hur olika saker som är personer kan förstå varandra. Typ.

Om det hade funnits en till bok i serien hade jag velat läsa den också (men kanske inte på en gång). 4/5. Kanske ska jag poängtera att både den första boken och den här känns avslutade i sig själva.

 

[Skarpskytten]

Titeln kommer från Tacitus bok om Agrcola, där en skotsk hövding håller ett tal där han säger att romarna i sin imperiebyggande framfart ”skapar en öken, och kalla det fred. Fråga helvetierna vad de tycker om Rom, typ.

 

[Khan]

Jag har läst Blacksad: När allt faller (del 1) av Juan Diaz Canales och Juanjo Guaranido

Det här är precis vad ni tror det är. Mer Blacksad på deckaruppdrag.

Plått och ståry
Den här gången rör det sig om en dubbel intrig. Den ena tråden rör festivalen Shakespeare in the Park i Central Park i Blacksads eget Manhattan, medan den andra rör tunnelbanefacket, maffian och en mordkomplott. Det som knyter ihop dem är politikern som sköter om båda två. Politikern är för övrigt en kalkon, och jäklar vad ond han ser ut. En vanlig enkel kalkon. Fantastiskt.

Blacksad hyrs i som deckare av chefen för tunnelbanefacket, som fruktar för sitt liv efter att han hört att maffian hyrt in lönnmördare för att ta honom av daga. Blacksad infiltrerar svartfötterna som maffian använder sig av, och nystar i ett större drama än det verkar som från början. Den gamla kompisen Weekly, nyhetsreportern ni vet, följer en byggmästarhöjdare (magnifikt avbildad som en rovfågel) och kompis till politikern, och dras in i hela historien från ett annat håll. Bygglov för en amfiteater åt teatergruppen, politikern som vill rida på den populära festivalens våg, etc.

Allt slutar på en dubbel cliffhanger, eftersom det här bara är del ett.

Det här är en rubrik
Vad finns det egentligen mer att säga? Det är Blacksad! Fantastiskt tecknat, bra deckarintrig, lysande karaktärer, allt förstärkt av att folk är djur istället för människor. Rekommenderas till alla. Möjligen kan man vänta tills del två kommit också. Läs i så fall de andra delarna så länge.

 

[Khan]

Jag har läst Moonstruck: Volym 1 av Grace Ellis och Shae Beagle

Det här är en queer romans i en galen värld, där varulvar, minotaurer, kentaurer, vattenväsen och allt möjligt annat rasslar runt i världen som vanligt folk. Huvudpersonerna (en varulv och en kentaur) jobbar som baristor och mest glider runt, tills de råkar gå på en magiföreställning där trollkarlen förvandlar kentauren till en människa! Därefter handlar det om att leta reda på trollkarlen igen och rätta till problemet.

Det är mer känsla än plot, mer karaktärer än världsbygge och mer att bara hänga än att driva storyn någonstans. Det märks att Grace Ellis varit med och skrivit Lumberjanes tidigare - dialogen är väldigt lik ibland, och världens mystiska/magiska inslag beskrivs på samma självklara vis som där. Tecknarstilen är rundad och glad, och allt liksom bara flyter på den fronten.

Men är det bra? Jag vet faktiskt inte.

En sån här mood piece där man ska fångas av karaktärerna behöver nog ha starkare karaktärer. För jag fångas inte av någon av dem. Det är inte det att något är dåligt, utan mest att allting är som bäst okej. Det går inte att peka på misstag eller dumheter, men heller inget som lyfter allt.

Jag kommer nog inte läsa volym två.

 

[Khan]

Jag har läst The Ring of the Nibelungs av P Craig Russel efter en operacykel á c:a 15 timmar av Rickard Wagner

Va? Kan man göra seriealbum av opera?
Jajamän! Russell har till och med gjort flera stycken. Men här är vi i Wagners mest kända operor, Ringcykeln. Allt är designat som mina fördomar om Wagneroperor säger att det borde se ut. Voton har bara armar, men ändå bröstplåt, pälskalsonger á la Conan, och en hjälm med gigantiska vingar på. Skurken Hagen har horn på sin hjälm stora nog att göra Albert von Prankh avundsjuk. Det enda som nog går emot Wagners originaltanke i designen är att Alberich och de övriga dvärgarna inte ser ut som antisemitiska karikatyrer.

Vad är storyn då?
De två första operorna bygger som bekant på de tidiga bitarna ur Völsungasagan, med en stor dos eget hittepå däri. Wagner slår ihop Idun och Freja/Freia, påstår att Tor/Donar och Frej/Froh är bröder, ger att Fafner har en bror som heter Fasolt och att det är de två som bygger Valhall, och så vidare. Men det gör inte så mycket, för som story är det ändå rätt kul på det där stora mytologiska planet. Andra operan med Siegmund och hans incestkärlek till tvillingsyster Sieglinde är precis sådär lagom obekväm som det ska vara när det gäller just det ämnet.

De två senare operorna följer Nibelungenlied, snarare än Völsungasagan. Det finns en del skillnader däremellan, även om de grova dragen är gemensamma. Här hjälper nog den tajtare storyn till att hålla allt på plats på scen och i bild.

Nu förutsätter jag att folk är pålästa och kan sin Sigurd/Sigfried. Storyn finns annars på Pikiwedia. Allt handlar om en guldring som smids av Alberich, och via den får han makt att bli kung av dvärgar och bygga en enorm skatt. Men han fick guldet till ringen

Men opera... på riktigt? Funkar det utan musik?
Både ja och nej! För här har vi en väldigt genomtänkt serieversion, som översätter Wagners fäbless för Leitmotif till ledmotiv i bild! Bilderna i serien är då och då tysta, och man kan se hur saker speglas i varandra. Voton och Alberich ska ju vara parallella till varandra i storyn, och är det i musiken och nu även i bild. Man kan se hur närbilder på Alberichs ögon kommer igen i Votons ögon senare. Hur folk har sitt kroppspråk och så vidare spelar också in. Mycket bra.

Men det är nog inte tillräckligt. För det finns en del knepigheter - Siegfried är en genuin skitstövel genom hela opera tre, och hade bara inte Mimé som uppfostrat honom varit ett ännu större as hade det liksom inte funnits något problem om draken Fafner åt upp honom. Jag vet att det här kompenseras till viss del av riktigt maffig musik. Men utan den?

Fafner själv är också enda gången jag tycker något är dåligt tecknat. För Russell är klart kompetent i sitt värv. Bra på att komponera sidor, och att tänka igenom hur han berättar en historia. Sedan är det inte den mest avancerade stilen han har, men just Fafner drar ner helheten en del. Först är han jättestor. Sedan som en krokodil ungefär. Sedan stor igen. Och själva striden är inte direkt så avancerat skildrad. Jag är skeptisk.

Ett nja på sin höjd, låter det som?
Helt klart bättre än ett nja! Ett stort och rungande JA! För det här är bra gjort, och Russell fick en välförtjänt Eisner 2001 för den här. Det är bra serie, bra story, bra drama och allt känns klart läsvärt.

Så... TLDR?
Skarp rekommendation! Jäkligt udda läsupplevelse, men absolut skoj.

 

[Khan]

Jag har läst I huvudet på Sherlock Holmes: Den skandalösa biljetten 1 av Cyril Lieron och Benoit Dahan.

Det här är en rätt kul idé. Vi får se Sherlock Holmes tankeprocess när han löser ett av sina fall. Han numrerar ledtrådar, plockar i minnet, kopplar samman lika beskrivningar som visar sig vara handla om person, och så vidare. Ofta är hela uppslaget ett gytter av serierutor man inte förstår hur de ska följas, om det inte vore för en liten röd tråd som löper från ruta till ruta, där Sherlock är den enda som hänger med. Riktigt bra sätt att visa på allmänhetens förvirring och Sherlocks säregna sätt att tänka på en metanivå.

Allt tecknas i en lätt överdriven karikatyrstil i blåsvart, med färginslag kring ledtrådar och detaljer viktiga för fallet. Att förstärka just det med färg, så det blir mer på riktigt är klockrent. Lysande sätt att illustrera Sherlocks prioriteringar utan att göra det övertydligt. På en teknisk bildberättarnivå är det här en fröjd för ögat. Galet bra.

Men vi har problem i manus. Här finns problemet med att Sherlock är den enda vettiga personen, som så ofta i filmatiseringar, ni vet. Watson är en dummerjöns, och det finns knappt någon person som vare sig uppvisar intelligens, eller är intressant att följa genom historien utöver Sherlock själv. Själva deckargåtan är väl helt habilt skriven, men det är inget mästerverk. Synd, eftersom bilddelen är så bra.

TLDR
Nä, jag tror jag skippar att läsa del två. Jag har fått min dos I Huvudet på Sherlock Holmes redan, och känner inte att jag behöver mer. Men den kan säkert passa folk som är mer Sherlockfrälsta än jag.

 

[krank]

Nu kom fortsättningen till Axiom's End, Truth of the Divine.



Här är en fånig sak: När det gäller specifikt att prata om böcker jag tycker är bra, så får jag ibland ett slags impostor syndrome. Jag har läst åtminstone nån kurs i litteraturvetenskap och jag har läst böcker så länge jag alls kan minnas men jag känner mig ändå som en sån där "ja, jag vet inte vad konst är men jag vet vad jag gillar"-snubbe. Jag känner liksom att min smak inte är tillräckligt highbrow och förfinad. Det är är ju störtlöjligt, framför allt eftersom jag gjort det till min grej att gilla dålig och dum, populärkultur när det gäller t.ex. film. Men att jag vet att det är störtlöjligt hindrar mig inte från att känna det.

Men skit i det nu. Precis som med föregångaren så slukade jag Truth of the Divine. Det här, liksom bok 1 i serien, är en sån där bok jag haft svårt att inte läsa. Så det är väl ett bra betyg tänker jag, oavsett om den tekniskt sett är en "bra bok" eller inte.

Den här boken… alltså, läs den första. Det här är en fortsättning. Det jag kan skriva utan att spoila mer än triggervarningen i början av boken gör är att den här boken verkligen handlar mycket om trauma. Om PTSD, depression, skuldkänslor. Hur jäkla sköra vi människor är psykiskt, hur irrationella vi är.

Ännu en poäng i den här bokens favör: det är alltså en bok som i väldigt hög grad handlar om känslor. Och jag tycker ändå om den jättemycket. Hade jag gillat den lika mycket om den haft exakt samma handling fast utan aliens? Nej, fair enough, det hade jag inte. Men kombinationen sköra känslor, diskussion om vad som egentligen är en "person", regeringskonspirationer, svåra möten med helt främmande livsformer och deras kultur och sätt att tänka… det funkar. Det funkar jäkligt bra, tycker jag.

Nu tycker jag framför allt att det är djupt orättvist att jag ska behöva vänta på del 3.

 

[God45]

"Han skulle gärna ha hälsat på henne, men han kom inte på någon
ursäkt som kunde ha förklarat denna resa för Tereza. Det var alltså
Sabina som kom till Zürich. Hon tog in på hotell. Tomas besökte henne
efter arbetet, anmälde sin ankomst i telefonen nere i receptionen och
gick upp till hennes rum. Hon öppnade och stod framför honom på
sina långa, vackra ben, klädd i behå och trosor. På huvudet hade hon
ett plommonstop. Hon såg länge på Tomas utan att röra sig och sade
ingenting. Även Tomas stod tyst och orörlig. Med ens märkte han att
han var rörd. Han lyfte av plommonstopet och satte det på nattduks-
bordet. Sedan älskade de utan ett ord."

Plommonstopet är en symbol för patriarkatet och det förgångna ju! (Inte ett skämt). Sabrina är max ”kvinnan som metafor” vilket är lite så där. Men alla karaktärerna är metaforer, Jag tycker sättet kommunist regimen utmålas som mest intresserad av att knulla sin mamma är ganska kul. Och att hela boken är ett fuck you till Nietzsche.

Men höjdpunkten är hunden. Hunden är great!

 

[Gamiel]

Och att hela boken är ett fuck you till Nietzsche.

Den egentliga Nietzsche eller stereotyp version av Nietzsche?

Plommonstopet är en symbol för patriarkatet och det förgångna ju! (Inte ett skämt). Sabrina är max ”kvinnan som metafor” vilket är lite så där. Men alla karaktärerna är metaforer,

Men gör det boken bättre? Eller är det en fråga om att den då fortfarande är en dålig bok där alla är metaforer?

 

[God45]

Den egentliga Nietzsche eller stereotyp version av Nietzsche?


Men gör det boken bättre? Eller är det en fråga om att den då fortfarande är en dålig bok där alla är metaforer?

Det är en riktigt bra Nietzsche kritik.

Jag tycker det är en bra bok där alla är en metafor eller en literär referens.