WRNU:s Serieklubb 2022

[Khan]

Jag har läst Celestia av Manuele Fior

Alltså... Vad är det jag läst? Jag är säker på att jag inte förstår grejen. På riktigt. Vad handlar det här om?

Jag förstår världen. Vi har en klimatbaserad postapokalyps, där översvämningar och kaoskrig skapat en helt ny världsbild för oss att bo i, men vi är också långt efter det nu. Allt börjar på den konstgjorda ön Celestia, som påminner mig mycket om Venedig i arkitektur och vattendrag (Fior är för övrigt italienare). Folk rör sig med båtar, inte bilar. Hus sticker ofta upp direkt ur vattnet. Celestia är så gott som helt oförstörd av krig och katastrofer, men folk som kommer dit klarar sig så gott som enbart tack vare den under världen.

Jag förstår huvudpersonerna. De är en flykting som kommer till Celestia, och en veteran bland småbrottslingarna som vet var man byter cigaretter mot bröd, bröd mot kaffe och kaffe mot pengar. Eftersom hon är telepat, och han har latenta förmågor åt det hållet, får de ett litet band direkt även om de inte tycker om varandra. Efter lite om och men ger de sig av på en road trip till det trasiga fastlandet. Där visar det sig att tiden gått vidare, och barnen har makten. Den nya generationens telapatiska möjligheter har gett dem en närapå hivemind-status, och ingen av de äldre förstår dem. De kommer regera planeten.

Men jag förstår inte hur det här synkar. Eller var symboliken är. Varför har Pierrot (höger på omslaget) alltid en tår målad på kinden? Varför är det alltid så otroligt folktomt i Celestia om det ska vara ett kaos av flyktingar och brottslighet? Varför är det ingen som upprätthåller kontakt med fastlandet sedan innan? Varför hittar de två huvudrollerna trygghet i varandra trots all skit han utsätter henne för i första akten? Varför får man inte se så gott som en enda ruin om det här nu ska vara postapokalyps där alla flytt vind för våg?

Jag förstår inte. Det är vackert tecknat, i mjuka akvareller, och flera gånger går våra hjältar på vattnet när tidvattnet höjer sig till strax över gatunivå i Celestia i närapå ikonartade målningar. Men jag förstår det ändå inte, för det är inga kristusparalleller i övrigt.

TLDR
Nä, den här blev jag inte klok på. Alls.

 

[krank]

Jag läste klart The Incal: Digital Omnibus för ett tag sedan.



Jag vet att den här anses som helt fantastisk, men jag måste nog erkänna att jag inte riktigt hajjar grejen. Är det en sån där poesi-grej? För jag funkar inte så bra med poesi heller. Kanske är det för att jag är en ödleman från Epsilon Eridani eller nåt. Men den här läsningen gav mig väldigt lite.

Alltså, Möbius' teckningar är ju såklart jättefina, det är de. Men annars är det ju mest en ganska linjär story, en karnevals-tur eller ett spöktåg, där Weird Shit kastas mot huvudpersonerna med något slags vag och inte alltid konsekvent och väldigt flummig mysticism som något slags röd tråd. Det finns väldigt lite anticipation; det mesta som händer kommer som en överraskning så det finns ingen poäng i att försöka räkna ut vad som händer, varför det händer eller vad som kan tänkas hända härnäst. Det finns inget vidare ideologiskt eller filosofiskt djup vad jag kan se; lite uttjatad dualism och lite väldigt svag och ytlig samhällskritik utan vidare bett. "I framtiden tittar många på TV istället för att göra något vettigt", "det finns en underklass som det är synd om och en överklass i en svävande stad". Jotack.

Huvudpersonen John DiFool är ganska tråkig och osympatisk, och blir aldrig varken mer intressant eller mer sympatisk, även om det rent visuellt visas att det här är tänkt att vara ett slags förbättringsresa för honom.

Nä, det här var inte alls min grej och jag är ganska osugen på att kolla in några spinoff-serier eller så.

 

[Bolongo]

Jag vet att den här anses som helt fantastisk, men jag måste nog erkänna att jag inte riktigt hajjar grejen.

Håller med dig fullständigt. Den enda förklaringen jag kan tänka mig är att när den först kom var folk svältfödda på trippy sci-fi i serieform och detta ansågs bra eftersom det var det enda som bjöds.

Det som kanske förvirrar mig mest är fanboy-förordet där vaga anklagelser slängs ut om att filmindustrin snott grejer härifrån. Vad fanken pratar han om?

 

[JohanL]

Håller med dig fullständigt. Den enda förklaringen jag kan tänka mig är att när den först kom var folk svältfödda på trippy sci-fi i serieform och detta ansågs bra eftersom det var det enda som bjöds.

Det som kanske förvirrar mig mest är fanboy-förordet där vaga anklagelser slängs ut om att filmindustrin snott grejer härifrån. Vad fanken pratar han om?

Jag tycker också att Inkalen är överskattad, men man får komma ihåg att det var väldigt länge sedan den kom ut och att det mesta från den tiden håller betydligt sämre.

Sedan är det förstås odiskutabelt att den varit väldigt inflytelserik - jämför Mutant: Elysiums omslag med den mest kända rutan i Inkalen:

 

[Khan]

Håller med dig fullständigt. Den enda förklaringen jag kan tänka mig är att när den först kom var folk svältfödda på trippy sci-fi i serieform och detta ansågs bra eftersom det var det enda som bjöds.

Det som kanske förvirrar mig mest är fanboy-förordet där vaga anklagelser slängs ut om att filmindustrin snott grejer härifrån. Vad fanken pratar han om?

Rätt mycket design i Star Wars togs från Inkalen. Har för mig jag sett några grejer som användes i Star Trek-filmerna på åttiotalet också. Men det ska jag inte svära på.

 

[JohanL]

Ram V (pseudonym för Ramnarayan Venkatesan) är en av de mest underskattade serieförfattarna idag (i de bredare lagren, i alla fall), och relativt ny med sin debut 2016. Som så många andra skriver han (visserligen bra) superhjälteserier för brödfödan, men när det blir verkligt bra är när han skriver en miniserie eller graphical novel på det han vill. Legendariska X-Men-recensenten Paul O'Brien menar att varje år kommer han ut med ett av de året bästa serier. Han brukar lyckas hitta superba illustratörer till dem, också.

2021 var det The Many Death of Laila Starr (med Felipe Andrade), en nästan Sandman-liknande miniserie om hur Döden sparkas från sitt jobb eftersom människorna snart kommer kunna uppnå odödlighet. Den fanns på mångas topplistor för året.



2020 kom Blue In Green (med Anand RK), en graphic novel om en misslyckad jazzsaxofonist som efter sin mors dö börjar gräva i famljens historia. Utan att spoila, är vibbarna för oss rollspelare åt Kult-hållet. Blue in Green vann en Eisner (branschens främsta utmärkelse).




Min personliga favorit i hans produktion är These Savage Shores (2019, med Sumit Kumar), om en överklassvampyr som gjort sig omöjlig i 1700-talets London och flyttar till Indien där han tänker sig att någon som han själv kommer att röna framgång enkelt. Utan att reflektera över att Indien kan ha sina egna monster redan. Eftersom symboliken med en vampyr i kolonierna inte direkt är subtil, måste det hanteras delikat, men detta lyckas alldeles utmärkt. Storytellingen är bitvis superb, som i vad jag tyckte var kanske det årets bästa sida:

 

[Nero]

Jag läste Simon de Flauve (Simon fr Floden) del II - Majlis. Del i en serie på tre böcker (?) i ett postapokalyptiskt Frankrike. Jag hade del 1 och 3 sen innan och beställde denna från Tradera. Brukade gilla dessa mycket. Tyvärr var det en transportsträcka, som inte tillförde något och hade ganska befängd story. Simon fastnar i ett träskområde. Konstiga grejer händer på vägen samt att Auclair tror kvinnor är våp.

 

[Gamiel]

Jag läste Simon de Flauve (Simon fr Floden) del II - Majlis. Del i en serie på tre böcker (?) i ett postapokalyptiskt Frankrike. Jag hade del 1 och 3 sen innan och beställde denna från Tradera. Brukade gilla dessa mycket. Tyvärr var det en transportsträcka, som inte tillförde något och hade ganska befängd story. Simon fastnar i ett träskområde. Konstiga grejer händer på vägen samt att Auclair tror kvinnor är våp.View attachment 8175

Tror den gick på svenska i Seriemagasinet, eller liknande publikation

 

[Khan]

Jag har läst Survilo: Mormors berättelse om livet i Leningrad av Olga Lavrentieva

Det här är rysk misär när den är som värst. Eller, i ärlighetens namn, inte när den är som värst, utan bara nästan. Huvudpersonen dör ju inte, bara allt och alla hon känner till och håller kära.

Texten
Det här är en intervjubok i serieformat, där Lavrentieva intervjuat sin gamla mormor om livet i Leningrad och de katastrofala andra världskrigsåren. Mormor Valentina växer upp med en polsk pappa, en mamma och systern Ljalja. Allt går rätt bra, så gott det nu kan i mellankrigstidens Sovjet, tills pappan blir arresterad och försvinner. Enligt officiella källor var det för att han var polsk spion. Det gör att den redan knappa tillvaron blir otroligt knaper. Systrarna gör så gott de kan, men snart efter att Valentina skickas till Leningrad för att studera och möta upp sin storasyster dör modern av sitt slitiga liv utan att systrarna ens har en chans att säga farväl.

Utbildningen ger inte Valentina en chans att klara sig i tillvaron - via sin faders "förräderi" är hon för alltid stämplad som misstänkt. Ingen vill ta i henne med tång. Hon får inte gå med i kommunistiska partiets ungdomsförbund, hon får inga jobb, hon får ingen chans att ens visa vad hon går för innan folk säger nej. Och sedan bryter kriget ut.

Då får hon till slut arbete som sjukvårdare på ett av sjukhusen i Leningrad, men bara på det minst prestigefyllda i stadens fängelse. Staden bombas om och om igen, hon får knappt någon mat, alla svälter, folk dör i drivor, hon måste flytta stelfrusna fångars lik från förråd till lastbilar, och ovanpå allt dör hennes syster i en av alla bombningar och slängs i en massgrav någonstans utanför staden.

Allt är misär och jävlighet utan hopp om en bättre morgondag. Men efter att kriget tar slut friar en gammal barndomsvän, numera löjtnant i armén, till henne och de får ett någorlunda gott liv tillsammans. Men missfall. Och fattigdom. Och fortsatta problem med hennes fars "förräderi" som sätter käppar i hjulet för henne många år framöver.

Tecknarstil
Visserligen är boken i svartvitt, men det är tusen gånger mer svart än vitt. Allt är tecknat i en expressionistisk stil, där skuggor och mörker är viktigare än ljuset och personerna. Livet i Leningrads vintermörker och dess invånares tungsinthet och ångest fångas hur bra som helst bara i att man får se allt detta jäkla mörker. Ovanpå det exploderar ibland sidorna med brutala och oförfalskade skildringar av livets mörkaste hemskheter, som när vi får se de stackars sjukvårdarna utan kläder efter två års svält. Benrangel. Man mår illa av att se det skildrat. Andra gånger är det närapå abstrakt konst - det fyrverkeri som fyras av efter krigsslutet fångas i skarpt svartvitt, men blir mer av en svallande och exploderande våg av akvarellflytande bläck än en realistisk skildring av stjärnor och krutstänk. Vackert, men med samma svårmod i botten som resten av boken.

Fantastiskt väl tecknat, helt enkelt.

TLDR
En fantastiskt välgjord skildring av en del av historien vi inte har så bra koll på här i väst. Det är mest krig och krig och Stalins förtryck ur ett utifrånperspektiv, men här får vi verkligen se och känna vad det betydde för en helt vanlig människa.

Rekommenderas till alla som är det minsta intresserade av bra serieromaner i allmänhet, men även till de som vill läsa om Sovjets helvete.

 

[Khan]

Jag har läst Och så var de bara en av Agatha Christie, omarbetad till seriealbum av Mona och Raymond Husac

Originalet är världens mest sålda mysterieroman, alla kategorier. Det är den kändaste av alla Christies böcker, undantaget möjligen Mordet på Orientexpressen. Jag har aldrig läst förlagan, så jag satte tänderna i det här c:a 100-sidiga albumet med höga förväntningar.

Det borde jag inte haft.

Texten
Själva handlingen är riktigt, riktigt bra. Tio personer luras på falska premisser ut till ön Soldier Island utanför Englands kust, och där får de reda på att alla tio är skyldiga till någons dödsfall. Någon är en domare som dömt en oskyldig man till döden, någon är en officer som dödat skickat en underofficer ut i skottlossning, någon är en barnflicka som lät barnet drunkna på grund av ouppmärksamhet, etc. Alla är skyldiga, men utan att kunna dömas enligt lagen.

Snart dör den första, och paranoian tar över. De söker genom den lilla ön och hittar ingen annan där. Någon av de nio överlevande måste vara mördaren. En efter en dör dem, och spekulationerna, anklagelserna och misstänksamheten inom den lilla gruppen spårar ur. Ruskigt välgjord story, och när man kommer till slutet förstår man verkligen alltihop, och får den där härliga aha!-känslan man ska ha av en välkonstruerad pusseldeckare. Grymt bra. Jag förstår att den sålt mest i världen.

Bilden
Men det här albumet kommer förhoppningsvis inte bli en storsäljare, för det snällaste jag kan säga om adaptionen är att det är slarvigt gjort. Det elakaste vill jag inte säga för då blir jag bannad från WRNU på fjorton dar, minst.

Tecknarstilen ser billig ut. Lat, som om någon har målat av foton i en gammal overhead-apparat och sedan pusslat ihop dem. En hel del ansikten är bara fula på ett riktigt obehagliget sätt, som om tecknarens sexåring fått måla lite. Färgskalan är slabbig och tråkig, ingenting lever upp och allt går i beige-brun-grå nyanser. Inget som livar upp någonstans. Som bäst är det okej.

Det är första gången jag blivit grinig på slarvfel också - det är massor med korrmissar i pratbubblorna. Det är banne mig redan miss i förordet till albumet. Att de sedan valt ett väldigt tajt typsnitt till pratbubblorna, så det blir extra svårläst, hjälper inte direkt till. Jag gillar det inte. Tror det är första gången i hela min serieläsarhistoria jag är genuint grinig på ett typsnitt.

Som kondensering av en roman till bild är det väl inte helt oävet gjort, och det är inte bara pratbubblor fyllda över bristningsgränsen som det ofta blir. För det mesta är det bra överfört till bild, och jag tror jag hade blivit mycket gladare om de nöjt sig med att skissa boken själva och sedan låtit någon som kan teckna göra slutarbetet.

TLDR
Nä, låt bli den här. Men jag blev grymt sugen på att läsa förlagan. Lärde mig också att det faktiskt finns två förlagor, eftersom Christie själv skrev om boken till en pjäs några år efter att den kom. Den har ett annat slut! Jag är sugen på att läsa båda nu.

Rekommenderar förlagan. Absolut inte det här seriealbumet.

 

[Nero]

Jag har läst Survilo: Mormors berättelse om livet i Leningrad av Olga Lavrentieva

Det här är rysk misär när den är som värst. Eller, i ärlighetens namn, inte när den är som värst, utan bara nästan. Huvudpersonen dör ju inte, bara allt och alla hon känner till och håller kära.

Texten
Det här är en intervjubok i serieformat, där Lavrentieva intervjuat sin gamla mormor om livet i Leningrad och de katastrofala andra världskrigsåren. Mormor Valentina växer upp med en polsk pappa, en mamma och systern Ljalja. Allt går rätt bra, så gott det nu kan i mellankrigstidens Sovjet, tills pappan blir arresterad och försvinner. Enligt officiella källor var det för att han var polsk spion. Det gör att den redan knappa tillvaron blir otroligt knaper. Systrarna gör så gott de kan, men snart efter att Valentina skickas till Leningrad för att studera och möta upp sin storasyster dör modern av sitt slitiga liv utan att systrarna ens har en chans att säga farväl.

Utbildningen ger inte Valentina en chans att klara sig i tillvaron - via sin faders "förräderi" är hon för alltid stämplad som misstänkt. Ingen vill ta i henne med tång. Hon får inte gå med i kommunistiska partiets ungdomsförbund, hon får inga jobb, hon får ingen chans att ens visa vad hon går för innan folk säger nej. Och sedan bryter kriget ut.

Då får hon till slut arbete som sjukvårdare på ett av sjukhusen i Leningrad, men bara på det minst prestigefyllda i stadens fängelse. Staden bombas om och om igen, hon får knappt någon mat, alla svälter, folk dör i drivor, hon måste flytta stelfrusna fångars lik från förråd till lastbilar, och ovanpå allt dör hennes syster i en av alla bombningar och slängs i en massgrav någonstans utanför staden.

Allt är misär och jävlighet utan hopp om en bättre morgondag. Men efter att kriget tar slut friar en gammal barndomsvän, numera löjtnant i armén, till henne och de får ett någorlunda gott liv tillsammans. Men missfall. Och fattigdom. Och fortsatta problem med hennes fars "förräderi" som sätter käppar i hjulet för henne många år framöver.

Tecknarstil
Visserligen är boken i svartvitt, men det är tusen gånger mer svart än vitt. Allt är tecknat i en expressionistisk stil, där skuggor och mörker är viktigare än ljuset och personerna. Livet i Leningrads vintermörker och dess invånares tungsinthet och ångest fångas hur bra som helst bara i att man får se allt detta jäkla mörker. Ovanpå det exploderar ibland sidorna med brutala och oförfalskade skildringar av livets mörkaste hemskheter, som när vi får se de stackars sjukvårdarna utan kläder efter två års svält. Benrangel. Man mår illa av att se det skildrat. Andra gånger är det närapå abstrakt konst - det fyrverkeri som fyras av efter krigsslutet fångas i skarpt svartvitt, men blir mer av en svallande och exploderande våg av akvarellflytande bläck än en realistisk skildring av stjärnor och krutstänk. Vackert, men med samma svårmod i botten som resten av boken.

Fantastiskt väl tecknat, helt enkelt.

TLDR
En fantastiskt välgjord skildring av en del av historien vi inte har så bra koll på här i väst. Det är mest krig och krig och Stalins förtryck ur ett utifrånperspektiv, men här får vi verkligen se och känna vad det betydde för en helt vanlig människa.

Rekommenderas till alla som är det minsta intresserade av bra serieromaner i allmänhet, men även till de som vill läsa om Sovjets helvete.

Tack för denna. Verkar väldigt bra men sorglig. Påminner i tonen lite om en bok jag läste om Tjetjenienkriget av han journalisten som låtsades va död för att undkomma ett attentat.

 

[Gamiel]

Isabelle: Morbror Hermes trollerier


Isabelle är en flicka som bor med sin moster Ursula o de båda har på ett underligt sätt blivit bjudna hem till gamle morbror Hermes (moster Ursula har ingen koll på om han är hennes morbror, eller hennes mammas). Väl där hittar de hemmet i praktiken övergivet, medan Ursula åtar sig att städa, upptäcker Isabella att morbror Hermes är fångad i miniatyrform i elden i husets öppna spis. Han har blivit fängslad där av av den onde häxan Calendula men med Isabellas hjälp ska de få honom fri...

Det här är ett riktigt bra barnvänligt äventyrs album. Isabella är en tjej med krut i men de vuxna är aldrig dumma bara för att hon ska skina (till skillnad från vissa barnprogram nuförtiden), moster Ursula är rolig i hennes fokus på vardagssaker o inte tycks bry sig om att hon är i farliga eller magiska situationer, och de andra karaktärerna är bra. Den är bra tecknat med koola designer o oknytt överallt.

Jag högläste den för mitt kusinbarn och han gillade den rejält och den har flera grejer man kan peka på för att fånga ett barns ögon.

Om man skulle köra ett Ur varselklotet fantasy hack så är det här nog en riktigt bra inspiration.

 

[Gamiel]

ZAFIR: Z som i Zandra


Zafir, den galna vetenskapsmannen ouppskattade geniet som lika ofta är Spiros o hans gängs fiende som allierad har en en dotter, en tonårsdotter med skinn på näsan, titelns Zandra, som vill leva ett vanligt tonårsliv med pojkvänner och sådant. Vilket inte går så lätt ihop med pappas överbeskyddande o tendens att använda zafirbotar och traktorstrålar när han anser sig veta bäst.

Förstås så råkar han i all välmenad kidnappa Zandra + pojkvän från deras date (även om det senare råkade komma med av ren tillfällighet) och om inte det var nog för att få sin dotter att ogilla honom så har ha än en gång påbörjat ett samarbete med folk som han inte borde, och det visar sig att han inte har berättat hela sanningen för sin älskade dotter...

Det här är en bra historia, alla karaktärerna känns troliga i sitt medium, o Zafir är sitt klassiska jag, han har också nu motivationen att vara en bra pappa, vilket hans kontrollbehov sätter käpparna i hjulet för men historien är lika mycket om honom o hans väg att acceptera att han inte alltid vet bäst när det kommer till sin dotter.

 

[Khan]

Jag har läst Heartstopper volym 1-4 av Alice Oseman

Tja, vad finns mer att säga än det jag sade förra gången? Inte så mycket. Volym 4 är mer av samma, fast med något mer fokus på att stötta varandra genom jobbiga perioder som inte har något som helst med regnbågsfrågan att göra.

Fortfarande bland det absolut bästa som skrivits inom genren ungdomsromans, antagligen det bästa inom HBTQ+-ungdomsromans. Jag önskar den här hade funnits när jag var tonåring.

 

[Khan]

Jag har läst The best we could do av Thi Bui

Det här är en tragisk historia. I stil med många andra serieförfattare gör Thi Bui upp med sin privata historia genom att skildra en fruktansvärd och dystopisk tid som slutar med att man kommer vidare, men ändå är trasig på något sätt. Boken ingår i samma genre som Year of the Rabbit, Persepolis, och förstås Maus.

Här handlar det om Thi Buis föräldrar som växer upp på varsitt håll i Vietnam. Fadern i fruktansvärd fattigdom och misär, utan föräldrar och utan glädje till en början. Modern i överdådig lyx i samhällets elit, omgiven av prål och betjänter. Vardag skildras på varsitt håll, sedan möts de på universitetets lärarutbildning under brinnande vietnamkrig och gifter sig, får barn och ser hela samhället kollapsa runt dem. Vi får ingående skildringar av ångest, desperation, folk som mördas och "försvinner". Föräldrarna bestämmer sig för att fly när modern är i åttonde månaden med Thi Bui. För det går inte längre.

Sedan etablering i amerikat, skolgång för barnen, och sparsmakad skildring ur författarens perspektiv av barndomen. Det är föräldrarnas liv i, och resa från, Vietnam som är huvudfokus, helt klart.

Allt ramas in av hur Thi Bui själv ligger med födslovärkar på BB, och snart ska bli förälder. I epilogen reflekterar hon mycket över föräldraskap, ansvar, och hur man passar in. För hennes föräldrar har varit med om sådana grava helveten att hennes trasiga relationer till dem inte är så konstig eftersom de bär på för mycket bagage för att någonsin ens kunna prata om det här utan att riva upp enorma trauman. Men teman av föräldraskap och ansvar går igenom hela boken, för även Thi Buis far- och morföräldrar är viktiga figurer i boken. Hur de mår, och hur intergenerationellt trauma påverkar även dem, hela vägen ned till Thi Buis egen son senare är värt att lyfta och fundera över.

Tecknarstilen är akvarellig i svartvitt med få stänk av bruna toner. Det är ofta vackert på riktigt, och visar aldrig det katastrofala helvetet i samma omfattning på det sätt som tex. visas i Survilo, eller för den delen Maus. Jag är mycket förtjust i tecknarstilen, även frånskild berättelsen som sådan. Mycket, mycket bra.

På det stora hela är det här en bok värd att läsa av två skäl. Dels för att det är en fantastisk skildring av föräldraskap under fruktansvärda förhållanden, och hur det påverkar relationen barn <-> föräldrar. Men förstås också för att det här är en bok om Vietnam utan att det handlar om amerikanska soldater. Visst fan är det hemskt med soldater som får cancer av Agent Orange, men tänk då på alla de enorma mängder människor som dör av svält för att AO mördat allt vad skörd heter för de redan fattiga bönderna. Kaskadeffekterna det medför är enorma, även om man bortser från ALLT ANNAT vad krig och mord och hämndaktioner heter. Att få vietnamesers röster om det här är enormt viktigt och en ögonöppnare för oss i det extremt amerikaniserade väst.

TLDR
En ruskigt bra bok om ett ruskigt ämne - Vietnam under krig och diktaturer, skildrat från vietnamesernas egna ögon. Rekommenderas varmt.

 

[Khan]

Jag har läst The Lab av Allison Conway

En rätt obehaglig läsning. Om man nu kan kalla det läsning när verket saknar text - det finns varken pratbubblor, textrutor eller ens ljudeffekter någonstans. Allt är en tung historia där vår namnlösa huvudperson sitter naken i en cell utan någon som helst lyx. Maten är någon sorts rött guck. I cellen finns en toalett, en smal säng och inget mer. Betong så långt ögat kan nå. När som helst kan en robotarm hugga tag i huvudpersonen och utsätta hen för smärta och ångest. Gnugga enorma mängder röd färg in i ena ögat, tex. Eller pricktesta alla grejer som finns, samtidigt. Sedan dumpas hen tillbaka i sin cell.

Allt fortsätter utan minsta känsla av hopp eller framtid. Tecknarstilen förstärker det här genom sin enkelhet, där det räcker med de små ögonen för att förmedla den totala utsattheten och ångesten vår huvudperson bär på. Conway designar sina omgivningar i gråaste betong, och när man ibland får se komplexet där huvudpersonen "bor" är det celler uppå celler uppå celler, vilket för mina tankar till Matrix, ni vet scenen där Neo vaknar och får se all dystopi i världen.

Det tog ett litet tag för mig att fatta det, men jag är till 99% säker på att det här är en metafor kring djurförsök. Jag tror det handlar mer om kosmetikaindustrin än medicin, men det går inte att dra några konkreta slutsatser om detaljerna, eftersom allt är så absurdt och dystopiskt. I vilket fall är det den rimligaste förklaringen jag kan hitta till verket.

TLDR
Mörk och ordlös totaldystopi. Med största sannolikhet en metafor om plågsamma djurförsök, där människan fått inta djurens plats. Lite osäker på vem som bör läsa den här, men bra är den. Helt klart.

 

[Khan]

Jag har läst The only child av Guojing

Ännu en ordlös serieroman. Den här gången är det makalöst vackert tecknat. Med betoning på vackert. Omslaget är rätt bra exempel på de fantastiska kolteckningarna som boken består av.

Enligt efterordet är det här baserat på egna erfarenheter av att ha varit lämnad ensam ofta som barn. Ingen förskola, inga föräldrar, bara ensam hemma trots pytteliten ålder. Sånt fanns inte på den tiden.

Hur som.

Huvudpersonen är det lilla barnet vi ser på framsidan som en dag lämnas ensam hemma av sina föräldrar. Barnet leker en liten stund, innan det bestämmer sig för att ta bussen till mormor. Men på bussen somnar hen, och vaknar först utanför stan, där hen springer av i panik. Ensam i skogen försöker hen förstå vad som hänt, och går rakt ut i ingenstans. Där träffar hen en snäll hjort, och sedan går allt vidare ut i sagornas värld.

Den här boken är en enorm känslobomb. Den förmedlar varenda känsloyttring hos både barnet och föräldrarna med fingertoppskänsla så det bara skriker om det. Snöfallet, sättet barnet sträcker sig mot hjorten, ljussättningen från gatlyktorna, allt är genuint vackert. Och visar känslor från skräck till glädje till förvirring till trygghet på ett sätt jag inte sett på år och dar. Närapå varenda bildruta går att klippa ut och sätta upp på väggen bakom glas och ram. Flera av dem vill jag ha på det sättet redan nu.

TLDR
Väldigt bra ordlös seriebok. Såhär vackra teckningar kommer jag inte ihåg när jag senast såg.

 

[Khan]

Jag har läst Monsters av Barry Windsor-Smith

Oj. Det här var jättebra. Och bland det hopplösaste jag läst någonsin.

Ytterst nominellt är det här en kommentar till superhjälteserier. Förklarar man startpunkten till alltihop är det en mismatch av Kapten Amerika och Hulken, där en oskyldig frivillig i armén (Bobby Bailey) visar sig passa perfekt in i ett hemligt experiment för att skapa supersoldater på sextiotalet. Men det är egentligen inte det viktigaste i vår historia, för Bobby själv förekommer långt oftare i historiens flashbacks till sent fyrtio- och tidigt femtiotal när vi istället följer hans far och mor. Det är en extremt tragisk historia, där fadern återvänder hem från kriget med så brutal PTSD att han blivit totalt personlighetsförändrad. Fadern har blivit en aggressiv misantrop, skriker åt och misshandlar sin fru och sin son, och familjen lever under ständig press och hot om katastrof. Modern lever hunsad, och den fattiga men någorlunda idylliska barndom som funnits innan är totalt försvunnen.

Hela tiden rör vi oss runt, men aldrig direkt in i, Bobbys eget perspektiv. Hans mors dagboksanteckningar illustrerar det allra mesta av hans barndom, och när vi sedan får se vad som gav pappan PTSD (grunden till samma experiment som Bobby sedan själv utsätts för) är det så brutalt och vedervärdigt att det liksom inte går att värja sig. Den onda nazisten som leder experimentet i USA syns här i sin ungdoms hänsynslösaste vår (dra alla paralleller till A-bomben och von Braun ni vill) och han återkommer i Bobbys historia senare.

För här har vi en av de vackraste grejerna i historien, själva sammanhangen. Det finns liksom ingen slump, även om det känns så. Alla de viktigaste personerna hänger ihop, även om de inte vet om det där och då. De två parallella handlingarna om Bobby, och rekryteraren McFarland som skickar honom till experimenten men sedan ångrar sig, vävs ut och in i genom historien i både nutid och dåtid. Historien berättas på ett så naturligt sätt att det inte riktigt går att se det som de ohyggliga sammanträffanden det egentligen är, i bästa superhjältestil.

Teckningsmässigt är det här mer obehagligt än jag kan säga. Makalöst vacker svartvit med perfekt crosshatch för att skapa skuggor och gråskalor. Mer svart än vitt, och mycket mörker som precis döljer det groteskaste av det groteska, även om vi många gånger får se det rent äckelmässigt vidriga också. Men det som anas, inte syns är så otroligt effektivt. Och inget kan ändå vara läskigare än när Bobbys far misshandlar sin åttaårige son så svårt att han förlorar ena ögat, så det finns liksom inget som kan skrämma mig mer än så.

Det som genomsyrar hela boken är hopplöshet. På alla plan, främst för stackars Bobby. Alla sitter fast i olika varianter av personliga helveten - han och hans mor med hans far, hans far med minnena från kriget, etc - och ingen kan någonsin se någon väg ut. Men ändå finns hela tiden hoppet kvar hos läsaren, även om det lämnat karaktärerna för länge sedan. Den enda gång hoppet lyfts igen är för att det ska kunna tas ifrån dem.

TLDR
Det här är en av de vackraste, sorgligaste och mest deprimerande historier jag någonsin läst. Helvete vad jag tänkt på den i den knappa vecka som gått sedan jag läste den. Jag är övertygad om att vi kommer se tillbaka på Monsters om tio år och kalla den en modern klassiker. Jag vill göra det redan nu.

 

[krank]

Jag läste om Planetary för nån dag sedan. Jag läste de två stora omnibusarna som finns på Comixology.

Jag hade här tänkt visa omslagen på böckerna, men eftersom Fucking Jävla Kuk-Amazon just bestämt sig för att folk i sverige inte ska få köpa serier längre så kan jag inte det. Den gamla Comixology-sidan är nere och hänvisdar bara till ett antal fula och helt värdelösa Amazon-storefronts för ett fåtal länder där inget är Sverige. Bor man i USA eller storbritannien så ska man tydligen kunna köpa serier via appen även framöver, annars inte. Det går inte att hitta någonting på de längade storefronts:en, för de är inte det minsta anpassade efter att man ska kunna köpa serier i dem.

Det här är en så kolossalt värdelös jävla dålig förändring att jag är väldigt sugen på att bara sluta köpa digitala serier bums och återgå till gammeldags CBR:er. Jag hann tack och lov göra fet backup på alla mina Comixology-serier innan den här katastrofen, så de är säkra. Men jag kommer helt garanterat att behöva hitta någon ny digital serienasare, vilket såklart är svårt eftersom Comixology haft en så enorm ställning på marknaden. Jag förstår inte ens hur det här är tänkt, får jag erkänna. Det är så jävla, jävla, jävla dumt. Jag fattar att Amazon gör det för att de tror att de kan tjäna mer pengar såhär. Och visst, den gamla Comixology-sidan var inte perfekt. Men "inte perfekt" är fortfarande bättre än den sura, blöta bajskorv som är den nuvarande situationen…

Den nya Comixology-appen är det inget större fel på. Den verkar låta mig köpa serier, även om den vill att jag betalar i dollar. Men appen finns inte tillWindows vad jag kan se, och jag vill inte köpa serier på min surfplatta eller min telefon; jag vill göra det i Windows, i en app eller helst på en hemsida med någorlunda vettigt gränssnitt. Nu verkar det som att jag måste göra det via amerikanska Amazons vanliga värdelösa jävla Amazon-marketplace framöver.

De har också ännu inte fört över min wishlist från Comixology. Och de har – såklart – helt tagit bort Comixologys sympatiska funktion att kunna ladda ner vissa av ens serier som DRM-fria CBZ-filer.

Det här är så, så, SÅ sämst. Jag tror inte att det bara är för att jag ogillar förändringar, men jag kommer nog att gå runt och vara sur över det här ett ganska bra tag. Det kommer nog hur som helst dröja en stund innan jag köper fler digitala serier.

…

Öh, Planetary är bra. Läs den. Den handlar om ett gäng "arkeologer" som undersöker och katalogiserar världens hemliga historia – glömda superhjältar etc. Ofta är det referenser och analoger till andra företags superhjältar, typ JLA. Seriens bästa superskurkar är den onda versionen av Fantastic Four. Det är i samma värld som The Authority, med The Bleed och sådär, men det är mest i bakgrunden och mängden överlapp är rätt litet. Man kan läsa den här srien som helt fristående. Själv önskar jag mig något slags "annotated Planetary" som förklarar alla referenser, för jag känner att jag plockar kanske max 50-70%.

 

[Gamiel]

Själv önskar jag mig något slags "annotated Planetary" som förklarar alla referenser, för jag känner att jag plockar kanske max 50-70%.

Det fanns ett fangjort sådant på nätet, kommer inte ihåg vad det hette tyvärr så jag kan inte länka dig till sidan.

men det är mest i bakgrunden och mängden överlapp är rätt litet.

Och med tiden blir Planetary helt sin egen grej å ignorerar resten av Wildstorm-'versumet, ignorerande en eller två referenser till Jenny Sparks