WRNU:s Serieklubb 2022
- Thread starter Khan
- Start date
Jag läste de två första albumen av The Mighty Thor. Jag är fortfarande sur över att Amazon just nu står och kissar på Comixology, men uppenbarligen saknar jag principer för inte nog med att jag läst via den nya appen, jag har nu också köpt och förbokat via den. Appen är… okej. Det är mest hemsidan som är helt fruktansvärd. Men hur som helst.
Är det dålig bildkvalitet på omslagen? Amazons fel.
TMT handlar om när Jane Foster blivit Thor. Albumen förklarar inte hur det gått till och jag har ärligt talat inte varit tillräckligt intresserad för att bry mig. Det finns ett hyfsat intressant grundkoncept i bakgrunden – att Jane har cancer och att förbvandlingen från hennes Thor-form tyvärr rensar bort alla gifter ur hennes kropp. Inklusive cellgiftsbehandlingen. Men inte cancern, för den anser transformationen tydligen är en del av henne. Hon kan inte heller vara Thor hela tiden, bland annat eftersom hennes Thor-persona är efterlyst av Oden, som fått någon form av diktatorknäpp.
Det här, tillsammans med en bistory om att hammaren kanske är levande och sådär, är det intressanta i de här två albumen. Tyvärr handlar de inte om de sakerna utan om en totalt ointressant plot där Malekith startar ett stort krig mellan the realms och gör det i samarbete med frostjättarna och, såklart, Loke. Hela den biten är verkligen urtråkig. Den utnyttjar exakt ingenting av det som gör Foster-Thor annorlunda än vanliga Thor, och är i största allmänhet den sortens ointressanta nonsens som gör att jag har så svårt att bry mig om Thor och Asgard överlag.
Jag har också läst om dubbelalbumet Ocean / Orbiter av Warren Ellis. Jag köpte albumet innan det kom fram att Ellis är en snopp, och jag vill göra det tydligt att jag tycker att Ellis' snopp och vad han gör med den är det klart sämsta med honom och att han i största allmänhet förtjänar en stor skopa kritik.
Samtidigt är det här albumet, båda delarna, väldigt väldigt bra. Det är verkligen stark idéburen scifi, med superintressanta koncept och intressant handling som vävs kring dem. I Ocean hittar en forskningsstation kring Europa en massa uråldriga sarkofager och vapen under isen, och FN skickar prompt en vapeninspektör. Kring samma måne har Doors, ett megaföretag som bland annat gör operativsystem som ger blåskärm när de inte funkar, också en station. Det blir lite high-concept scifi kombinerat med ganska kul samhälls/företagskulturkritik.
I Orbiter lades rymdprogrammet ner efter att en skyttel försvann spårlöst för tio år sedan. Nu kommer den tillbaka. Förändrad. Serien följer expert-teamet som försöker räkna ut vad som hände.
Jag fucking älskar expertteam som försöker reda ut vad som hänt. Det är bland mina favorittyper av berättelser. Kompetensporr och mysterielösande och problemlösande.
Hur som helst, om man kan få tag på Ocean / Orbiter utan att ge Warren Ellis pengar, eller om man tycker att Ellis i första hand kan och bör straffas på andra sätt än via bojkott, så kan jag varmt rekommendera det här albumet. Det är skitbra.
Är det dålig bildkvalitet på omslagen? Amazons fel.
TMT handlar om när Jane Foster blivit Thor. Albumen förklarar inte hur det gått till och jag har ärligt talat inte varit tillräckligt intresserad för att bry mig. Det finns ett hyfsat intressant grundkoncept i bakgrunden – att Jane har cancer och att förbvandlingen från hennes Thor-form tyvärr rensar bort alla gifter ur hennes kropp. Inklusive cellgiftsbehandlingen. Men inte cancern, för den anser transformationen tydligen är en del av henne. Hon kan inte heller vara Thor hela tiden, bland annat eftersom hennes Thor-persona är efterlyst av Oden, som fått någon form av diktatorknäpp.
Det här, tillsammans med en bistory om att hammaren kanske är levande och sådär, är det intressanta i de här två albumen. Tyvärr handlar de inte om de sakerna utan om en totalt ointressant plot där Malekith startar ett stort krig mellan the realms och gör det i samarbete med frostjättarna och, såklart, Loke. Hela den biten är verkligen urtråkig. Den utnyttjar exakt ingenting av det som gör Foster-Thor annorlunda än vanliga Thor, och är i största allmänhet den sortens ointressanta nonsens som gör att jag har så svårt att bry mig om Thor och Asgard överlag.
Jag har också läst om dubbelalbumet Ocean / Orbiter av Warren Ellis. Jag köpte albumet innan det kom fram att Ellis är en snopp, och jag vill göra det tydligt att jag tycker att Ellis' snopp och vad han gör med den är det klart sämsta med honom och att han i största allmänhet förtjänar en stor skopa kritik.
Samtidigt är det här albumet, båda delarna, väldigt väldigt bra. Det är verkligen stark idéburen scifi, med superintressanta koncept och intressant handling som vävs kring dem. I Ocean hittar en forskningsstation kring Europa en massa uråldriga sarkofager och vapen under isen, och FN skickar prompt en vapeninspektör. Kring samma måne har Doors, ett megaföretag som bland annat gör operativsystem som ger blåskärm när de inte funkar, också en station. Det blir lite high-concept scifi kombinerat med ganska kul samhälls/företagskulturkritik.
I Orbiter lades rymdprogrammet ner efter att en skyttel försvann spårlöst för tio år sedan. Nu kommer den tillbaka. Förändrad. Serien följer expert-teamet som försöker räkna ut vad som hände.
Jag fucking älskar expertteam som försöker reda ut vad som hänt. Det är bland mina favorittyper av berättelser. Kompetensporr och mysterielösande och problemlösande.
Hur som helst, om man kan få tag på Ocean / Orbiter utan att ge Warren Ellis pengar, eller om man tycker att Ellis i första hand kan och bör straffas på andra sätt än via bojkott, så kan jag varmt rekommendera det här albumet. Det är skitbra.
Jag har första Blacksad-samlingsalbumet på svenska.
Noir-deckare någonstans i inte-Amerika efter andra världskriget med undertoner av samhällskritik. Alla är kärlektsfullt tecknade djurhumanoider vilket så klart används även för rasism. Jag tänker att en del av knepet här är att folk mindre automatiskt går in och försvarar vidrigt beteende när inte kan falla tillbaka på slentrianrasism-ursäkter.
Det är lite varierande kvalité på själva berättelserna - själv tycker jag det funkar bäst när samhällskritiken kommer med och mindre bra när det är mer renodlad noir eller äventyrsberättelse, men jag kan inte säga att jag tyckte någon var direkt dålig.
Helt klart rekommenderad för folk över 14, beroende på vad ens hållning är angående våld och en värld där sexindustri och handikappade finns (det finns en del nakendelar också men jag känner inte att de är direkt grova).
Noir-deckare någonstans i inte-Amerika efter andra världskriget med undertoner av samhällskritik. Alla är kärlektsfullt tecknade djurhumanoider vilket så klart används även för rasism. Jag tänker att en del av knepet här är att folk mindre automatiskt går in och försvarar vidrigt beteende när inte kan falla tillbaka på slentrianrasism-ursäkter.
Det är lite varierande kvalité på själva berättelserna - själv tycker jag det funkar bäst när samhällskritiken kommer med och mindre bra när det är mer renodlad noir eller äventyrsberättelse, men jag kan inte säga att jag tyckte någon var direkt dålig.
Helt klart rekommenderad för folk över 14, beroende på vad ens hållning är angående våld och en värld där sexindustri och handikappade finns (det finns en del nakendelar också men jag känner inte att de är direkt grova).
Jag läste Miss don't touch me förra året men tänker jag borde nämna den.
Ung kvinna kommer till lyxbordell på jakt efter en mördare efter att polisen vägrat tro henne och blir prompt rekryterad som en "Miss Don't Touch Me", en Dom som tvingar män göra saker vilket de går igång på utan att de får röra henne. Det kommer fram att hon är oskuld vilket höjer hennes popularitet. Samtidigt mobbas hon av andra tjejer på bordellen och försöker hitta mördaren.
Så klassiskt mordmysterie som äger rum i bordell runt... sekelskiftet? I franco-belgisk stil. Mysteriet löses, berättelsen är ganska bra. Bra.
... Sedan kommer del två, och berättelsen går ner i någon slags socialmisär där allt går åt pipan. Visste ni att bordeller var dåliga? Gjorde ni inte det så gör de det tydligt här, och transformerar huvudpersonen från tjej med skinn på näsan till vilsen kvinna som vill räddas från bordellen genom gifta sig med någon trevlig rik herre och det går inte som tänkt... Om hon hade haft en hund hade författarna antagligen fått den överkörd av en droska. Det är... OK? Men det är rejäl mood whiplash här.
Ung kvinna kommer till lyxbordell på jakt efter en mördare efter att polisen vägrat tro henne och blir prompt rekryterad som en "Miss Don't Touch Me", en Dom som tvingar män göra saker vilket de går igång på utan att de får röra henne. Det kommer fram att hon är oskuld vilket höjer hennes popularitet. Samtidigt mobbas hon av andra tjejer på bordellen och försöker hitta mördaren.
Så klassiskt mordmysterie som äger rum i bordell runt... sekelskiftet? I franco-belgisk stil. Mysteriet löses, berättelsen är ganska bra. Bra.
... Sedan kommer del två, och berättelsen går ner i någon slags socialmisär där allt går åt pipan. Visste ni att bordeller var dåliga? Gjorde ni inte det så gör de det tydligt här, och transformerar huvudpersonen från tjej med skinn på näsan till vilsen kvinna som vill räddas från bordellen genom gifta sig med någon trevlig rik herre och det går inte som tänkt... Om hon hade haft en hund hade författarna antagligen fått den överkörd av en droska. Det är... OK? Men det är rejäl mood whiplash här.
Last edited:
Har också läst en del av Yoshihiro Tatsumi.
The Push Man and Other Stories, Abandon the Old in Tokyo och Good-Bye är samlingar av främst korta serier, inspirerade av nyhetsartiklar 1969-1972.
Det är främst män, främst arbetarklass, vilse i det moderna samhällets baksida. Men det är riktigt bra grejer - socialrealism och en värld ifrån vad som var populär manga för tiden. Män som jobbar på fabrik, som projektionister, fönsterputsare - alla driver samhället men samtidigt är dess underklass, ofta med hemmafruar som inte jobbar själva (vilket förmodligen är en del i hur de kan framställas).
Fallen Words, å andra sidan...
Det är historier som äger rum under samurajtiden och de varierar sig enormt - den bortskämda sonen som alltid får sin vilja fram till sina föräldras irritation, de otåliga gästerna på bordellen som frustrerat väntar på den mest populära kvinnan, mannen som blir kompis med döden och blir läkare... Det är rätt långt från det nattsvarta samhällskritiken i hans tidigare verk. Men också: Alldeles för många berättelser är ren setup för en punchline eller en ordvits. Take my angry upvote.
The Push Man and Other Stories, Abandon the Old in Tokyo och Good-Bye är samlingar av främst korta serier, inspirerade av nyhetsartiklar 1969-1972.
Det är främst män, främst arbetarklass, vilse i det moderna samhällets baksida. Men det är riktigt bra grejer - socialrealism och en värld ifrån vad som var populär manga för tiden. Män som jobbar på fabrik, som projektionister, fönsterputsare - alla driver samhället men samtidigt är dess underklass, ofta med hemmafruar som inte jobbar själva (vilket förmodligen är en del i hur de kan framställas).
Fallen Words, å andra sidan...
Det är historier som äger rum under samurajtiden och de varierar sig enormt - den bortskämda sonen som alltid får sin vilja fram till sina föräldras irritation, de otåliga gästerna på bordellen som frustrerat väntar på den mest populära kvinnan, mannen som blir kompis med döden och blir läkare... Det är rätt långt från det nattsvarta samhällskritiken i hans tidigare verk. Men också: Alldeles för många berättelser är ren setup för en punchline eller en ordvits. Take my angry upvote.
Jag hittade två Isabelle-album på en seriemässa för en 15 år sedan och håller med om att de har en väldigt charmig tecknarstil.
Tokyo Ghost av Matt Hollingswort, Rick Remender och Sean Murphy.
I korthet: Halva den här serien är setup. Sex och våld i dystopisk framtid.
Kompetent illustrerad men lite rörig och ofokuserad serie som spenderar väldigt mycket tid på att etablera och återetablera (samma) bakgrund och stakes men inte nog med tid på att bygga konflikten, världen eller göra mycket intressant. En av skurkarna binds ihop med huvudkonflikten på ett sätt som känns väldigt onödigt eftersom han redan är knuten till den flera gånger om. Och det är lite samma tråkiga natur-vs-teknologi-tänk där det är leva förindustriellt eller i en totalkörd stad ... Och global påverkan missas - jag förväntade mig inte att de skulle ta upp men det blir lite skumt när människor kan leva i perfekt natur medan resten av världen har syraregn och översvämning... Men allt som allt, det största problemet är bloat. Alldeles för mycket bloat som inte tillför något utan bara upprepar samma saker som tagits upp redan. Det hade varit bättre om de inte repeterade karaktärernas bakgrund en gång till.
I korthet: Halva den här serien är setup. Sex och våld i dystopisk framtid.
Kompetent illustrerad men lite rörig och ofokuserad serie som spenderar väldigt mycket tid på att etablera och återetablera (samma) bakgrund och stakes men inte nog med tid på att bygga konflikten, världen eller göra mycket intressant. En av skurkarna binds ihop med huvudkonflikten på ett sätt som känns väldigt onödigt eftersom han redan är knuten till den flera gånger om. Och det är lite samma tråkiga natur-vs-teknologi-tänk där det är leva förindustriellt eller i en totalkörd stad ... Och global påverkan missas - jag förväntade mig inte att de skulle ta upp men det blir lite skumt när människor kan leva i perfekt natur medan resten av världen har syraregn och översvämning... Men allt som allt, det största problemet är bloat. Alldeles för mycket bloat som inte tillför något utan bara upprepar samma saker som tagits upp redan. Det hade varit bättre om de inte repeterade karaktärernas bakgrund en gång till.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,606
Jag har läst Magknip av Raina Telgemeier
Telgemeier har skrivit en hel hög med serier för mellanstadieåldern, ofta självbiografiskt (eller semi-dito). Den här gången går vi in på hennes psykiska hälsa, utan tillbehör som tandställningar eller kärleksbekymmer.
Telgemeier har ett knepigt förhållande till stress, som manifesteras via matproblem. Hon utvecklar ovanpå det magproblem, vilket skapar en stress, som manifesteras via matproblem, och så vidare i livets onda cirkel.
Boken handlar om hur det är för en familj att hantera ett barn som går behöver gå i terapi, allt genom barnets perspektiv. Scenen där hon "kommer ut" inför sina jämnåriga vänner på ett födelsedagskalas är jättefint skildrad, och flera klasskamrater berättar om syskon eller föräldrars om går i terapi, och hur konstigt det är att det ses som pinsamt när det är så vanligt.
Teckningsmässigt är det i Telgemeiers färgglada stil, och jag kan inte direkt se någon utveckling från de andra böckerna jag läst av henne. Det är bra tecknat, välkomnande bilder och i stort sett utan skräck eller skuggor. Telgemeier arbetar ofta med metaforer i bild för att beskriva vad som försiggår i hennes huvud, som att hänga i spindelnät eller så. Bra grejer, och det känns som om jag skulle förstå det här om jag var elva utan problem.
Som totalbetyg är jag imponerad, men nog inte riktigt lika imponerad som av hennes andra böcker. Ghosts var så fenomenal att det är svårt att tro att hon ska kunna slå den. Men det betyder ju inte att det här på något sätt är dåligt, utan mest skillnaden mellan att dela ut 8,5 eller 9,0 i betyg, så att säga. Så absolut en läsvärd bok.
TLDR
Bra seriebok om psykisk ohälsa hos barn, berättad på barnens språk utan att stigmatisera eller krångla till saker och ting. Läsvärd för alla, inte bara barn.
Telgemeier har skrivit en hel hög med serier för mellanstadieåldern, ofta självbiografiskt (eller semi-dito). Den här gången går vi in på hennes psykiska hälsa, utan tillbehör som tandställningar eller kärleksbekymmer.
Telgemeier har ett knepigt förhållande till stress, som manifesteras via matproblem. Hon utvecklar ovanpå det magproblem, vilket skapar en stress, som manifesteras via matproblem, och så vidare i livets onda cirkel.
Boken handlar om hur det är för en familj att hantera ett barn som går behöver gå i terapi, allt genom barnets perspektiv. Scenen där hon "kommer ut" inför sina jämnåriga vänner på ett födelsedagskalas är jättefint skildrad, och flera klasskamrater berättar om syskon eller föräldrars om går i terapi, och hur konstigt det är att det ses som pinsamt när det är så vanligt.
Teckningsmässigt är det i Telgemeiers färgglada stil, och jag kan inte direkt se någon utveckling från de andra böckerna jag läst av henne. Det är bra tecknat, välkomnande bilder och i stort sett utan skräck eller skuggor. Telgemeier arbetar ofta med metaforer i bild för att beskriva vad som försiggår i hennes huvud, som att hänga i spindelnät eller så. Bra grejer, och det känns som om jag skulle förstå det här om jag var elva utan problem.
Som totalbetyg är jag imponerad, men nog inte riktigt lika imponerad som av hennes andra böcker. Ghosts var så fenomenal att det är svårt att tro att hon ska kunna slå den. Men det betyder ju inte att det här på något sätt är dåligt, utan mest skillnaden mellan att dela ut 8,5 eller 9,0 i betyg, så att säga. Så absolut en läsvärd bok.
TLDR
Bra seriebok om psykisk ohälsa hos barn, berättad på barnens språk utan att stigmatisera eller krångla till saker och ting. Läsvärd för alla, inte bara barn.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,606
Jag har läst That Texas Blood volym 1 & 2 av Chris Condon och Jacob Phillips
Är det här bra? Jovars, det är helt okej. Det är en modern thrillerserie i en liten småstad i Texas, där saker och ting inte är som de ska. Den riktiga huvudpersonen är den 70-årige sheriffen, men i den första volymen får vi också följa en ung författare som återvänder till sitt gamla hem när hans bror blivit mördad.
Första volymen är en historia kopplad till författarens genomgång av sin brors mord, parallellt med sheriffens dito. Den andra volymen är sheriffen som minns ett av sina första fall i sin ungdoms åttiotal. Båda är godkända, även om ingen riktigt står ut som briljant eller ens särskilt bra. Men det är svårt att sätta fingret på något som är direkt dåligt, allt är mest... okej och mellanmjölk inom genren. Jag får aldrig en wow-känsla. Varken i text, karaktärer eller i måleriet.
Jag som älskar Brubaker och Phillips moderna noir-serier kan inte låta bli att dra parallellerna dit, och då faller That Texas Blood långt bak i deras kölvatten. Tyvärr.
Jag är också osäker på varför serien heter That Texas Blood. Det är inte direkt mycket Texas i serien. Visst namedroppar de det då och då, och det är ett fåtal miljöbilder, men det är inte direkt något som inte kunde varit i någon annan rural delstat med småstäder här och där. Jag ser inget i den här serien som inte kunde hänt i Oklahoma, liksom. Det känns som någon sorts misslyckande att inte förmedla mer Texas när serien heter så. Typ.
TLDR
Helt okej men inte fantastisk kriminalare. Ingen rekommendation, ingen varning heller.
Är det här bra? Jovars, det är helt okej. Det är en modern thrillerserie i en liten småstad i Texas, där saker och ting inte är som de ska. Den riktiga huvudpersonen är den 70-årige sheriffen, men i den första volymen får vi också följa en ung författare som återvänder till sitt gamla hem när hans bror blivit mördad.
Första volymen är en historia kopplad till författarens genomgång av sin brors mord, parallellt med sheriffens dito. Den andra volymen är sheriffen som minns ett av sina första fall i sin ungdoms åttiotal. Båda är godkända, även om ingen riktigt står ut som briljant eller ens särskilt bra. Men det är svårt att sätta fingret på något som är direkt dåligt, allt är mest... okej och mellanmjölk inom genren. Jag får aldrig en wow-känsla. Varken i text, karaktärer eller i måleriet.
Jag som älskar Brubaker och Phillips moderna noir-serier kan inte låta bli att dra parallellerna dit, och då faller That Texas Blood långt bak i deras kölvatten. Tyvärr.
Jag är också osäker på varför serien heter That Texas Blood. Det är inte direkt mycket Texas i serien. Visst namedroppar de det då och då, och det är ett fåtal miljöbilder, men det är inte direkt något som inte kunde varit i någon annan rural delstat med småstäder här och där. Jag ser inget i den här serien som inte kunde hänt i Oklahoma, liksom. Det känns som någon sorts misslyckande att inte förmedla mer Texas när serien heter så. Typ.
TLDR
Helt okej men inte fantastisk kriminalare. Ingen rekommendation, ingen varning heller.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,606
Jag har läst The Immortal Hulk volym 4 (den sista volymen) av Al Ewing och diverse tecknare (men mest Joe Bennet)
Det här är avslutningen på hela serien Immortal Hulk. Jag läste och skrev om de tre förra volymerna förra året, och totalt blev dem 50 tidningar. Men är det lika bra som början?
Nä. Det är det inte. Det blir klart bättre än de två tidigare volymerna, men alls inte lika bra som den första. Det är aldrig dåligt, och Bennet är lika bra på att teckna body horror som innan, även om det ibland är uppenbart att han klipper och klistrar. Men det blir för mycket metafysik och resor till helvetet och frågor om universums outgrundliga ondska och en kvarts miljon trådar som inte förklaras på ett bra sätt i slutet. Ingen info om Banners stora politiska tankar från volym tre, tex. Tyvärr. Resan ner till helvetet i finalen blir ball, men den saknar den oomph platsen hade när man var där första gången. Inte ens stora slutbossen är särskilt imponerande, i ärlighetens namn.
Volymens stora stjärna är de lugna ögonblicken när Hulk / Banner / Joe Fixit / diverse andra har möjlighet att ta det lugnt, låta storyn andas och ge dialogen plats. Precis i början är det en lång sekvens där Fixit och the Thing från Fantastiska Fyran sitter och äter varmkorv på en diner, och bara pratar om hur det är att vara ett monster i andras ögon. Det är en fantastisk diskussion, och hade Ewing fokuserat mer på de här nära och mänskliga delarna hade serien haft en perfekt slutpunkt. Men så blir det inte.
Så totalbetyget blir nog att Immortal Hulk som helhet börjar OTROLIGT starkt, men sedan långsamt faller steg för steg för steg innan den rätar upp kurvan en bit på slutet, men aldrig når upp till startpunktens nivåer igen. Totalen landar på helt okej.
TLDR
Bra slut på serien, men lika bra som volym ett blir det aldrig igen, tyvärr.
Det här är avslutningen på hela serien Immortal Hulk. Jag läste och skrev om de tre förra volymerna förra året, och totalt blev dem 50 tidningar. Men är det lika bra som början?
Nä. Det är det inte. Det blir klart bättre än de två tidigare volymerna, men alls inte lika bra som den första. Det är aldrig dåligt, och Bennet är lika bra på att teckna body horror som innan, även om det ibland är uppenbart att han klipper och klistrar. Men det blir för mycket metafysik och resor till helvetet och frågor om universums outgrundliga ondska och en kvarts miljon trådar som inte förklaras på ett bra sätt i slutet. Ingen info om Banners stora politiska tankar från volym tre, tex. Tyvärr. Resan ner till helvetet i finalen blir ball, men den saknar den oomph platsen hade när man var där första gången. Inte ens stora slutbossen är särskilt imponerande, i ärlighetens namn.
Volymens stora stjärna är de lugna ögonblicken när Hulk / Banner / Joe Fixit / diverse andra har möjlighet att ta det lugnt, låta storyn andas och ge dialogen plats. Precis i början är det en lång sekvens där Fixit och the Thing från Fantastiska Fyran sitter och äter varmkorv på en diner, och bara pratar om hur det är att vara ett monster i andras ögon. Det är en fantastisk diskussion, och hade Ewing fokuserat mer på de här nära och mänskliga delarna hade serien haft en perfekt slutpunkt. Men så blir det inte.
Så totalbetyget blir nog att Immortal Hulk som helhet börjar OTROLIGT starkt, men sedan långsamt faller steg för steg för steg innan den rätar upp kurvan en bit på slutet, men aldrig når upp till startpunktens nivåer igen. Totalen landar på helt okej.
TLDR
Bra slut på serien, men lika bra som volym ett blir det aldrig igen, tyvärr.
Har upptäckt en ny serie som går i Hälge, Hooked, som handlar om två fiske entusiaster, legenden Halster och hans lärling Ålice. De flesta av situationerna bygger på att man tar en normal situation man som strand-/vadfiskare kan råka ut för och skruvar lite till på den.
Några av stripparna finns även på instagram: Hooked -A comic about fishing (@hooked_panels) (dock på utländska)
Om du gillar den typen av humor som dyker upp i Hälge kommer du nog gilla den här.
Några av stripparna finns även på instagram: Hooked -A comic about fishing (@hooked_panels) (dock på utländska)
Om du gillar den typen av humor som dyker upp i Hälge kommer du nog gilla den här.
Last edited:
Ymir
Blivande Stockholmshipster
Hinner inte se den nu. Tror jag kanske sett den någon gång tidigare, minns inte exakt.
Så vad är poängen? Att Jodorowsky plankade sig själv? Eller att andra senare plankade idéer från hans fallerade filmprojekt?
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,757
Den ligger i kön, och jag vet ingenting om den, så jag undviker spoilers.
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,757
Vad använder du för läsare? Jag kör gamla (osupporterade) ComicZeal som är lynnig i importen men har en superb funktion for organisering, och Chunky som är mer generisk men har en OK sortering.
Gick igenom alla för iOS för något år sedan, och de var fortfarande klart bäst.
Det var några år sedan jag läste rena CBR:er på mina androidapparater, men jag vet att jag körde någon som var väldigt enkel. Jag är liksom fullt kapabel att sortera mina egna CBR-filer, så i en läsare vill jag mest se filsystemets mappstruktur och sedan kunna visa sidorna i fullskärm. Enklast möjliga gränssnitt alltså. Om jag hamnar där idag så skulle jag nog börja testa typ CDisplayEx eller ComicScreen.
iOS har jag ingen koll alls på.
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,757
Just det är ju då inte möjligt i iOS, vilket gör behovet av sortering och organisation mycket högre där.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,606
Jag har läst Same Difference and other stories av Derek Kirk Kim
Det här är en novellsamling av olika serier, där den första (titelnovellen) tar c:a hälften av de totalt 150 sidorna i liiiiite större än A5-format.
Som de flesta novellsamlingar är det här av väldigt skiftande kvalitet. Trots det vann den här en Eisner i kategorin Talent Deserving of Wider Recognition och jag är nästan säker på att det bara är den första långnovellen de fokuserat det beslutet på. För den är rejält mycket bäst.
Den är kvasisjälvbiografisk, och handlar om Derek (i lätt förklädnad) och hans närmsta vän. De har ohyggligt naturlig dialog tillsammans, mest hänger och umgås som man gör en ledig dag, snackar med en till kompis, reser bort till stället där Derek växte upp och träffar hans gamla blinda barndomskompis. Känslan av indie-film är aldrig långt bort, och jag tänker ofta på Ghost World. Den där letargiska småstaden där inget händer och allt ändå pågår, ni vet.
I en lång flashback till nittiotalet när våra huvudpersoner var unga berättar Derek om sin blinda kompis och deras relation. Hur han tackade nej till en dejt och fortfarande har samvetskval för att han var rädd för vad alla andra skulle tycka om att han dejtade en blind tjej. Allt ställs i kontrast till hur de idag möter gamla bekanta från högstadiet/gymnasiet och ser hur deras värld utvecklats och gått vidare, medans Dereks eget mest handlat om att fly. Även gamla mobbare kan bli människor, om än inte nödvändigtvis sådana man vill umgås med ändå. Stasis är omöjligt, och om du inte rör dig i tandem med någon rör du dig därifrån, typ.
En sorts meditativ historia om att inse att man blivit vuxen, och att livet går vidare för alla. Typ. Riktigt bra.
Tyvärr är de andra serierna, framför allt det lilla klustret på slutet när Kim ska vara "rolig", inte särskilt bra. Några av dem är helt okej, och en känns väldigt mycket som en prototyp på att bearbeta samma teman som huvudrätten, så att säga. Men nej. Det blir liksom inte bättre.
Teckningsmässigt växlar det lite mellan de olika novellerna. En nära realistisk stil utan överdrifter eller cartoonigheter för det mesta, men exakta balansen mellan karikering och realism förändras. Aldrig i själva novellerna som sagt, men mellan dem. De sista "roliga" novellerna är bara cartoonigt dock. Det är också där Derek pratar direkt med läsaren och det blir bara pannkaka.
TLDR
Nä, det här gav mersmak. Jag vill ha mer av Derek Kirk Kim, men då ska det ju vara det bra. Ska se om jag kan hitta något av det han skrivit i längre format och om det hålls högt av andra. För Derek Kirk Kim har definitivt potentialen, men hans humor överlappar inte så mycket med min.
Låna den på bibliotek, men inte ett köp. Särskilt om du gillar lite lugn och melankolisk indiepop.
Det här är en novellsamling av olika serier, där den första (titelnovellen) tar c:a hälften av de totalt 150 sidorna i liiiiite större än A5-format.
Som de flesta novellsamlingar är det här av väldigt skiftande kvalitet. Trots det vann den här en Eisner i kategorin Talent Deserving of Wider Recognition och jag är nästan säker på att det bara är den första långnovellen de fokuserat det beslutet på. För den är rejält mycket bäst.
Den är kvasisjälvbiografisk, och handlar om Derek (i lätt förklädnad) och hans närmsta vän. De har ohyggligt naturlig dialog tillsammans, mest hänger och umgås som man gör en ledig dag, snackar med en till kompis, reser bort till stället där Derek växte upp och träffar hans gamla blinda barndomskompis. Känslan av indie-film är aldrig långt bort, och jag tänker ofta på Ghost World. Den där letargiska småstaden där inget händer och allt ändå pågår, ni vet.
I en lång flashback till nittiotalet när våra huvudpersoner var unga berättar Derek om sin blinda kompis och deras relation. Hur han tackade nej till en dejt och fortfarande har samvetskval för att han var rädd för vad alla andra skulle tycka om att han dejtade en blind tjej. Allt ställs i kontrast till hur de idag möter gamla bekanta från högstadiet/gymnasiet och ser hur deras värld utvecklats och gått vidare, medans Dereks eget mest handlat om att fly. Även gamla mobbare kan bli människor, om än inte nödvändigtvis sådana man vill umgås med ändå. Stasis är omöjligt, och om du inte rör dig i tandem med någon rör du dig därifrån, typ.
En sorts meditativ historia om att inse att man blivit vuxen, och att livet går vidare för alla. Typ. Riktigt bra.
Tyvärr är de andra serierna, framför allt det lilla klustret på slutet när Kim ska vara "rolig", inte särskilt bra. Några av dem är helt okej, och en känns väldigt mycket som en prototyp på att bearbeta samma teman som huvudrätten, så att säga. Men nej. Det blir liksom inte bättre.
Teckningsmässigt växlar det lite mellan de olika novellerna. En nära realistisk stil utan överdrifter eller cartoonigheter för det mesta, men exakta balansen mellan karikering och realism förändras. Aldrig i själva novellerna som sagt, men mellan dem. De sista "roliga" novellerna är bara cartoonigt dock. Det är också där Derek pratar direkt med läsaren och det blir bara pannkaka.
TLDR
Nä, det här gav mersmak. Jag vill ha mer av Derek Kirk Kim, men då ska det ju vara det bra. Ska se om jag kan hitta något av det han skrivit i längre format och om det hålls högt av andra. För Derek Kirk Kim har definitivt potentialen, men hans humor överlappar inte så mycket med min.
Låna den på bibliotek, men inte ett köp. Särskilt om du gillar lite lugn och melankolisk indiepop.
All-new Wolverine, vol. 6: Old Woman Laura (2018)
Köpte den här på bokrean, mest för att den har en alternativ framtids historia o jag är svag för dessa.
Det här albumet har tre fristående historier, de två första tar bara upp var sitt lösnummer, medan den tredje är en längre grej på tre lösnummer.
För er som inte har varit med, Logan/Wolverine har en klon-dotter, Laura, som efter att Logan dog tog över som Wolverine, hon har fått reda på att hon har klon-syskon (genemoddade så de har något annorlunda krafter o utseende), hon bor just nu med en av klon systrarna, Gabby + deras halvtama(?) järv, Jonathan, (är inte säker om det är menat att han ska vara moddad också för mer intelligens eller om det bara är en fråga om att han är järvarnas version av Lassie).
Första historien är en svart humor historia med mycket köttande när Gabby o Jonathan upptäcker ett ställe där Jonathan o hans familj ska ha experimenterats på, följt av att de ringer upp Deadpool för att hjälpa dem att möjligen rädda Jonathans familj, hämnas, o bränna ner stället av ren princip. Den är rolig i det där svart humor sättet, men man bör nog inte tänka på vissa saker (ex. följderna av att hjältarna(?) bränner ner ett höghus mitt i staden).
Andra historien är en hämnd historia då Laura, som har som sin bakgrunds historia att vara hjärntvättad lönnmördare, har letat redda på dottern till en av sina offer delar med sig om vem som beställde mordet där hennes pappa dog. Följt av att de gemensamt ger sig efter det arslet som låg bakom.
Helt okej, inget speciellt.
Den tredje historien är den jag köpte det här albumet för, det är en alternativ framtids historia som inte är en dystopi (dessa är förvånansvärt ovanliga) utan flertalet saker har gott bra: Laura är ledaren för Madripoor (fiktiv liten önation vars ekonomi bygger på att vara ett tillhåll för all sorts olagliga verksamheter) o ska ha lett den till att bli en mer fungerande stat; Gabby har tagit över som Wolverine, o har familj m barn; Kamala Khan (i nutid superhjälten Ms. Marvel) är USA:s president. Men samtidigt så ska flertalet hjältar ha dött under "The Doom World War".
Själva historien handlar om att Laura fått reda på att, Bellona, en annan av hennes klon-systrar, fortfarande är vid liv och är fånge hos Dr. Doom i dennes extremt tillslutna rike Latveria. Så hon, Gabby + några allierade ska ta sig in Latveria o frita Bellona, men det visar sig förstås att det inte är så enkelt...
Jag fann den här historien helt ok, även om man nog får låta bli att tänka för djupt när det kommer till Dooms plan. Gillar att det är en framtidshistoria där framtiden inte är en dysotopi eller en utopi utan har både bra o dåliga sidor. Dock så fann jag den samtidigt något fantasilös: vi ser framtidsversioner av ett antal hjältar o det är ingen av dem som inte är en av klassikerna eller fanfavoriter, ej heller är det några nya mantelbärare utan alla legacy-hjältar är redan etablerade sådana. Det finne inte heller några helt nya hjältar/skurar som dyker upp.
Av någon anledning så är också Letveria presenterat som en massa modernistisk-kubistiska betonghus, istället för att se ut som Hollywood-Bayern som landet brukar presentas som i Marvel.
TLDR
Inte dålig men ej heller något som är noterbart bra. Om du gillar alternativa tolkningar på hjältar så är den intressant eftersom hälften av den är en alternativ framtidshistoria.
Köpte den här på bokrean, mest för att den har en alternativ framtids historia o jag är svag för dessa.
Det här albumet har tre fristående historier, de två första tar bara upp var sitt lösnummer, medan den tredje är en längre grej på tre lösnummer.
För er som inte har varit med, Logan/Wolverine har en klon-dotter, Laura, som efter att Logan dog tog över som Wolverine, hon har fått reda på att hon har klon-syskon (genemoddade så de har något annorlunda krafter o utseende), hon bor just nu med en av klon systrarna, Gabby + deras halvtama(?) järv, Jonathan, (är inte säker om det är menat att han ska vara moddad också för mer intelligens eller om det bara är en fråga om att han är järvarnas version av Lassie).
Första historien är en svart humor historia med mycket köttande när Gabby o Jonathan upptäcker ett ställe där Jonathan o hans familj ska ha experimenterats på, följt av att de ringer upp Deadpool för att hjälpa dem att möjligen rädda Jonathans familj, hämnas, o bränna ner stället av ren princip. Den är rolig i det där svart humor sättet, men man bör nog inte tänka på vissa saker (ex. följderna av att hjältarna(?) bränner ner ett höghus mitt i staden).
Andra historien är en hämnd historia då Laura, som har som sin bakgrunds historia att vara hjärntvättad lönnmördare, har letat redda på dottern till en av sina offer delar med sig om vem som beställde mordet där hennes pappa dog. Följt av att de gemensamt ger sig efter det arslet som låg bakom.
Helt okej, inget speciellt.
Den tredje historien är den jag köpte det här albumet för, det är en alternativ framtids historia som inte är en dystopi (dessa är förvånansvärt ovanliga) utan flertalet saker har gott bra: Laura är ledaren för Madripoor (fiktiv liten önation vars ekonomi bygger på att vara ett tillhåll för all sorts olagliga verksamheter) o ska ha lett den till att bli en mer fungerande stat; Gabby har tagit över som Wolverine, o har familj m barn; Kamala Khan (i nutid superhjälten Ms. Marvel) är USA:s president. Men samtidigt så ska flertalet hjältar ha dött under "The Doom World War".
Själva historien handlar om att Laura fått reda på att, Bellona, en annan av hennes klon-systrar, fortfarande är vid liv och är fånge hos Dr. Doom i dennes extremt tillslutna rike Latveria. Så hon, Gabby + några allierade ska ta sig in Latveria o frita Bellona, men det visar sig förstås att det inte är så enkelt...
Jag fann den här historien helt ok, även om man nog får låta bli att tänka för djupt när det kommer till Dooms plan. Gillar att det är en framtidshistoria där framtiden inte är en dysotopi eller en utopi utan har både bra o dåliga sidor. Dock så fann jag den samtidigt något fantasilös: vi ser framtidsversioner av ett antal hjältar o det är ingen av dem som inte är en av klassikerna eller fanfavoriter, ej heller är det några nya mantelbärare utan alla legacy-hjältar är redan etablerade sådana. Det finne inte heller några helt nya hjältar/skurar som dyker upp.
Av någon anledning så är också Letveria presenterat som en massa modernistisk-kubistiska betonghus, istället för att se ut som Hollywood-Bayern som landet brukar presentas som i Marvel.
TLDR
Inte dålig men ej heller något som är noterbart bra. Om du gillar alternativa tolkningar på hjältar så är den intressant eftersom hälften av den är en alternativ framtidshistoria.
Last edited:
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,606
Jag har läst Free Country: A story of the children's crusade
Oj vad jag gillade den här! Ett bortglömt kapitel från Vertigos storhetstid, och det är nästan lika bra som när Vertigo är som bäst.
Först lite historia
Det här är alltså en anomali - en crossover inom Vertigos lineup, trots att de inte ska göra crossovers i miniserieformat såhär. Temat är barn. Vi har Suzy från Black Orchid, Maxine från Animal Man, The Dead Boy Detectives från Sandman,Harry Potter Tim Hunter från Books of Magic, Dorothy Spinner från Doom Patrol och Tefé från Swamp Thing. Dessutom får vi se Ragged Robin och King Mob gå förbi i förbifarten, om än utan repliker eller inverkan på storyn.
Tyvärr gick det inget bra för serien när den kom, och jag kan nog förstå varför. Det är några karaktärer som inte riktigt glider in i storyn. De som inte är sprungna ur Sandman med tillhörande spinoffer synkar inte riktigt med Gaimans tänk, känns det som. Det blir inte dåligt, men inte lika lysande som inledningen. Därför har den inte samlats förrän nu, där den också utökats med nya sidor som aldrig synts förr. Bra sidor, som låter handlingen andas mer, och framför allt bygger ut slutet till något som inte går i turbofart.
Story
Barnen har försvunnit spårlöst från en liten by i England. Alla barn? NEJ! En liten jänta var inte i byn när vad som nu hände hände, så hon kontaktar Dead Boy Detectives och ber dem leta reda på hennes lillebror. Deras deckararbete går parallellt med den här stora, mytologiska, sagostämningslika berättarstilen som Gaiman är så grymt bra på. Vi får berättelsen om barnkorståget, om Råttfångaren i Hamlen och andra historier om när barn mystiskt försvunnit. De har alla förts till den mystiska platsen Free Country, där de kan leka utan de vuxnas tyranni i evighet. En magisk plats som passar perfekt in i Sandmans mytologi. Hur ska barnen komma hem? Kan Dead Boy Detectives leta reda på dem innan alla barn i världen hamnar i Free Country? Vem är den mystiske Jack Rabbit, som verkar styra och ställa i Free Country? Den som läser får svar.
Tankar och reflektioner
Det är egentligen bara Dream själv som saknas i den här storyn. Annars är det en perfekt bit av Sandman. En av de story arcs som inte blandar in De Ändlösa så mycket, ni vet. Tecknarna som används är några av de som jobbat som mest med Gaiman, och de fångar verkligen den där suggestiva och murriga stilen som bara osar 1980-/1990-skiftet. Både i berättarspråk och i bildspråk känns det Gaiman i sitt esse, med andra ord.
Som helhet är det här en riktigt, riktigt bra historia. Inte ett bortglömt mästerverk, men bra ändå. Lite som att upptäcka en ny skiva från sitt favoritband man trodde lagt ner för länge sedan. När man lyssnar på den utan hype eller förväntningar, märker man att de är nästan lika tajta som när de var som bäst.
TLDR
Gillar du Gaiman / Sandman / Vertigo när de var som bäst? Läs den här. Nu.
Oj vad jag gillade den här! Ett bortglömt kapitel från Vertigos storhetstid, och det är nästan lika bra som när Vertigo är som bäst.
Först lite historia
Det här är alltså en anomali - en crossover inom Vertigos lineup, trots att de inte ska göra crossovers i miniserieformat såhär. Temat är barn. Vi har Suzy från Black Orchid, Maxine från Animal Man, The Dead Boy Detectives från Sandman,
Tyvärr gick det inget bra för serien när den kom, och jag kan nog förstå varför. Det är några karaktärer som inte riktigt glider in i storyn. De som inte är sprungna ur Sandman med tillhörande spinoffer synkar inte riktigt med Gaimans tänk, känns det som. Det blir inte dåligt, men inte lika lysande som inledningen. Därför har den inte samlats förrän nu, där den också utökats med nya sidor som aldrig synts förr. Bra sidor, som låter handlingen andas mer, och framför allt bygger ut slutet till något som inte går i turbofart.
Story
Barnen har försvunnit spårlöst från en liten by i England. Alla barn? NEJ! En liten jänta var inte i byn när vad som nu hände hände, så hon kontaktar Dead Boy Detectives och ber dem leta reda på hennes lillebror. Deras deckararbete går parallellt med den här stora, mytologiska, sagostämningslika berättarstilen som Gaiman är så grymt bra på. Vi får berättelsen om barnkorståget, om Råttfångaren i Hamlen och andra historier om när barn mystiskt försvunnit. De har alla förts till den mystiska platsen Free Country, där de kan leka utan de vuxnas tyranni i evighet. En magisk plats som passar perfekt in i Sandmans mytologi. Hur ska barnen komma hem? Kan Dead Boy Detectives leta reda på dem innan alla barn i världen hamnar i Free Country? Vem är den mystiske Jack Rabbit, som verkar styra och ställa i Free Country? Den som läser får svar.
Tankar och reflektioner
Det är egentligen bara Dream själv som saknas i den här storyn. Annars är det en perfekt bit av Sandman. En av de story arcs som inte blandar in De Ändlösa så mycket, ni vet. Tecknarna som används är några av de som jobbat som mest med Gaiman, och de fångar verkligen den där suggestiva och murriga stilen som bara osar 1980-/1990-skiftet. Både i berättarspråk och i bildspråk känns det Gaiman i sitt esse, med andra ord.
Som helhet är det här en riktigt, riktigt bra historia. Inte ett bortglömt mästerverk, men bra ändå. Lite som att upptäcka en ny skiva från sitt favoritband man trodde lagt ner för länge sedan. När man lyssnar på den utan hype eller förväntningar, märker man att de är nästan lika tajta som när de var som bäst.
TLDR
Gillar du Gaiman / Sandman / Vertigo när de var som bäst? Läs den här. Nu.
Last edited: