Franz
Nin geed gali jirey geed loo ma galo
- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 7,068
Andra säsongen var enligt mig hårresande usel! Tyckte första säsongen var okej (har inte läst seriealbumen) men säsong två var pinsamt dålig, kunde inte ta mig igenom den!
WRNU:s Serieklubb 2022
- Thread starter Khan
- Start date
Rickard
Urverk speldesign
Ja, jag slutade kolla efter halva första säsongen, så jag blev lite nyfiken när nu seriealbumet var så bra.
Det här seriealbumet är alltså inte det som tv-serien är (löst) baserad på. Huvudserien består av sex album, och de är figuerarna i de albumen som lever i nutid, som även är huvudpersoner i tv-serien.
Bra, då kan jag skippa den med gott samvete.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,606
Gäss, och tänker nog kolla in översättningen när den landat hos mitt lokala bibliotek. Men tills dess äger jag alla fyra volymer på engelska. Det räcker gott för min del.
Ulfgeir
Swashbuckler
Läste just första delen av serien Omorphia and the Moon Pool av Trevor Markwart. Det är pulpig 1930-tal Lovecraftian stuff. Jag nöjde mig med att få den i pdf-format på kickstartern.
Tecknad i lite gammal stil, med en hel del text och monologer. En del referenser som vi känner igen. Nyarlathothep, Miscatonic University, Arkham...
Detta är då en fortsättning på en 4-nummer miniserie som skaparen gjorde innan, som heter H.P. Lovecrafts Beauty and the Beast, från Markosia ENterprises.. Tyvärr gick den inte att få tag i nu i pdf-format, men den skall komma i död träd-variant. Skall ta och köpa den då, och skall väl se till att få den här med i död träd variant när det kommer en samlad version.
Huvudpersonen är en ung kvinna som heter Omorphia, som har studerat vid Miscatonic University, och hon har fått ärva ett gods med massa konstiga saker av en gammal kultist. Hon finansierar arkeologiska expeditioner, och på en av dem har något väldigt konstigt och oroväckande hänt där alla utom en i expeditionen mött ett hemskt öde.
Vi får se vart den här tar vägen. Men den har potential som kuriosa.
Tecknad i lite gammal stil, med en hel del text och monologer. En del referenser som vi känner igen. Nyarlathothep, Miscatonic University, Arkham...
Detta är då en fortsättning på en 4-nummer miniserie som skaparen gjorde innan, som heter H.P. Lovecrafts Beauty and the Beast, från Markosia ENterprises.. Tyvärr gick den inte att få tag i nu i pdf-format, men den skall komma i död träd-variant. Skall ta och köpa den då, och skall väl se till att få den här med i död träd variant när det kommer en samlad version.
Huvudpersonen är en ung kvinna som heter Omorphia, som har studerat vid Miscatonic University, och hon har fått ärva ett gods med massa konstiga saker av en gammal kultist. Hon finansierar arkeologiska expeditioner, och på en av dem har något väldigt konstigt och oroväckande hänt där alla utom en i expeditionen mött ett hemskt öde.
Vi får se vart den här tar vägen. Men den har potential som kuriosa.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,606
Jag har läst Himlastormande av Karolina Bång
Det här är en väldigt typisk Galago-serieroman. Lätt självbiografisk touch (nämns ingenstans, men huvudpersonen ser väldigt mycket ut som ett självporträtt av Karolina Bång) och ett relationsdrama i vänsterkretsar i Malmö. Här träffar vår huvudperson Hedda en ny person. Det blir en flört, det blir en kärlek, det blir en komplicerad historia. Hedda är poly, men det är inte hennes nya kärlek som slåss med samvetet och att eventuellt lämna sin pojkvän. Är Hedda bara en affär? Är relationen på riktigt? Är det här något som man kan bygga vidare på?
Det finns mycket att gilla i den här boken. Framför allt hur odramatiskt hela poly-biten är, och förstås grejen med att Hedda är lesbisk. Bra representation, helt enkelt. Tecknarstilen är klar och ren och enkel, men på precis rätt sätt. Det är snyggt och stilrent och Bång är aldrig rädd att visa vare sig sina karaktärer eller Malmö som både vackra eller fula. Det känns på riktigt.
Men samtidigt kan jag inte komma undan känslan att jag har läst allt det här förut. Det är konstigt, för jag kan inte komma på en enda seriebok om polydrama på det här sättet. Men ändå - relationsstoryn griper mig inte. Karaktärerna är inte dåliga, men jag känner mig aldrig tagen av dem. De känns mer barnsliga. Den där åldern mellan tonår och riktig vuxendom - studentåren, tidiga 20-åren, vad man nu vill kalla dem - det är uttjatade för mig. Jag har läst om de stora relationella känslostormarna, de stora stegen (flytta ihop, tex) och allt det innebär så många gånger förr. Att lägga på ett raster av poly och HBTQ+ räcker tyvärr inte så långt för mig.
Jag tyckte mycket bättre om Bångs tidigare bok Alternativet. Visserligen är det en faktaseriebok, men den presenterar poly bättre i mina ögon. Den minns jag fortfarande väldigt distinkt att jag läst flera år efteråt. Men den här börjar redan smälta ihop med allt annat i samma genre från Galago. Tyvärr.
TLDR
Jag är skeptisk.
Det här är en väldigt typisk Galago-serieroman. Lätt självbiografisk touch (nämns ingenstans, men huvudpersonen ser väldigt mycket ut som ett självporträtt av Karolina Bång) och ett relationsdrama i vänsterkretsar i Malmö. Här träffar vår huvudperson Hedda en ny person. Det blir en flört, det blir en kärlek, det blir en komplicerad historia. Hedda är poly, men det är inte hennes nya kärlek som slåss med samvetet och att eventuellt lämna sin pojkvän. Är Hedda bara en affär? Är relationen på riktigt? Är det här något som man kan bygga vidare på?
Det finns mycket att gilla i den här boken. Framför allt hur odramatiskt hela poly-biten är, och förstås grejen med att Hedda är lesbisk. Bra representation, helt enkelt. Tecknarstilen är klar och ren och enkel, men på precis rätt sätt. Det är snyggt och stilrent och Bång är aldrig rädd att visa vare sig sina karaktärer eller Malmö som både vackra eller fula. Det känns på riktigt.
Men samtidigt kan jag inte komma undan känslan att jag har läst allt det här förut. Det är konstigt, för jag kan inte komma på en enda seriebok om polydrama på det här sättet. Men ändå - relationsstoryn griper mig inte. Karaktärerna är inte dåliga, men jag känner mig aldrig tagen av dem. De känns mer barnsliga. Den där åldern mellan tonår och riktig vuxendom - studentåren, tidiga 20-åren, vad man nu vill kalla dem - det är uttjatade för mig. Jag har läst om de stora relationella känslostormarna, de stora stegen (flytta ihop, tex) och allt det innebär så många gånger förr. Att lägga på ett raster av poly och HBTQ+ räcker tyvärr inte så långt för mig.
Jag tyckte mycket bättre om Bångs tidigare bok Alternativet. Visserligen är det en faktaseriebok, men den presenterar poly bättre i mina ögon. Den minns jag fortfarande väldigt distinkt att jag läst flera år efteråt. Men den här börjar redan smälta ihop med allt annat i samma genre från Galago. Tyvärr.
TLDR
Jag är skeptisk.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,606
Jag har läst Petrograd av Philip Gelatt och Tyler Crook
Hisspitch?
Det här är en spionhistoria under upptakten av Ryska Revolutionen. Allt centreras kring mordet på Rasputin, och vad allt verkar är det mycket research som gått in i boken. Jag kan själv försvinnande lite om tiden och platsen, men den har fått bra omdömen av andra.
Den enda karaktären som är helt uppdiktad är vår huvudperson Cleary, en engelsk spion stationerad i just Petrograd. Vi följer hans inblandning i mordet, i de bolsjevistiska, anarkistiska och andra -istiska krestsarna i den brutalt ojämlika ryska huvudstaden. Resten är historiska personer, varav många till och med har egna pikiwediasidor.
Tecknarstilen då?
Jag greps mest av första kapitlet, en liten prolog i skyttegravarna i första världskrigets östfront. Ryssarna sitter och pratar om både livets helvete vid fronten, men också vad man slåss för och vad vardagen hemma är. Allt väldigt välartikulerat, med riktigt bra mimik och distinkta karaktärer. Det känns som om Crook gått in för att det här INTE ska se ut som Mignola, även om han uppenbart har mer än lite inspiration därifrån.
Mitt stora problem är att många karaktärer flyter ihop. Crooks stil gör det svårt att se skillnad på ansikten i många fall, och de båda huvudpersonerna (Cleary, samt den viktigaste andra personen i mordkonspirationen) är alldeles för lika. Jag fick flera gånger bläddra tillbaka och kolla igen då jag inte hängde med.
Stadens arkitektur och känsloläge är Crook däremot grymt bra på. De snötäckta gatorna i Petrograds smällkalla vinter känns riktigt bra.
Så på totalen då?
Jag tycker aldrig den här riktigt lyfter. Bättre än prologen blir det aldrig. Jag känner inte att jag lärt mig mer om Rasputin eller Ryska Revolutionen i stort av att läsa den här. Att det var förjävligt vid fronten under första världskriget visste jag redan. Det går liksom inte riktigt att sätta fingret på vad som är fel, utan det är en avsaknad av det där lilla extra som gör att jag inte kan rekommendera den här. Möjligen kan de som verkligen gillar just tiden och händelsen fascineras av den, men jag är skeptisk.
Hisspitch?
Det här är en spionhistoria under upptakten av Ryska Revolutionen. Allt centreras kring mordet på Rasputin, och vad allt verkar är det mycket research som gått in i boken. Jag kan själv försvinnande lite om tiden och platsen, men den har fått bra omdömen av andra.
Den enda karaktären som är helt uppdiktad är vår huvudperson Cleary, en engelsk spion stationerad i just Petrograd. Vi följer hans inblandning i mordet, i de bolsjevistiska, anarkistiska och andra -istiska krestsarna i den brutalt ojämlika ryska huvudstaden. Resten är historiska personer, varav många till och med har egna pikiwediasidor.
Tecknarstilen då?
Jag greps mest av första kapitlet, en liten prolog i skyttegravarna i första världskrigets östfront. Ryssarna sitter och pratar om både livets helvete vid fronten, men också vad man slåss för och vad vardagen hemma är. Allt väldigt välartikulerat, med riktigt bra mimik och distinkta karaktärer. Det känns som om Crook gått in för att det här INTE ska se ut som Mignola, även om han uppenbart har mer än lite inspiration därifrån.
Mitt stora problem är att många karaktärer flyter ihop. Crooks stil gör det svårt att se skillnad på ansikten i många fall, och de båda huvudpersonerna (Cleary, samt den viktigaste andra personen i mordkonspirationen) är alldeles för lika. Jag fick flera gånger bläddra tillbaka och kolla igen då jag inte hängde med.
Stadens arkitektur och känsloläge är Crook däremot grymt bra på. De snötäckta gatorna i Petrograds smällkalla vinter känns riktigt bra.
Så på totalen då?
Jag tycker aldrig den här riktigt lyfter. Bättre än prologen blir det aldrig. Jag känner inte att jag lärt mig mer om Rasputin eller Ryska Revolutionen i stort av att läsa den här. Att det var förjävligt vid fronten under första världskriget visste jag redan. Det går liksom inte riktigt att sätta fingret på vad som är fel, utan det är en avsaknad av det där lilla extra som gör att jag inte kan rekommendera den här. Möjligen kan de som verkligen gillar just tiden och händelsen fascineras av den, men jag är skeptisk.
Last edited:
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,606
Jag har läst om Blankets av Craig Thompson
Det här är en tjock och robust tegelsten till självbiografi. Ändå slukade jag den som om den vore tunn som en Bamse-tidning.
Thompson skriver om sin egen barndom och ungdom, med ett särskilt djupdyk i sin första stora tonårskärlek. Han växte upp i en avkrok i Wisconsin, långt bortom ära och redlighet, i en liten pluttstad som präglas av stor fattigdom och hård religiositet. Alla i stan, inklusive Thompsons familj, är djupt troende evangelikaner.
Thompson träffar Raina på ett ungdomsläger för kristna, där han känner sig som den enda som är troende på riktigt. De håller kontakten, och han reser ett tag efter lägret för att hälsa på några dagar. De dagarna blir några av de mest formativa i hans unga liv.
Teckningsmässigt är Thompson grymt skicklig. Hans sätt att fånga stämningar genom överdrifter och djupa skuggor, Kalle och Hobbe-liknande skildringar av hans och lillebrorsans lekar i barndomen, och hans nästan sällhetsframkallande bildkompositioner är fantastiska. Många gånger är det bara Thompsons inre tankar vi följer med i via långa vybilder. Det känns mer som att fånga ett ögonblick, en känsla, en liten strimma hopp och skönhet mitt i livets förjävlighet.
Den här boken är tung. Inte bara för att den är på nästan 600 sidor, utan för att den handlar om att hitta sig själv trots den enorma pressen från andra. Och hur bitterljuvt det kan vara att växa tillsammans och sedan växa ifrån. Hur någon som är viktigast i världen under en period av ens liv sedan gradvis inte blir lika viktig tills man helt tappar kontakten.
TLDR
Har du det minsta intresse för serier, eller coming of age-romaner är det här en given läsning. Om inte ditt lokala bibliotek har den i samlingen redan, se till att de köper in den. En modern klassiker.
Det här är en tjock och robust tegelsten till självbiografi. Ändå slukade jag den som om den vore tunn som en Bamse-tidning.
Thompson skriver om sin egen barndom och ungdom, med ett särskilt djupdyk i sin första stora tonårskärlek. Han växte upp i en avkrok i Wisconsin, långt bortom ära och redlighet, i en liten pluttstad som präglas av stor fattigdom och hård religiositet. Alla i stan, inklusive Thompsons familj, är djupt troende evangelikaner.
Thompson träffar Raina på ett ungdomsläger för kristna, där han känner sig som den enda som är troende på riktigt. De håller kontakten, och han reser ett tag efter lägret för att hälsa på några dagar. De dagarna blir några av de mest formativa i hans unga liv.
Teckningsmässigt är Thompson grymt skicklig. Hans sätt att fånga stämningar genom överdrifter och djupa skuggor, Kalle och Hobbe-liknande skildringar av hans och lillebrorsans lekar i barndomen, och hans nästan sällhetsframkallande bildkompositioner är fantastiska. Många gånger är det bara Thompsons inre tankar vi följer med i via långa vybilder. Det känns mer som att fånga ett ögonblick, en känsla, en liten strimma hopp och skönhet mitt i livets förjävlighet.
Den här boken är tung. Inte bara för att den är på nästan 600 sidor, utan för att den handlar om att hitta sig själv trots den enorma pressen från andra. Och hur bitterljuvt det kan vara att växa tillsammans och sedan växa ifrån. Hur någon som är viktigast i världen under en period av ens liv sedan gradvis inte blir lika viktig tills man helt tappar kontakten.
TLDR
Har du det minsta intresse för serier, eller coming of age-romaner är det här en given läsning. Om inte ditt lokala bibliotek har den i samlingen redan, se till att de köper in den. En modern klassiker.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,606
Jag har läst Die av Kieron Gillen och Stephanie Hans
Oj. Det här var något helt annat än jag tänkt mig. Och det var rent fenomenalt bra.
Die Handlung
1991 försvann sex tonåringar som spelade ett hemmabyggt rollspel. De sögs in i världen, förvandlades till sina RP, råkade ut för äventyr där i lägereldernas och sagornas tid, innan de två år senare kunde hitta vägen hem. Men en av dem blev kvar.
Nu, tjugofem år senare, samlas de igen. En av dem har hittat vägen tillbaka till världen Die, och de återvänder för att försöka rädda sin försvunna vän. Men allt är inte alls som de trott och snart är de fast en andra gång…
Die Kunst
Teckningsmässigt är det här ett av de bästa exempel jag sett på digital konst. Det är inte serietecknande, så mycket som just digital oljemålning. Mycket realistiska poser, men ändå med vissa instick i fantasytroperna. Det är flygande hår, opraktiska rustningar, överdimensionerade vapen och så vidare. Färgskalan är väldigt återhållsam och går i de hopplösa färgernas tecken. Mycket urvattnade toner av sepia, rött och allmän blekhet. Effektivt så det förslår.
En representativ sida för hur serien ser ut i färgskalan. Huvudpersonen Dominic (RP: Ash) är den vithåriga damen längst ner, och det är hennes tankar vi följer som berättarröst genom hela serien.
Vi rör oss över historiens gång hela vägen från intima hovintriger, till barer och pubar, till slagfält och kaos och allt däremellan. Vi följer till och med ner i en rejäl dungeon. Allt flyter fint. Hans är grymt bra på att designa helt galna saker som på något mystiskt sätt både känns bekant och samtidigt totalt eget. Steampunk-landet Angria har gigantiska robotjättar och -drakar, till exempel. Allt är lysande vackert, men samtidigt hotfullt.
Die Welt
Världen Die är en planet, format som en T20. På allvar. Varje liten triangel har sina egna lagar och regler, och det är därför vi kan ha både steampunk, cyberpunk, flams-och-trams-fantasy, och allt möjligt annat sida vid sida. Estetiskt hänger det också ihop på något mystiskt sätt. Grundkonflikten våra huvudpersoner studsar in i är ett långdraget skyttegravskrig mellan två av länderna. Mellan dem finns den neutrala och isolerade staden Glass Town. Som ett gäng äventyrare är det deras uppdrag att lösa problemen. Men det är knepigare än så, tro mig.
Die Inspiration
Här ryms tonvis med väl avvägda referenser till kända fantasyverk, men främst till rollspelens utveckling. Det är en liten chock när de i skyttegravarna träffar självaste J.R.R. Tolkien, men han är bara den första av flera viktiga personer för rollspelens utveckling som på något sätt knutits till världen Die. Flera troper används, men kommenteras och den metakunskap som huvudpersonerna använder speglar det man själv tänkte som tonåring. Självklart är det steampunk med i världen, trots att det mesta är standardfantasy. Det är ju ballt med steampunk, tänker femtonåringen när han skapar världen. Jag köper det till hundra procent.
Die Spoilern
Halvvägs in i sista volymen fick jag tårar i ögonen, en blandning av glädje och sorg. Läs vidare på egen risk.
Huvudpersonen Dominic spelar kvinna i spelet. Och det är ingen slump. Dominic har kämpat med svårigheter i att hitta vem han är, eller är attraherad till länge. Redan som tonåring. Han vet inte vem han är. När det visar sig att hans gamla kompis, spelledaren Sol, såg det, och ville ge honom en plats att utforska det via rollspel knäcktes jag nästan. En kompis som ser sånt, inte dömer, utan bara vill hjälpa till. Jag blev rörd på riktigt.
Den stora bossen inne i sista volymens dungeon är också en enda stor gigantisk elddemon, skapad av Dominics internaliserade homofobi, och besegras genom att han accepterar sig själv och sin inre könsdysfori / genderfluiditet och bisexualitet. Han behöver inte ens hitta ett svar på vem han är där och då, utan det viktiga är att han till slut erkänner att det är okej att ha de frågorna i huvudet och att de inte hade ens språket för att förklara det 1991. Ändå såg Sol att det här var något som tryckte på Dominics hjärta. Så jäkla bra.
Die rekommendationen
Är du det minsta intresserad av rollspelshistoria? Gillar du bra serier? Är du sugen på en bra historia med i en väldigt egen fantasyvärld? Vill du ha en kul utforskning av klassiska troper inom rollspelsfantasy?
Svarade du ja på någon av ovanstående frågor borde du ta tag i Die. Tjugo tidningar samlade i fyra volymer. Varenda bildruta är läsvärd.
Oj. Det här var något helt annat än jag tänkt mig. Och det var rent fenomenalt bra.
Die Handlung
1991 försvann sex tonåringar som spelade ett hemmabyggt rollspel. De sögs in i världen, förvandlades till sina RP, råkade ut för äventyr där i lägereldernas och sagornas tid, innan de två år senare kunde hitta vägen hem. Men en av dem blev kvar.
Nu, tjugofem år senare, samlas de igen. En av dem har hittat vägen tillbaka till världen Die, och de återvänder för att försöka rädda sin försvunna vän. Men allt är inte alls som de trott och snart är de fast en andra gång…
Die Kunst
Teckningsmässigt är det här ett av de bästa exempel jag sett på digital konst. Det är inte serietecknande, så mycket som just digital oljemålning. Mycket realistiska poser, men ändå med vissa instick i fantasytroperna. Det är flygande hår, opraktiska rustningar, överdimensionerade vapen och så vidare. Färgskalan är väldigt återhållsam och går i de hopplösa färgernas tecken. Mycket urvattnade toner av sepia, rött och allmän blekhet. Effektivt så det förslår.
En representativ sida för hur serien ser ut i färgskalan. Huvudpersonen Dominic (RP: Ash) är den vithåriga damen längst ner, och det är hennes tankar vi följer som berättarröst genom hela serien.
Vi rör oss över historiens gång hela vägen från intima hovintriger, till barer och pubar, till slagfält och kaos och allt däremellan. Vi följer till och med ner i en rejäl dungeon. Allt flyter fint. Hans är grymt bra på att designa helt galna saker som på något mystiskt sätt både känns bekant och samtidigt totalt eget. Steampunk-landet Angria har gigantiska robotjättar och -drakar, till exempel. Allt är lysande vackert, men samtidigt hotfullt.
Die Welt
Världen Die är en planet, format som en T20. På allvar. Varje liten triangel har sina egna lagar och regler, och det är därför vi kan ha både steampunk, cyberpunk, flams-och-trams-fantasy, och allt möjligt annat sida vid sida. Estetiskt hänger det också ihop på något mystiskt sätt. Grundkonflikten våra huvudpersoner studsar in i är ett långdraget skyttegravskrig mellan två av länderna. Mellan dem finns den neutrala och isolerade staden Glass Town. Som ett gäng äventyrare är det deras uppdrag att lösa problemen. Men det är knepigare än så, tro mig.
Die Inspiration
Här ryms tonvis med väl avvägda referenser till kända fantasyverk, men främst till rollspelens utveckling. Det är en liten chock när de i skyttegravarna träffar självaste J.R.R. Tolkien, men han är bara den första av flera viktiga personer för rollspelens utveckling som på något sätt knutits till världen Die. Flera troper används, men kommenteras och den metakunskap som huvudpersonerna använder speglar det man själv tänkte som tonåring. Självklart är det steampunk med i världen, trots att det mesta är standardfantasy. Det är ju ballt med steampunk, tänker femtonåringen när han skapar världen. Jag köper det till hundra procent.
Die Spoilern
Halvvägs in i sista volymen fick jag tårar i ögonen, en blandning av glädje och sorg. Läs vidare på egen risk.
Huvudpersonen Dominic spelar kvinna i spelet. Och det är ingen slump. Dominic har kämpat med svårigheter i att hitta vem han är, eller är attraherad till länge. Redan som tonåring. Han vet inte vem han är. När det visar sig att hans gamla kompis, spelledaren Sol, såg det, och ville ge honom en plats att utforska det via rollspel knäcktes jag nästan. En kompis som ser sånt, inte dömer, utan bara vill hjälpa till. Jag blev rörd på riktigt.
Den stora bossen inne i sista volymens dungeon är också en enda stor gigantisk elddemon, skapad av Dominics internaliserade homofobi, och besegras genom att han accepterar sig själv och sin inre könsdysfori / genderfluiditet och bisexualitet. Han behöver inte ens hitta ett svar på vem han är där och då, utan det viktiga är att han till slut erkänner att det är okej att ha de frågorna i huvudet och att de inte hade ens språket för att förklara det 1991. Ändå såg Sol att det här var något som tryckte på Dominics hjärta. Så jäkla bra.
Die rekommendationen
Är du det minsta intresserad av rollspelshistoria? Gillar du bra serier? Är du sugen på en bra historia med i en väldigt egen fantasyvärld? Vill du ha en kul utforskning av klassiska troper inom rollspelsfantasy?
Svarade du ja på någon av ovanstående frågor borde du ta tag i Die. Tjugo tidningar samlade i fyra volymer. Varenda bildruta är läsvärd.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,606
Jag har läst The Good Asian volym 1 och 2 av Pornsak Pichetshote och Alexandre Tefenkgi
Till strukturen en klassisk noir-historia under mellankrigstid. Mörka skuggor, korthuggen berättarröst, en polis som inte är som andra poliser, och en mörk konspiration som nystas upp efter att ett lätt fall visat sig vara långt mer komplicerat än man kan tro från början.
Men det är också djupt förankrat i kinesisk-amerikansk historia. Det är inte en kul tid för asiater i Amerika, och när det allra mesta utspelar sig i Chinatown blir det en märklig brytning mellan världar. Vår huvudperson är Edison Hark, som varit polis i många år på Honolulu, men nu lockas till fastlandet av sin adoptivfamilj för att leta reda på en försvunnen person. Som kines adopterad av en vit riking kan han i teorin röra sig mellan båda världarna, men är märkbart ovälkommen i båda.
Deckarhistorien är komplicerad, och det är många namn att hålla reda på. På det stora hela är storyn en djupdykning i asiaters livsvillkor i USA för runt hundra år sedan. Storyn rör sig genom just deras historia och titeln är ingen tillfällighet. Det är många distinkta förolämpningar och termer som figurerar och bidrar till förvirringen.
Tefenkgis tecknarstil är enkel, men ändå distinkt. Jag har inte svårt att hålla folk, men det är genuint svårt att hänga med i manusets många svängar och twister trots detta. Många namn och flashbacks och pratbubblor. Jag behövde ofta läsa om hela sidor för att förstå vad som egentligen hände. Men Tefengki gör mycket snyggt för att skapa berättande via bara bild. En liten orange transparent ruta ligger ovanpå rutor för att visa vad Hark får syn på för detaljer, både saker att undersöka närmare, och detaljer han fokuserar på i allmänhet. Bra grejer.
TLDR
Bra deckarhistoria i noirstuk. Gillar man sånt är det helt klart läsvärt.
Till strukturen en klassisk noir-historia under mellankrigstid. Mörka skuggor, korthuggen berättarröst, en polis som inte är som andra poliser, och en mörk konspiration som nystas upp efter att ett lätt fall visat sig vara långt mer komplicerat än man kan tro från början.
Men det är också djupt förankrat i kinesisk-amerikansk historia. Det är inte en kul tid för asiater i Amerika, och när det allra mesta utspelar sig i Chinatown blir det en märklig brytning mellan världar. Vår huvudperson är Edison Hark, som varit polis i många år på Honolulu, men nu lockas till fastlandet av sin adoptivfamilj för att leta reda på en försvunnen person. Som kines adopterad av en vit riking kan han i teorin röra sig mellan båda världarna, men är märkbart ovälkommen i båda.
Deckarhistorien är komplicerad, och det är många namn att hålla reda på. På det stora hela är storyn en djupdykning i asiaters livsvillkor i USA för runt hundra år sedan. Storyn rör sig genom just deras historia och titeln är ingen tillfällighet. Det är många distinkta förolämpningar och termer som figurerar och bidrar till förvirringen.
Tefenkgis tecknarstil är enkel, men ändå distinkt. Jag har inte svårt att hålla folk, men det är genuint svårt att hänga med i manusets många svängar och twister trots detta. Många namn och flashbacks och pratbubblor. Jag behövde ofta läsa om hela sidor för att förstå vad som egentligen hände. Men Tefengki gör mycket snyggt för att skapa berättande via bara bild. En liten orange transparent ruta ligger ovanpå rutor för att visa vad Hark får syn på för detaljer, både saker att undersöka närmare, och detaljer han fokuserar på i allmänhet. Bra grejer.
TLDR
Bra deckarhistoria i noirstuk. Gillar man sånt är det helt klart läsvärt.
Jag har inte läst The Good Asian men din beskrivning av den får mig att tänka på The shadow hero, kanske nästa serie att läsa?Jag har läst The Good Asian volym 1 och 2 av Pornsak Pichetshote och Alexandre Tefenkgi
Till strukturen en klassisk noir-historia under mellankrigstid. Mörka skuggor, korthuggen berättarröst, en polis som inte är som andra poliser, och en mörk konspiration som nystas upp efter att ett lätt fall visat sig vara långt mer komplicerat än man kan tro från början.
Men det är också djupt förankrat i kinesisk-amerikansk historia. Det är inte en kul tid för asiater i Amerika, och när det allra mesta utspelar sig i Chinatown blir det en märklig brytning mellan världar. Vår huvudperson är Edison Hark, som varit polis i många år på Honolulu, men nu lockas till fastlandet av sin adoptivfamilj för att leta reda på en försvunnen person. Som kines adopterad av en vit riking kan han i teorin röra sig mellan båda världarna, men är märkbart ovälkommen i båda.
Deckarhistorien är komplicerad, och det är många namn att hålla reda på. På det stora hela är storyn en djupdykning i asiaters livsvillkor i USA för runt hundra år sedan. Storyn rör sig genom just deras historia och titeln är ingen tillfällighet. Det är många distinkta förolämpningar och termer som figurerar och bidrar till förvirringen.
Tefenkgis tecknarstil är enkel, men ändå distinkt. Jag har inte svårt att hålla folk, men det är genuint svårt att hänga med i manusets många svängar och twister trots detta. Många namn och flashbacks och pratbubblor. Jag behövde ofta läsa om hela sidor för att förstå vad som egentligen hände. Men Tefengki gör mycket snyggt för att skapa berättande via bara bild. En liten orange transparent ruta ligger ovanpå rutor för att visa vad Hark får syn på för detaljer, både saker att undersöka närmare, och detaljer han fokuserar på i allmänhet. Bra grejer.
TLDR
Bra deckarhistoria i noirstuk. Gillar man sånt är det helt klart läsvärt.
Drugs and Wires är en nättserie som utspelar sig i ett post-sovjetiskta 90-tals Ryssland, men i en AU där saker hände som gjorde att delar av teknologin utvecklades på ett sådant sett så vi har en cyberpunk värld (bara en rolig grej rörande den anorlunda historien här, USA atombombade månen istället för att landa på den som en markering, o i seriens nutid finns det konspirationsteorier om att USA har landat folk på månen).
Vår huvudperson är Dan "A former virtual reality operator who’s perpetually drifting in and out of various addictions." som är drog-versionen av alkoholist som inte kan sluta. Dan är något så unikt som en person med VR-jack som har blivit angripet av ett mördardatavirus och överlevt utan större men (om vi ignorerar hallucinationerna som kommer då o då, men de kan många gånger vara p.g.a. hans drog problem). Nu mera arbetar han ströjobb, de flesta av eller genom Lin.
Lin är i huvudska vår andra huvudperson och är "A med school reject who now makes her living installing illegal bodymods and providing medical care to the dregs of society. Lin loves cybernetics, but is somewhat less interested in the people they’re attached to. As a result, her methods of working aren’t particularly gentle."
Själva serien är väldigt mycket slice-of-shity-life, där Dan bara försöker överleva (något som blir svårare när anti-cyber propaganda växer sig starkare i Ryssland), känna mer pengar än vad han behöver för dagen, samtidigt som Lin och/eller hans gamla kompis (mer eller mindre) gäng drar med honom på olika saker, överkomma sin drogproblem (lyckas sällan), och kanske få ihop det med sin gamla flickvän som han stöt ihop med igen.
Samtidigt så tycks det finnas större grejer på gång, med snack om att försöka lösa vem/vad som skapade mördardataviruset, och korta inklipp av pampar som inte tycks ha något med Dan och Lin att göra.
Jag gillar den här serien. Om du gillar retro cyberpunk, eller bara cyberpunk o inte har problem att den kör retro, är den en rekommendation. Om du gillar slice-of-life serier med huvudpersoner som i praktiken inte är så trevliga så är den nog passande.
Vår huvudperson är Dan "A former virtual reality operator who’s perpetually drifting in and out of various addictions." som är drog-versionen av alkoholist som inte kan sluta. Dan är något så unikt som en person med VR-jack som har blivit angripet av ett mördardatavirus och överlevt utan större men (om vi ignorerar hallucinationerna som kommer då o då, men de kan många gånger vara p.g.a. hans drog problem). Nu mera arbetar han ströjobb, de flesta av eller genom Lin.
Lin är i huvudska vår andra huvudperson och är "A med school reject who now makes her living installing illegal bodymods and providing medical care to the dregs of society. Lin loves cybernetics, but is somewhat less interested in the people they’re attached to. As a result, her methods of working aren’t particularly gentle."
Själva serien är väldigt mycket slice-of-shity-life, där Dan bara försöker överleva (något som blir svårare när anti-cyber propaganda växer sig starkare i Ryssland), känna mer pengar än vad han behöver för dagen, samtidigt som Lin och/eller hans gamla kompis (mer eller mindre) gäng drar med honom på olika saker, överkomma sin drogproblem (lyckas sällan), och kanske få ihop det med sin gamla flickvän som han stöt ihop med igen.
Samtidigt så tycks det finnas större grejer på gång, med snack om att försöka lösa vem/vad som skapade mördardataviruset, och korta inklipp av pampar som inte tycks ha något med Dan och Lin att göra.
Jag gillar den här serien. Om du gillar retro cyberpunk, eller bara cyberpunk o inte har problem att den kör retro, är den en rekommendation. Om du gillar slice-of-life serier med huvudpersoner som i praktiken inte är så trevliga så är den nog passande.
Jag kan rekommendera Drugs and Wires och dess mindre serie-aktiga föregångare Dreamspace (som är mer som en slags hybridflash-upplevelse men har en del blinkande ljus) om varför Dan slutade surfa.
Jag började läsa Kaiju no 8
Kaijus (jättemonster) har angripit världen/Japan sedan någon gång på 70-talet, och nu finns det en dedikerad anti-Kaiju-styrka. Vår 30-nånting protagonist jobbar för Kaiju Cleanup Crew som... Ja, vad förväntar ni er händer när en Kaiju dör? Det är ett skitjobb, men någon måste göra det, och för någon som misslyckades med antagningen till anti-kaiju-styrkan är det ändå ett jobb som är värt att göra. Tills han transformeras till en kaiju i människostorlek och bedöms vara farlig nog att få ett faktiskt nummer - 8. Hans kollega menar att han trots det borde försöka gå med i anti-kaiju-styrkan igen och hjälpa mänskligheten mot kaijus.
Vad jag förväntade mig: Ett rävspel där protagonisten använder sina förmågor för att hjälpa människor medan han döljer sin sanna identitet. Vad det blev: Efter en del tid lagts på hela "hjälpa från skuggorna"-biten så blir det ganska standard Shounen med några mörka subplots av den mildare sorten. Första ledtråden att det barkade ditåt är att anti-kaiju-styrken springer runt i helkroppsstrumpor som boostar deras förmågor och pangar jättemonster med laservapen som drivs av typ kiai eller något.
Det är kompetent gjort - det finns gott om shounen det är bättre än - men jag väntade mig mer något i stil med Ajin eller Parasyte. Kaijus känns också som att de borde ha en massa möjligheter för en skapare att göra alla möjliga konstiga monster. Och varför ha kaijus om man inte har SDF med tanks? mutter mutter
Med det sagt - Personligen är jag ambivalent, men gillar man shounen och kaijus så får man nog sitt lystmäte.
Kaijus (jättemonster) har angripit världen/Japan sedan någon gång på 70-talet, och nu finns det en dedikerad anti-Kaiju-styrka. Vår 30-nånting protagonist jobbar för Kaiju Cleanup Crew som... Ja, vad förväntar ni er händer när en Kaiju dör? Det är ett skitjobb, men någon måste göra det, och för någon som misslyckades med antagningen till anti-kaiju-styrkan är det ändå ett jobb som är värt att göra. Tills han transformeras till en kaiju i människostorlek och bedöms vara farlig nog att få ett faktiskt nummer - 8. Hans kollega menar att han trots det borde försöka gå med i anti-kaiju-styrkan igen och hjälpa mänskligheten mot kaijus.
Vad jag förväntade mig: Ett rävspel där protagonisten använder sina förmågor för att hjälpa människor medan han döljer sin sanna identitet. Vad det blev: Efter en del tid lagts på hela "hjälpa från skuggorna"-biten så blir det ganska standard Shounen med några mörka subplots av den mildare sorten. Första ledtråden att det barkade ditåt är att anti-kaiju-styrken springer runt i helkroppsstrumpor som boostar deras förmågor och pangar jättemonster med laservapen som drivs av typ kiai eller något.
Det är kompetent gjort - det finns gott om shounen det är bättre än - men jag väntade mig mer något i stil med Ajin eller Parasyte. Kaijus känns också som att de borde ha en massa möjligheter för en skapare att göra alla möjliga konstiga monster. Och varför ha kaijus om man inte har SDF med tanks? mutter mutter
Med det sagt - Personligen är jag ambivalent, men gillar man shounen och kaijus så får man nog sitt lystmäte.
BPRD 1946 - 1948
Lite serier om BPRD innan Hellboy var vuxen. Diverse nazi-experiment, övernaturliga varelser, bisarra händelser och vanliga människor som gör det bästa de kan för att lösa dem.
Jag gillar konceptet, teckningarna är kompetenta, men inte fantastiska, och har intressant stil. Men den enda jag riktigt gillade var 1947 - resten led av att det inte hände så mycket och att manuset kändes tunt. YMMV.
Lite serier om BPRD innan Hellboy var vuxen. Diverse nazi-experiment, övernaturliga varelser, bisarra händelser och vanliga människor som gör det bästa de kan för att lösa dem.
Jag gillar konceptet, teckningarna är kompetenta, men inte fantastiska, och har intressant stil. Men den enda jag riktigt gillade var 1947 - resten led av att det inte hände så mycket och att manuset kändes tunt. YMMV.
Tagit mig igenom The Autumnlands - Tooth and Claw
Djurmänniskor försöker återställa magin genom att hämta den som först släppte magi in i världen genom tid och rum. Det går... sådär.
Sedan fajtas han med det förtryckta bisonfolket som vill döda alla de andra för att hämnas oförätter.
Det är kompetent ritat även om fabeldjuren känns ganska stela och deras uttryck mest är "människouttryck med djuransikten".
Serien har väl egentligen bara en stor brist: Den är inte särskilt bra. Takten är långsam, strider är rätt ointressanta och dras även de ut för länge. För att vara mer specifik: De etablerar setting och första krisen/konflikten hyfsat fort, men sedan är den krisen resten av albumet. Vilket kan fungera, men karaktärer gör inte så mycket utöver etableras och sedan munhuggs om vad de ska göra flera gånger utan att något egentligen görs. Det ägnas en massa sidor åt en fälla som strikt taget kunde klippts ganska brutalt utan större förlust. En del av valen verkar också vara tveksamma - varför djurmänniskor t ex? Är det för att dölja rasistiska framställningar? För det känns som att det är det, även om jag kanske inte är bäst på att bedöma.
Gillar man specifikt djurmänniskor så kanske den här är värd en titt, men jag vet inte annars.
Djurmänniskor försöker återställa magin genom att hämta den som först släppte magi in i världen genom tid och rum. Det går... sådär.
Sedan fajtas han med det förtryckta bisonfolket som vill döda alla de andra för att hämnas oförätter.
Det är kompetent ritat även om fabeldjuren känns ganska stela och deras uttryck mest är "människouttryck med djuransikten".
Serien har väl egentligen bara en stor brist: Den är inte särskilt bra. Takten är långsam, strider är rätt ointressanta och dras även de ut för länge. För att vara mer specifik: De etablerar setting och första krisen/konflikten hyfsat fort, men sedan är den krisen resten av albumet. Vilket kan fungera, men karaktärer gör inte så mycket utöver etableras och sedan munhuggs om vad de ska göra flera gånger utan att något egentligen görs. Det ägnas en massa sidor åt en fälla som strikt taget kunde klippts ganska brutalt utan större förlust. En del av valen verkar också vara tveksamma - varför djurmänniskor t ex? Är det för att dölja rasistiska framställningar? För det känns som att det är det, även om jag kanske inte är bäst på att bedöma.
Gillar man specifikt djurmänniskor så kanske den här är värd en titt, men jag vet inte annars.
Läste också Witchlight nyligen
Köpmansdotter(?) blir kidnappad av häxa efter att hon slår henne i svärdskamp så att hon kan träna häxan i svärd. Sedan driver de runt för att hitta och återställa den del av häxans själ som togs av hennes mästare.
Det... låter coolare än det är. Men den är helt OK, möjligen lite längre än den behöver vara. Jag får en del Nimona-vibbar personligen.
Köpmansdotter(?) blir kidnappad av häxa efter att hon slår henne i svärdskamp så att hon kan träna häxan i svärd. Sedan driver de runt för att hitta och återställa den del av häxans själ som togs av hennes mästare.
Det... låter coolare än det är. Men den är helt OK, möjligen lite längre än den behöver vara. Jag får en del Nimona-vibbar personligen.
Så Head Lopper
Gamle krigaren Norgal, mest känd som Head Lopper, tillsammans med häxhuvud kommer till ö under belägring av monster. Samtidigt blir han indragen i en komplott driven av hämnd, ond bråd död och uråldrig ondska.
Det är väldigt mycket känsla av Conan som mest fått nog av skit och jobbar med monsterdödande för att det är det han kan.
Det är en färgglad serie full med rörelse, uttrycksfull och härlig karaktärsdesign.
A+
Gamle krigaren Norgal, mest känd som Head Lopper, tillsammans med häxhuvud kommer till ö under belägring av monster. Samtidigt blir han indragen i en komplott driven av hämnd, ond bråd död och uråldrig ondska.
Det är väldigt mycket känsla av Conan som mest fått nog av skit och jobbar med monsterdödande för att det är det han kan.
Det är en färgglad serie full med rörelse, uttrycksfull och härlig karaktärsdesign.
A+
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,606
Jag har läst om Superman: Red Son av Mark Millar och diverse tecknare
Det här är en alternativ Stålman som kraschlandade i Ukraina under sovjettiden, och följdaktligen växt upp så han tror lika benhårt på Sovjets ideal som den ordinarie stålis tror på amerikanska dito. Vi följer honom över sisådär fyrtio-femtio år, under hans slagsmål med Luthor i Amerika, ser hur han blir Stalins efterträdare, och allmänt skyddar hela världen från precis allt.
Men är det bra då?
Nä. Faktiskt inte. Jag mindes den här som det enda bra Mark Millar har skrivit. Men det är det inte. Det är faktiskt inte ens bra, utöver den grundläggande idén och bitar strösslade genom serien. Det enda som är bra på riktigt är första tidningen/kapitlet. Möjligen kan jag gå med på att epilogen är lite ball också. Men inte så jätte.
Som sagt, idén är jättebra. Och Millar försöker verkligen utforska hur det här påverkar världen, politiken och allt annat. Hur det inte blir ett kallt krig med kärnvapen, utan ett kallt krig med superhjältar istället. Hur Stålmannen räddar alla hela tiden till den grad att folk till och med slutar använda bilbälten.
Men det betyder inte att idéerna är bra utförda. Där faller det mesta på karaktärerna.
Karaktärer? Vad är det?
Det är just det. Ingen av karaktärerna beter sig som om de ens vore släkt med sina ordinarie versioner i DC. Möjligen Brainac. Luthor är skurkond med tramsigt onda planer, Lois är aktiv journalist, men utöver det ytliga är det knappt något som påminner om de gamla. Luthor är framför allt den som lider av detta. Millar har målat honom som ett supergeni som är så uttråkad av livet att han spelar femton partier schack samtidigt som han läser en bok samtidigt som han tar en språkkurs på lunchrasten. Det är ohyggligt fånigt. Wonder Woman påminner inte ett jota om vem hon är "egentligen". Övriga karaktärer är lika omöjliga att relatera till, med några få undantag i periferin.
Ingen karaktär har karaktär i någon större utsträckning. Särskilt Batman (som av någon oförklarlig anledning får stort utrymme här, trots att vi saknar Toyman och andra ikoniska delar av Stålis skurkgalleri) har ingen karaktär. Han är bara en idé utan personlighet.
Det låter inte så lattjo...?
Nä, det är ju inte det. Det är mycket klumpigare och styltigare utfört än jag minns det. Teckningsmässigt är det liksom inget att hänga i julgranen heller, utöver lite skoj takes på klassiska sovjetiska propagandaaffischer och ikoniska händelser i superhjälteserierna. Men mestadels är allting bara överdrivet på sånt otroligt tramsigt sätt att det inte går att ta på allvar. Luthor är supersmart, men inte på nivån att han kan hålla koll på varje enskild dollar i sexton stater samtidigt i huvudet. Kom igen. Det är för mycket som bara skär sig, inte bara med hur karaktärerna "brukar" vara, utan också med hur långt jag kan gå med på att dra suspension of disbelief till och med i en superhjälteserie.
TLDR?
Läs den om ni vill, men den får ingen rekommendation av mig.
Det här är en alternativ Stålman som kraschlandade i Ukraina under sovjettiden, och följdaktligen växt upp så han tror lika benhårt på Sovjets ideal som den ordinarie stålis tror på amerikanska dito. Vi följer honom över sisådär fyrtio-femtio år, under hans slagsmål med Luthor i Amerika, ser hur han blir Stalins efterträdare, och allmänt skyddar hela världen från precis allt.
Men är det bra då?
Nä. Faktiskt inte. Jag mindes den här som det enda bra Mark Millar har skrivit. Men det är det inte. Det är faktiskt inte ens bra, utöver den grundläggande idén och bitar strösslade genom serien. Det enda som är bra på riktigt är första tidningen/kapitlet. Möjligen kan jag gå med på att epilogen är lite ball också. Men inte så jätte.
Som sagt, idén är jättebra. Och Millar försöker verkligen utforska hur det här påverkar världen, politiken och allt annat. Hur det inte blir ett kallt krig med kärnvapen, utan ett kallt krig med superhjältar istället. Hur Stålmannen räddar alla hela tiden till den grad att folk till och med slutar använda bilbälten.
Men det betyder inte att idéerna är bra utförda. Där faller det mesta på karaktärerna.
Karaktärer? Vad är det?
Det är just det. Ingen av karaktärerna beter sig som om de ens vore släkt med sina ordinarie versioner i DC. Möjligen Brainac. Luthor är skurkond med tramsigt onda planer, Lois är aktiv journalist, men utöver det ytliga är det knappt något som påminner om de gamla. Luthor är framför allt den som lider av detta. Millar har målat honom som ett supergeni som är så uttråkad av livet att han spelar femton partier schack samtidigt som han läser en bok samtidigt som han tar en språkkurs på lunchrasten. Det är ohyggligt fånigt. Wonder Woman påminner inte ett jota om vem hon är "egentligen". Övriga karaktärer är lika omöjliga att relatera till, med några få undantag i periferin.
Ingen karaktär har karaktär i någon större utsträckning. Särskilt Batman (som av någon oförklarlig anledning får stort utrymme här, trots att vi saknar Toyman och andra ikoniska delar av Stålis skurkgalleri) har ingen karaktär. Han är bara en idé utan personlighet.
Det låter inte så lattjo...?
Nä, det är ju inte det. Det är mycket klumpigare och styltigare utfört än jag minns det. Teckningsmässigt är det liksom inget att hänga i julgranen heller, utöver lite skoj takes på klassiska sovjetiska propagandaaffischer och ikoniska händelser i superhjälteserierna. Men mestadels är allting bara överdrivet på sånt otroligt tramsigt sätt att det inte går att ta på allvar. Luthor är supersmart, men inte på nivån att han kan hålla koll på varje enskild dollar i sexton stater samtidigt i huvudet. Kom igen. Det är för mycket som bara skär sig, inte bara med hur karaktärerna "brukar" vara, utan också med hur långt jag kan gå med på att dra suspension of disbelief till och med i en superhjälteserie.
TLDR?
Läs den om ni vill, men den får ingen rekommendation av mig.
Last edited:
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,606
Jag har läst Habibi av Craig Thompson
Thompson
Thompsons tidigare verk Blankets är bland det bästa jag läst i genren självbiografi. Väl utvalda episoder, riktigt vackert tecknat, och med en total känsla för hur man låter stämning förmedlas tyst och genom lugn miljö istället för tunga dialoger. Bör läsas av alla som är intresserade av serier.
Men tyvärr är Habibi inte i samma klass. Tecknarmässigt är det här ett minst lika väl utfört hantverk. Vackra vyer, tydliga karaktärer, väl avvägda steg mellan bakgrunder och närbilder, etc. Den lätt disney-lika stilen passar också hur bra som helst. Det stora problemet är vad Thompson valt att skriva om.
Men va?
Det här är nämligen en sorts Tusen och en natt-historia i lite, lite dåtid. Vi har bilar och elektricitet, men ingen har mobiltelefon. Ännu går karavanerna fram genom öknen med lastade kameler. Sultanen äger enorma mängder av allt, medan folket in botten har det fattigare än vi kan föreställa oss.
Två av dessa är våra huvudpersoner. De är slavar när vår historia börjar, men flyr och gömmer sig i öknen i många år. Huvudpersonerna Dodola och Zam växer upp tillsammans, och Dodola uppfostrar Zam i skydd från allt runtomkring. Men olika olyckor drabbar dem och de slits isär, vrids och vänds av världen till oigenkännlighet och när de mot slutet åter möts och flyr tillsammans igen är det med stort svårmod de försöker bygga ett nytt liv tillsammans. Det absoluta slutet, sista tio sidorna eller mindre, är enda gången hela storyn känns hoppfull.
Problemen
Där Blankets alltid kändes vacker och hoppfull genom all ondska och ensamhet som hände är Habibi mycket, mycket mörkare. Mängder med sexuellt våld, både våldtäkter och folk som säljer sig av nöden. Folk som luras ta livsavgörande beslut till sin nackdel bara för att få mat och vatten för dagen. Allt uppblandat med vackra poem och kalligrafi från norra Afrikas historia. Det blir en enorm emotionell whiplash att från en flashback till en mysig stund när Dodola lär Zam att läsa hoppa direkt till den brutalt tragiska nutiden. Jag förstår att det är en av de effekter Thompson söker, men det är för mycket och för grafiskt.
Det vänder sig i magen av att läsa Habibi många gånger. Det är en sak när det är självbiografi och man förstår att det i någon mån är terapiarbete att få ur sig all jävelskap som hänt en, men här? När det är helt påhittat? Det funkar inte alls lika bra. Det känns misogynt, och inte bara som att det skildrar ett grovt misogynt samhälle. Ovanpå det en del karaktärsbilder som känns närapå i klass med Tintin vad gäller kulturell okänslighet... Njae. Det här är jag skeptisk till. Det spelar liksom ingen roll att den är så tuff och viktig att den har en egen pikiwediasida. Den blir inte mindre knepig för det.
TLDR
Vansinnigt vacker historia, men så mycket tragik och skit att det knappt går att läsa för att man blir så genuint ärkedepp alltför ofta. Rekommenderas nog inte till någon. Möjligen till de som verkligen, verkligen gillar Thompson.
Thompson
Thompsons tidigare verk Blankets är bland det bästa jag läst i genren självbiografi. Väl utvalda episoder, riktigt vackert tecknat, och med en total känsla för hur man låter stämning förmedlas tyst och genom lugn miljö istället för tunga dialoger. Bör läsas av alla som är intresserade av serier.
Men tyvärr är Habibi inte i samma klass. Tecknarmässigt är det här ett minst lika väl utfört hantverk. Vackra vyer, tydliga karaktärer, väl avvägda steg mellan bakgrunder och närbilder, etc. Den lätt disney-lika stilen passar också hur bra som helst. Det stora problemet är vad Thompson valt att skriva om.
Men va?
Det här är nämligen en sorts Tusen och en natt-historia i lite, lite dåtid. Vi har bilar och elektricitet, men ingen har mobiltelefon. Ännu går karavanerna fram genom öknen med lastade kameler. Sultanen äger enorma mängder av allt, medan folket in botten har det fattigare än vi kan föreställa oss.
Två av dessa är våra huvudpersoner. De är slavar när vår historia börjar, men flyr och gömmer sig i öknen i många år. Huvudpersonerna Dodola och Zam växer upp tillsammans, och Dodola uppfostrar Zam i skydd från allt runtomkring. Men olika olyckor drabbar dem och de slits isär, vrids och vänds av världen till oigenkännlighet och när de mot slutet åter möts och flyr tillsammans igen är det med stort svårmod de försöker bygga ett nytt liv tillsammans. Det absoluta slutet, sista tio sidorna eller mindre, är enda gången hela storyn känns hoppfull.
Problemen
Där Blankets alltid kändes vacker och hoppfull genom all ondska och ensamhet som hände är Habibi mycket, mycket mörkare. Mängder med sexuellt våld, både våldtäkter och folk som säljer sig av nöden. Folk som luras ta livsavgörande beslut till sin nackdel bara för att få mat och vatten för dagen. Allt uppblandat med vackra poem och kalligrafi från norra Afrikas historia. Det blir en enorm emotionell whiplash att från en flashback till en mysig stund när Dodola lär Zam att läsa hoppa direkt till den brutalt tragiska nutiden. Jag förstår att det är en av de effekter Thompson söker, men det är för mycket och för grafiskt.
Det vänder sig i magen av att läsa Habibi många gånger. Det är en sak när det är självbiografi och man förstår att det i någon mån är terapiarbete att få ur sig all jävelskap som hänt en, men här? När det är helt påhittat? Det funkar inte alls lika bra. Det känns misogynt, och inte bara som att det skildrar ett grovt misogynt samhälle. Ovanpå det en del karaktärsbilder som känns närapå i klass med Tintin vad gäller kulturell okänslighet... Njae. Det här är jag skeptisk till. Det spelar liksom ingen roll att den är så tuff och viktig att den har en egen pikiwediasida. Den blir inte mindre knepig för det.
TLDR
Vansinnigt vacker historia, men så mycket tragik och skit att det knappt går att läsa för att man blir så genuint ärkedepp alltför ofta. Rekommenderas nog inte till någon. Möjligen till de som verkligen, verkligen gillar Thompson.