Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,608
Jag har läst Supergirl: Woman of Tomorrow av Tom King och Bilquis Evely
Det här var... annorlunda. Jag kan typ ingenting om Supergirl, utöver det alla kan som är kopplat till hennes standardmyt om kusinen Stålis och så vidare. Men det gjorde inte ett jota här. För det här är helt fristående och helt eget.
Någonstans ute i världsrymden blir vår berättares pappa mördad. Berättaren är en ung kvinna från en liten bondgård mitt ute i ingenstans, men hon bestämmer sig ändå för att hämnd är den enda rimliga vägen framåt. Men så träffar hon på Supergirl, som firar sin 21-årsdag på just hennes planet så hon kan testa att bli full under en röd sol (alkoholförbränning är tydligen en superkraft kryptonier har). Tillsammans reser de ut i rymden för att jaga rätt på mördaren.
Allt är en sorts swords and spaceships-fantasy. Tänk estetiken från He-Man så är ni rätt nära. Men huvudpersonens berättarröst med lite lätt gammaldags och obskyr engelska ger allt en sorts mytologisk klangbotten och det är massor med subtila grejer vi kan lära oss om Supergirl när vi får se henne utifrån. Det blir en sorts roadmoviecomic där Supergirls övertygleser om vänlighet, ärlighet och sanning testas på olika sätt på jakt efter skurken, och det märks hur hon tärs av allt slagsmål och våld och all skit hon får se. För det är mycket hemskt som händer.
Jag kunde aldrig släppa att det här borde vara en Green Lantern-serie egentligen. Det känns som om hela space opera-grejen skulle passa bättre då. Men det är en vansinnigt välskriven bok, även utan den detaljen. Jag blev mycket fascinerad av Supergirl, och storyn är fängslande. På många olika sätt. Slutet är oväntat tungt.
Klar rekommendation, välförtjänt Eisner-nominering.
Det här var... annorlunda. Jag kan typ ingenting om Supergirl, utöver det alla kan som är kopplat till hennes standardmyt om kusinen Stålis och så vidare. Men det gjorde inte ett jota här. För det här är helt fristående och helt eget.
Någonstans ute i världsrymden blir vår berättares pappa mördad. Berättaren är en ung kvinna från en liten bondgård mitt ute i ingenstans, men hon bestämmer sig ändå för att hämnd är den enda rimliga vägen framåt. Men så träffar hon på Supergirl, som firar sin 21-årsdag på just hennes planet så hon kan testa att bli full under en röd sol (alkoholförbränning är tydligen en superkraft kryptonier har). Tillsammans reser de ut i rymden för att jaga rätt på mördaren.
Allt är en sorts swords and spaceships-fantasy. Tänk estetiken från He-Man så är ni rätt nära. Men huvudpersonens berättarröst med lite lätt gammaldags och obskyr engelska ger allt en sorts mytologisk klangbotten och det är massor med subtila grejer vi kan lära oss om Supergirl när vi får se henne utifrån. Det blir en sorts road
Jag kunde aldrig släppa att det här borde vara en Green Lantern-serie egentligen. Det känns som om hela space opera-grejen skulle passa bättre då. Men det är en vansinnigt välskriven bok, även utan den detaljen. Jag blev mycket fascinerad av Supergirl, och storyn är fängslande. På många olika sätt. Slutet är oväntat tungt.
Klar rekommendation, välförtjänt Eisner-nominering.