Jag tycker strid i rollspel är helt underlägset hotet om strid. Man tappar någonting om man säger att man ska köra utan strid, eller att systemet inte alls stödjer det. Däremot behöver det inte användas för att uppnå sitt syfte.
Jag brukar tänka att strid nästan aldrig är bästa alternativet för SLPs. Det är alltid en insats för dem, även om de skulle vara överlägsna, och dessutom en väldigt hög insats även om risken kan vara låg. Så det går alltid att förhandla om strid. Det är väldigt sällan som RPs liv är det verkliga målet. Om de går lugnt härifrån och inte är ett hot längre, om de lyckas övertyga mig om att jag kan lura min uppdragsgivare att de är röjda ur vägen, om de ger oss sina dyrbarheter utan bråk, så är det enklast för dem att undvika strid.
Därför brukar jag ha som tumregel att jag som SL inte initierar striden om det verkligen inte är sista utvägen. SLPs måste alltid ha ett mål med sina handlingar och de kan på alla möjliga sätt försöka hitta andra sätt att uppnå målet än att riskera sina liv. Däremot kan jag försöka provocera spelarna till att fatta beslutet om strid, ofta genom att angripa saker runt rollpersonerna, men inte rollpersonerna själva.
- Värdshusvärden blir angripen när han försöker freda sin dotter från rövarna, men de verkar inte ge sig på er om ni bara lämnar. Vad gör ni?
- "Lämna ifrån er kartan nu, så slipper vi några otrevligheter." Gör ni som de säger?
- Kumpanen till tjänaren som hällde medlet i bägaren ställer sig plötsligt i vägen och blockerar köksgången. "Vi stör henne inte henne i middagen väl?"
Men det gäller såklart bara om settingen alls innehåller strid på det sättet. Jag tycker inte att det passar så bra i skräck, eller intrigdramer och sånt. Heller inte i klassisk dungeonröjande, för där är det mer ett spelmässigt hinder för utforskandet, så då får reaktionsslagen avgöra istället.